Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Charles Dickson

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Lazarus om Charles Dickson

Del 20 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Grosshandlaresläkten Dickson

Endast för medlemmar

Svenska familjer från Ystad till Haparanda: Dickson

Artikel om familjen Dickson från Aftonbladet 1911. Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Dickson

”Mellan Ystad och Haparanda” ligger ju hufvud- och residensstaden Stockholm och därför kan det ju anses mycket lämpligt att låta det här lilla släktgalleriet inledas med den mans familj, som f.n. ”styr” staden från den förste öfverståthållaren salig Klas Flemings stol: Robert Dickson (hvilkens fru, född Sigrid Sparre, inom parentes sagdt, är en ättling af sin gemåls nyssnämnde företrädare Fleming.)

Vi antydde redan förra gången, att det äfven ur en annan synpunkt kunde anses lämpligt att göra början med familjen Dickson. Nämligen ur den synpunkten att denna släkt under den jämförelsevis korta tid af nätt och jämnt ett sekel, som har förflutit sedan dess svenska naturalisering, på ett nära nog enastående sätt utbredt sig och på olika områden gjort sig gällande, ingalunda blott … eller ens företrädesvis…. inom hufvudstaden, utan nära nog i bokstaflig mening ”från Ystad till Haparanda”.

Det behöves ju t.e. blott att erinra om öfverståthållaren själf, som i ett årtionde såsom landshöfding styrt det län dit Ystad hör (och dessförinnan nära fyra år Jönköpings län), medan han i nästa månad begynner sitt 10:e öfverståthållareår. Född är han –liksom fadern och modern voro- i rikets andra stad, dit farfadern, efter hvilken han är uppkallad, inflyttade från Skottland för 109 år sedan (1802), och där morfadern (Peter Ulrik Ekström) var justitieborgmästare. Han är vidare brorson till den James Robertsson Dickson som på sin tid lade grund till de Dicksonska skogsdomänerna i Norrland: Svartvik, Matfors, Sandarne, Gideå, Husum, Holmsund osv. – ända upp till grannskapet af Haparanda.

På det gamla Bonde-godset Seckestad i Västergötland sitter öfverståthållarens broder fil.dr. William Dickson (gift med en grefvinna Hamilton) ; på det gamla Sparre-godset Almnäs i samma landskap änkan efter hans fars kusin, änkefriherrinnan Dickson, f. grefvinna v. Rosen; på Tjolöholm slott i Halland hans syssling stallmästare James Fredrik Dicksons dotter grefvinnan Blanche Bonde, maka till fideikommissarien å Hörningsholm, Säfstaholm, Visbyholm osv.: på Sparreholm i Södermanland en syssling Emil Dickson gift med en grefvinna Lewenhaupt; på Gammalstorp i Västergötland en annan syssling, gift med en Löwenhielm. Slottsfrun på Örbyhus, grefvinnan Ella v. Rosen, f. Wijk, har till mor en Dickson, som var syster till den nämnde stallmästaren och syssling till öfverståthållaren. Och andra gamla herresäten, hvilkas namn varit förbundna med familjens släktkrönika, äro Kyleberg i Östergötland (där frih. Oscar Dicksons yngre bror, Första-kammarledamoten Axel Dickson i många år residerade), Skeppsta i Närike, Fimmerstad i Västergötland (som länge ägdes af Oscar Dicksons äldre broder Robert Dickson den rikaste av alla Dicksönerna) osv.

