Majnabbe

Alldeles vid gränsen av det forna värdshuset ligger ett gammalt strandparti benämnt Majnabbe. Ramen är densamma som den varit ungefär i ett halvt sekel, men innanför, vid strandkanten, är det till oigenkännlighet förändrat.

Jag minns det från forna tider som en ovanligt målerisk strandvy. Marken var kuperad. Gröna beteshagar lågo inkilade mellan bergknaltarna. Den branta stigen, som ledde ned till sjön, skuggades av de åldriga trädens kronor. Murkna lastbryggor gingo ut i vattnet, och lika murkna, sönderbrutna och fallfärdiga pålvirken hägnade hamnen. Väldiga bräd- och plankstaplar radade upp sig emot berget i kvarter. Och i brädgårdens gångar frestade tistlar och maskrosor en solfattig tillvaro.

Det var en värld för sig, den gamla brädgården. Där funnos sekelgamla magasin med svarta, numrerade dörrar, vilkas färger tiden obarmhärtigt utplånat. Där växte mossa på det anfrätta träet, och i de mystiska gångarna, på de mörka vindarna, vilka satte gossefantasien i en så livlig rörelse, kilade råttorna av och an.

Här var det så förunderligt fridfullt att sitta på en kulle, sedan arbetet i brädgården var slut. Solens röda skimmer ställde allt det gamla och fula i en djupt stämningsfull belysning. Här tröttnade ögat aldrig att se, när älven låg stålblå och blank, reddens skiftande företeelser, fartygen som kommo och gingo.

Intrycken nu äro inte desamma som förr, men hur det är kommer minnet fram och viskar i mitt öra ett och annat om förflutna tider.

Det berättar om den tiden, för många, många år sedan, då säven växte hög på stranden, älvens vatten sköljde den sanka marken och ändernas läten överröstade vågornas skvalp. Det berättar om gamla vägröjare och strandbyggare, om idoga köpmannagärningar, som i det äldsta Majorna skapade en lastageplats utan motstycke här på västkusten.

Traditionen förmäler att det var en superkargör Johan Peter Flygare som en gång i 1700-talets senare del först slog sig ned på denna strandremsa och att hans måg, den bekante patrioten Jonas Kjellberg, efterträdde honom. Det var i det stora sillfiskets gyllene tid.

Huruvida uppgiften om Flygare är riktig, kan jag inte avgöra. Men att Jonas Kjellberg är den förste av den ansedda Göteborgssläkten som ägt Majnabbe framgår därav, att han 1792 tillträdde området samt att han köpt det av varvet Kustens intressenter. Kanske de sistnämnda ägde en del, Flygare en annan?

Sedan dess har i ett sekel vid pass det Kjellbergska namnet varit knutet till platsen. Och en gammal, gammal man berättade mig en gång för länge sedan, huru det gick till när den gamla lastageplatsen nydanades för sitt ändamål att tjäna träexporten och handeln på Ryssland och östersjöländerna.

Han berättade, huru en dag en viljekraftig man av stadens köpmansstånd kom dit ut för att rödja och bygga. Han hette Kjellberg. Och han hade en mängd dagakarlar i sitt följe. De började en rastlös verksamhet. Marken torrlades, pålverk byggdes, magasiner och boningshus restes och i älven utlades trä- och gråstensbryggor. Arbetet leddes av borgaren från staden. Och varje dagsverke börjades med bön. När klockan i sin stapel kallade arbetarna till deras gärningar, stod han med blottat huvud mitt ibland dem, med händerna knäppta till bön. Och med hög röst bad han den Allgode välsigna dagens verk. Likaså bad han en bön, när klockan ringde till aftonro.

Vid måltidsrasterna satt borgaren mitt ibland sina arbetare och förtärde ett bröd och ett sovel lika torvtigt som deras.

Så gingo månader och år. Och tiden kom, då en ny verksamhet begynte å de nyuppförda bryggorna och i magasinen. Innanför pålverket förtöjde ryska skutor och svenska skonare och briggar, belgiska skepp och holländska koffar, lastande och lossande. Fat och balar, innehållande salt och hudar och talg, fördes i land. Och tjära och fisk och trä fördes
ombord igen.

Grundläggarens efterföljare, herrarna Carl Fredrik och Jonas Anders Kjellberg i förening med deras svåger A. Broddelius drevo sedermera ett omfattande skeppsrederi och den förstnämnde anlade året 1821 på Majnabbe ett segelduksväveri, vilket blev vida berömt och sysselsatte ett hundratal vävare och väverskor. Den stora Majnabbeängen användes, ha uråldriga majbor berättat mig, till blekning av segelduksväven, varigenom ängen på avstånd kom att likna ett vidsträckt snöfält.

Senare kom Majnabbe att tjäna samma firmas trävaruaffärer. Strömmen utanför upptogs av lastande skutor om vårarna. I brädgårdarna myllrade det av människor, som från staplarna buro bräder och plank. Ett senigt, muskelstarkt släkte, som aldrig dignade under sina bördor och som visade en häpnadsväckande förmåga att balansera med dem på smala landgångar
högt uppe i luften. Ett kraftigt och förr i världen supigt släkte, som varannan och var fjärde timme skulle ha sitt halva stop brännvin pr man, som bokstavligen svettades brännvin och som sköljde av sig brännvinsflödena om somrarna i älvens smutsiga vatten.

Dessa arbetare, som i det äldsta Göteborg benämndes däldragare, voro aldrig ledsna av sig. När de inte arbetade, förde de oväsen på krogarna, slogos sins emellan och med husarerna och polisen och gjorde förstaden osäker om kvällarna.

Det var gott om krogar den tiden, gott om krögare, som utan att blinka togo den stackars hamnarbetarens sista skjorta för ett par bläckor brännvin. Det var ofantliga förtjänster, men ändå voro plankbärarna utfattiga, när vintern stod för dörren och seglationen avstannade. Det fanns ytterst få som kunde konsten att spara.

Alltsedan de första Kjellbergarnas tid därute har Majnabbe tjänat trävarurörelsen. Efter Kjellbergska kom Hegardtska handelshuset i besittning av platsen, därefter Trävaruaktiebolaget Dalarna och slutligen Bark & Warburgs aktiebolag, det sistnämnda som arrendator. År 1897 inköptes egendomen av staden, som vid det här laget äger snart sagt hela södra älvstranden.