Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Samuel Schutz

Delsjöområdets gårdar och byar – Skår

Skårs by bestod av två gårdar, Öster- och Västergården. Skår omnämns i dombrev redan 1496.

Den nuvarande huvudbyggnaden är troligen från 1700-talet. Det är en sista rest av en omfattande gårdsanläggning. Under slutet av 1800-talet nådde Skår sin höjdpunkt och byggdes ut under Lyckholms ledning med bl.a. en för sin tid toppmodern ladugård.

Nr 1. Västergården 1/1 sk. av ålder

År 1651 skaftsköttes 1/6 i västergården och 1/4 i östergården till bagaren Herman Sax, som köpt dem av sal. Benedicti Fistulatoris (d.v.s. pipare som spelar blåsinstrument) hustru Cattalonike. Samma parter i byn (alltså ej blott 1/4 i nr 2) köptes sedan av amiral D. Strussflycht och sedemera av handelsman Johan v. Minden. Efter 1695 skall hela hemmanet, och den synes överhuvud osäker om man får döma därav, att jordeboken år 1697 intet har att säga därom. Den ifrågavarande 6:e delen innehades i varje fall efter Minden av kommissarien S. Schutz fasta därpå. År 1762 beviljades sådan åt handlanden J.A. Lamberg. 1/3 i hemmanet såldes 1772 på auktion.

Nr 2. Östergården 1/1 sk. av ålder

Det var enligt jordeboken säkerligen på Östergården som den Esbjörn bodde som blev bestulen 1592 på sätt som omförmäles i Nya Lödöses Tänkebäcker. Angående 1/4 i Östergården och dess äldre öden, se ovan vid nr 1, den där nämnde Liedberg förvärvade ytterligare 1/4 i hemmanet genom köp från en inspektor Elgfooth och en viss Anders Olssons omyndiga barn. År 1735 hade kommissarien Schutz av Liedbergs sterbhus köpt hela denna hälft i hemmanet, den ägdes senare av handlanden Thomas Andersson och sedan av J.A. Lamberg. Däremot är det ovisst om det var samma hälft som 1777 ägdes av herr Christian Beckman. Senare ägdes hela hemmanet, jämte 5/12 i nr 1 av rådman P. Coopman och efter honom åtm. sedan 1788 av sonen superkargören, sedermera direktören Hans C.” (Ur: Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. s. 76-77.)

Läs mer på Delsjöområdets historia.

Advertisements

Skår (östra Skår)

Skårs Gård nämns mycket tidigt i gamla handlingar och den var till en början två hemman, Västergården och Östergården. Namnet Skår syftar eventuellt på naturförhållandena vid Östergården, nämligen den branta nedskärningen eller stupet i berget nordost om denna gård.

På 1700-talet hörde Skår till Örgryte socken och bestod av två gårdar: Östergården och Västergården. Huset som fortfarande finns kvar i Skårs allé var en del av Östergården och restes någon gång under 1700-talet. Det har byggts till och om under årens lopp. Ett trapptorn som byggdes under 1800-talet revs till exempel i samband med en restaurering 1954.

Egendomen har ägts av flera personer från kända göteborgsfamiljer, bland dem Johan von Minden, Christopher Liedberg, Samuel Schutz, Magnus Lagerström, Thomas Andersson, Johan Anders LambergChristian Beckman, Anders Arfwidsson, Petter Coopman, Gottfried Lindner, Elisabeth Lindner, Wesslaus och Melcher Lyckholm. Den äldre historien beskrivs i S.A. Wilhelmssons text Örgrytegårdar samt Några Göteborgslanderier:

Östra Skår

År 1624 lagbjöds ¼ part i Östra Skår och 1/6 part i Västra Skår för ”Oluff i Skåår”.(5) Dessa båda hemmansdelar kom sedan för lång tid framåt att höra samman. År 1625 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnsson och 1629 en broder part och en systerpart i Östra Skår, samt 1634 två systerparter i samma hemman .(6) År 1638 lagbjöds ¼ östra Skår för Oluff Esbiörnesson och ¼ för ”Helie i Skår”.(7) År 1651 ”skaftskiöttes ¼ östra och 1/6 västra Skår för bagaren Herman Sax i Göteborg”.(8) Sax (Sachs) hade köpt hemmansdelarna av ”Sahl. Benedictus Fistulatori Enkia Cattalonice”. Benedictus Fistulator hade inflyttat till Göteborg under stadens första årtionde, idkade här handel och utsågs till rådman 1648. Han var gift med Catelene Josten. Fistulator avled 1651 och hustrun 1660. Herman Sachs gick ur tiden 1658, varefter hemmansdelarna i Skår kom i händerna på ”Bengt Skräddare”. År 1666 heter det: ”1/4 i östra och 1/6 i V. Skår, som Admiralen Daniel Strussflycht af Bencht Skräddare kiöpt hafwer.”(9) Amiral Daniel Strussflycht, född i Kalmar 1607, var åren 1660-1667 befälhavare över flottan i Göteborg. Någon långvarig besittare av Skår blev Strussflycht icke. Han ägde stora egendomar utanför Stockholm, där han avled 1672.(10)