Dessa små antydningar afse blott att visa, huru familjen redan i så att säga ”lokalt” hänseende införlifvat sig med det land, som den tillhört nu i fyra släktled; och då ha vi ändock ej berört dess mer än halfsekellånga ledande ställning inom staden Göteborgs börsvärld. Men om släkten genom praktisk duglighet och klokt begagnande af tidsomständigheter och konjunkturer lyckats förvärfva sin del af ”det feta i landet”, så ha också dess flesta medlemmar visat sig till fullo sentera den gamla regeln: Richesse obligé. Så redan den först inflyttade af de båda äldre svenska bröderna Dickson, som bl.a. donerade 40.000 riksdaler till stipendier vid rikets båda universitet samt 330.000 riksdaler till uppförande af arbetarbostäder i Göteborg (Robert Dicksons stiftelse), hvilken fond nu uppgår till ca en million, – och hvartill hans yngre bror James skänkte ytterligare 100.000 kr. Vidare brorsönerna James Jameson Dickson (630.000 kr i olika donationer till Chalmerska läroverket, Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, Praktiska hushållsskolan i Göteborg, Sjukhemmet för obotliga därstädes osv.) och frih. Oscar Dickson, hvilkens millionanslag till Vega-expeditionen, Andrées ballongfärder, Nathorsts och andras polarfärder osv., äfvensom hans donation af grundkapitalet till Hazelii nordiska museum gifvit honom en gång för alla en af de främsta hedersposterna bland svenska mecenater. Och ej få vi heller förgäta att de båda sistnämndas brorson stallmästarens änka – tillika deras brorsdotter – testamenterade 1 million (James Fredriks Minnesfond) hvarav räntan skall användas till underhåll af ett konvalescenthem för obemedlade.

Herrarna Dickson hafva emellertid ingalunda gjort sig gällande blott i och genom sin ställning som ”rikmän”, – de ha ingalunda blott genom frikostiga donationer och storartadt mecenatskap gjort insatser i det nya fosterlandets utveckling. Äfven på många andra områden än de rent ekonomiska samt mecenatskapets ha de visat sig ha vuxit samman med den nation, hvarur också de bägge i början af 1800- talet inflyttade bröderna togo sig sina hustrur, så att släkten tidigt tillfördes svenskt blod.

Oscar Dickson var en af dem som varmast stödde representations-reformen och lär, enligt en uppgift, ej ha varit utan inflytande på Karl XV:s slutliga ställning till den frågan. Efter reformens genomförande insattes också ej mindre än två Dicksöner i första kammarens första uppsättning: nämligen med. Doktor Charles Dickson (nuv. öfverståthållarens fader) och hans kusin Axel Dickson på Kyleberg (frih. Oscar Dicksons yngste broder). De voro bägge frihandelsvänner sans pour et sans reproche. Axel Dickson lämnade riksdagen redan efter tre år, men kusinen Charles kvarstod däremot nästan i en ”mansålder”, eller i 28 år: I Första kammaren 1867-72, i den andra 1873-86, samt därpå ånyo i Första 1887-95. Och under sina sista år i nämnda kammare hade han där ännu en anförvandt, nämligen sin egen son, nuv. öfverståthållaren, som där representerade Jönköpings län 1891-94 samt därpå Malmö stad 1895-1903.

Allt som allt torde af ofvanstående små antydningar framgå, att den svenska familjen Dickson såväl genom sin sociala ställning som på grund af dess medlemmars betydande insats i mer än ett århundrades svenska utvecklingshistoria förvisso är värd mera intresse än flertalet af dessa ”frälseätter”, som man blott behöfver slå upp i adelskalendern för att få tillräckliga upplysningar om, – medan samma bekväma utväg icke står till buds i fråga om den talrika familjen Dickson .. med undantag för dess fåtaliga friherrliga gren.

Familjen räknar f.n. inemot ett 60-tal medlemmar i lifvet, af dem ungefär en tredjedel manliga, tolf i familjen ingifta medlemmar från andra familjer (Gibson, Sparre, Hamilton, Hedengren, Bratt, Quensel, Lewenhaupt, Parr, von Rosen, Damkier, Austin och Löwenhielm) samt de öfriga döttrar af familjen i andra bemärkta familjer: tre inom familjen Wijk, Faxe, Löwenhielm, Schale, Mörner, Thesen, Bonde, två inom familjen von Essen, Quensel, Cervin, Fries, Tottie och Yngström.

Att som hastigast söka lämna en öfverblick öfver familjen ”just nu” blir vår närmaste uppgift.

