Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Schutz

Zacharias Fröse

Del 4 av 4 i serien Textilföretag
Endast för medlemmar

Kvarteret Biskopen

Kvarteret Biskopen omfattar Magasinsgatan-Vallgatan-Västra Hamngatan-Södra Larmgatan. Namnet kommer från hörnhuset Vallgatan/Västra Hamngatan som mellan åren 1820-1990 var bostad åt biskopen.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 1, tomt 28, Repslagargård, Macklier, Anckarhielm, Drake, Brehmer, Hall
Rote 1, tomt 29, Hasselgren, Nitau, Brockman, Svalin, Beckman, Beijer, Schutz
Rote 1, tomt 30, Hagman, Fehman
Rote 1, tomt 31
Rote 1, tomt 32, Ahlbom (Ahlehielm)
Rote 1, tomt 33, Fehman, Leijoncrantz, Ahlbom (Ahlehielm), Rahm, Swart, Tham, Wallin, biskopsgård, Megander, Busck, såpfabrik, Alströmer, Wrangel, Ekman, Kåhre, Hummel
Rote 1, tomt 34, se tomt 33
Rote 1, tomt 35
Rote 1, tomt 36
Rote 1, tomt 37

Kvarteret Biskopen

Repslageribanan vid Södra Larmgatan

1646 anlades en repslagarbana inom det centrala vallgravsområdet i Göteborg, privilegierad av drottning Kristina för Hans Macklier och Adrian Anckarhielm. Den gick i nuvarande Södra Larmgatans riktning från Magasinsgatan mot Kungstorget och beskrivs ha omfattat 118 famnar i längd och 8 alnar i bredd.

1715 tycks repslageriet ha tillhört assessor Tham och Amijas sterbhus (dödsbo). 1790 tillhörde repslageriet Johan Schutz.

Hästekvarnen vid Ekelundsgatan

År 1691 anlade rådman Håkan Ekman en hästkvarn vid Ekelundsgatans sydöstra slut intill stadsvallen. Hans kompanjoner var handelsmannen Sven Pihl stadsbyggmästare Jacob Feigel. Snart blev emellertid amiralitetsbyggmästare Nicolaus Möller ägare. Först sålde Håkan Ekman sin del till Jacob Feigel, sedan köpte Möller såväl Sven Pihls som Jacob Feigels delar år 1713. Efter Möller var Esbjörn Esbjörnsson och Erik Larsson. De omnämns som ägare 1740.

1742 köpte Johan Samuel Rancke hästkvarnen av Esbjörnsson och Larsson. Han var fortfarande ägare år 1760. År 1765 var hästkvarnen i handelsmannen Schutz ägo liksom 1770. Han anlade sannolikt också en segelduksfabrik på platsen med handelsmannen Lars Kåhre, segelmakarna Christian Beckman och Joh. Christ. Wulf samt ekipagemästaren vid Ostindiska Kompaniet Christ. Schale som delintressenter.

Något år efter 1780 övertogs fastigheten av handelsmannen Lars Kåhre, som hade sitt hus och sin segelduksfabrik där. År 1791 lades fabriken ned, verktyg och inventarier såldes till det Dammska väveriet. Även fastigheten såldes till Fredrik Damm. Åren 1800-07 stod ”handelsmannen Fr. Damms.arvingar” som innehavare.

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skår (östra Skår)

Skårs Gård nämns mycket tidigt i gamla handlingar och den var till en början två hemman, Västergården och Östergården. Namnet Skår syftar eventuellt på naturförhållandena vid Östergården, nämligen den branta nedskärningen eller stupet i berget nordost om denna gård.

På 1700-talet hörde Skår till Örgryte socken och bestod av två gårdar: Östergården och Västergården. Huset som fortfarande finns kvar i Skårs allé var en del av Östergården och restes någon gång under 1700-talet. Det har byggts till och om under årens lopp. Ett trapptorn som byggdes under 1800-talet revs till exempel i samband med en restaurering 1954.