Därefter tycks den förenade fjärdedelen/sjättedelen en tid ha varit i bondeägo, men 1681 erhöll handelsmannen Johan von Minden skaft- och skötesbrev på dessa hemmansdelar.(11) En annan fjärdedel i Östra Skår lagbjöds 1663 för ”Oluff Skåårboo”; i jordeboken 1680/1683 noteras ett hemman för samme man.(12)

Johan von Minden (1638-1699), gift med Margareta Sebrand (1634-1700), var en känd köpman i dåtida Göteborg, järnexportör och riksdagsman. Hemmansdelarna i Skår hade han köpt av ”hustru Anna” och Nils Larsson. En hel del otalt hade han med grannarna i Skår. Det rörde sig dock om småsaker, som tycks ha kunnat uppklaras utan tingsbesök. En gång gällde det ett nedhugget träd, en annan gång anklagar von Minden nämndemannen Esbiörn i Skår ”för att hans häst hade gjort honom ohägnad”.(13) Denne Esbjörn (Oluffsson) omtalas som nämndeman från 1694, då han avlade ämbetsed, intill 1712. Han efterträdde Jon Larsson i Skår och denne i sin tur Oluff Andersson i Skår, som var nämndeman på 1650-talet. Alla tre var ¼ partsägare i samma hemman.

År 1697 hette brukarna Anna, Esbiörn, Anders och Johan von Minden, vardera ¼ mantal, 1703 Esbiörn, Christopher, Oluff och Oluff, vardera ¼, 1709: Christopher Liedberg, Oluff, Torill och Esbiörn, allt enligt jordeböckerna.

Christopher Liedberg, svärson till von Minden, hade ärvt hemmansdelarna. År 1710 förvärvade han ytterligare ¼ östra Skår genom inköp av Anders Olssons barns del i hemmanet. I jordeboken 1715 noteras Liedberg för ½, Johan ¼ och Anders ¼. Liedberg avled 1724, men änkan innehade ännu 1730 halva Östergården. Den andra hälvtens ägaren var då Jon Esbiörnsson och Anders Jönsson, vardera ¼ mantal.

År 1735 inropade handlanden och kommissarien Samuel Schutz på auktion Liedbergs halva östergård (jämte 1/6 västra Skår) för 2 112 daler silvermynt (14) ”Schutz & Intressenter” (däribland köp- och rådmannen, assessor Johan Andris Olbers) anlade på området vid Mölndalsån ett kattuntryckeri. Syftet var med köpet var tydligen att komma över lämplig tomt vid ån, ty efter att ha frånsålt ett område om 2 tunnland 23 ½ kappland, förpantade Schutz resten av hemmansdelarna till hovrådet Magnus Lagerström, senare en av direktörerna i Ostindiska Kompaniet. Lagerström överlät förpantningen till handelsmannen Thomas Andersson, som innehade den till sin död 1760.

Thomas Andersson var av skotsk börd och hade liksom sina landsmän här skapat sin förmögenhet genom köpenskap. Han var gift med Johanna Schröder som efterlevde honom. Efter makens död sålde hon 1760 hemmansdelarna till sin systerson, handelsmannen Johan Anders Lamberg, som 1762 fick tingsrättens fastebrev på köpet.(15)

I bouppteckninghandlingarna efter änkan Johanna Andersson, född Schröder, som avled 1767, heter det att Lamberg först efter hennes död finge tillträda egendomen. Inga bröstarvingar fanns, varför syskonbarn blev arvingar. En systerson var biskopen Erik Lamberg, en annan lektor M.G. Wallenstråle, senare biskop i Kalmar.