”Jämförelsen” mellan just nu och 100 år sedan är för familjen Dicksons del lätt gjord. Ty då – i början af 1800-talet – representerades den i Sverige allenast av de båda bröderna Robert och James – födda 1782 resp. 1784 – af hvilka den förre inflyttat till Göteborg från Skottland vid tjugo års ålder, 1802, – den senare vid 25 års ålder, 1809. De voro födda i den skotska staden Montrose, där fadern uppges ha varit köpman; mormodern bar det historiska namnet Bruce.

Robert Dickson blef inom mindre än tio år rik på den under Napoleons ”kontinentalsystem” florerande transitohandeln genom Göteborg till kontinenten, men drogs med i den stora handelskrisen efter krigens upphörande. Brodern James däremot hade icke gjort så stora affärer, utan nöjt sig med att importera engelska bomullstyger åt den tidens ”gårdfarihandel.”

Men då efter några år mera stabila både ekonomiska och politiska förhållanden inträtt så i Sverige som i utlandet, associerade sig bröderna Dickson dels med hvarandra och dels med en tredje broder Peter Dickson, som etablerade sig i London, där han förvärfade en rikedom, som vida öfversteg de bägge brödernas i Sverige, men som emellertid också kom att hamna här, i det han insatte till huvudarfvinge sin bror James son Robert (se nedan), som på så sätt fick på ett bräde cirka 9 millioner i svenskt mynt.

Bröderna Robert och James voro mycket olika. Båda voro öfverlägset skickliga affärsmän, men den egendomliga motsättning mellan ”varma” och ”kalla” karaktärer, som går igenom hela släktens historia, kom till synes redan hos de två första svenska stamfäderna. Robert var strängt religiös och mycket välgörande – min i tysthet; James däremot var en kallare natur, om än också han kunde öppna på pungen, då det gällde. Han hade också i motsats till brodern en storväxt och ståtlig figur samt uppbar med mycket värdighet den titel af ”kommerseråd”, hvarmed han hugnats af Karl Johan 1838, men som brodern försmådde att mottaga. Deras donationer äro redan i det föregående omnämnda.

Vi ha också redan antecknat , att båda äktat infödda svenskor och göteborgskor: Robert en Bratt, – James en Bagge; en slump ville, att de båda svägerskorna voro hvarandras blodsfränder såsom båda härstammade (i 4:e led) från den i Heidenstams ”Karolinerna” tecknade svenske patrioten prosten Fredrik Bagge i Marstrand. Och kanske kan man förklara något af den storvulenhet, som ofta röjts hos de svenska herrarna Dickson såsom ”atevistiska” drag, nedärfda från den nämnda svenska stamfadern.

Af de båda bröderna dog kommerserådet James först, 1855, – grosshandlare Robert 1858. Den senares bouppteckning slöt på 3,5 millioner, hvarjämte han tio år före sin död afvittrat sina barn med en halv million. Kommerserådets bouppteckning åter slöt visserligen blott 2,75 millioner; men därtill torde böra läggas minst 3 millioner som tidigare skänkts med varm hand till barnen.

Med de både brödernas bortgång förgrenar sig familjekrönikan på två grenar. Äldste sonen i hvardera kullen James Robertsson Dickson (vanligen kallad James Dickson j:r ) och James Jamesson Dickson, blefvo successivt firmans chef. Den förre afled emellertid ogift 1873, efterlämnade en förmögenhet af öfver 3,5 millioner. Däraf afsattes ett kapital af en halv million till den s.k. Dicksonska fonden, afsedd till understöd åt Dicksöner, som af någon anledning råkat i obestånd.

Den äldre grenen utgöres f.n. af denne James (Robertsson) Dicksons brorssöner: George Dickson i Göteborg – numera, sedan frih. Osborn Dickson upplöst den Dicksonska firman nästan den ende som representerar familjens merkantila traditioner i fädernestaden, – samt öfverståthållaren och hans båda yngre bröder: godsägaren fil.dr. William Dickson å Seckestad i Västergötland och godsägaren James Henry ”Harry” å Värnsta i Närke.