Egendomen har ägts av flera personer från kända göteborgsfamiljer, bland dem Johan von Minden, Christopher Liedberg, Samuel Schutz, Magnus Lagerström, Thomas Andersson, Johan Anders LambergChristian Beckman, Anders Arfwidsson, Petter Coopman, Gottfried Lindner, Elisabeth Lindner, Wesslaus och Melcher Lyckholm. Den äldre historien beskrivs i S.A. Wilhelmssons text Örgrytegårdar samt Några Göteborgslanderier:

Östra Skår

År 1624 lagbjöds ¼ part i Östra Skår och 1/6 part i Västra Skår för ”Oluff i Skåår”.(5) Dessa båda hemmansdelar kom sedan för lång tid framåt att höra samman. År 1625 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnsson och 1629 en broder part och en systerpart i Östra Skår, samt 1634 två systerparter i samma hemman .(6) År 1638 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnesson och ¼ för ”Helie i Skår”.(7) År 1651 ”skaftskiöttes ¼ östra och 1/6 västra Skår för bagaren Herman Sax i Göteborg”.(8) Sax (Sachs) hade köpt hemmansdelarna av ”Sahl. Benedictus Fistulatori Enkia Cattalonice”. Benedictus Fistulator hade inflyttat till Göteborg under stadens första årtionde, idkade här handel och utsågs till rådman 1648. Han var gift med Catelene Josten. Fistulator avled 1651 och hustrun 1660. Herman Sachs gick ur tiden 1658, varefter hemmansdelarna i Skår kom i händerna på ”Bengt Skräddare”. År 1666 heter det: ”1/4 i östra och 1/6 i V. Skår, som Admiralen Daniel Strussflycht af Bencht Skräddare kiöpt hafwer.”(9) Amiral Daniel Strussflycht, född i Kalmar 1607, var åren 1660-1667 befälhavare över flottan i Göteborg. Någon långvarig besittare av Skår blev Strussflycht icke. Han ägde stora egendomar utanför Stockholm, där han avled 1672.(10)

Därefter tycks den förenade fjärdedelen/sjättedelen en tid ha varit i bondeägo, men 1681 erhöll handelsmannen Johan von Minden skaft- och skötesbrev på dessa hemmansdelar.(11) En annan fjärdedel i Östra Skår lagbjöds 1663 för ”Oluff Skåårboo”; i jordeboken 1680/1683 noteras ett hemman för samme man.(12)

Johan von Minden (1638-1699), gift med Margareta Sebrand (1634-1700), var en känd köpman i dåtida Göteborg, järnexportör och riksdagsman. Hemmansdelarna i Skår hade han köpt av ”hustru Anna” och Nils Larsson. En hel del otalt hade han med grannarna i Skår. Det rörde sig dock om småsaker, som tycks ha kunnat uppklaras utan tingsbesök. En gång gällde det ett nedhugget träd, en annan gång anklagar von Minden nämndemannen Esbiörn i Skår ”för att hans häst hade gjort honom ohägnad”.(13) Denne Esbjörn (Oluffsson) omtalas som nämndeman från 1694, då han avlade ämbetsed, intill 1712. Han efterträdde Jon Larsson i Skår och denne i sin tur Oluff Andersson i Skår, som var nämndeman på 1650-talet. Alla tre var ¼ partsägare i samma hemman.

År 1697 hette brukarna Anna, Esbiörn, Anders och Johan von Minden, vardera ¼ mantal, 1703 Esbiörn, Christopher, Oluff och Oluff, vardera ¼, 1709: Christopher Liedberg, Oluff, Torill och Esbiörn, allt enligt jordeböckerna.

Christopher Liedberg, svärson till von Minden, hade ärvt hemmansdelarna. År 1710 förvärvade han ytterligare ¼ östra Skår genom inköp av Anders Olssons barns del i hemmanet. I jordeboken 1715 noteras Liedberg för ½, Johan ¼ och Anders ¼. Liedberg avled 1724, men änkan innehade ännu 1730 halva Östergården. Den andra hälvtens ägaren var då Jon Esbiörnsson och Anders Jönsson, vardera ¼ mantal.

