Elias Magnus (cirka 1730- 1797) uppgav själv Mecklenburg-Strelitz som sin födelseort, men i allmänhet har han angetts som född i Röbel i Mecklenburg-Schwerin. 1920 uppgav en landesrabbin Silberstein i Schwerin, att Elias Magnus var identisk med en rabbin Menachem Monasch, som var född i Cieszanów i södra Polen. Senare har påståtts att han var född i Schwedt i Brandenburg.
1779 uppgav Elias Magnus att han ägde en strumpfabrik med åtta vävstolar i Strelitz, vilken han ville flytta till Sverige. 1780 konstituerade riksmarskalksämbetet honom och hans kompanjon Hirsch Aron att som drottningens ”hovfaktorer” ombesörja upphandlingar och kommissioner. Tillsammans med en Moses Salomon två fastigheter i Marstrand, dit de sen kunde flytta med stöd av den svenska frihamnsförordningen av 1775. Där blev de föreståndare för den mosaiska församlingen. Elias Magnus blev samma år den förste som blev skyddsjude i Göteborg.
Han har dock troligen aldrig bott i Göteborg utan flyttade 1786 till Stockholm från Marstrand. 1791 övertog han en tobaksfabrik i Stockholm. 1793 därpå klagade Elias Magnus med framgång hos kommerskollegium över att magistraten i Örebro velat hindra honom från att saluhålla sina tobaksfabrikat på marknaden där. Samma år klagade också Stockholms tobakshandlarsocietet över hans intrång i dess näring men utan framgång. Hans tobakstillverkning drevs dock i begränsad skala och han ägnade sig främst åt diskonteringsaffärer (kreditgivning, bankirverksamhet).
En av Elias Magnus döttrar gifte sig Elliot. Den äldste sonen, Emanuel Magnusson (cirka1764-??) var 1797–99 entreprenör för kadetternas mathållning vid Karlberg och bodde senare i Stockholm. Enligt en uppgift ska han ha ändrat sitt efternamn till Mangoldt. Andra söner var diversehandlaren Jacob Magnusson (1767–1844) i Stocksholm och grosshandlaren där Joseph Magnusson (1775–1847) samt Aron Magnusson (1774-1850).
Aron Magnusson som var gift med Fredrika Marcus kom en tid att bosätta sig i Göteborg. Tillsammans med handlanden Aron van Reis, som var gift med en kusin, Lowisa Marcus, till hans hustru, bildade han firma van Reis & Magnusson, som 1815 köpte och återupplivade ett nedlagt kattunstryckeri vid Mölndalsån i nuvarande Krokslätt vilket efter deras förnamn kallades Aronsdal. Det blev snart ett av de största i landet och kompletterades 1822 med ett bomullsväven. 1827 omfattade väveriet 600 vävstolar och 1 000 personer sysselsattes där. S.å. förstördes delar av fabriken genom vådeld. Anläggningen återuppbyggdes året därpå, men redan 1829 utträdde Magnusson ur bolaget.
Lazarus Elias Magnus (1770-1851), son till Elias Magnus och Magdalena (Malke) Hirsch fick år 1784 fick han tillstånd att bedriva handel och 1798 startade han firman L.E. Magnus & Co som sysslade med bankirverksamhet och importaffärer. 1804 byggde man dessutom ett sockerbruk vid Katrinedal vid Mölndalsån. Bruket blev det ledande i Göteborg tillsammans med sockerbruket vid klippan som drevs av D.Carnegie & Co. 1833 upptogs Eduard Magnus (1800-1879) och Morris Jacobson som delägare i bolaget efter att de fått svenskt medborgarskap.
Eduard Magnus var son till L.E. Magnus och Morris Jacobson var bror till Rakel Jacobson (1803-1871), fru till Eduard Magnus och själv gift med Rakel Magnus (1805-38), syster till Eduard. Morris Jacobsons mor var dessutom syster till L.E. Magnus. Rakels och Morris kusin Hanna Jacobson var i sin tur gift med Jakob Ellliot (1808-1881) affärsman och politiker i Göteborg, son till Abraham Josephson Elliot och Blomma Magnus, kusin till Lazarus Elias Magnus.
1849 brann Katrinedals sockerbruk ner och byggdes inte upp igen. Istället blev Morris Jacobson och Eduard Magnus från 1851 delägare i D. Carnegie & Co. Detta förblev de till 1879 då Eduard Magnus avled. Då löste familjen Ekman in deras andelar i företaget.
Eduard Magnus blev genom ägandet i handelsfirman och D.Carnegie & co en av Göteborgs rikaste personer. Hans dotter, Göthilda Magnus (1837-1901) ville gifta sig med den fattigare och betydligt Pontus Fürstenberg (1827-1902), men fick inte för fadern. Vid faderns död blev giftermålet dock av och genom den samlade förmögenhet de två då fick blev de några av de rikaste i Göteborg.
Emanuel Lazarus Magnus (1803–76), son till Lazarus Elias Magnus, övertog efter faderns död sterbhusets stora lager av råsocker och bildade tillsammans med Abraham Josephson firma Emanuel M & Co. Han var liksom brodern Eduard Magnus och svågern Morris Jacobson genom familjefirman L.E. Magnus & Co 1854 bland de tio grundarna av Holmens bruks o fabriks AB i Norrköping, ett textilföretag som kom att bli ett av Sveriges största. Carl David Philipson blev VD för företaget vars namn idag bärs av det skogsföretag som en gång hette Modo.
