Språkets palimpsester, dubbelexponering, en underjordisk stad – eller ren nostalgi: Exemplet Göteborg.

Länder och städer byter ständigt namn – av politiska skäl, av fonetiska och historiska orsaker. Nord och SydRhodesia blir Zambia och Zimbabwe, Bombay och Peking i Carlssons skolgeografi blir Mombai och Beijing, Burma kallas Myanmar av militärregimen och Burma av oppositionen och Siam har blivit Thailand lite fram och tillbaka, St Petersburg blev Petrograd blev Leningrad blev St Petersburg igen.

Göteborg har varit Lödöse – men länge Göteborg.

Har man bott länge i en stad finns den i flera skikt – begrepp och namn som angav en verklig företeelse lever kvar i det kollektiva minnet, länge. Man rör sig på dagens yta, men lika mycket i minnenas underjordiska rum, benämningar och karta. Man kan nu inte se eller bo i dessa kvarter och hus, men de finns där som en fantasyvärld – en sån där man i barnböckerna når genom en spegel eller en hemlig dörr. Eller kanske hänger det hela ihop med Einsteins relativitetsteori och tidens gång fram och tillbaka och det krökta rummet.

Alla vet var mötesplatsen Gumperts hörna ligger i Göteborg – fast den är borta sedan 1976 (man kan se dess bild på fakturor från 1897 och framåt) – man har koll på Slottsskogsgrindarna trots dess nutida totala osynlighet vid Linnéplatsen. Hagabadet heter Renströmska och Dicksonska är stadsbiblioteket. Ferdinand Lundquists julskyltning lockar första julskyltdagen – det första skyltfönstret exponerade sina varor 1864 – trots att NK har tagit dess plats, och på Meeths thésalong kan man dricka te iklädd små nätvantar – och nylonstrumpor med söm – om man inte går till Bräutigams och lyssnar på pianisten och sen vandrar den torn-och tinnarutsmyckade vackra och diagonalt dragna Arkaden från 1899, länge stadens enda privatägda gata, ner till Drottningtorget där Posthuset fortfarande innehåller en Post.

I denna värld rör sig fortfarande Lasse Dahlqvist, Uno Myggan Eriksson och mannen med fiollådan, man kan i ett gathörn suddigt möta Torgny Segerstedt med sina stora hundar Winston och Garm eller Harry Hjörne med sin lilla Truls. De goa gubbarna bär fortfarande kubb. På Lorensberg och Cirkus uppträder Karl Gerhard och till Liseberg åker man tillfällig linbana från jubileumskullen vid Näckros-dammen och där ligger inte alls Humanisten. Och väl på Liseberg finns inte en enda grön kanin, och det läskigaste man kan åka är berg-och dalbanans första nedförsbacke.

Östra Nordstan är ett gytter av småhus och man kan från de stora kontorshusen Holmia och Herzia vid Lilla Bommen, med sina gallergrindshissar och unifor-merade hissförare, gå kullerstensgator till mjölkaffären och handla fikabröd och klappa bryggarhästarna på vägen. Söndagspromenaden går längs kajernas lyft-kranar och laststaplar. Postgatan heter fortfarande Sillgatan och leder emigranterna ner mot hamnen. Och där i närheten fanns också GHT:s hus och redaktion.

På Weises serveras fortfarande stans bästa pyttipanna, i Trädgårdsföreningen står den gamla konsertsalongen vid Rotundan och i Slottsskogen är Björngårdsvillan mörkträig och schweizerlik.

Min skolväg går över Säröbanans stationsplan och förbi det stora stationshuset, över den välvda träbron vid fågeldammarna. Dag Hammarskjölds väg heter Frölundagatan, lillebror spelar fotboll på Karlsrofältet och utanför Botaniska trädgårdens grindar köper man Adas hemgjorda glass. Annedals trähus finns kvar, i Landala är det högsta huset kapellet, i Haga köper man fotogen till kaminen på macken på Skanstorget.

Gamla Ullevi är fortfarande det enda Ullevi, inte Nya och inte Gamla Nya, och husen på Prippska tomten på andra sidan Fattighusån skakar inte av hejarklackarnas hopp, för de finns inte – där ligger fortfarande Pripps. Biograferna är ännu biografer – Victoria, Palladium, Aveny, Cosmorama, Spegeln – och inte hamburgerbarer eller klädkedjor eller designboutiquer. Eckersteins bokhandel ligger kvar i Haga, på hörnet mot Allén, och på Avenyn heter bokhandeln Wettergrens och de säljer böcker, även klassiker.

Kopparmärra står på andra sidan Kungsportsplatsen.

Kungsportavenyn är den magnifika promenadgatan utan helgskräp, patricierhusen har inhägnade förträdgårdar och få affärer – men kaféer förstås – Jungans och Paleys. Kjellbergska flickskolans vackra och funktionella tornhus vid Södra vägen har ännu inte förvandlats till ett grått parkeringshus i betong.

På Storan ges operetter, och ännu längre tillbaka står min farmorsfar där utanför tidiga mornar och väntar på eventuell hästskjuts till Kviberg – eventualiteten beror på om någon officer redan sitter i vagnen, i så fall får militärmusikerna inte åka med.

Vi behöver inte förflytta oss så väldigt långt tillbaka i tiden för att återfinna minnets dubbelexponeringar i verklighetens avbildningar – förträdgårdarna på Avenyn försvann 1970, Arkaden revs 1972, den nya uppfördes 1974 av några som borde veta bättre, basarerna på Kungstorget försvann 1966, Kjellbergska revs 1967, Östra Nordstan invigdes i nytt skick 1972 – och Östra Hamnkanalen lades igen 1936. Gumperts flyttades från sin hörna till Nordstan 1978 och förvandlades sen till Akademibokhandeln.

Och som en skuggsiluett tornar Älvsborgs fästning upp sig mot älven, två gånger utlöst från danskarna. Och Kronhuset tar igen sig efter den dramatiska 1660 års riksdag.

Omedelbart under dagens benämningar och begrepp ligger gårdagens – som ett slags språkets palimpsester.

Ulla Berglindh