Tre rika bröder – Abrahamson och Abramson

I midten och i senare delen af 1700-talet arbetade i Stettin, Königsberg och Berlin en skicklig myntgravör af judisk börd, Jacob Abraham Abramson (född i Strelitz 1722, död i Berlin 1780), hvars son, Abraham Abramson (född i Potsdam 1754, död i Berlin 1811), blef kunglig preussisk myntgravör och ledamot af Berlins konstakademi.

Genom sina framstående arbeten bidrog den senare att i Tyskland bana väg för en enklare och renare stil än den öfverlastade och svulstiga, som under den närmast föregående tiden präglat den tyska medaljgravörskonstens alster.

Hans son, handlanden Aron Abrahamson, öfverflyttade till Karlskrona, och där föddes 1817 dennes son,

August Abrahamson,

den icke blott i vårt land, utan långt utanför dess gränser bekante man, hvars namn i främsta rummet är knutet vid den ryktbara, af hans systerson Otto Salomon utvecklade anläggningen nära Floda station: Nääs slöjdlärareseminarium.

August Abrahamson kom vid 14 års ålder till Göteborg, där han 23 år gammal etablerade den betydande kortvarufirma, som ännu fortlefver under benämning ”Aug. Abrahamson & C:o, Korta varor”, en alldeles för korrekt öfversättning på vårt språk af tyskarnes ”kurze Waren”, som är en mycket egendomlig och sammanfattande benämning på en mängd olikartade, mestadels smärre lyxartiklar, men äfven nyttiga och oumbärliga små varor i den dagliga förbrukningen, hvilka icke vägas eller mätas, utan säljas stycke- eller dussinvis. Deras tillverkningsorter åro hufvudsakligast de små sachsiska hertigdömena samt Nürnberg och Paris. De bästa och gedignaste af dessa varor komma dock numera från England och äro kända under benämning Manchestergods.

Den stora handeln med dessa varor förmedlades på den tiden i alla länder hufvudsakligast af judiska köpmän.

Före August Abrahamsons uppträdande var denna handel i Sverige högst obetydlig och inskränkte sig till de små nödvändighetsartiklarna: knappar, blyertspennor, synålar m. m. Samtidigt ungefär med Abrahamson började hans trosförvandt Benjamin Leja och dennes söner i stor omfattning införa alla slags utländska lyxvaror och dessa herrar i förening undergräfde därigenom flera af våra gamla småhandtverkerier, hvilkas gedigna och omsorgsfullt arbetade alster icke kunde uthärda konkurrens med dessa ofta dåliga men med grant yttre prålande judevaror, hvilka köptes begärligt af svenska folket.

I anledning af drottning Victorias bröllop år 1840 med prins Albert tillverkades i England under flera år därefter ett slags små vackra tenntallrikar, försedda i botten med drottningens och prinsen-gemålens afbildningar i gjutet arbete.

Några år därefter, eller 1844, försiggick hos oss konung Oscars och drottning Josefinas kröning, och denna högtidlighet illustrerades af Abrahamson genom att öfver land och rike kringsprida dåliga tyska tallrikar af förtennt järnbleck med konungaparets porträtt i botten, en efterapning af de engelska tenntallrikarna. I ytterkanten af dessa blecktallrikar stod alfabetet i både små och stora bokstäfver. Dymedelst kunde en stor del af det då uppväxande släktet i vårt land lära sig sitt a, b, c, d före folkskolornas allmännare inrättande.

Genom dessa små tallrikar, som på den tiden funnos i hvarje stuga från Ystad till Haparanda, grundlade de tre bröderna Abrahamson sin framtida rikedom.

I Göteborg grasserade under 1840-talet stora lurendrejerier, i synnerhet med manufakturvaror. Det var ett allmänt tidslyte, detta lagöfverträdande, delvis framkalladt af tidsomständigheterna, ehuru naturligtvis ändock brottsligt. De stora tullbeslagen hos handlandena Röhss och Corin föranledde formliga upplopp i Göteborg af den lägre befolkningen, som tog smugglarnes parti, upplopp, som först kunde kväsas då militären ryckte ut och högg in.

Bland de störste smugglarna voro bröderna Abrahamson.