Pontus Fürstenberg och hans fru bosatte sig i det som numera heter Palacehuset, Göthildas barndomshem, där han byggde upp en av Sverige största konstsamlingar. Vid sin död skänkte han den till Göteborgs konstmuseum, där den hänger än idag, i form av en replika av hans rum i palatset vid Brunnsparken. Palacehuset som var ett tidigare sockerbruk köptes 1837 av familjen Magnus och gjorde sen i ordning till ett palats för familjen att bo i. De rika familjerna hade också mycket inflytande när det gällde bygget av Göteborgs vackra synagoga och en hel del hus längs med Stora Nygatan.
Pontus Fürstenberg var förstås inte speciellt fattig. Han var, tillsammans med sin bror Ludvig Philip Fürstenberg arvtagare till den handelsfirma som deras far Levy Fürstenberg (-1860) grundade i början av 1830-talet. En firma som vid Levy Fürstenbergs död drevs vidare av barnen och änkan. Mellan 1833 och 1900 ägde man också den lilla textilfabriken Oscarsdal med som mest 200 anställda. Sistnämnda år nedlades textilfabriken och vid Pontus Fürstenbergs död 1902 nedlades handelsfirman. Den Fürstenbergska firman utnyttjade under många år fångar som arbetskraft vid textilfabriken Oscarsdal. Ludvig Philip Fürstenberg blev 1885 delägare i textilhandelsföretaget Hertz & Co som grundts av Philip S. Hertz år 1836, med Philip Delmonte som delägare från 1855.
Pontus Fürstenberg, målad av Ernst Josephson.
Levy Fürstenberg var gift med Rosa Warburg, syster till Jeanna Warburg, (1805-1879), i sin tur gift med Emanuel Lazarus Magnus (1803-1876) , bror till Eduard Magnus. De två systrarna Warburgs far Simon Elias Warburg (1760-1828) var i sin tur gift med Zipona Henriques, syster till Göthilda Henriques (1766-1825), fru till Lazarus Elias Magnus, grundaren av familjefirman. Dottern till Emanuel Lazarus Magnus, Göthilda Magnus (1831-1905) var gift med John Philipson (1829-1899), vars bror Carl-David Philipson (1827-1899) var gift med Amalia Jacobson, dotter till ovan nämnde Morris Jacobson.
En son till Emanuel Lazarus Magnus, Adolf Magnus (1836-1914) bildade år 1879 firman Adolf Magnus & Co. Innan dess hade han varit delägare i broderns firma Otto Magnus & Co mellan 1861 och 1865. År 1881 blev Wilhelm Henriques (1853-1931) delägare i firman och efter Adolfs död 1881 ensamägare av företaget. 1910 tog hans son Einar Henriques (1889-?) över företaget som lär existera än idag.
Adolf Magnus var även var ordförande i styrelsen för Trävaru AB Dalarne och ledamot av styrelsen för bl.a. Ångfartygs AB Thule. Han ägde herrgården Almekärr i Lerum. Hans dotter konstnären och grafikern Siri Elise Magnus-Lagercrantz (1875–1944), gift med prof Carl Otto Lagercrantz. Farbröder till henne var grosshandlarna i Gbg Simon Albert M (1833–1908), Eduard Otto M (1835–1907) och Samuel Ernst Magnus (1841–1919). Den sistnämndes änka, De var svärföräldrar till direktör Herman Mannheimer och föräldrar till
Samuel Ernst Magnus (1841-1919) var gift med Henriette Meyer (1851-1939) och far till Lisa Magnus (1876-1957) som gifte sig med Herman Mannheimer, som ju var den som gjorde Skandinaviska Kredit/Skandinaviska Banken till en av de viktigaste bankerna i Sverige. John Philipson var på samma sätt bolagets direktör i Norrköping i många år. Han var även svenska riksdagspolitiker och lokalpolitiker i Norrköping. Lisa Magnus syster Jeanna Göthilda Magnus (1879-1973) var gift med JVS (Samuel) de Maré (1864-1955), som i sin tur var bror till Maria de Maré (1872-1972) som var gift med Carl Mannheimer, bror till Herman Mannheimer. Även ovan nämnde Jakob (Jac) Elliot deltog i bildandet av Skandinaviska Kredit och satt i styrelsen fram till 1881. Han hade även andra styrelseuppdrag i det göteborgska näringslivet och var lokalpolitiker.
Henriette Magnus, stiftade 1919 Ernst och Henriette M:s kammarmusikfond. Direktör Erik Louis Magnus var son till Samuel Ernst Magnus och Henrika Meyer.
Samuel de Maré var från 1925 under en rad år styrelsemedlem i Göteborgs-Posten och hans son Ernst de Maré (1904-1994) och chef för Skandinaviska Bankens Stockholmskontor 1963-68 (innan dess tycks han ha varit chef i Göteborg) och styrelsemedlem i samma bank 1963-1970.
Den tredje brodern till Emanuel Lazarus Fürstenberg, Moritz L. Magnus (1803-1841) gifte sig med Emelie Henriques och deras dotter Hilda (1836-1863) gifte sig med Elias Heyman (1829-1889) från den rika och inflytelserika göteborgsfamiljen Heyman med intressen inom handel och textilindustri. Morits L. Magnus hade en firma tillsmmans med J. Hartvig, Moritz L. Magnus & J. Hartvig. Denna firma ägdes från 1840-talets mitt av Jac Elliot.
Erik Magnus (1884-1969), son till Ernst Samuel Magnus, var verksam i företag som Barnängens och Tomtens Fabriker.
Läs mer: Gbgtomter, GP, Ostindiska, Expo,
Andra källor:
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg I – III, 1919-23
A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
9 svar på ”Magnus och Fürstenberg – socker och textilier”