År 1735 inropade handlanden och kommissarien Samuel Schutz på auktion Liedbergs halva östergård (jämte 1/6 västra Skår) för 2 112 daler silvermynt (14) ”Schutz & Intressenter” (däribland köp- och rådmannen, assessor Johan Andris Olbers) anlade på området vid Mölndalsån ett kattuntryckeri. Syftet var med köpet var tydligen att komma över lämplig tomt vid ån, ty efter att ha frånsålt ett område om 2 tunnland 23 ½ kappland, förpantade Schutz resten av hemmansdelarna till hovrådet Magnus Lagerström, senare en av direktörerna i Ostindiska Kompaniet. Lagerström överlät förpantningen till handelsmannen Thomas Andersson, som innehade den till sin död 1760.

Thomas Andersson var av skotsk börd och hade liksom sina landsmän här skapat sin förmögenhet genom köpenskap. Han var gift med Johanna Schröder som efterlevde honom. Efter makens död sålde hon 1760 hemmansdelarna till sin systerson, handelsmannen Johan Anders Lamberg, som 1762 fick tingsrättens fastebrev på köpet.(15)

I bouppteckninghandlingarna efter änkan Johanna Andersson, född Schröder, som avled 1767, heter det att Lamberg först efter hennes död finge tillträda egendomen. Inga bröstarvingar fanns, varför syskonbarn blev arvingar. En systerson var biskopen Erik Lamberg, en annan lektor M.G. Wallenstråle, senare biskop i Kalmar.

År 1768 sålde Lamberg hemmansdelarna till handelsmannen Jonas Erichsson. Då Lamberg vid denna tid var innehavare av landeriet Liseberg, ansåg han sig väl ha nog av lantegendomar. År 1770 lät Erichsson lagbjuda ½ mantal Östergården och 1/6 mantal Västergården.(16) Senare inköpte han ytteligare en del av Västergården.

Erichsson var gift med Helena Böker, dotter av handelsmannen Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg. Helena Böker var vid giftet med Erichsson änka efter handelsmannen Peter Lauterbach och hade med denne fem barn.

Segelsömmarmästaren Christian Beckman erhöll 1777 fastebrev på ½ mantal Östra och 5/12 mantal Västra Skår, tillsamman 11/12 mantal, ”som han tsig tilhandladt af handelsmannen i Götheborg Jonas Erichsson och hans hustru Helena Maria Böker för en köpeskilling af 17 500 daler silvermynt eller 2 916 riksdaler specie”.(17) Helena Böker avled 1778 och dåvarande kämnären Jonas Erichsson 1798.

Hälvten av Östergården var fortfarande i bondehänder. I 1748 års jordebok noteras som brukare Johan Esbiörnsson och änkan Anna för vardera ¼ och Carl Jönsson för ½ mantal. Av dessa torde endast änkan Anna varit ägare. Jönsson brukade Thomas Anderssons del. År 1737 hade ”Jean” Esbiörnsson sålt ¼ mantal Östra Skår till Sven Svensson för 180 daler silvermynt och 1740 fick Svensson, då nämndeman, fasta på denna del.(18) År 1750 lagbjöds ¼ mantal för Jöns Andersson, en del som han köpt av ”dess husturs förra mans arfwingar”.(19)

I 1777 års jordebok anges trädgårdsmästaren Petter Söderberg som brukare av halva Östergården och Anders Arfwidsson av andra hälvten. Den del Söderberg brukade var Christian Beckmans. Anders Arfwidsson torde ej varit ägare till mer än hälvten av den del, han brukade.