En af August Abrahamsons stora artiklar var billiga, utländska s. k. nattkappor af bomull, hvilka till största delen insmugglades. Hufvuddepoten för smuggelgods var förlagd till Helsingör, hvarifrån varorna af skärgårdsbefolkningen i dess båtar fördes till Göteborgsskären, där de vanligen landsattes och gömdes i närheten af Askims kyrka för att sedan efter hand införas till Göteborg.

Abrahamson var en af dem som på den tiden genom fiffigt tillvägagångsätt ofta lyckades bedraga tulltjänstemännen. En gång inkom till honom ett större parti sidenband och knappar, båda delarna förvarade i till utseendet lika kartonger. Knapparna drogo en låg tull, sidenbanden däremot hög. Abrahamson angaf hela partiet till förtullning under rubrik knappar. Knappkartongerna hade ett litet särskildt märke, hvilket sidenbandskartongerna saknade. Abrahamsons biträde öppnade i tullhuset endast de märkta kartongerna för den jourhafvande tjänstemannen, hvadan det lyckades importören att få hela partiet sidenband förtulladt som knappar.

När Abrahamson hade någon större mängd lårar på en gång att förtulla, infann han sig alltid själf i packhuset för att biträda. Då tjänstemännen hade genomgått en del lårar och försett dem med ett kritmärke såsom visiterade, passade Abrahamson på att med en i fickan dold kritbit förse oförtullade lårar med samma märke, när han kunde så komma åt bakom tjänstemännens rygg. Detta knep uppläcktes dock till slut och lyckades sedermera icke.

Ett annat svek mot tullverket af så raffinerad art, att det icke gärna kunde uttänkas af någon annan än en fiffikus af prima sorten, lyckades däremot fullständigt.

Till Göteborg anlände en vacker dag ett parti af flera tusen dussin franska handskar, adresserade till Abrahamsonska firman. August Abrahamson infann sig själf i packhuset och handskarna upppackades. Vid undersökningen därstädes befanns dock, att hela partiet bestod af endast högerhandskar. Med den ärligaste min i världen förklarade Abrahamson, att han ej kunde mottaga varan, emedan den vore alldeles osäljbar och värdelös.

Följden blef naturligtvis den, att godset konfiskerades och såldes på auktion. Genom en bulvan lät Abrahamson inropa handskarna för några få tiotal riksdaler.

En kort tid därefter anlände till Vestervik ett lika stort parti franska handskar, adresserade till en annan person. När varan skulle förtullas, upptäcktes det, att hela partiet bestod af enbart vensterhandskar. Samma resultat! Emottagaren nekade att betala tullen, varan fick säljas på auktion och inropades på samma sätt af en annan af firman utsänd bulvan, som efter lyckadt geschäft återvände med handskarna till Göteborg, där de på Abrahamsonska lagret ingingo en broderlig förening med de därstädes väntande högerhandskarna.

Efter tio års verksamhet i Göteborg anlade August Abrahamson en filialaffär i samma branche i Stockholm, hvilken förestods af hans yngre broder Gabriel. Denna affär fick inom kort lika stort omfång som Göteborgsaffären.

August Abrahamson

August Abrahamson

Vid 51 års ålder kunde August Abrahamson som millionär helt och hållet draga sig tillbaka från sina affärer och öfverlämna dessa till sina bröder Leopold och Gabriel.

Ungefär samtidigt inköpte August Abrahamson det tre mil från Göteborg belägna, natursköna frälsesäteriet Nääs, hvars dåvarande ägare var den vintern 1899 af en spårvagn på Birger-Jarlsgatan öfverkörde brukspatronen Gottfried Berg, sedermera ägare af Vårby i Huddinge socken, Stockholms län.

Nääs’ härligt belägna egendom med sin präktiga hufvudbyggnad, hvars flyglar i senare hälften af 1700-talet tillbyggts af då varande ägaren, direktören i Ostindiska kompaniet Jakob von Utfall, och som påbyggts med en våning af en senare ägare, ofvan nämnde Bergs fader, var emellertid ingalunda ämnad att uteslutande tjäna som ett Tusculum för den ännu alltjämt af verksamhetslust brinnande Abrahamson.

Med inköpet af Nääs börjar August Abrahamsons senare lefnadshistoria, som framställer en af Sveriges störste mecenater. ”Richesse oblige” manade den forne storsmugglaren att ägna en del af sin rikedom åt det allmänna bästa, och hans planer, utstakade med den praktiske mannens klara blick, blefvo snart förverkligade.

