Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Per Carlsson

Per Carlsson

Per Gunnar Carlsson, född 25 februari 1912 i Annedals församling i Göteborg och död ??, var en svensk skeppsredare. Son till skeppsredaren Gunnar Carlsson och Olga, född Hansen, äldre bror till Rolf Carlsson och kusin till Torkel Carlsson. Han gifte sig 1936 med Anna-Lisa Frick (född 1911), dotter till bataljonsläkaren Erik Frick och Elizabeth, ogift Johansson. De fick barnen Peter Carlsson (född 1937), Elisabeth (född 1939) och Fabian Carlsson (född 1944).

Han läste juridik i Uppsala, blev juris kandidat där 1934 och gjorde sin tingstjänstgöring 1934–1935. Han gick i sin fars fotspår och började på Rederi AB Transatlantic 1935, blev direktörsassistent där 1941 och biträdande direktör 1948. Han var verkställande direktör vid Rederi AB Transocean 1944─1960, vid Rederi AB Transatlantic 1953–1972 och gick 1972 över till att bli arbetande styrelseordförande.

Carlsson var engagerad i Sveriges Redareförening, där han var vice ordförande 1951–1962 och ordförande 1962–1966. Han var vice ordförande i AB Götaverken från 1971, styrelseledamot i Göteborgs bogserings- & bärgnings AB 1950–1975, Lloyd’s Registers svenska kommitté från 1958, Skandinaviska Banken från 1958, AB Volvo från 1961, Investment AB Asken från 1964 (ordförande från 1971), Gamlestadens AB från 1964 (ordförande från 1971) samt ordförande i Rederi AB Transmark från 1973.

Texten i huvudsak från Wikipedia, med några mindre rättelser

 

Advertisements

Rederi AB Transmark

Del 12 av 25 i serien Rederier

Startades ungefär samtidigt som Transoil som startades 1927. Flera personer som också hade intressen i Rederi AB Transatlantic låg bakom starten av Transmark, däribland Gunnar Carlsson, Rolf Sörman, och Knut J:son Mark.

1963 ägde Transmark 31% av Rederi AB Transatlantic. Ägare av Transmark var familjerna Mark och Carlander via Johansson & Carlander som hade 25% av aktierna i Transmark och familjerna Carlsson, Sörman och Parkfelt via Förvaltnings AB Gece som ägde över 50% av Transmark. Rolf Sörman och Lennart Parkfelt var också delägare och verksamma i Rederi AB Transoil.

Styrelsen i Transatlantic bestod  1969 av Franz Hartmann, Lennart Parkfelt, Gunnar Engellau, Folke Lindskog, Peter K:son Mark, Axel Adlerbert och VD Per Carlsson.

1972 ägde istället Gamlestadens AB  25,7% av Transmark (aktierna som Johansson & Carlander tidigare ägt). Gamlestadens AB ägdes i sin tur av Investment AB Asken.  Förvaltnings AB Gece ägde 54% av Rederi AB Transmark. Minst 44,1% av aktierna i Gece ägdes av familjen Carlsson. Lennart Parkfelt med familj ägde 27,1% men de sålde aktierna samma år och flyttade till Sydafrika.

1976 kontrollerade familjen Carlsson strax över 50% av rösterna i Gece med Gamlestadens AB som ägare av resten. I Rederi AB Transmark ägde Gece 54% och Gamlestadens AB 46%. Investment AB Asken ägde fortfarande Gamlestadens AB. Transmark och Asken dominerade Rederi AB Transatlantic.  Ägandet i Asken dominerades av Broströms Rederi AB (f.d. Ångfartygs AB Tirfing), Investment AB Carnegie & Co (kontrollerat av Asken självt), familjen Mark (huvudsakligen via Johannes Johanssons Minnesfond) och Rederi AB Transatlantic.

Av Transatlantics omkring 7 miljoner aktier ägdes under våren 1988 omkring 1 miljon av Rederiaktiebolaget Transmark (Transmark), 1,5 miljoner av Broströms Rederiaktiebolag och 2,5 miljoner av Förvaltningsaktiebolaget Etuiet.  Samma år såldes hela Transatlantic till Bilspedition.

Transmarks rederiverksamhet bedrevs hela tiden i samarbete med Transatlantics och efter att Transatlantic sålts fanns heller ingen verksamhet i Transmark.

MS Albany

MS Albany, byggd 1964

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Rederi AB Transatlantic

Del 2 av 25 i serien Rederier

Wilhelm Rogatius Lundgren föddes 1856 i Söderåkra strax söder om Kalmar. Redan som 13-åring mönstrade han på sitt första fartyg och därmed inleddes ett framgångsrikt liv i sjöfartens tjänst. Efter att ha tagit examen som ångfartygsbefälhavare vid Göteborgs navigationsskola inledde WR Lundgren så smått sin bana som redare. Han uppmanade köpmannen Justus Waller att bilda rederiet AB Concordia 1888. I detta bolag satsade Lundgren själv pengar och han blev befälhavare för detta rederis första fartyg.

