Kriminalpolisens lokaler vid Spannmålsgatan voro i går eftermiddag skådeplatsen för ett blodsdrama av hemskaste slag. Gärningsmannen är en ung stockholmare, hamnarbetaren Kurt Alfred Johansson, och offret för det dödande revolverskottet detektivkonstapeln Carl Olander. Det är en högst ovanlig och sensationell historia även om det – som av förhören velat framgå – ännu inte med bestämdhet kan anses utrett att det verkligen varit Johanssons mening att bringa Olander om livet.
Johansson, som är född 1897 och fortfarande skriven i sin födelseförsamling, Maria i Stockholm, har under någon tid tjänstgjort som arbetare i härvarande hamn. Arbetsbefälet där har till och med ansett honom skickad för förtroendeuppdraget att tjänstgöra som förrådsvakt ombord på ett av logementsfartygen. Emellertid fick polisen sin uppmärksamhet riktad på honom och J. var, då han i går avhämtades till detektivstationen, starkt misstänkt för förfalskning av kvittot till ett postpaket.
Då Johansson infördes, hade detektivkonstapel Stjernfeldt vakten. Anhållningsorden hade verkställts av en konstapel K. Samuelsson och S:s tjänstgöringskamrat, konstapel Olander, infann sig också.
Hr Stjernfeldt fick inte något direkt svar på sina frågor till Johansson. Denne försökte slingra sig undan till en början, men efter hand kom medgivandet. Detta hade till följd en order från hr Stjernfeldet, att Johansson skulle hållas kvar i förvar, och det blev konstapel Olanders sak att verkställa avvisiteringen. Johansson hade tydligen alltför bråttom, vilket föranledde tjänstgörande konstapeln att taga honom i armen. På tröskeln till kommissarie Rhedins rum, där för tillfället ingen vistades, hördes hr Olander säga: Vad är det för dumheter, Johansson?
Ett revolverskott ekade i nästa sekund genom lokalerna, och Olander sjönk till golvet. Överkonstapel Stjernfeldt var omedelbart framme hos gärningsmannen, med vilken han kom i en seg brottning, där J. dock till sist tvangs på knä.
Konstapel Samuelsson, i ett annat rum sysselsatt med att studera Johanssons föregåenden, anlände först sedan J. förmåtts ge vika i brottningen. J. höll ännu sedan an kommit på golvet revolvern i höger handen och riktad mot överkonstapeln. Innan Samuelsson hann vrida vapnet från våldsmannen, brann skottet av. Kulan snuddade över hr Stjernfeldts huvud och fastnade i förhörsrummets taklist.
Det gavs, nu när Johansson bundits med handbojor, först tillfälle för de tjänstgörande att sätta sig i förbindelse med de båda kommissarierna, och mycket ingående förhör började. Johansson vidhöll emellertid mycket bestämt sin förklaring, som han för övrigt givit omedelbart, att skotten varit ämnade för honom själv. Det torde bli en sak, som ställer sig ytterst svår att få fullt utredd. Hänsyn bör tagas till att ingen av de båda tjänstgörandes uppmärksamhet i det ögonblicket var riktad mot Johansson. Hr Stjernfeldts intryck av Johansson har emellertid också sitt mycket stora intresse. Det syntes, som om J. gav sig iväg väl fort, som om han velat rymma och Olander ville hindra honom härifrån genom att taga honom i armen. Man har lätt för att tänka, att J. riktat revolvern mot Olander i avsikt att oskadliggöra denne och sedan fly.
Man har anledning tvivla på Johanssons uppgifter, även vad det andra skottet beträffar. Johansson själv utgjorde, berättar polisen, den bästa skottavlan under de sekunder han låg på golvet med överkonstapel Stjernfeldt på ryggen. Hr S. försökte hålla sig så långt bakom som möjligt, väl medveten om den stora risken, men inte förty snuddade kulan honom hotande nära förbi.
Johansson är en för polisen inte alldeles obekant man. Hans ställning på logementsfartyget har gjort, att han kommit smått i beröring med polismännen och har alltid – så är polisens uppfattning – verkat förtroendeingivande. Ingen av konstaplarna Olander eller Samuelsson ansågo sig på denna grund ha något att frukta från honom.
Men Johanssons föregående ha ock en annan, mindre vacker sida. Det visar sig, att han är en ungdom, som inte försummat att göra bekantskap med polisen och han har redan, när han ställes till svars för denna hemska gärning, fyra gånger varit straffad för stöld. Han började på brottets bana 1916 under anställning i Stockholm. Även i Göteborg har han angivits av en principal, som anförtrott honom ett provlager med vilket han reste sin väg utan att redovisa. Allvarligare efterräkningar uteblevo emellertid den gången. Sedan 1920 har han levat på fri fot.
Sin plats vid hamnen har han, uppgives det, skött mönstergillt. Han hade förmånen som förrådsvakt att disponera egen hytt, och i hans vård där hade en av kamraterna lämnat sin revolver. Revolverns ägare har nu rest sin väg, men J. behöll ändock vapnet.
J. stod just nu i begrepp att lämna sin anställning i hamnen. Han ville utbyta densamma mot en plats som hovmästare på en restaurang, vilken han skulle börja som i dag
Den under så sorgliga omständigheter bortgångne detektivkonstapeln Carl Olander var född 1888. Han har inom Göteborgs detektivkår gjort sig känd som en synnerligen rask, arbetsvillig och dugande detektiv. O. var ogift och sörjes närmast av åldrig moder, bosatt i Alingsås. (Ur: Göteborgs Dagblad 17 maj 1923). Texten hämtad från Göteborgs historia.
PS. Kurt Johansson är numera känd som Kurt Haijby. #AS