Den 30 juni 1872 invigde då varande landshöfdingen grefve Eric Josias Sparre i en nyuppförd, högtidligheten till åra med grönt och flaggor smyckad byggnad en för de godsets gossar, hvilka redan genomgått folkskolan, afsedd privat slöjdskola, i hvilken de skulle undervisas i matematik, linearritning, snickeri och sadelmakeri för att danas till skickliga yrkesmän.

”Nääs slöjdskola för gossar”, som i sig bar fröet till det blifvande slöjdlärareseminariet af allmänbildande och så att säga internationell karakter, var sålunda ännu blott en fackbildande institution af lokal art.

Nämnda försöksinstitution, till hvilken Abrahamson anslog 25,000 kr., var, med undantag af fjorton dagars julferier, öppen året om, sommartiden från kl. 6 f. m. till 7 e. m., vintertiden från kl. 7 f. m. till 6 e. m.

Salarnas utseende hade någonting för vårt skolväsende alldeles främmande. Man såg i dem inga pulpeter, kartor eller väggtafflor. I den nedre våningen befunno sig en smedja och en sadelmakareverkstad med fullständig utrustning, i den öfre en sal med tio hyfvelbänkar och på salens väggar sågar, hyflar, stämjärn och annat, som hör till en välförsedd slöjdstuga.

Undervisningen i skolan, som träget öfvervakades af dess skapare, leddes af två lärare, af hvilka den ene i slöjdsalen lärde de femton eleverna förfärdigandet af träarbeten, mestadels möbler i förminskad skala, samt redskap och husgeråd, den andre undervisade gossarne i ett rum innanför slöjdsalen i en del teoretiska ämnen, såsom matematik och naturvetenskap, samt handledde dem i linearritning.

I smedjan leddes arbetet af gårdens smed och i sadelmakareverkstaden af sadelmakaren. På lediga stunder öfvades lärjungarne, då uniformsklädde, i exercis, och en bland dem bildad musikkår ernådde en ganska god färdighet.

Den varmhjärtade grundläggaren fick emellertid allt för snart erfara, att godsets underlydande icke förmådde uppskatta hans människovänliga sträfvanden. Allmogen betraktade godsherrns nya funder med misstrogna blickar. Det började bli ondt om elever i skolan, och dess stiftare såg sig snart tvungen att med 40 öre om dagen muta föräldrarne till hvart och ett barn, som gjorde skolan äran af ett besök. Emellertid öppnades dock efter hand blickarna för företagets stora förtjänster, och samtidigt reformerades undervisningen.

Slöjd infördes vid tidigare år, inträdesåldern sänktes och alla till folkskolan hörande ämnen infördes. Till hugfastande af sin redan 1869 bortgångna makas minne anlade Abrahamson 1874 en arbetsskola för flickor — byggnaden utgjordes af den från Gamlestaden nära Göteborg flyttade sommarvillan Vänhem, hans aflidna hustrus älsklingsställe. I denna skola mottogos flickor om tolf till sexton år och undervisades i folkskolans vanliga ämnen samt dessutom i spånad, väfning, sömnad för hand och maskin, städning, tvätt, matlagning och olika hushållsgöromål. Goss- och flickskolorna förenades 1886 till en samskola, men upphörde 1888. De ansågos då obehöfliga. Den i de båda skolorna bedrifna slöjden hade blifvit alltmera metodiskt planlagd och metodiskt utförd. Gränsen var ur slöjdsynpunkt obetydlig mellan de bägge privata folkskolorna och det af Abrahamson 1874, samma år som flickskolan, upprättade, i anseende ständigt tillväxande slöjdlärareseminariet, hvars ett år långa kurs hade till uppgift att bibringa eleverna — under den första kursen blott fyra 16-åriga ynglingar — kunskap om och färdighet i att handtera olika till snickeri, svarfning, träsnideri och smide hörande verktyg, genom att reparera och förfärdiga enklare husgerådssaker och redskap, genom möbelsnickeri för det tarfliga hemmets behof, genom förfärdigande af hjul och underreden till arbetsvagnar och kärror samt genom öfning i gröfre smide och filning. Det var på morgnar och eftermiddagar, som seminariets första lärjungar, hvilka i sin ordning fingo undervisa i gosskolan, studerade slöjd.