1900 var Lundgren redo att på allvar ta klivet och bli redare. Tillsammans med G D Kennedy bildar han Rederi AB Nike vars första fartyg blev en italiensk ångare byggd 1883 som nu fick namnet S/S Nike. Året senare blev Lundgren utsedd till VD i ytterligare ett bolag, Ångfartygs AB Sirius.

Lundgren hade dock större planer för sin rederiverksamhet. Han planerade för en reguljär linje med större ångfartyg mellan Sverige och södra Afrika. 1903 åker han till England och beställer vid årsskiftet två ångfartyg på 5.500 dwt. Det första fartyget beställs för Red AB Nike, det andra fartyget beställs för ett under bildning varande bolag. Den 24/9 1904 var det klart för första resan för S/S Kratos, Göteborg-Kapstaden i trafik för Svenska Syd Afrika Linjen. Rederiets handläggare för fartygets utklarering var en nyanställd kontorist vid namn Gunnar Carlsson.

Skorsten och flagga som användes 1904-1936

Det andra fartyget kom att levereras till ett nybildat bolag som fick namnet Rederi AB Transatlantic med säte i Göteborg. 1908 går Red AB Nike upp i Transatlantic och året dessförinnan har Siriusbolaget gjort detsamma.

Sydafrikalinjen visade sig snart vara framgångsrik, problemet var dock svårigheten att få returlaster. För att avhjälpa detta problem kom man att söka sig bort mot Indien och Australien för att hitta returlaster. Detta ledde i sin tur till behov av fler och större ångare och på så vis kom Transatlantic att utveckla en reguljär linje även till Australien.

Lundgren kom nu att satsa merparten av sin energi på att få igång en reguljär linjetrafik också mellan Sverige och Nordamerika för passagerare och lasttrafik. WR Lundgren propagerade idogt för denna linje utan att finna tillräckligt gehör för att kunna genomföra dessa planer. WR Lundgren avlider 1914. Året efter startar passagerarlinjen Sverige-Nordamerika. Det är en ödets ironi att detta bolag kommer under Broströmfamiljens sfär, Broström hade tidigare varit motståndare till WR Lundgrens projekt.

WR Lundgrens efterträdare kom att bli Gunnar Carlsson. Han hade varit med sedan starten 1904 och skulle komma att vara med i rederiets ledning fram till 1967, samma år som han dog. Under Gunnar Carlssons ledning byggdes Transatlantic upp till ett av Sveriges ledande linjerederier. Det linjenät som byggts upp under rederiets pionjärtid kom att bestå med endast mindre förändringar. Gunnar Carlssons son Per övertog rollen som VD 1953, han efterträddes 1972 av kusinen Torkel som i sin tur överlämnade släktens stafettpinne till Peter Carlsson 1984. Peter var sonson till Gunnar Carlsson. Släkten Carlsson fanns i Transatlantics ledning från starten fram till 1989.

1922 anskaffar Transatlantic sitt första tankfartyg och 1927 bildas dotterbolaget Red. AB Transoil under ledning av Rolf Sörman. De flesta av Transatlantics tankfartyg kom att redas av Transoil eller något av detta rederis dotterbolag. Genom sitt dotterbolag Transoil ger sig Transatlantic 1947 in i oljebranschen. Tillsammans med Stora Kopparbergs Berslags AB bildar man Koppartrans Olje AB samt Koppartrans rederi AB. Detta bolag bygger ett eget raffinaderi och bygger upp en egen återförsäljarkedja av oljeprodukter. 1952 kom Transoil att bilda ett helt fristående rederi lett av Sörman. Kvar i Transatlantics flotta fanns efter detta endast ett fåtal tankfartyg.

1930-talets depression drabbar Transatlantic hårt och leder 1932 till att rederiet träder i likvidation men återuppstår efter rekonstruktion.

Under andra världskriget drabbas Transatlantic hårt med 10 totalförluster. I likhet med andra svenska rederier har Transatlantic tillgång till varvsbäddar som i stor utsträckning kan ersätta förlusterna vilket leder till att rederiet kan gå in i efterkrigstiden med en modern flotta.

Skorsten och flagga som användes 1936-1984

Under slutet av 50- talet inledde Transatlantic en satsning på bulkfartyg. Detta blev dock aldrig någon större verksamhetsdel för bolaget.

Under kriget gör Transatlantic ett försök att överta Svenska Amerika Linien och sitter under en tid på aktiemajoriteten för detta bolag. Familjen Broström uppskattar inte alls detta ovälkomna intrång vilket leder till att köpet går tillbaka. Dock till priset av ett för Transatlantic fördelaktigt samarbetsavtal på nordamerikatrafiken.

