Carl Pontus von Rosen föddes i Göteborg år 1811, där hans fader var landshöfding
och generallöjtnant. Om denne Pontus är föga annat att meddela, än att han var gift med kommerserådet James Dicksons enda dotter och på så sätt tillhörde den Dicksonska familjen.
Vid 16 år blef han fänrik vid Bohusläns regimente, sju år därefter löjtnant och tog afsked som sådan vid 34 års ålder, då han gifte sig med Caroline Dickson. Under sin löjtnantstid i Göteborg förde Pontus von Rosen ett i hög grad utsväfvande och vildt lif, var förste kavaljer och anförare af dansen på alla muffbaler, men därtill knusslig och — kanske i följd af sin dåvarande fattigdom — så snål, att han allmänt kallades ”sexstyfversgrefven”.
Som han var cynisk, därtill, som sagdt, fattig, rödhårig, dum och ful, väckte det en allmän förundran, att han lyckades vinna den älskvärda Caroline Dicksons hand, men hvad gör icke ett namn och en grefvekrona.
Kommerserådet Dickson gaf en stor middag med bal och supé för de nyförlofvade. När champagnen serverades, begärde värden, medels några slag på bordet, gästernas uppmärksamhet, höjde armen och yttrade:
”Behagar herrskapet fylla sina glas! Mitt herrskap! Jag får den äran att proponera en skål för herr grefve Pontus von Rosen och min kära dotter Caroline, som herr grefven behagat hedra med sin kärlek!” Man tömde glasen.
Det hände vid denna skål herr grefven ingen olycka; han teg, slog blygsamt ned ögonen, såg dum ut och — drack.
Kommerserådet Dickson var ägare af Edsvalla bruk i Vermland. Från bruket afsöndrades och bebyggdes en mindre landtbruksgård, Höglunda, och på denna gård tog det nygifta grefliga paret sitt hemvist. Sitt gamla favoritnöje ”muffbaler” kunde han ej få infördt på Höglunda, men i stället arrangerades supgillen och hazardspel som tidsfördrif.
I Vermland har i alla tider gästfriheten varit stor, och den värd, som vid ett kalas ej kunde supa sina gäster fulla, ansågs som en dålig värd. Pontus von Rosen öfverträffade allt hvad man sett i den vägen förut. Vid hans middagar på Höglunda gick det vådligt hett till. Gästerna uppmanades oupphörligen att dricka, betjäningen hade order att oupphörligt fylla på de utdruckna glasen. Då middagen var slut, gick grefven rundt omkring bordet och drack själf ut hvarje icke tömdt glas för att visa sina gäster, att han ej tålde att de skolkade.
Omöjligt var att bevista grefve Pontus tillställningar utan att på förhand bereda sig på att komma stupfull därifrån. Detta gjorde att efterhand högst få personer hörsammade hans inbjudningar, och till sist drog sig själfva länsmannen för att med sin närvaro hedra de grefliga symposierna.
Grefve Pontus von Rosen förstörde ingenting af sin hustrus ärfda förmögenhet. Vid sin död år 1877 efterlämnade han en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar …… kr. 1,660,244:28
Skulder ……. „ 182,075:49
Behållning kr. 1,478,168:79.
Grefvinnan Caroline hade dessutom 10,000 pund sterling, (= 180,000 kronor), som hon fått som bröllopsgåfva af sin farbror, Peter Dickson i London, med uttryckligt förbud för herr grefven att få vidröra detta engelska guld.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.