År 1768 sålde Lamberg hemmansdelarna till handelsmannen Jonas Erichsson. Då Lamberg vid denna tid var innehavare av landeriet Liseberg, ansåg han sig väl ha nog av lantegendomar. År 1770 lät Erichsson lagbjuda ½ mantal Östergården och 1/6 mantal Västergården.(16) Senare inköpte han ytteligare en del av Västergården.

Erichsson var gift med Helena Böker, dotter av handelsmannen Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg. Helena Böker var vid giftet med Erichsson änka efter handelsmannen Peter Lauterbach och hade med denne fem barn.

Segelsömmarmästaren Christian Beckman erhöll 1777 fastebrev på ½ mantal Östra och 5/12 mantal Västra Skår, tillsamman 11/12 mantal, ”som han tsig tilhandladt af handelsmannen i Götheborg Jonas Erichsson och hans hustru Helena Maria Böker för en köpeskilling af 17 500 daler silvermynt eller 2 916 riksdaler specie”.(17) Helena Böker avled 1778 och dåvarande kämnären Jonas Erichsson 1798.

Hälvten av Östergården var fortfarande i bondehänder. I 1748 års jordebok noteras som brukare Johan Esbiörnsson och änkan Anna för vardera ¼ och Carl Jönsson för ½ mantal. Av dessa torde endast änkan Anna varit ägare. Jönsson brukade Thomas Anderssons del. År 1737 hade ”Jean” Esbiörnsson sålt ¼ mantal Östra Skår till Sven Svensson för 180 daler silvermynt och 1740 fick Svensson, då nämndeman, fasta på denna del.(18) År 1750 lagbjöds ¼ mantal för Jöns Andersson, en del som han köpt av ”dess husturs förra mans arfwingar”.(19)

I 1777 års jordebok anges trädgårdsmästaren Petter Söderberg som brukare av halva Östergården och Anders Arfwidsson av andra hälvten. Den del Söderberg brukade var Christian Beckmans. Anders Arfwidsson torde ej varit ägare till mer än hälvten av den del, han brukade.

Christian Beckman (1732-1798), son av segelsömmaren Gregorius Beckman och dennes hustru i andra giftet Catharina Wohlfart, innehade hemmansdelarna i Skår till 1780, då yllefabrikören, råd- och riksdagsmannen m.m. Petter Coopman köpte 11/12 mantal Skör Öster- och Västergård av Beckman och hans hustru Cecilia Tillrot mot en köpe- och pantsumma av 3 450 riksdaler specie. Coopman erhöll fastebrev 1781. (20)

Sistnämnda år inropade Coopman på autkion ¼ Östra Skår, då ägd av bonden Anders Arfwidsson och hans hustru Annika för 1 000 riksdaler specie. Slutligen inköpte Coopman 1782 ytterligare ¼ del i gården av ”samtliga arfwingar till thenna del” för 1 000 riksdaler specie och var därmed ägare av hela Östergården.

Elisabeth Lindner beskrivs så här i Gunnar W Blomgrens bok Göteborgarnas Hus, från 1996:

En person har dock genom sin ganska tragiska levnadshistoria satt en viss prägel på gården. Jag syftar på dottern till den tyske byggmästaren Gottlieb Lindner, Elisabeth, för vilken det till en början på många sätt såg lovande ut. Hon förvaltade väl det pund, som fadern lämnat efter sig genom lyckade affärer i byggnadsbranschen, vari en del framgångsrika spekulationer också ingick. Elisabeth växte således upp i ett burget hem, där hon även kunde odla sin medfött goda smak genom flitigt umgänge med de skalder och konstnärer, som ofta sågs som gäster på Skårs Gård. Hon sägs ha haft ett både livligt och skarpt intellekt samt även ägt en viss originalitet. Många av gästerna, bland dem skulptören Johan Molin, förälskade sig i Elisabeth, och ville nog förena sina öden med hennes. Men hennes alltmer ökande misstro till gästernas syften och misstankar, att de egentligen endast var ute efter hennes pengar, uteslöt varje tanke på äktenskap. Dessa hennes tvivel på människors avsikter tog sig slutligen rent sjukliga uttryck. Samtidigt förstod hon emellertid att vara framgångsrik på det rent ekonomiska området. Slutligen greps hon av en nästan ofattbar girighet, som även satte prägel på hennes yttre. Hon sägs ha sett ut som en vandrande fågelskrämma. Hemmet och huset råkade snart i samma förfall. Sina pengar stoppade hon undan på de mest underliga platser.