Om förmiddagarna studerades matematik, naturkunnighet, pedagogik och metodik.

Redan de förste utexaminerade seminarieeleverna fingo anställning i skilda delar af landet, andra af dem vunno förmånlig verksamhet i Amerika.

Något längre fram träffade man folkskollärare på seminariets bänkar — det var äldre och yngre män, som genomgingo en ritkurs. Ännu senare möttes där fjorton folkskollärare alla från Elfsborgs län för att genomgå en slöjdkurs, — man drömde ännu icke om långväga besökare vid anstalten. Det var en fem veckors kurs. Man arbetade efter en ordnad modellserie. Äfven föreläsningar och diskussioner förekommo.

År 1880 invigde grefve Sparre seminariets nya byggnad, som ovillkorligt kräfdes för att bereda plats åt de nu från när och fjärran i ständigt ökadt antal tillströmmande lärjungar, ej blott från Sverige Norge, Finland och Danmark, utan äfven från England, Tyskland, Frankrike, Belgien, Ryssland, Ungern, Rumänien och Italien, ja, snart äfven från Nordamerika, Sydamerika, Japan och Abessinien.

Nääs’ slöjdlärareseminarium har från en ringa början vuxit ut till ett lifskraftigt, öfver hela den civiliserade världen väl bekant institut, som gästvänligt öppnar sin famn icke blott för landets egna söner och döttrar, utan äfven for från fjärran länder ankommande inträdessökande, omhuldande alla lika och invigande dem i Nääs-systemets hemligheter utan att af någon begära annan kontant ersättning ån en afgift af — 1 krona om dagen for vivre!

Nääs har således småningom blifvit mötesplats för lärare och lärarinnor från vidt skilda länder, men äfven en mötesplats för skilda kön, skilda samhällsklasser, skilda åsikter, för personer, talande olika tungomål samt tillhörande olika bildningsgrad i afseende på kunskaper och på färdigheter.

Abrahamson skänkte till det nya läroverket en för alla tider från Nääs’ säteri afsöndrad jordareal jämte en summa af 200,000 kr. till institutionens framtida underhåll.

Oberoende af denna donation, bestridde han under hela sin lifstid alla utgifter för anstalten.

Seminariet anlades under ledning af Abrahamsons systerson, direktör Otto Salomon, som redan tidigt sett slöjden ur annan synpunkt än yrkes-bildningens och som under sina resor funnit, att man i finnen Uno Cygnaeus’ fädernesland redan infört slöjd i undervisningen. Det dröjde emellertid två år efter Nääs’ slöjdlärareseminariums öppnande, innan Salomon, som ända från början varit och är anstaltens högt förtjänte föreståndare, kom till full klarhet om skillnaden mellan en allmänbildande och fackbildande undervisning samt att slöjden i folkskolorna måste vara af det förra slaget.

Årliga antalet kurser vid Nääs’ slöjdlärareseminarium utgöres nu af två samkurser under sommarmånaderna samt under vintermånaderna en för manlige elever och en för kvinnliga, hvar för sig omfattande sex veckor.

Numera är tillströmningen af inträdessökande så stor, alt hundratals ansökningar årligen måste afslås, enär seminariet ej ger eller anses böra ge plats för flera, ty man har kommit till insikt om, att en läroanstalts betydelse icke ligger i huru många, utan huru väl den undervisar.

Samkurserna räkna hvardera öfver ett hundra deltagare samt vinterkurserna mellan trettio och fyrtio. Under andra sommarkursen infinna sig utländingarne talrikast, och ända till sjutton olika länder ha på en gång varit representerade bland slöjdanstaltens lärjungar.

I Sverige har det s. k. Nääs-systemet införts i ett stort antal folkskolor och andra läroanstalter i olika delar af riket.

Och alt den ursprungligen mera lokala och anspråkslösa slöjdanstalten under årens lopp växt ut till en så högt ansedd, betydelsefull och vidt omfattande institution, därför står vårt land i evärdelig tacksamhetsskuld till August Abrahamsons frikostighet och aldrig svikande hänförelse för den goda sak, hvars främjande han gjorde till sitt senare lifs mål. Och erkännanden och tacksamhetsbetygelser for denna verksamhet saknades ej heller. Kraschaner, ordnar och guldmedaljer samt ledamots- och hedersdiplom från akademier och hushållningssällskap regnade bokstafligen öfver patriarken på Nääs.