Christian Beckman (1732-1798), son av segelsömmaren Gregorius Beckman och dennes hustru i andra giftet Catharina Wohlfart, innehade hemmansdelarna i Skår till 1780, då yllefabrikören, råd- och riksdagsmannen m.m. Petter Coopman köpte 11/12 mantal Skör Öster- och Västergård av Beckman och hans hustru Cecilia Tillrot mot en köpe- och pantsumma av 3 450 riksdaler specie. Coopman erhöll fastebrev 1781. (20)

Sistnämnda år inropade Coopman på autkion ¼ Östra Skår, då ägd av bonden Anders Arfwidsson och hans hustru Annika för 1 000 riksdaler specie. Slutligen inköpte Coopman 1782 ytterligare ¼ del i gården av ”samtliga arfwingar till thenna del” för 1 000 riksdaler specie och var därmed ägare av hela Östergården.

Elisabeth Lindner beskrivs så här i Gunnar W Blomgrens bok Göteborgarnas Hus, från 1996:

En person har dock genom sin ganska tragiska levnadshistoria satt en viss prägel på gården. Jag syftar på dottern till den tyske byggmästaren Gottlieb Lindner, Elisabeth, för vilken det till en början på många sätt såg lovande ut. Hon förvaltade väl det pund, som fadern lämnat efter sig genom lyckade affärer i byggnadsbranschen, vari en del framgångsrika spekulationer också ingick. Elisabeth växte således upp i ett burget hem, där hon även kunde odla sin medfött goda smak genom flitigt umgänge med de skalder och konstnärer, som ofta sågs som gäster på Skårs Gård. Hon sägs ha haft ett både livligt och skarpt intellekt samt även ägt en viss originalitet. Många av gästerna, bland dem skulptören Johan Molin, förälskade sig i Elisabeth, och ville nog förena sina öden med hennes. Men hennes alltmer ökande misstro till gästernas syften och misstankar, att de egentligen endast var ute efter hennes pengar, uteslöt varje tanke på äktenskap. Dessa hennes tvivel på människors avsikter tog sig slutligen rent sjukliga uttryck. Samtidigt förstod hon emellertid att vara framgångsrik på det rent ekonomiska området. Slutligen greps hon av en nästan ofattbar girighet, som även satte prägel på hennes yttre. Hon sägs ha sett ut som en vandrande fågelskrämma. Hemmet och huset råkade snart i samma förfall. Sina pengar stoppade hon undan på de mest underliga platser.

När Elisabeth år 1881 insjuknade i lunginflammation ville hon inte vara sängliggande och ej heller tillkalla någon »dyr« läkare. När hon slutligen kunde övertalas att gå till sängs visade det sig att hon inte hade ett enda någorlunda rent nattlinne. Hon fick låna ett sådant och önskade då att nästa morgon skriva sitt testamente. Men hon avled på natten – efterlämnande en förmögenhet på 2,5 miljoner kronor, en kolossal summa på den tiden. Den ärvdes huvudsakligen av avlägsna tyska släktingar.

En annorlunda berättelse har Lazarus författat.

En del av den gamla fruktträdgården och en vidsträckt gårdsplan med ett kvarstående lusthus är bevarat förutom själva mangårdsbyggnaden, men ekonomibyggnaderna är rivna sen de drabbades av en brand 1936.

I Skårsområdet byggdes  på 1920- och 1930-talet åtskilliga villor och radhus från Sankt Sigfrids plan upp mot bergen i Skårsområdet. Flera duktiga arkitekter ritade fastigheterna, bl. a. Gotthard Ålander som ritade de fina radhuslängorna på Rangeltorpsgatan. Husen uppfördes av olika byggmästare, som exmpelvis Gustaf Antonsson, Tobiasson och Mardell. 

Skår

Skår

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

Gullbringa säteri

Del 2 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Gullbringa säteri är beläget i Hålta socken utanför Kungälv. 1683 förvärvades gården av den året innan adlade Erik Gyllenberg (tidigare Bergh, ? – 1691), överinspektör och tullnär i Marstrand. Han fick gården som sätesgård, säteri. Vid hans död ärvdes gården av dottern Anna Maria Gyllenberg, gift med Fredrik von Köhler (-1723). Därefter gick godset i arv i denna familj intill 1772 då det såldes till grosshandlaren Samuel Schutz i Göteborg. Han var son till Jacob Schutz (1709-1772) som var direktör i Ostindiska kompaniet, borgmästare i Göteborg och kommerseråd. Samuel Schutz bodde aldrig permanent på Gullbringa.

