Göteborg fyller 400 år i år

eller för två år sen, eller nästnästa. Vi får se.

“Känn ingen sorg för mig Göteborg”, sjöng Håkan Hellström redan år 2000 och fick pris för det. Jo, men det gör jag. Sorg för Göteborg, för nutida stadsplanering, för brist på klimatmässiga konsekvensanalyser och arkitektonisk estetik, för historisk okunskap och nonchalans, för politisk lomhördhet med manhattanparafrasambitioner.

Men först något om alla de böcker som i en aldrig sinande ström utkommer till detta cirkajubileum – Göteborgiana är en livaktig litterärnostalgisk genre i text och bild.

Den bästa sammanfattningen ger ”Pekbok för goa göteborgare”. Elva uppslag i barnhandvänlig bläddring, elva bilder, elva ord i stora versaler: ÄNGLAR (fotbollslag), BÅT (Paddan), BIL (Volvo), BRO (Älvsborgsbron), HÄST (Karl IX – Kopparmärra), KANIN (Den gröna Lisebergsrasen), KRAN (Eriksbergs-kranen), STATY (Poseidon), STEN (Röda Sten), VAGN (11- ans spårvagn), AVENY (gatubild).

God representation

Härifrån kan man dock problematisera:

Det finns fler fotbollslag i stan än IFK: ca 50 stycken. Båtsymbolen – ok då, men kanske skulle Barken Viking och Stenaline eller ännu hellre Ostindiefararen Götheborg få haka på? Även om kommunen valt bort möjligheten att behålla denna unika replika av ett fungerande 1700-tals-skepp och det nu ägs av ett logistikföretag.

Volvo var historiskt en entydig symbol – men företaget är idag kinesiskt.

Brobilden kräver flera kommentarer: Älvsborgsbron, som stolt likt Golden Gate svingar sig över inloppet, har varit enfilig och under reparation en längre tid. Gamla Götaälvbron håller på att rivas, den nya Hisingsbron är under färdigställande; en 18 meter hög klaffbro byts mot en 13 meters lyftbro, dvs fler öppningar. Götaälvbron blev 82 år. Kan vara tänkvärt att jämföra med hållbarheten i romerska broar för två millennier sen, eller 1500-talets turkiskbyggda broar över Drina och Neretva.

Så krigare till häst – standardiserad överhetsbild. Kunde förnyas och kombineras med bild: kanin till häst?

Den övergivna Eriksbergskranen är ett sorgligt monument över den blomstrande varvseran.

Poseidon kunde bli klippdocka för att kläs i hans av chalmeristernas årliga nya outfits: som lucia eller tomte. Ett bra exempel på göteborgarnas lättsamma relation till sina statyer och minnesmärken.

Röda Sten är bara röd ibland – stundom är den grön, eller flugsvampsprickig, varefter kommunen rycker ut och målar om, snabbare än den iordningställer broar.

Elvans spårvagn går som så många av stans spårvagnar symboliskt mellan socioekonomiska stadsdelsytterligheter; från Saltholmen/ Långedrag till Bergsjön.

Och så till sist Avenyn, förvandlad från en paradgata med vackra sekelskifteshus och förträdgårdar till ett bitvis byggnadsföretagsägt kommersiellt nöjesstråk.

Till Göteborgs 300-årsjubileum utgavs det stora standardverket av C.R.A. Fredberg: Det gamla Göteborg, och ett vackert 250-sidigt bildverk med guldtryck på omslaget, sammanställt av Carl Lagerberg och Otto Thulin: Göteborg under 300 år.