Returlaster från såväl södra Afrika som från Australien var kött och frukt som krävde kylda utrymmen i fartygen. Många av Transatlantics fartyg försågs därför tidigt med kylutrymmen och det var ett naturligt steg att satsa även på helkylda fartyg. Under 50talet byggdes en mindre kylflotta upp och 1962 inleds ett samarbete med den stora svenska kyloperatören Saléns under namnet Transal. Transatlantic och Saléns kom att beställa kylfartyg för detta samarbete där båda rederierna stod som delägare för fartygen men där rederiansvaret fördelades så att vissa av fartygen registrerades på Transatlantic och vissa på Saléns.

1980 återkom man till planerna på att slå samman Transatlantic med Broströms. Förhandlingarna var invecklade och segdragna och i slutändan blev intet av detta projekt Fenix. Först 1984 blev det allvar av dessa planer då Transatlantic övertar hela Broströms linjenät inklusive dess linjefartyg. Ett nytt bolag för de två sammanslagna rederierna bildades som fick namnet Transocean. Detta nya rederi fick ett skorstensmärke som även detta var en sorts sammanslagning mellan bolagens tidigare traditioner. Transatlantics gamla skorsten fick en smalare ljusblå topp och på det gula fältet placerades Broströms blå ring med tre kronor.

Skorsten och flagga efter 1984.

Från slutet av 70-talet fram över 80-talet är Transatlantics ekonomi hårt ansatt vilket leder till utförsäljning av fartyg och en ständigt pågående omstrukturering av verksamheten. Under 1986 säljs i stort sett hela fartygsflottan ut till olika kommanditbolag där olika börsnoterade företag köper andelar i ett fartyg. Fartygen togs sedan tillbaka på långtidscharter av Transatlantic.

Problemet för det nya rederiet var bara att både Broströms och Transatlantic seglade i kraftig motvind under flera år och därmed drog på sig stora förluster.

1988 övertar Bilspedition aktiemajoriteten i Transatlantic. Bilspedition har under en tid köpt upp flera svenska rederier och har för avsikt att bilda ett stort logistikföretag där alla typer av godstransporter ska ingå.

1989 köper Transatlantic ut de övriga ägarna ur Atlantic Container Line ACL och blir ensamägare till detta rederi. I den sjöfartskoncern som Bilspedition försökte bygga och där Transatlantic var tänkt som moderbolag ingick bl.a. Gorthons, Cool Carriers, SCA (nu namnändrat till Transforest Lines AB) utöver Transatlantic, ACL, samt Broströms linjenät.

Bilspedition orkade aldrig fullfölja dessa planer. 1992 börjar man att avveckla sin sjöfartsverksamhet och all Transatlantics personal både till sjöss och iland sägs upp. 1994 sätts den definitiva punkten för Transatlantic då det sista Transatlanticägda fartyget M/S Atlantic Companion säljs till det nu självständiga ACL.

Inom Transatlantic fanns genom åren en rad dotterbolag som te.x. Transmark, Transpacific, Trans-Ex, Transocean. Dessa bolag, och vilka fartyg som stog registrerade på dessa, redovisas inte i sammanställningen av Transatlantics fartyg.

MS Hallaren

MS Hallaren, byggd 1960 på Götaverken.

Källor:
Båtologen, Historik över Transatlantic, Nr 9 1999 – Nr 1 2002
av Tomas Johannesson med hjälp av Sven-Göran Adolfsson,Bengt-Göran Bengtsson, Stig Hedén,
Olle Hellberg, Sven Klasgren, August Konow, Rolf Lindahl, Nils de Paulis, Bengt Ringmark, Lars Thorner och Leif Winberg
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels

Skandinaviska Banken

Endast för medlemmar

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Carlsson – redarfamilj i skuggan av Broströms

Del 2 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

Familjen Carlsson var en finansfamilj från Göteborg, en redarfamilj som verkade i skuggan av Broströms. Det rederi man dominerade under i stort sett hela dess existens var Rederi AB Transatlantic (inte samma företag som dagens Transatlantic). Detta rederi grundades 1904 av Wilhelm R Lundgren, G.D. Kennedy och Gustaf Palmgren. På rederiets kontor finns redan från början en anställd med namnet Gunnar Carlsson.

Kennedy var också ordförande i Göteborgs Handelsbank och hade redan året innan grundat Rederi AB Nike tillsammans med Walter Dickson och Wilh. R Lundgren. 1907 inträdde Walter Dickson också i Transatlantic när Gustaf Palmgren dog. 1908 köper Transatlantic upp Nike. När Wilh R Lundgren avlider 1914 är det Gunnar Carlsson som tar hans plats och tar överhans andelar i rederiet. Denne skulle förbli VD intill 1953 och därefter styrelseordförande tills 1967.