1786 flyttade Margareta Christina Schutz (-1799), dotter till Samuel Schutz och Hans Henrik Clason (1750-1805) till godset. De gifte sig samma år och två år senare köpte de godset av fadern/svärfadern. Efter att Margareta Christina Schutz dött gifte Hans Henrik Clason om sig med Catharina Lovisa Brusewitz, dotter till C.G. Brusewitz, rådman i Göteborg.

Hans Henrik Clason var kapten i Ostindiska kompanet och genomförde 4 resor som det åren 1782 till 1794.

År 1806, ett år efter Hans Henriks Clasons död såldes säteriet till John Wendel som dog 1811 då godset såldes till hans svåger Bror Almfeldt. Vid sin död var Hans Henrik Clason i konkurs och försäljningen av gården framtvingades på grund av konkursen.

Gullbringa säteri 1930

Gullbringa säteri 1930. Foto: Bohusläns Museum/Erik Almqvist.

1926 köptes Gullbringa av Nils Krüger, son till arkitekten Ernst Krüger och Harriet Pineus. Nils Krüger dog 1947. Sonen Jan Krüger flyttade till gården tillsammans med sin fru år 1952. 1991 tog deras son Lennart Krüger över gården. Delar av ägorna är ett naturreservat.

Idag är delar av Gullbringa säteris mark centrum i en golfanläggning. Den började anläggas av Jan Krüger år 1964 och 1967 bildades Gullbringa Golf & Country Club (GGCC).

Andra källor: Bohuslän, Årsbok 1982.

Liseberg

Del 1 av 32 i serien Landerier

Staden Göteborg grundades 1621 och då övertogs den mark som vi idag kallar för Liseberg från Nya Lödöse. De vackra ängarna använde man först som betesmark för boskap av olika slag. På slätterna stod hästar och kor och uppför det vackra berget strävade getter och får. Tobak var en begärlig vara på 1600-talet och några driftiga herrar upptäckte att den bördiga jorden lämpade sig ypperligt för ett tobaksplantage. Piporna fylldes av väldoftande Lisebergstobak och man beslöt att även nyttja resten av jorden, som sträckte sig från Örgrytevägen och Getebergsäng ner till Mölndalsån.

De förmögna borgarna som gick och våndades innanför vallgravarna började gripas av gröna-vågentankar. Den ökade trafiken på trånga gator, dålig renhållning och krogarnas mångfald fick dem att drömma om en egen liten täppa för fritidsbruk på landet. Örgryte låg lagom långt bort!

Landeriet Liseberg – fast det hette inte så då – delades in i lotter, ungefär som man nuförtiden kan köpa eller hyra en kolonilott. Lotterna delades in i ”morgnar”. En morgon var precis så mycket jord som en man kunde plöja under en morgon. Förmögna herrar hyrde många morgnar. Cornelius Johan Canter hette en göteborgare, som odlade 87 morgnar. För dem fick han årligen betala 98 daler och 28 silvermynt.

Rådman Jacob Bratt övertog 1740 landeriet, som då kallades för det ”Brattiska plantaget”. Då kom de allra första byggnaderna. Det var plank och det var torkhus för tobaken. Jacob Bratt var en framåtsträvande herre, som startade ett stärkelsebruk som senare blev sockerbruk just där Rondo ligger idag.

År 1753 hade Jacob Bratt dött och hans arvingar sålde landeriet till Johan Anders Lamberg. Han var en mycket framgångsrik köpman – en rikskändis – och son till riksdagsmannen, gymnasielektorn och kyrkoherden i Lundby – Petrus Lamberg. Johan Anders var Sveriges störste klädeshandlare. En gång i Stockholm köpte han varor för tre tunnor guld i värde. Stockholmarna bleknade.