Förutom hvad Abrahamson gjorde for Nääs och dess institut under sin lifstid, skänkte han i sitt testamente dit, i och för dess fortfarande upprätthållande, ett kapital af 1 million kronor.

Är 1859 hade August Abrahamson öfverlämnat sin Stockholmsaffär till sin bror Gabriel, hvilken då förändrade sitt namn till Abramson och benämnde sin firma G. Abramson & komp.

Hans andre broder, Leopold, fick samtidigt ingå som kompanjon i firman August Abrahamson & komp. i Göteborg samt kallade sig därefter äfven Abramson.

Samma år gifte sig äfven August Abrahamson med operasångerskan Euphrosyne Leman, dotter till kramhandlaren John Leman vid Drottninggatan härstädes.

Svärfar gaf sitt bifall till äktenskapet med två villkor, som Abrahamson förband sig att uppfylla, nämligen:

1:o. att betala alla dotterns skulder, hvarvid Leman framlade en räkning på hennes uppfostran och musikaliska utbildning, belöpande sig på 16,000 kr., hvilket belopp Abrahamson genast likviderade, samt 2:o. att med sin hustru upprätta ett så lydande inbördes testamente, att den efterlefvande kontrahenten skulle ärfva den andra.

Detta var af den sluge gubben beräknadt så, att hans dotter, som var tjugu år yngre än hennes man, borde öfverlefva denne. Men händelsen fogade emellertid, att Abrahamson i trettio år öfverlefde sin hustru. Då fru Abrahamson aflidit och hennes fader instälde sig såsom arftagare, presenterade mågen testamentet, hvarvid pappa Lemans österländska luktfodral betydligt förlängdes.

Euphrosyne Abrahamson, född Leman, var en af sin svenska samtids älskligaste kvinnor, och fördenskull torde en liten skildring af hennes lif här vara på sin plats.

Hon föddes i Stockholm 1835. Hennes far var, som ofvan nämnts, manufakturhandlare vid Drottninggatan. Redan tidigt tilldrog sig hennes ovanliga röst en mer än vanlig uppmärksamhet i föräldrahemmet och från sitt sextonde år blef hon undervisad i tonernas konst, i hvilken hennes anlag förnämligast utbildades af Julius Günther. Hon lät första gången höra sig offentligt på en af Günther anordnad konsert, där hon sjöng Mathildas romans ur Wilhelm Teil med ett så stort bifall, att det skulle bli afgörande för hennes lifs-riktning.

Den 15 maj 1855 debuterade hon på Kongliga teatern i Stockholm som Pamina i Trollflöjten, därvid rönande en afgjord framgång.

Uppgifvande ett henne erbjudet fördelaktigt engagement vid samma teater, föredrog hon att i Paris ytterligare utbilda sig i sin konst. Hon fick där till lärare och vän den utmärkte Gilbert Duprez, i hvars hem hon tillbragte sin studietid. Hennes medlärjungar voro lärarens egna barn, Caroline och Léon.

Genom Duprez erhöll den unga stockholmska orientalskan engagement vid Théâtre d’Oriente i Madrid, där hon under en storartad triumf debuterade som Elvira i Ernani. Hon var under hela den tid, hon vistades i Madrid, publikens afgjorda gunstling och vann i den ett välkommet stöd mot de kabaler och intriger, som äro hemma bakom kulisserna och i klädlogerna.

Sedermera uppträdde Euphrosyne Leman äfven på stora operan i Madrid och erhöll därefter engagement vid kejserliga teatern i Wien.

Efter någon tid återvände hon till hemlandet och blef August Abrahamsons maka.

I den nya krets, i hvilken hon nu inträdde, vann hon likaledes rika segrar genom sin älskvärda kvinnlighet och sitt goda hjärta, hvilket klappade varmt för de behöfvande. Hennes hem var dessutom en medelpunkt för tonkonstens befintliga eller besökande utöfvare i rikets andra stad.

