Bröderna Francke

Johan Edvard och David Otto voro födda i Göteborg, den förre 1824 och den senare 1825, samt söner till en judisk handlande därstädes vid namn Fränckel. De uppfostrades i kristna läran, antogo namnet Francke och började tidigt köpmannaaffärer för sin egen räkning.

Båda bröderna voro lika rikt utrustade finansgenier och ungefär lika hänsynslöse, men för öfrigt högst olika. Johan Edvard slog sig ned i Stockholm och sysselsatte sig uteslutande under hela sitt lif med trävaruaffärer, hvari han ägde grundlig kännedom, och genom arbetsamhet och duglighet bragte han sig upp till mycket stor rikedom. Enkel och angenäm, lefde han stilla och tillbakadraget samt sökte inga offentliga utmärkelser, hvilket hade till följd, att han åtnjöt både aktning och vidsträckt förtroende. Ingen svensk trähandlare har varit så skicklig som han i att uppgöra för sig fördelaktiga kontrakt angående köp af skog och leveranser af virke. Ofta voro dessa så uppställda, att säljaren ej kunde uppfylla däri ingångna förbindelser, och i så fall togs obarmhertigt stora mellangifter — ja, säljarne kunde till och med vara glade att slippa ifrån saken med att lämna skogen för intet. Han öfverträffade i detta fall själfve den genomslipade Wilh. H. Kempe, hvilken en gång hade köpt en skog af en bonde för 30,000 kr., med rättighet att på denna skog afverka alla träd, som höllo 6 tum i topp. Francke hade äfven underhandlat om köp af samma skog, men säljaren ansåg för sig fördelaktigare att sälja den till Kempe. Emellertid visade bonden sitt kontrakt för Francke, hvilken genast bjöd honom 5,000 kr. extra och garanti att utfå sina 30,000 kr af Kempe genom att skrifva under ett nytt kontrakt till Francke. Affären aftalades och säljaren lämnade ett nytt kontrakt till Francke om köp af alla träd på skogen, hvilka höllo 6 tum 20 fot från brösthöjd. Francke skickade genast sitt folk att fälla timret, men då kom Kempe emellan och vill på grund af det föregående kontraktet lägga beslag på det af Francke afverkade timret. Francke behöll dock sitt timmer och Kempe fick taga hvad som var kvar, sedan Francke fått vissa dimensioner, och därefter taga alla träd, som höllo 6 tum i topp. Båda kontrakten voro fullt juridiskt bindande och säljaren kunde icke på något sätt åtkommas af Kempe.

Ett annat mästerdrag var, då han lyckades uppgöra 10 procents tvångsackord att betalas på åtta år för brodern David Otto, hvilket lyckades därigenom, att Edvard Francke i allra sista stund inbetalade broderns hela skuld till Sveriges riksbank, som hade yrkat ansvar å Otto för bedrägligt förhållande.

Johan Edvard dog år 1891 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af 2,219,431 kr. 46 öre, men rikedomen var i själfva verket långt större. Hans tre söner fortsätta faderns affär och äro endast för rörelse i Stockholm bevillningstaxerade för 122,500 kronors årlig inkomst.

David Otto Francke

David Otto Francke

Brodern David Otto däremot saknade grundlig insigt i de företag, för hvilka han ställde sig i spetsen och hvilka ledo brist på beräkning och solidité, så att de föllo i grus och spillror. Dylika företag voro de sorgligt ryktbara Rosendals fabriker och Göteborgs handelskompani, hvilkas sammanstörtande förorsakade stora förluster och många människors ruin samt till och med högst menligt nedsatte Sveriges kredit i utlandet under en kritisk period.

Otto Francke var äfven, tillika med G. A. Lundhqvist, stiftare af den stora bergslagsbanan mellan Falun och Göteborg. En tid voro dessa båda de störste aktieägarne i Stora Kopparbergs bergslags bolag. Francke ägde en tid icke mindre än 240 fjärdeparter i detta bolag, och dessa stodo honom i genomsnitt ej högre än till 3,000 kr. stycket.

Då bergslaget omändrades till aktiebolag, erhölls åtta aktier à 1,000 kr. för hvarje fjärdepart, men då var Otto ruinerad och hans fjärdeparter i andra händer. Hade han kunnat hålla sig uppe, så hade han endast på denna affär förtjänt 2 millioner kr. Dessa aktier betalas nu med 2,500 kr. pr stycke.

Sedan Otto Francke fått ofvan omnämnda ackord, lyckades han bilda ett bolag af Korndals pappersbruk, hvars disponent han sedan var i 11 à 12 år, tills han för andra gången var ohjälpligt ruinerad och dog knall och fall vid sitt frukostbord den 2 januari 1892 efter hemkomsten från en affärsresa till Stockholm. Han bebodde en af honom uppförd, ytterst magnifik villa i Mölndal, och där förde han, som kändt är, ett lefverne, hvilket var en styggelse både Gudi och mannom och hvaraf ett mörkt minne kommer att fortlefva under generationer.

Karlsdagen 1861, hade Karl XV gjort den utsväfvande, råe och okunnige D. O. Francke till nordstjärneriddare, något som särskildt i Göteborg väckte ett rent af pinsamt uppseende.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.