På sin tid älskade Johan Anders trädgårdar och sin fru. Han planterade ekar i parken och han byggde ett hus till sin hustru. Det hus som vi idag kallar Landeriet. Hans hustru hette Elisabeth Söderberg, men han kallade henne kärleksfullt för Lisa. Så fick Liseberg sitt namn. Johan Anders döpte området till Lisas berg, som så småningom blev Liseberg. Huset användes som sommarstuga. Det har forskarna räknat ut efter att ha funnit bouppteckningen efter Lisas död 1768. Varenda spegel, vartenda litet sängbord fanns upptecknat, vartenda krusat örngott och varje liten soppslev. Men där fanns inte ett ord om någon silverservis. På det viset begrep man att makarna ägde ett hem i Göteborg med silverservis, och det var där man vistades under vintern.

Sockerfabriken utvecklades på egen hand. 1773, när Johan Daniel Bestman var bas, arbetade där en gesäll, tre drängar och tre arbetskarlar. Sockerbruket bytte ofta ägare, men landeriet Liseberg behölls av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.

Johan Henrik och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Johan Henrik återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på.

Han anlände till Liseberg i en förgylld vagn dragen av sex eldiga hingstar och med en fantastiskt utstyrd zigenare på kuskbocken. Åskådarna trodde först att det var en exotisk kung, men vande sig med tiden.

Johan Henrik ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv. Där hade han ett fullständigt harem och anordnade överdådiga fester. Gästerna hämtades även sommartid i släde. Men det gick utför med Johan Henrik, som till slut dog på fattighus i Stockholm.

För Liseberg gick det bättre. Kommerserrådet Andreas Andersson köpte Liseberg, restaurerade huvudbyggnaden och invigde den 1801 med en jättelik bal. Det är det hus, som idag är Wärdshuset och som ritades av stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Prosten i Örgryte välsignade huset och fyrverkeriet syntes till Vinga. Det var fest och stil och många internationella besök av framstående kulturmänniskor.

Sen gick det utför ett tag. Liseberg köptes av en köpman, som höll sig på fel sida av lagen. Han förvandlade parken till en operationsbas för en jättelik smugglarverksamhet. Dyrt tjuvgods smugglades med fartyg från utlandet och skeppades nattetid i land i Askimsbukten. En del smuggelgods kom även landvägen. Liseberg med sin fantastiska natur erbjöd många intressanta skrymslen. Från Örgrytevägen och Mölndalsån kom massor av dyrbarheter och gömdes på området.

När köpmannen åkt fast, kommit på obestånd och dött, hittade man många finurligt gömda dyrgripar från utlandet i parken.

Den 20 februari 1808 brann sockerbruket ner. Det var en våldsam brand, men stadens brandmän lyckades rädda herrgården och det lambergska huset.

1819 köptes Liseberg av handlaren Olof Melin, som också ägde gården Olivedal vid Slottsskogen. Hans intresse för Liseberg var dock inte stort och snart var det dags att sälja – med god förtjänst.

John Nonnen var född i Liverpool och en passionerad trädgårdsälskare. Han var den som införde dahlian i Sverige och Liseberg pryddes av dahlior så fort han köpt marken. Alla byggnader klädde han med vildvin. Han övertog de vackra byggnaderna med möbler och skjulen med trädgårdsredskap. Allt köpte han – utom två jättelika speglar, som fanns i nuvarande Wärdshuset. Av dem kunde hans döttrar bli alltför fåfänga, menade han. Familjen, som bodde en period i Frankrike, hade flytt undan Franska Revolutionen – engelsmän stod inte högt i kurs – till Hamburg. Snart intogs staden av franska trupper och familjen tvingades upplåta sitt hem till Marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som senare blev Kung Carl XIV Johan i Sverige. Familjen reste vidare och kom så småningom till Göteborg.

Lisebergs landeri

Lisebergs landeri (Idag Wärdshuset).
Den egentliga landeribyggnaden var dock inte detta hus utan låg mittemot.