Euphrosyne Abrahamson invaldes 1868 till medlem i Musikaliska akademien. Glädjen öfver denna utmärkelse fördystrades likväl snart af svåra lidanden, hvilka nedkastade henne på den bädd, hvarifrån hon aldrig mera skulle resa sig. Under plågorna bibehöll sig dock hennes själ frisk. Tanken på ängeln, som snart skulle komma och lösa hennes jordiska band, blandade sig med bekymret för den betydande skara af behöfvande, som varit van att njuta af hennes gifmildhet.

”Glöm inte mina fattiga!’’ hviskade hon ännu, då lifvet smög sig ur hennes ådror och det varma hjärtat brast.

Hennes rikedom var en lycka för de nödlidande, och hennes välgörenhet yttrade sig alltid på ett sätt, som erinrade om den gamla sanningen, att äfven en ringa skärf blir en stor gåfva genom sättet hvarpå den gifves.

Icke var det — yttrade en minnestecknare — hos Euphrosyne Abrahamson de konstnärliga gåfvorna, hur lysande de än voro, som i främsta rummet innebära hennes betydelse. Vid sidan af dessa ägde hon andra, hvilka tala ännu högre till hennes beröm och ännu längre skola bevara hennes hågkomst. Icke allenast sångens och den fosterländska konstens vänner, utan äfven ett helt samhälle förlorade med henne en af sina käraste prydnader, en ädel personlighet, hvars inre rikedom lände äfven den ringaste till glädje och tolkade sig icke blott i de härliga tonerna, utan jämväl i den tysta välgörenheten, och klarast måhända i den sannt kvinnliga älskvärdhet, som, äfven den, är minnesvärd.

Euphrosyne Abrahamson dog 1869, och den efter henne förrättade bouppteckningen angifver makarnes gemensamma egendom.

Tillgångar…… 1,100,240:85
Skulder……. 38,469:32
Behållning 1,061,771:53

Efter sin hustrus frånfälle flyttade August Abrahamson från Göteborg och bosatte sig på Nääs.

Där afled han den 6 maj 1898 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet med behållning af 1,382,612 kr. 19 öre.

Leopold Abramson

föddes i Karlskrona 1821, flyttade helt ung till Göteborg och inträdde tidigt i den af brodern grundade kortvarufirma, i hvilken han senare blef delägare och hvars chef han blef efter broderns utträdande. Han kvarstod i firman till 1889, då han öfverlämnade den helt och hållet åt yngre krafter, hrr Hartvig och Aaron.

Känd som en skicklig och aktad affärsman, bidrog Leopold Abramson att befästa firmans ställning och var enskildt känd som en mycket välvillig och human person, hvars godlynthet bestod äfven under sorger och pröfningar.

Han var ägare af egendomen Jakobsdal i Örgryte socken, där han var bosatt under flera årtionden.

Leopold Abramson dog 1892 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:

Tillgångar…… 1,736,558:45
Skulder……. 224,385: 14
Behållning 1,512,173:31

Gabriel Abramson

föddes, liksom bröderna, i Karlskrona år 1823. Redan som gosse vandrade Gabriel till Norrköping och fick anställning hos sin trosförvandt A. L. Soldin, som den tiden dref en ganska betydande klädesfabrik.

När hans broder August beslöt att anlägga en filial af korta varor i Stockholm, flyttade Gabriel från Soldin för att åt sin broder förestå nämnda affär.

År 1859 fick han, såsom ofvan nämdes, ensam öfverlaga affären, hvilken han genom arbete och energi uppdref till en af de största inom branschen.

I början af 1880-talet öfverlämnade han affären till sin son, Axel. Antagligen tyckte han, att han redan hade förtjänt tillräckligt med penningar. Och däri hade han rätt, ty han var vid sin död lika rik som hans två äldre bröder tillsammans.