George Dickson – som är gift med en Gibson och därigenom befryndad med Göteborgsfamiljen Kjellberg – är son till James j:rs bror Edward (kallad den fattige Dickson), känd för sin originalitet och efterlämnade ”blott” 2,25 millioner. – Öfverståthållaren åter och hans båda bröder äro söner af den ofvan nämnde framstående politikern och filantropen med.dr. Charles Dickson.

Öfverståthållaren är som bekant gift med en Sparre och har två barn: en son och en dotter, gift friherrinna Barnekow. Doktor Dickson på Seckestad har med sin fru, född grefvinna Hamilton, två söner och två döttrar, af de sistnämnda en gift med en kusin inom grefliga ätten Hamilton. Och inom J. H. Dicksons familj på Värnsta åter (han är måg till den bekante politikern och bruksägaren Olof Gabriel Hedengren på Riseberga) finns både en son och en dotter, – så att denna gren af familjen tyckes icke löpa fara att dö ut.

Betydligt talrikare är emellertid familjens yngre gren, ”kommerse-rådets” afkomlingar. Dessa nedstamma från de fyra sönerna James Jamesson, Robert, frih. Oscar och Axel, – hvarjämte den enda dottern, änkefriherrinnan Pontus von Rosen, är mor till grefinnorna Eleonora och Jeanne von Rosen samt mormor till bl.a. friherrinnan Otto Ramel.

James Jamesson, som afled 1885 och som var en af familjens störste donatorer (se ovan), var far till framl. riksdagstalmannen Olof Wijks fru (och morfar till riksdagsmannen Hjalmar Wijk och grefvinnan Ella von Rosen på Örbyhus). – samt till stallmästaren James Fredrik, godsägaren Axel Dickson på Ellendal vid Alingsås och den för sin storartade välgörenhet i hela Göteborg kända fröken Beatrice Dickson.

Stallmästaren en av familjens skarpaste affärshuvuden men beryktad för sin oberäkneliga excentritet – har efterlämnat blott en dotter, grefvinnan Bonde på Tjolöholm, som bekant tillhörande créme de la crème inom vår société. Hans bror Axel – på sin tid känd som varm nykterhetsagitator – är gift med en Bratt och far till två söner.

Af kommerserådets två yngre söner var Robert (på Fimmerstad) den rikaste af alla Dicksöner – på grund af den engelske onkelns testamente (se ovan). Det är hans porträtt som icke kommit med i den stora inramade porträttgruppen till föreliggande artikel, utan måst placeras för sig själf). Af hans båda söner bor den äldre, Emil, på Sparreholm (gift med en Lewenhaupt, – medan den yngre är den genom sin cession för några år sedan bekante yngste Robert Dickson. Systrar till dem äro friherrinnorna Alfred och Hans Henrik von Essen i Västergötland (brorsöner till riksmarskalken).

Kammarrådets näst yngste son var friherre Oscar, hvilkens friherrliga värdighet, som bekant, nu innehafvdes af hans äldste, ogifte son Osborn. Ogift är också den mellerste sonen Douglas – medan den yngste, Walther, för ett par år sedan på grund av misslyckade spekulationer förlorade sin förmögenhet och kort därpå afled. Hans danskfödda änka har emellertid en liten son, som heter Oscar efter farfadern, den förste baronen, och på hvilken den friherrliga ättens framtid beror. Komma vi så till kommerserådets yngdste son, patrioten och politikern Axel Dickson, först på Kyleberg i Östergötland, sedan disponent på brodern Oscars Skeppsta. Han blef svärfar till sin brorson stallmästaren, till professor Quensel, till bankir Carl Cervin härstädes, till K. F. U. M.-mannen dr. Karl Fries, majorskan Tottie och fru Olof Yngström. Axel Dicksons båda söner flyttade öfver till Ceylon, där de blefvo ägare af stora teplantager, men den yngre af dem har återbördats till fäderneslandet, är gift med en Löwenhielm och äger det historiska herresätet Gammalstorp i Västergötland.