När Elisabeth år 1881 insjuknade i lunginflammation ville hon inte vara sängliggande och ej heller tillkalla någon »dyr« läkare. När hon slutligen kunde övertalas att gå till sängs visade det sig att hon inte hade ett enda någorlunda rent nattlinne. Hon fick låna ett sådant och önskade då att nästa morgon skriva sitt testamente. Men hon avled på natten – efterlämnande en förmögenhet på 2,5 miljoner kronor, en kolossal summa på den tiden. Den ärvdes huvudsakligen av avlägsna tyska släktingar.

En annorlunda berättelse har Lazarus författat.

En del av den gamla fruktträdgården och en vidsträckt gårdsplan med ett kvarstående lusthus är bevarat förutom själva mangårdsbyggnaden, men ekonomibyggnaderna är rivna sen de drabbades av en brand 1936.

I Skårsområdet byggdes  på 1920- och 1930-talet åtskilliga villor och radhus från Sankt Sigfrids plan upp mot bergen i Skårsområdet. Flera duktiga arkitekter ritade fastigheterna, bl. a. Gotthard Ålander som ritade de fina radhuslängorna på Rangeltorpsgatan. Husen uppfördes av olika byggmästare, som exmpelvis Gustaf Antonsson, Tobiasson och Mardell. 

Skår

Skår

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Vincent Beckman & Co

Den förste Vincent Beckman (-1684) tycks ha flyttat till Göteborg från Nederländerna så tidigt som 1634. Han var skeppare och redare. Först avar han gift med Maria Eriksdotter och i andra giftet med Anna Wolters. Hans son med samma namn, Vincent Beckman (II, -1706) var handelsman samt expedit och utklarerare för brittiska köpmän. Av Vincent Beckman d.ä:s döttrar gifte sig Wiweka Beckman med Johan von Saveland, Viktoria Beckman (-1710) med Daniel Gertner och Maria Beckman (1655-79) med kapten Johan Claesson Brandt (1642-98, adlad Ankarcreutz). Vincent Beckman II hade troligen också en bror, vid namn Cort Beckman.

Vincent Beckman (III, -1772), son till Vincent Beckman (II) var framgångsrik handelsman. 1730 arbetade Vincent Beckman (III) i Maisters handelshus och de tycks som om han övertagit verksamheten och kontakterna från just Henry Maister efter dennes död år 1739. Beckmans handelshus var från 1750-talet till slutet av 1770-talet en av Göteborgs allra största järnexportörer, år 1752 på delad första plats och 1760 den allra största. Vincent Beckman, Beyer & Schutz som firman hette år 1768 exporterade bland annat järn från Upperuds bruk. Även Christian Arfvidsson & Söner sålde järn för Upperuds bruk.

Vincent Beckman III var en av de donatorer som lade grunden till Göteborgs barnhus och till att institutionen kunde flytta till Stampen. Han var under lång tid också föreståndare för barnhuset.

Firman drevs vidare efter hans död av hans kompanjoner som alltså bör ha varit Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) och Samuel Schutz d.y. (1736-1805). Den sistnämnde var svåger till G.F. Beyer. Vid Beyers död tycks Samuel Schutz ha drivit firman vidare själv och den utvecklades då till en av Göteborg större importfirmor.

Denna familj Beckman är inte släkt med segelmakarfamiljen Beckman.

Gullbringa säteri

Del 2 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Gullbringa säteri är beläget i Hålta socken utanför Kungälv. 1683 förvärvades gården av den året innan adlade Erik Gyllenberg (tidigare Bergh, ? – 1691), överinspektör och tullnär i Marstrand. Han fick gården som sätesgård, säteri. Vid hans död ärvdes gården av dottern Anna Maria Gyllenberg, gift med Fredrik von Köhler (-1723). Därefter gick godset i arv i denna familj intill 1772 då det såldes till grosshandlaren Samuel Schutz i Göteborg. Han var son till Jacob Schutz (1709-1772) som var direktör i Ostindiska kompaniet, borgmästare i Göteborg och kommerseråd. Samuel Schutz bodde aldrig permanent på Gullbringa.