Gabriel Abramson tyckes ej ha varit vän af den af konung Oscar I vid dess tronbestigning införda lika arfsrätten, ty icke allenast fick den ende sonen som fideikommiss den lukrativa kortvaruaflaren, utan han förordnade äfven i sitt testamente, att af hans oskiftade bo skulle som gåfvor utgå:

till sonen Axel………200,000 kr.

men till döttrarna endast hälften, nämligen

till fru Ellen Boheman …. 100,000 „
och till professorskan Gerda Medin 100,000 ,

Hans donationer inskränkte sig till:

Mosaiska församlingens fattiga …. 1,000 kr.
Ladugårdslands dito dito…… 1,000 ,

Gabriel Abramson dog 1896 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:

Tillgångar……2,514,634:83
Skulder…………23,025:93
Behållning 2,491,608:90

I bouppteckningen upptagas 400 aktier i Stora Kopparbergs bergslag till 2,000 kr. pr st. = 800,000 kr. Dessa aktiers värde pr st. kan dock beräknas till minst 3,000 kr. lågt värde, hvilket ökar Gabriel Abramsons förmögenhet med 400,000 kronor.

Man kan — i förbigående sagdt — icke undgå att reflektera öfver skillnaden i valuta mellan Stora Kopparbergs bergslags hårda, gedigna, ärliga svenska produkter och det utländska kram, för hvilket Abramson lyckades tillbyta sig en sådan årlig solid valuta.

Emellertid lyckades det kort efter Abramsons död för trosförvanten Fraenckel att förvärfva sig största delen af dessa aktier till 2,000 kr. st. Endast mågen professor Medin behöll sin ärfda andel af aktierna och innehar dem ännu.

Den i detta arbetes 3:dje del pag. 31 förekommande fabrikören John Peter Söderberg gjorde genom testamente Stockholms högskola till sin universalarfvinge. Detta är endast omkring sex år sedan. Den stora donationen omfattade bland andra värdepapper 460 aktier i Stora Kopparbergs bergslag, upptagna i bouppteckningen till deras nominella värde 1,000 kronor stycket. Kort efter donationens mottagande inkom genom en af högskolans lärare ett köpeanbud å dessa mycket begärliga aktier à 1,120 kronor stycket, hvarvid dock ombudet förklarade, att han för sin del afstyrkte en försäljning till så lågt pris. Också förkastades anbudet. Men det dröjde icke länge innan ett nytt köpeanbud inkom, denna gång från Stora Kopparbergs bergslags egen styrelse, hvars ordförande då som nu är landshöfding Bråkenhjelm, en man, hvilkens tid synes, utöfver hans ämbetssyssla, räcka till väl öfverallt, där det gäller stora och inbringande affärer. Detta senare anbud, som gällde endast 960 kronor stycket, skulle naturligtvis själfskrifvet ha förkastats, men då uppträdde en ledamot af Högskoleföreningens styrelse och framhöll med värme och vältalighet, hurusom det vore under denna institutions värdighet att inlåta sig i några kursspekulationer och att ingen vore närmare till än Bergslagsstyrelsens erfarne ordförande att bedöma aktiernas värde. Talaren kunde dessutom, med herr stadsmäklaren Håkanssons kurslista i hand, hänvisa till att just dessa aktier sedan en liten tid tillbaka börjat gå ned på ett högst egendomligt sätt vid fondbörsauktionerna.

Detta oförklarliga faktum hade visst icke frapperat denne talare allena, utan ock väckt uppmärksamhet hos många andra, hvilka inför detsamma stodo ”undrande och spörjande”. Högskoleföreningens styrelse brydde sig emellertid icke om att sitta där och undra länge, utan slog till och antog anbudet. Fjorton dagar därefter voro aktierna uppe i en kurs af 1,350 kronor, och inom ett år betaltes de villigt med 2,000 kronor.

Dessa aktiers närvarande saluvärde är 3,500 kronor och de äro t. o. m. betalta med 4,000 kronor. Den mera högsinnade än praktiske man, som med sin lysande vältalighet lyckades slå puder i ögonen på Högskolestyrelsen, var ingen mer eller mindre än — herr justitierådet G. G. Hammarskjöld, vid hvilkens minne alltid kommer att häfta, att han förorsakat Stockholms högskola en förlust af 1,000,000, säger En million kronor!

Kalkylen är mycket enkel. Bergslaget omfattar 9,600 aktier å 1000 kr. 9,600,000 kr. För år 1898 hade bergslaget en nettovinst af 2,980,000 kronor eller öfver trettio procent. Af denna vinst utdelades tolf procent till aktieägarne; de öfriga aderton procenten användes till förstärkande af bergslagets reservfonder och till nybyggnader.

2 svar på ”Tre rika bröder – Abrahamson och Abramson”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.