Aftonbladet 1911: Dickson

Digitaliserad av Dicksonska släktföreningen, Maud Dickson-Dulik.

Dickson – baggböleri och arbetarbostäder

Del 3 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Till Göteborg flyttade i början av 1800-talet, 1802 respektive 1809, två bröder, Robert Dickson (1782-1858) och James Dickson (1784-1855). Bägge grundade var sin exportfirma, Robert Dicksons firma var snart en av de största järnexportfirmorna i Göteborg, men gick i konkurs år 1816. Verksamheten övertogs då av broderns firma James Dickson & Co som blev ett stort handelshus med export av trävaror och järn. Robert Dickson var den som grundade Robert Dickson stiftelse. Idag en av Göteborgs bättre och större hyresvärdar med lägenheter i Landala, Annedal, Haga och Majorna.

Brodern James skänkte pengar till grundandet av Dicksonska Folkbiblioteket som senare slogs ihop med det mindre folkliga Göteborgs Stadsbibliotek. Han var också en av grundarna av Trädgårdsföreningen. Han gifte sig med en dotter, Margareta Eleonora Bagge (1795-1857) till kommerserådet Carl Bagge (1754-1818) och de övertog den senares fastighet på Södra Hamngatan 5.

Familjeföretaget, James Dickson & Co inriktade sig snart på trävaruexport och startade en integration bakåt genom att 1820 köpa del i Dejefors-Forshaga vattensågar och 1844 Edsvalla Järnbruk med stora skogsegendomar I Värmland. 1826 resp. 1832 förvärvades Matfors och Svartviks sågar vid Ljungan i Norrland och uppköpen i Norrland fortsatte med sågarna Baggböle och Holmsund vid Ume älv år 1828, 1846 Husums såg och 1852 Sandarne och Askesta vid Ljusnan. Genom dessa satsningar blev firman den största trävaruexportfirman i Göteborg och förblev så intill 1850-talet. Firman blev inte bara känd för sin framgångsrika affärsverkamhet utan också känd för sina tvivelaktiga affärsmetoder i den norrländska skogarna, så kallat baggböleri.

James Robertson Dickson

James Robertson Dickson

Ansvarig för verksamheten i Norrland var åren 1836-1849, James Robertson Dickson (1810-1873). Han blev delägare i firman James Dickson & Co 1840 och utträde 1858. Han var även politiskt aktiv lokalt och i landstinget. Hans far Robert Dickson var ansvarig för rederiverksamheten intill sin dö 1858, samma år som sonen alltså lämnade firman. Rederiverksamheten var vid denna tid en av Sveriges större. James Robertson Dickson ägde egendomen Billdal.

Brodern till James Robertson Dickson, Edward Dickson (1812-1883) var under en tid affärsman i USA och sedan i Liverpool. När familjeföretagets rederiverksamhet avvecklades och såldes till norska rederier flyttade han 1846 hem till Göteborg. Med sin hustru Isobel Gordon fick han 13 barn. En dotter, Mary (1854-1911) gifte sig med Ivar Wijk (1841-1911), en annan, Emily (1849-1943) med dennes bror Erik Wijk (1836-1910) en annan, Wilhelmina (1846-1883) gifte sig med George Barclay (1841-1921).

Ytterligare en bror, Charles Dickson (1814-1902), var läkare och politiker och hans son Robert Dickson (1843-1924) blev jurist, politiker och statstjänsteman. Totalt hade Charles 8 barn.

Samma år som James Robertson Dickson inträdde i familjefirman, 1840, inträdde också kusinen James (Jameson) Dickson (1815-1885) som delägare i familjeföretaget och med ansvar för en filial i London. Efter faderns död 1855, farbroderns död 1858 och kusinens utträde ur företaget blev han den dominerande gestalten i verksamheten, chef blev han dock redan 1851. Han lät 1865 bygga det flotta Överås i Örgryte. James Dickson efterlämnade 8 miljoner kronor vid sin tid och var då en extremt förmögen person. han var gift med Eleonore Willerding (1821-1900), dotter till en annan rik göteborgsköpman, Ch. Fredrik Willerding. James Jameson Dickson satt också i styrelserna för en del storföretag såsom bl.a. Bergslagernas Järnväg.

