Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Carl Wijk

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Ramm om Olof Wijk & Co

Del 3 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Olof Wijk & Co

Del 1 av 21 i serien 1800-talets handelshus

Firman bildades 1806 av den då tjugoårige Olof Wijk d.ä. (1786-1856), som gjort sina lärospån på engelsmannen Christies kontor. Den inregistrerades 1807 och 1808 erhöll Wijk burskap. I praktiken tog Olof Wijk & Co över de affärer som Christie tidigare bedrivit. Genom mycket vidsträckta resor inledde han allt större affärsförbindelser och skaffade sig allt vidlyftigare sakkunskap och detaljkännedom.

Firmans affärsverksamhet riktade sig ursprungligen på järnexport i förening med skeppsrederi, såsom den tiden var vanligt; sedermera övergick den allt mer till trävaruutförsel från Norrland, men med huvudkontoret fortfarande förlagt till Göteborg. Från 1813 var firman en av större järnexportörerna i Göteborg, nästan lika stor som Alex. Barclay & Co.

Liksom fallet var för Alex. Barclay & Co gick en  stor del av firmans järnexport gick till USA och därifrån importerade företaget också en hel del varor. 1812-14 fungerade firman också som bulvan för flera större US-amerikanska handelsföretag. De kontakter som skapades då och den handel med USA som det innebar var en starkt bidragande orsak till att firman inte gick under åren 1816-20 då en stor mängd handelsföretag i Göteborg gick omkull efter att kontinentalblockaden tagit slut, sillen försvunnit och den ostindiska handeln helt upphört.

Vidare bedrevs handel med Ostasien. Företaget hade också en betydande rederiverksamhet. Kontoret i Göteborg låg efter 1853 vid Lilla Torget, i det hus som fortfarande finns kvar och innehåller bland annat Fiskekrogen. Huset var också bostad för Olof Wijk d.ä. och Olof Wijk d.y.

Wijska huset

Wijska huset Foto: Alicia Fagerving. Licens: CC BY-SA 3.0

Efter att Olof Wijk d.ä. dog 1856 lades järnexportverksamheten ner och istället kom företaget att inrikta sig på trävaruexport och sågverksrörelse. Ledande i bolaget blev nu hans söner, först Olof Wijk d.y. (1833-1901) men senare också Erik Wijk (1836-1910) och Carl Wijk (1839-1907). Företagets export av trävaror tycks i huvudsak ha gått direkt från Norrlandshamnarna och något större trävaruupplag tycks bolaget inte ha haft i Göteborg.

Under ledning av Olof Wijk d.y. blev firman återförsäljare för flera sågverk i Norrland och i början av 1870-talet köptes ett av dessa, Långrörs ångsåg vid Ljusnan. 1874 köptes Gideå såg och Husums lastageplats från James Dickson & Co av bolaget Gideå-Husum AB i vilket Olof Wijk & Co var dominerande ägare. Carl Wijk blev disponent för Gideå-Husum AB och dess sågverksverksamhet. Han lämnade Olof Wijk & Co år 1895 och istället inträdde hans son Carl O. Wijk i firman. Gideå-Husum AB såldes 1903 till familjen Kempe.

I slutet av 1880-talet var produktionen vis De sågverk som ägdes av eller kontrollerades av Olof Wijk & co ungefär 14 000 standards per år. Företaget hörde inte till de allra största sågverksföretagen i Sverige

1896 bildades Långrörs AB för att äga sågverket i Långrör och även firman Olof Wijk & Co omvandlades till ett aktiebolag efter Olof Wijk.d.y.:s död. När han dog år 1901 ägde familjefirman en stor mängd aktier i olika svenska företag, däribland Långrörs AB, Gideå-Husum AB, AB Bofors, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, Skandinaviska Kredit AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB, Bergslagernas Järnväg AB, Göteborgs-Borås Järnvägs AB och Göteborg-Alvesta Järnvägs AB och Brand- och Livförsäkrings AB Svea.