1786 flyttade Margareta Christina Schutz (-1799), dotter till Samuel Schutz och Hans Henrik Clason (1750-1805) till godset. De gifte sig samma år och två år senare köpte de godset av fadern/svärfadern. Efter att Margareta Christina Schutz dött gifte Hans Henrik Clason om sig med Catharina Lovisa Brusewitz, dotter till C.G. Brusewitz, rådman i Göteborg.

Hans Henrik Clason var kapten i Ostindiska kompanet och genomförde 4 resor som det åren 1782 till 1794.

År 1806, ett år efter Hans Henriks Clasons död såldes säteriet till John Wendel som dog 1811 då godset såldes till hans svåger Bror Almfeldt. Vid sin död var Hans Henrik Clason i konkurs och försäljningen av gården framtvingades på grund av konkursen.

Gullbringa säteri 1930

Gullbringa säteri 1930. Foto: Bohusläns Museum/Erik Almqvist.

1926 köptes Gullbringa av Nils Krüger, son till arkitekten Ernst Krüger och Harriet Pineus. Nils Krüger dog 1947. Sonen Jan Krüger flyttade till gården tillsammans med sin fru år 1952. 1991 tog deras son Lennart Krüger över gården. Delar av ägorna är ett naturreservat.

Idag är delar av Gullbringa säteris mark centrum i en golfanläggning. Den började anläggas av Jan Krüger år 1964 och 1967 bildades Gullbringa Golf & Country Club (GGCC).

Andra källor: Bohuslän, Årsbok 1982.

Schutz – flitig företagarfamilj på 1700-talet

Del 15 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Två av hans söner blev mycket framgångsrika. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756) och blev mor till Lona Busck, gift med James Maule, superkargör i Ostindiska kompaniet.

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och hans första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstånde personer med samma efternamn. Fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78)

När Jacob Schutz dog testamenterade han större delen av sin kvarlåtenskap, 23 miljoner riksdaler, till sonen i det andra äktenskapet, Johan Henrik Schutz (1763-1828). Denne blev genom arvet en av de rikaste personerna i Sverige. Han uppfostrades på hovet efter faderns död och adlades Rosenschütz. Kallades för ”Galne greven” och ”den Svenske Paschan”. Ägde bl a Liseberg och lyckades bli portförbjuden på Gustav III:s fester i Stockholm. Ordnade överdådiga fester på Mariebergs säteri i Kungälv med damer, dryck och förtäring. Han slösade bort förmögenheten och dog slutligen utfattig i hyresfastighet.

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Jacob Schutz dotter Clara Schutz (1738-95) var gift med Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) son till superkargören i Ostindiska med samma namn. G.F. Beyer var också delägare i Varvet Kusten.

Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz, var en mångsidig industriägare i Göteborg. Han drev 6 fabriker och ägde Segloraberg i Kinna. Industriverksamheten  omfattade sodatillverkning, glasbruk, garveri och repslagning. Glasbruket låg i Klippan mellan 1762 och 1808. Glasbruket ägdes först ihop med Volrat von Öltken (-1782) och från 1782 tillsammans med Martin Törngren, direktör i Ostindiska. Garveriet beläget mittemot Gubbero vid Mölndalsån ägdes av Johan Schutz, överinspektor Stapelmohr, handelsmannen Peter Bagge och Johan Friederic Bauer. Den sistnämnde var en av de första som anlade ett trankokeri och var för en tid ägare till Gubbero landeri. Johan Schutz var gift med Ulrika Olbers (1730-1807). Hon var syster till Christina Beata Olbers, gift med Johan Schutz bror Jacob Schutz (se ovan).

Utöver fabrikerna i Göteborg som nämnts ägde Johan Schutz också ett sillsalteri som låg vid glasbruket i Klippan samt Basttångens stora trankokeri på Tjörn.

En dotter till Johan Schutz, Anna Maria Schutz (1748-1808), var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83) i dennes andra gifte. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Catharina Pettersson (1734-65), syster till borgmästaren Daniel Pettersson och superkargören Johan Fredrik Pettersson. Valtinsson var först kanslist och sen superkargör i Ostindiska kompaniet. Han genomförde flera resor till Indien, Siam och Kina. Adlades med namnet Adlerstam tillsammans med sina bröder år 1776. Hans  dotter Anna Johanna Adlerstam (1771-1808) var gift med bruksägaren Johan Henrik Sebastian Grave (Westberg) (1761-1822). Ulrik M Valtinssons son Gustaf Ulrik Adlerstam (1773-1845) var stadsmajor i Göteborg.