1933 gick bolaget i konkurs som en följd av de dåliga tiderna och rekonstruerades med hjälp av Göteborgs Handelsbank som då fick ett betydande ägande i bolaget. Aktier som övertogs av ett konsortium, lett av Gunnar Carlsson, år 1936. Därefter var rederiet lönsamt och byggde upp stora likvida medel som bland annat ledde till skapandet av Koppartrans AB, tillsammans med Stora Kopparbergs Bergslags AB. Koppartrans köpte ett raffinaderi i USA och byggde ett i Göteborg. 1958 sålde Transatlantic sin del i Koppartrans till AB Svenska Shell. Mellan 1953 och 1972 är Gunnars son Per Carlsson VD och 1972-1984 Torkel Carlsson, kusin till Per.

1927 startades ett rederi vid namn Transoil (informationen på den länkade sidan är inte korrekt angående detta rederi) av Rolf Sörman med flera. Denne var VD fram till 1957 då han ersattes av Lennart Parkfelt. Transoil leddes gemensamt med Transatlantic utan att ha några ekonomiska eller ägarmässiga band änd fram till början av 1950-talet då detta arrangemang upphörde. År 1966 deltog Transoil i starten av färjerederiet Tor-line tillsammans med Rederi AB Rex, som redan 1965 köpt Transoil. 1967 köptes hela Rex-koncernen av familjen Salén, en annan försvunnen finansfamilj.

Intressenterna bakom Transatlantic, med familjen Carlsson i spetsen startade år 1928 Rederi AB Transmark, som drevs i samarbete med Transatlantic så länge företagen fanns. 1963 ägde således Transmark 33% av aktierna i Transatlantic. 1971 ägs 31,4% av Transatlantic av Transmark vilket ger kontroll åt de dominerande ägarna i Transmark och dess moderbolag Förvaltnings AB Gece, familjen Carlsson. Ett begränsat intresse i koncernen hade då familjerna Mark/Carlander via Gamlestadens AB och Investment AB Asken. Detta ägande hade man haft sen 1950-talet.

Under 1950-talet kan familjen Carlsson sägas ha tillhört den svenska storfinansen, men inte under 1960 och 1970-talen, och familjen förekommer inte i Koncentrationsutredningen på 1960-talet eller i CH Hermanssons böcker omd en svenska storfinansen. Inte heller nämns man i Industriverkets undersökning (SIND) från 1980. Däremot finns man med som Kratos-Nikegruppen i Veckans affärer 1982, med 3 600 anställda. Denna grupp domineras av familjen Carlsson, men uppbygget av gruppen sker tillsammans med Ulf G Lindén, samtidigt en ledande figur inom Volvo. Familjen Carlssons intressen tillvaratas vid denna tid av Peter Carlsson (barnbarn till Gunnar Carlsson) som blev VD 1972 och kvarstannade till 1989. Förutom Transatlantic ingår även Beckers i finansgruppen.

I motsats till andra svenska rederier kom aldrig Transatlantic att skaffa sig intressen i varvsnäringen, men det hindrar inte att rederiet kommer i ekonomiska problem i slutet av 1970-talet. Nåt som leder till en total utförsäljning av rederiets flotta och deltagande i en mängd partrederier. Ett känt sätt att minimera skatter och dölja vinster, använt redan på 1960-talet. Många av dessa affärer görs tillsammans med bröderna Johansson på Tjörn, Folke Patriksson, en period huvudägare av det nuvarande Transatlantic, Ulf G Lindén och Lennart Bylock. Flera av dessa återfinns idag bland ägarna eller makthavarna i bolag som tillhört det som i Sven-Ivan Sundqvists bok, Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1986, kallas Carlsson-Lindénsfären.

De företag som gruppen då kontrollerar är förutom Transatlantic och ett antal rederier som är knutna till ägandet i Transatlantic, bland annat Beckers, Kanthal och Höganäs och har totalt omkring 12 000 anställda. I stort sett hör dessa företag till de som familjen Lindén idag kontrollerar. Familjen Carlsson försvann ur bilden när Transatlantic 1988 köptes av Bilspedition och sen 1994 lades ner. Därmed upphörde familjen Carlssons historia som en familj i den svenska storfinansen.

Läs mer: Seatime, Vårt Göteborg, Wikipedia om Fabian Carlsson (son till Per Carlsson och kusin till Gunnar Carlsson, i sin tur son till Rolf Carlsson och konstnären Mary Carlsson, och bägge är barnbarn till den äldre Gunnar Carlsson )

Källor (förutom länkat och omnämnt):
Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1893-1962
Veckans Affärer 1982