1914 inköpte Långrör AB även Marma Sågverks AB med sågverk i Marma och Edefors samt brädgårdar i Söderhamn. 1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. i styrelsen för moderbolaget Långrörs AB satt Hjalmar Wijk (ordf. och VD), Bertil Wijk och C.G. von Platen, Disponent i Långrör var E.G. Thunberg och i Marma C.L. Dyberg.

På 1920-talet hamnade Marma-Långrör i ekonomisk kris vilken också drog med sig Olof Wijk & Co AB. Skandinaviska Banken tog över aktierna i Marma-Långrörs AB som moderbolaget nu hette. Familjen Wijk hade slutligt lämnat skogsindustrin.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Leos Müller, Consul, Corsairs and Commerce 1720-1815, 2009

Carl Wijk

Carl WijkCarl Wijk föddes 1839 och dog 1907. Son till Olof Wijk d.ä. och Hilda Prytz. Gift 9 oktober 1864 med Emma Röhss (1843–1896). De hade barnen Carl Olof Wijk (1866-1918), Hakon Wijk (1868-1919) och Olga Wijk (1870-1962), gift med Carl Gustaf von Platen.

När han var 22 år gammal inträdde han i familjefirman Olof Wijk & Co där han gjorde sällskap med bröderna Olof Wijk d.y och Erik Wijk. I motsats till bröderna ägnade han sin huvudsakliga kraft åt familjeföretagen och mycket lite kraft åt politiska uppdrag. Under hans tid köpte familjeföretaget Gideå & Husums AB samt Långrörs sågverk, senare Långrörs AB. Han var under lång tid direktör för det sistnämnda företaget som grundats 1853:

År 1853 inrättade brukspatron L.M. Wærn en så kallad bjälkgrop i Jernkällsviken. Därifrån exporterades genom handelsbolaget Olof Wijk & Co. i Göteborg bjälkar till utlandet. I början av 1860-talet övertogs rörelsen av konsul Carl Fougt (1827–1896) i Söderhamn som 1864 lät uppföra Långrörs ångsåg på platsen. År 1873 tröttnade Fougt ”på en tiden så upptagande och enformig sysselsättning som driften af Långrörs sågverk” och överlät från 1874 verksamheten till Olof Wijk & Co.

Sågen var lönsam under hela 1800-talet och 1900-talets första decennium. Efter att 1894 ha brunnit ned till grunden och uppfördes året därpå en ny såg. År 1896 ombildades rörelsen till Långrörs AB. I samarbete med Marma Sågverks AB, Ljusne-Woxna AB och AB Adolf F. Hillman i Söderhamn bildades 1906 Sulfit AB Ljusnan, vilket 1908 startade massatillverkning i Vallvik och sedermera kom att bli helägt av Långrörs AB.

År 1914 förvärvade Långrörs AB aktiemajoriteten i Marma Sågverks AB och de båda företagen kom därigenom att ingå i samma koncern. Efter en 1932–33 genomförd konsolidering blev namnet Marma-Långrörs AB.

Marma Sågverks AB hade för sin del startats 1854 och blev 1914 uppköpt av Långrörs AB:

År 1854 ingicks ett kontrakt om sågverksrörelse vid sjön Marmen på initiativ av Per Henrik Widmark och under medverkan av finansiärernaJohan Gustaf Brolin och Carl Johan Schöning (far till Johan Frithiof Schöning) i Söderhamn. Efter att ångsågverket startats 1855/56 blev Marmaverken en livaktig industriort och befolkningen mångdubblades. Brädgården fanns dock i Söderhamn.