John Nonnen började driva sockerbruket vid Klippan tillsammans med Carnegie. Och John var en friskus, som varje dag promenerade från hemmet på Liseberg till jobbet. Folk på Södra Vägen ställde klockorna efter honom. I hemmet talades engelska. Äldsta dottern Fanny, född 1800, tog en engelsman till make. Det var pastorn Morgan. Efter ett storstilat bröllop i nuvarande Wärdshuset, där familjen bodde, flyttade Morgan och Fanny in i huset mittemot – Landeriet.

Det fanns inga rosa grindar mot Örgrytevägen, men två eleganta portvaktsstugor av timmer. Mellan dem portar av trä; två små för fotgängare och två stora för ekipage. Prunkande rabatter fanns där Lisebergshallen nu ligger. Alla unga herrar, som spankulerade på Örgrytevägen kastade blickar in mellan trägrindarna – inte av intresse för rabatter, utan för de vackra systrarna Nonnen: Mary, Emily, Charlotte och Ann. Men alla förblev ogifta.

De höll Göteborgs enda litterära salong och berömda göteborgare besökte ofta hemmet. Den 22 februari, när fru Nonnen och Emily fyllde år, fick de anställda punsch klockan fyra och fick därefter beskåda gästernas intåg. Där kom Viktor Rydberg, Oscar Dickson, domprosten Wieselgren, vinhandlare Broddelius och cigarrfabrikör Lampe. Emily, som blev känd i hela landet när hon redigerade den kortlivade ungdomstidningen Talltrasten, drog sig ofta tillbaka till Lusthuset, där hon och systern Mary målade och skrev små böcker för barn. De älskade systrarna bodde på Liseberg till sin ålders höst i början av 1900-talet.

En gång tänkte järnvägen dra en räls tvärsöver Liseberg. ”Där bor visst bara ett par gamla tanter.”, sa man. Då blev det ett ramaskri i hela stan och Liseberg räddades. Den enda brodern Nonnen – Edward – var den som definitivt stoppade järnvägen. Han hade flyttat till Degeberg i Västergötland, där han grundade rikets första lantbrukshögskola. Redan i ungdomen på Liseberg tog han emot trädgårdselever, så dagens prunkande park har en rik tradition bakom sig.

Hur gick det sen?

Stan köpte parken. I husen hade man hyresgäster. Bland andra Ebbe Lieberath, scoutpionjären, som bodde med sin livliga familj på Landeriet. Det roligaste han visste var när hans bror vaknade och slog huvudet i taket…

– Jag undrar om barn har lika roligt nu som jag hade på Liseberg, sa han när Liseberg blev nöjespark i samband med utställningen i Göteborg 1923. Det är något han kan vara helt säker på!

Texten ursprungligen publicerad på en gammal version av Lisebergs hemsida.

Marieberg

Del 1 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Också Marberg eller Marburg. Säteri i en naturskön trakt vid Göta elf, 3/8 mil norr om Kongelf, uti Ytterby socken af Inlands Södra härad och Bohus län. Dess förste grundläggare Sven Rank, som tillbytte sig hemmanet 1673 och 1674 från kronan emot vederlag af frälsehemman inom Knäreds socken i Halland, var född 1616 på Bankhyttan i Dalarne, hvaraf han tog namn. Vid 14 års ålder ingick han som simpel soldat vid Dalregimentet, avancerade genom alla graderna, var 1659 en kort tid slottsherre på Bohus och afled i Halmstad 1686 som landshöfding öfver Malmöhus län m. m.

Hans arfvingar sålde godset till generalmajoren baron Axel Roos. I sin ungdom en af Carl XIIs lifdrabanter och bland de mest framstående personligheterna vid kalabaliken i Bender — hvaröfver han uppsatt en berättelse — anses han äfven hafva varit förebilden till Tégners Axel. Han var en äkta svensk karakter, utmärkt för mannamod och trofasthet. Sedermera kom godset till en Olbergs, politieborgmästaren i Göteborg Schütz och dennes son, majoren Rosenschütz.

