DEN SISTE CHEFEN på Gamla varvet var en inom vida handels- och sjöfartsområden mycket bemärkt man och intog flera år i åtskilliga företag en dominerande ställning. Född i Göteborg den 24 maj 1850, var han ursprungligen av engelsk börd. Sedan mer än ett sekel har nämligen familjen Kennedy varit bofast i vårt samhälle, men redan tidigare hade släkten kommit in i landet till Uddevalla, där en Thomas Kennedy från Skottland i slutet av 1700-talet bedrev handel. År 1802 förflyttade emellertid Thomas Kennedy sin verksamhet till Göteborg, där han knöt förbindelser med andra av kontinentalsystemet hitlockade skottar och engelsmän och ingick äktenskap med det ansedda och förmögna kommerserådet Peter Petersons dotter.
Sonen till familjens göteborgske stamfar, grosshandlaren och illiterate rådmannen Georg Kennedy gifte sig med en dotter till skeppsbyggaren och varvsägaren Ambrosius Landgren och därigenom kom det Kennedyska namnet att knytas till Göteborgs äldsta skeppsvarv, det nu försvunna Gamla varvet.
G.D. Kennedy
Georg Douglas Kennedy var son till förenämnde Georg Kennedy och när han föddes stod Gamla varvet mitt uppe i en glansperiod. Göteborgs handelsflotta gick nämligen, tack vare en ny blomstrande affärsepok och de nya exportmöjligheterna, en lysande framtid till mötes och utvecklingen var så snabb att samma flotta under ett tjugotal år mer än fördubblades. På Gamla varvet byggdes landets största och vackraste segelfartyg, vilka buro det svenska namnet vida omkring på världshaven.
Den unge Kennedys håg och intresse för varvsrörelsen väcktes mycket tidigt och närdes av den livande anblicken av stolta fartygs sjösättning och dess utrustning till fart på fjärran länder. Han sattes i ungdomsåren under morbroderns, den skicklige varvsägaren Adolf Fredrik Landgrens ledning in i skeppsbyggeri och övrig varvsrörelse och blev efter vid tjugo år avlagd studentexamen redan 1872 disponent för Gamla varvet.
Landgren hade året förut gått ur tiden. Ansvaret, som lades på den unge varvsdisponentens skuldror, blev därför så mycket större, men Kennedy var en kraftfull man och begåvad med ett ypperligt affärssinne. Han drev upp verksamheten, byggde många nya skepp, ledde en omfattande rederirörelse och satte upp en träförädlingsfabrik därute. Under senare skedet av hans chefskap på varvet kom detta givetvis, med ångans herravälde på haven, att spela en mindre betydande roll, men ännu länge tjänade det sjöfarten som reparationsvarv och vid byggandet av pråmar och andra mindre farkoster.
Besjälad av ett okuvligt verksamhetsbegär och en lust att göra sig gällande ägnade han sig utöver verksamheten i sin borgerliga näring, jämväl åt det allmänna. Därigenom kom han en tid att betraktas som en av våra mera betydande kommunalmän. Han invaldes i stads- och kyrkofullmäktige, i styrelserna för Renströmska badanstalten, Västra begravningsplatsen, Robert Dicksons stiftelse, landstingets anstalt för dövstumma samt i fattigvårdsdirektionen, i vilken sistnämnda han tog arvet efter faderns gagnande arbete.
Företrädesvis ägnade han emellertid sitt intresse åt merkantila institutioner och sådana företag som gagnade sjöfarten och dess män. Ty dem var han städse varmt hängiven och möttes i sin ordning av aktning och vördnad inom alla sjöfartskretsar. Så var han ledamot av Sjömanshusets, Sjömannasällskapets och Sjökaptensföreningens styrelser, åt vilkas fonder, förvaltning och uppgifter han ägnade mycken nit och oegennyttig omtanke. Särskilt kan den kärlek och den omvårdnad han ägnade Ålderdomshemmet för uttjänte sjömän däruppe i Masthuggsbergen ej nog uppskattas.
Det anseende för affärsskicklighet, han vunnit, satte honom också tidigt i spetsen för en del affärsföretag, av vilka i första rummet Intecknings- och Garantiaktiebolaget, Försäkringsaktiebolaget Gauthiod, Majornas Pantlåneaktiebolag, Bryggeriaktiebolaget Kronan, Lindholmens verkstad, Åmåls snickerifabrik och Göteborgs handelsbank nämnas
Särskilt gjorde han vid Lindholmens affärsrekonstruktion under ett kritiskt skede, en erkännansvärd insats, och när Göteborgs handelsbank framträdde märktes han bland stiftarna. I denna banks centralstyrelse var han också vid sin död mångårig ordförande.
Vidare var han i många år en av ledarna i Svenska Lloyd, och när Wilh. R. Lundgren på sin tid framträdde, som banbrytare för den svenska transoceana sjöfarten, var Douglas Kennedy en av de få, som stod stödjande vid hans sida. Han tillhörde ända till sitt frånfälle styrelsen för rederiaktiebolaget Transatlantic, vars skolskepp bär hans namn som en erkänsla för vad han varit såväl för bolaget som för skolskeppsrörelsen i allmänhet.
Trots denna mångsidiga verksamhet är emellertid Kennedys namn intimast knutet till Gamla varvet. Han blev den siste varvsdisponenten på denna minnesrika plats.
Kennedy insåg tidigt riktningen, i vilken utvecklingen skulle gå, och hembjöd därför i början av 1890-talet varvet åt staden till inlösen mot en och en halv million. Hembudet väckte åtskilligt uppseende i samhället, naturligtvis mest på grund av summan, vilken ansågs oskäligt hög, och tack vare Göteborgs Aftonblad, som den tiden höll räfst med det kommunala familjestyret, föll Kennedy igenom vid följande val till kommunalförsamlingen, som icke heller antog hembudet.
Denna blev sedan stängd för honom, men frågan, som föranledde uteslutningen, kom åter upp efter några år. Staden behövde nämligen varvet för nya kajbyggnader och när tiden var mogen kom Kennedy igen med ett nytt anbud, som betydligt — understeg det först avgivna. Gamla varvet inköptes, Skeppsbron fortsattes och sjöfarten fick ett efterlängtat och välbehövligt nytt kajområde.
Kennedy, som i många år bebott en villa — vackert belägen vid Gamla varvets idylliska park — flyttade när omdaningen stod för dörren till Nya Allén, men visst är att han djupt saknade sin gamla verkningsplats, där han nedlagt det bästa av ungdoms- och mannaårens livsgärning.
George Douglas Kennedy var sedan 1879 gift med Carolina Åhmansson, dotter av repslagerifabrikören i Majorna Ch. Åhmansson.
8 svar på ”Georg Douglas Kennedy”