År 1856 ombildades rörelsen till aktiebolag, Marma Sågverks AB, och blev därigenom det första dylika i Sverige inom trävarubranschen. I början av 1880-talet tillverkades nära 60 000 kubikmeter sågat virke per år och ungefär de volymerna producerades ända till sekelskiftet, men bolaget fick efterhand problem med överavverkning samtidigt som kostnaderna för skogsinköp steg betydligt.[3]

I samarbete med Långrörs AB, Ljusne-Woxna AB och AB Adolf F. Hillman i Söderhamn bildades 1906 Sulfit AB Ljusnan, vilket 1908 startade massatillverkning i Vallvik.På en bolagsstämma 1914 avskedades Marmabolagets verkställande direktör Gustaf Brolin, son till grundaren. En helt ny ledning tillsattes, men denna hade knappast hunnit tillträda innan Långrörs AB, ägt av Göteborgsföretaget Olof Wijk & Co. övertog aktiemajoriteten i bolaget.Efter detta byggdes 1914–16 en helt ny såg byggdes i Marmaverken.

Till följd av svåra ekonomiska problem under efterkrigskrisen 1920–21 tvingades Olof Wijk & Co att året därpå dra sig ur Marmabolaget, vilket övertogs av Skandinaviska Kredit AB.

Carl Wijk var den som år 1885-89 lät uppföra det hus som idag kallas för Wernerska villan invid Södra Parkgatan:

Kommerserådet Carl Wijk (1839-1907) köpte 1883 tomten på 1 711,6 kvadratmeter, som ursprungligen tillhörde 12 roten, men blivit överförd till den nybildade 14 roten. Uppdraget att ta fram ritningar gavs till en början åt arkitekten Victor Adler (1848-98), som i november 1883 presenterade sitt förslag. Det var ett fyravånings stenhus inyrenässansstil med en ingångsportal vid Teatergatan, omramad av kraftiga skulpturalaatlanter i cement. Dessa ritningar fastställdes den 21 november 1883, men blev aldrig utförda, eftersom makarna Wijk ej ville ha en stor fastighet utan hade tänkt sig en villa omgiven av en mindre trädgårdsanläggning. Istället överlämnades uppdraget till arkitekten Adrian C. Peterson. Hans första förslag är daterat 1885 och fastställdes i slutgiltig form den 14 december 1886. Handelstidningen skrev den 17 juni 1885:

”å tomten nr. 5 och 6 vid Parkgatan, mitt framför Chalmers tekniska läroanstalt, för närvarande pågår grundläggning till ett nybygge, som efter vad de uppgjorda ritningarna innebära, torde bliva en verklig prydnad för denna trakt, även om man tager i betraktande de omgivande präktiga husraderna.
Byggnaden ifråga skall uppföras för grosshandlare Carl Wijk och varda bostad för honom och hans familj. Inredningen skall göras uteslutande med hänsyn till familjens behov och att den vad komfort och tidsenliga anordningar beträffar ej skall lämna något övrigt att önska, kan man taga för givet.”

Byggmästare var firman N. Andersson & Co. Enligt uppgift av arkitekten var förebilden till villan hämtad från norra Tyskland. Den innehöll tjugo rum, kök, stall med mera och där installerades från början elektriskt ljus, men även en del gasledningar. Villan är byggd av tegel med en souterrainvåning, som användes som källarvåning, två bostadsvåningar och en vindsvåning. De båda nedersta våningarna är i rusticerad cement, medan huvudvåningens fasad är klädd med rödgult Frankfurtertegel.

Inflyttningen i den nya villan skedde på sommaren 1889, och invigningen firades den 9 oktober. Enligt mantalsskrivningen bestod familjen då av Carl Wijk och hans hustru Emma född Röhss (1843-96), barnen Carl Olof (1866-1918), Hakon (1868-1919) och Olga. Den 24 april 1896 var villan taxerad till 275 000 kronor.

Huset tog ofta emot gäster av hög börd. Särskilt omtalad var den middag som han den 29 mars 1898 gav för kung Oscar II, vilken då bodde hos honom några dagar. Både Carl Wijk och hans bröder var Oscar II:s personliga vänner.

Carl Wijk avled den 9 juli 1907. Sedan de tre arvingarna hade delat upp boet, övertogs villan av den äldste sonen Carl Olof Wijk. Han flyttade till London med familj år 1915, och avled vid ett besök i Göteborg 1918. Villan såldes till Gustaf Werner år 1915.

Carl Wilhelm Christian Röhss

Endast för medlemmar