Denne var en af de rikaste privata män, men tillika en af de större narrarne på sin tid. För penningar utverkade han sig rättighet att kläda sin betjening i kongl, livré; sjelf åkte han aldrig utan i en förgyld vagn, dragen af 6 hästar och körd af ziguenare. Vid bordet uppassades han af negrer, klädda i turkisk drägt. På Marieberg, hvars rum voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, underhöll han en ordentlig seralj. Gården var den tiden en parodi på fästning. Der var uppfördt ett stort kastell, bestyckadt med malmkanoner; utanför ena manbyggnaden stod uppställd en rad med gevär, framför hvilken en postkarl marcherade med musköt på axel, och vid öppningen af alléen gick en annan framför ett vakthus, der alla, som ämnade sig fram till gården, anhöllos.

Hvarje morgon och afton kl. 4 och 9 sköts salut ifrån kastellet, och tvänne trumslagare slogo reveille och tapto. Rosenschütz sjelf kallades kommendant och inspektören på stället jourhafvande löjtnant. Egendomens skötsel lemnades vind för våg och i stället för att arbeta blefvo godsets bönder framkallade till militäriska öfningar. Imellertid tog all denna herrlighet ett slut, och Rosenschütz slutade sin dåraktiga lefnad i en fattigförsörjningsanstalt i Stockholm.

Marieberg inköptes 1809 af grossh. P. Wennerholm, som anlade på hemmanet Skälebräckes mark en kostbar mjölqvarn med 3 par stenar, kallad Cathrinædals qvarn. Ar 1840 afsöndrades från säteriet till en särskild egendom 2 mant. uts. fr.-hemman under namn af Trankärr.

År 1855 inropades Marieberg på auktion af hr A. Palmborg från Göteborg för 122,550 rdr rmt; men han afstod det mot afträde till hr J. R. Wennerholm; år 1861 var handl. D. Berg egare; taxeringsvärdet är 30,000 rdr rmt.

Jorden är af bördig beskaffenhet och indelad till cirkulationsbruk. Utom vanliga höfodret erhålles vissa år ett rikt, utmed elfvens stränder växande sjöfoder, som här kallas Strippel. En betydlig löfskog finnes, särdeles af ek, samt någon skog af furu och ypperliga torfmossar. Gården har 2 ansenliga karaktersbyggnader af trä samt är prydd med ansenliga trädgårdsanläggningar.

Uti Härberget vid Göta elf och på Mariebergs egor synes ett spår, liknande ett märke efter en intryckt hästsko. En tradition i orten påstår, att detta spår erinrar om en svensk kon. Inge, hvilken, efter att hafva förlorat en strid på Dössebacka slätter i Romelanda socken, red som flykting öfver Marberget till Göta elf, öfver hvilken hästen samm med honom till Westgötalandet. Under ridten skall hästen hafva intrvckt berörda märke.

Tacksam för sin vunna räddning, utlofvade konungen, att en kyrka skulle der uppbyggas, som med sitt namn, Nödinge, skulle påminna efterverlden om konung Inges Nöd och dess lyckliga utgång. En mineralkälla utvisar ännu stället, der kon. Inges häst stallade, och der Nödinge kyrka var allraförst ämnad att stå (se vidare art. Nödinge socken).

Folksägnen synes uppenbarligen anspela på konung Inge d. ä. och hans nederlag i striden mot norska konungen Magnus Barfod, ehuru Sturleson väl säger, att slaget stod i grannskapet af Fuxerna, på östra stranden af Göta elf. I nära förening med nämnda sägen står en annan, att tre konungar fordom hållit ett möte å Mariebergs egor, på ett dervarande gärde, som till minne deraf ännu i dag benämnes Kongsvallen.

Utan tvifvel syftar detta på det under art. Konghell redan omnämnda möte mellan de tre Nordiska konungarne, der fred slöts, och sedan beseglades med äktenskap mellan konungen i Norge och svenska konungadottern Margareta Fridkulla. Om än folksägnen och historieskrifvaren skilja sig uti förläggandet af händelsen för sin berättelse på något olika ställe, så är det dock intressant att finna, huru många spridda drag af vår historia fortlefva på allmogens läppar ännu efter 800 år.

Texten är från Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859-1870.