För de nostalgiska finns en uppsjö av göteborgshistoria, specifikt om herrgårdar och landshövdingehus, stadsdelarnas historik och gatornas namn, fiktiva stadsvandringar alltifrån Viktor Rydbergs på 1860-talet, samhällsengagerat om staden på femtiotalet och så Robert Garellicks två samvetsgranna och upprörande bildverk om ”staden före grävskoporna” – dvs om den stora totala stadsdelsförvandling som skedde i Haga, Annedal, Landala, Olivedal, Masthugget, Majorna, Nordstan, Gårda på 60- och 70-talen, en omvandling av staden som var den största på 350 år, där gamla hus, stadsdelar, gatumönster försvann och sociala strukturer slogs sönder. Man kan minnesvandra i hans bilder, bland vänstertrafikstyrda bilar, gator med telefonkiosker och fontellare, fotgängare med hattar, dräkter och handväskor. Arkaden finns kvar, Kungstorgets basarer finns kvar, spårvagnarna har fungerande siffror och färger.

Och nu är det dags för sekelfirande igen

Om det fantastiska tematiska 10-bandsverket inför det nu aktuella 400-årsjubiléet, initierat och redigerat av Gudrun Nyberg, det som omfattar litteratur, konst och konsthantverk, utbildning och sjöfart, industri och medicinhistoria mm de senaste hundra åren, har jag skrivit i Sverigekontakt 2/2020.

Ytterligare texter har utgivits under året – journalisten Kristian Wedels stora bildverk Göteborg 400, en historieforskargrupps Göteborg genom tiderna – nedslag i stadens sociala och politiska historia och det kvinnohistoriska blivande standardverket Att ge upp har inte övervägts – Göteborgskvinnor i rörelse är under redaktion av Lisbeth Stenberg. En promenadbok av Viveca Lärn och hennes dotter Maria Näslund: Göteborg alla dagar, platser vi känner för.

Kristian Wedels bok har tillkommit i samarbete med Stadsmuseet och GP och är en uppdaterad välkommenterad bilderbok om arbete och liv, kultur och kartor, rörelse och bebyggelse.

Göteborgsantologin på nästan 700 sidor av historikerna gör längs en tidslinje olika nedslag bland artefakter och tankemönster. Den problematiserar den s.k. ”göteborgsandan”, berättar om de nutida arkeologiska utgrävningarna av Nya Lödöse, den föregångare till Göteborg som Sten Sture d.ä. initierade, om högskolan som blev ett universitet, om handel och kommunikation, industrier och rederier, idrott och media, om stadens judiska historia och om expansionsprojekten i grannkommunerna när staden växte – tyvärr samtidigt som miljon-programmets katastrofala arkitektur fick prägla de nya stadsdelarna.

Det är just Kristian Wedel som i GP recenserar Att ge upp har inte övervägts – hans rubrik är ”En bok om Göteborg som alla måste läsa” och han menar att den är både rolig och oumbärlig. Med 27 författare och en skicklig redaktör har det blivit en tät kavalkad över rösträttskampen, politiska föregångare, facklig kamp, fredsengagemang, utbildningsmöjligheter, socialt frivilligarbete och kulturella insatser. Flera starka och initiativrika kvinnor stiger fram i texten: Fredrika Bremer, Frigga Carlberg, S.A.Hedlunds döttrar Elin, Mathilda och Mia, Ebon Anderson, Nathalia Ahlström, Thyra Kullgren, Anna Wijkander, Eva Rodhe, Ingrid Segerstedt-Wiberg.

Lärn/Näslundboken är en charmig bild och textuppföljare till Viktor Rydbergs stadsvandring för 160 år sen: statyer, lekplatser, Haga, Nordstan, utsiktsplatser, Trädgårdsföreningen och Liseberg.

Och sen då? 500-årsjubiléet? Kanske kan någon framtida stadsbyggare leta fram Albert Lilienbergs stadsplanekartor från förra seklets början: Kungsladugård, Änggården, Kålltorp, Lorensberg, Bagaregården, Örgryte, Landala egna hem – uppbyggda under samma tid som de konstnärligt utsmyckade skolborgarna ritades av Asplund, Aalto, Zimdahl, Östberg. Vore fint om Linnés ord om Göteborg återigen kunde komma till användning: ”Göteborg var den täckaste stad bland alla i Riket…”.

Ulla Berglindh

Tidigare publicerat i Sverigekontakt