Av James Dicksons barn var James Fredrik Dickson (1844-1898) aktiv i familjeföretaget och lät bygga Tjolöholms slott. Han var gift med kusinen Blanche Dickson (1852-1906), dotter till godsägaren (Kyleberg och Skeppsta) och politikern Axel Dickson (1826-1899). Axel Dickson hade också han mängder med barn.

Axel Edvin Dickson (1850-1927), bror till James Fredrik Dickson ägde godset Vikaryd och var far till politikern James Dickson (1899-1980). De två bröderna syster Beatrice Dickson (1852-1941) var känd nykterhetskämpe.

James Dicksons bror Oscar Dickson (1823-1897) var chef för Londonkontoret 1846-47 och därefter chef för Norrlandsverksamheten vilket han var till 1855 då han blev hela familjefirmans chef. När Oscar Dickson dog efterlämnade han en förmögenhet på 10 miljoner kronor och han är en av de allra rikaste svenskar som funnits. Hans privatbostad (palats) som han uppförde år 1861 finns att beskåda längst ner på Södra Vägen, mittemot busshållplatsen på Heden. 1923 sålde hans son Osborn Dickson byggnaden som då blev skola. Oscar Dickson donerade stora summor pengar till vetenskapliga projekt och välgörenhet och blev adlad. Han var också politiker. Dessutom investerade han i gods och jordbruksfastigheter, som Almnäs utanför Hjo och Skeppsta i Sörmland. Även Oscar Dickson hade många barn, något som tycks ha varit typiskt för den andra generationen Dickson i Sverige.

Både Oscar Dickson och bröderna James och Robert Dickson deltog också i bildandet av Göteborgs Handelskompani år 1871, ett företag som vi idag kanske skulle kalla investmentbank eller möjligtvis Private Equity-bolag. Oscar Dickson satt också styrlesen för bolaget, som dock gick i konkurs 1879 efter spekulationsaffärer av företagets främste representant D.O. Francke. Andra som var aktiva i bolaget var Erik Wijk, Ivar Waern och Wilhelm Röhss.

1856 såldes Värmlandsegendomarna, dvs Dejefors, Forshaga och Edsvalla och järnexportverkamheten nedlades totalt ungefär vid denna tid. På 1870-talet avvecklades rederiverksamheten och 1874 såldes Gideå-Husum till familjen Wijk (Olof Wijk & Co). 1880 var Dicksons fortfarande det största sågverksföretaget i Sverige med sågare i Askesta-Sandarne, Svartvik och Holmsund. 1883 ombildades Svartviks såg till aktiebolag med James Dickson & Co som huvudägare.

Oscar Dickson valde i slutet av sitt liv att avveckla familjens företag då han ansåg att det inte fanns någon som kunde ta över. 1891 såldes Svartvik till ett konsortium lett av norrmannen G.P. Braathen och 1896 köpte ett annat konsortium lett av Braathen upp Holmsund. 1897 dog Oscar Dickson och året efter såldes Sandarne till engelskägda Bergvik & Ala. James Dickson & Co upphörde att existera som företag och familjen Dickson försvann från den svenska storfinansen.

Oscar Dicksons son George Dickson (1874-1940) var dock, med start 1905, under lång tid direktör för Göteborgs Bank. En annan son, Walter Dickson (1879-1909) deltog i bildandet av Rederi AB Nike år 1900, vilket var ett av de rederier som senare bildade grunden till Transatlantic.

Idag finns det en mängd levande ättlingar i familjen Dickson och man har en släktförening där det finns mängder med material att läsa. Om exempelvis skådespelarna Chelsie Bell Dickson, Crispin Dickson Wendenius och James Dickson.

Läs mer: Svartviks herrgård, Familjehistorik1, Familjehistorik2, Baggböle, SVD, Offensiv, MIAB,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963