Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Lindholmen

En guide till Göteborgs stadsdelar – Lundbyvass och Lindholmen

Från början var huvuddelen av detta område inget annat vassar och vatten tillhörande gårdar i Lundby socken. Lundby socken som sådan har existerat sen medeltiden och har bestått av två delar, en östlig innefattande det vi idag ser som Lundby och en västlig del bestående av Arendal (Ardal) och Syrhåla. Mellan dem låg Vikans by som tillhörde Torslanda socken. 1872 införlivades också Nya Älvsborg med Lundby socken.

Lindholmen var dock inte vassar utan en ö avskiljd från Hisingen med en liten vattenstrimma (kvillen) i norr som förband Sannegårdsviken med Lindholmsvassen. Lindholmsvassen och Lundbyvassen var i stort sett samma vassområde och det kallades ofta för Hisingsvassen. Skillnaden mellan Lindholmsvassen och Lundbyvassen var vem som ägde området, Lindholmsvassen tillhörde Lindholmens säteri medan Lundbyvassen tillhörde gårdar i Lundby by. Vattnet mellan Lindholmen och Hisingen fylldes igen kring mellan 1855 och 1864.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnens och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt. Den av Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co AB, AB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Vasskanten längs älvstranden befann sig i sitt naturliga skick ända fram till 1851, då ett pålverk utfördes i gränslinjen mot älven från Lindholmen, ända upp till Kvillebäckskanalen. Området bakom pålverket fylldes efterhand igen med mudder från älvens botten, i samband med de ständiga fördjupningarna av segelrännan och hade på 1870-talet en bredd av omkring 150 meter i genomsnitt. Dess höjd över älven var precis tillräcklig för att hindra översvämningar vid älvens högsta vattenstånd och bildade en effektiv fördämning för vassområdet innanför.

Det tidigare vassområdet tillhörde i huvudsak hemmansägare vid den fasta landkanten upp emot Ramberget och vasslotterna i Brämaregården var uppdelade i smala remsor som löpte i ostlig riktning, snett ner mot älven och ända fram till Kvillebäcken.

Det ökade behovet av centrala tomtutrymmen för industrier, magasiner och upplagsplatser gjorde att ett antal bolag, företag och privata affärsmän köpte tomter på det nya området. De första inköpen av tomter gjordes 1855 av skotten Alexander Keiller som behövde expandera sin mekaniska verkstad (Göteborgs Mek. Verkstads AB, senare Götaverken), och bedömde Hisingen som lämplig.

Keiller och senare Hisingstad AB köpte därför under en rad år de vasslotter som sträckte sig ner till Kvillebäcken, vars strand ända från älven och upp till fastmarken pålades in och efter hand fylldes med mudder som kom upp vid fördjupningen av bäckens segelränna, senare benämnd Kvillebäckskanalen. Denna landremsa fick en bredd av 66 meter och hyrdes ut som upplagsplats i avvaktan på att Keiller kunde förverkliga sina planer på en mekaniska verkstad. Verkstaden flyttades till Hisingen 1867.

Keiller drev därefter frågan om att valla in och torrlägga hela Hisingsvassen. Det inledande mötet med intressenterna skedde 14 juni 1882, då beslut om att torrlägga hela vassområdet till en beräknad kostnad av 43 000 kronor. För ändamålet bildades Hisingstad AB. Den 14 augusti 1884 beslutades  att anlägga den första gatan i området, Lundby hamngata.

Det utfyllda området omfattade Lundbyvass, de lägre delarna av Lindholmen men också det som idag är Frihamnen och Lundbyhamnen. Dessa hamnbassänger grävdes alltså ut från det utfyllda området vid en senare tidpunkt.

Den av  Hisingstads AB ägda marken såldes allteftersom av till Jonsson, Sternhagen & Co ABAB Strömman & Larsson, AB Götaverken och Göteborgs stad med flera men bitar in mot Ramberget styckades också av till mindre tomter. Där växte snabbt en arbetarbostadsbebyggelse upp. En del av denna revs senare bort för att möjliggöra Götaverkens expansion och ännu senare för utbyggnaden av Lundbyleden. De kvarvarande delarna utgör den stadsdel vi idag kallar Kvillestaden men som officiellt heter Brämaregården. Götaverken tog senare också över den mark som ägdes av trävarufirmorna Strömman & Larsson och Jonsson, Sternhagen & Co. När all mark sålts avvecklades Hisingstad AB. Enligt Axel Jonsson tycks investerarna ha gjort rejäla vinster.

Genom kommissionslantmätaren A. A. Rönnbäck företogs laga skiften för Lindholmens och Lundby vassar, vilka var genomförda 22 april 1885. På förslag av Keiller fick områdets gator namn efter himmelens stjärnor, exempelvis Neptunus-, Jupiter-, Ceres-, Capellagatan (eller Kapellagatan, blev senare Pumpgatan). Hela det nya stadsplanerade området fick namnet Hisingstad (1893). Mellan 1891 och 1906 ingick området i Lundby municipalsamhälle som utgjorde en del av Lundby socken. 1880 bodde det 4 000 människor i Lundby socken, 1888 6 000, 1914 14 000 och 1916 hela 16 000. Förutom de här beskrivna bostadsområden hade bostadsområden växt fram också i Kvillestaden, kring Ramberget, Kvillebäcken, Brämaregården, i Färjenäs (Färjestaden) och på andra håll.

I början av 1900-talet fanns planer på ytterligare en utbyggnad av Hisingstad på det område som senare blev delar av Frihamnen och Lundbyhamnen, dvs mark som köpts av Göteborgs stad. Utbyggnaden genomfördes dock aldrig. 1906 inkorporerades hela Lundby socken i Göteborgs stad.

Istället beslutades att utnyttja området till hamnverksamhet. Göteborgs stadsfullmäktige beslutade den 16 februari 1911 att ur Wilhelm Röhss utdelningsfond för år 1910 anslå 110 000 kronor till bekostande av en utredning om läge, beskaffenhet och kostnader för en frihamn i Göteborg. Stadsfullmäktige beslöt därefter den 23 maj 1912 om en första utbyggnad av centralhamnen, och under tiden dessa arbeten pågick antogs, 1915, ett förslag om att centralhamnen skulle inrättas som frihamn. Marken i området köptes upp av Göteborgs stad och förutom staden var också staten som ägde Lundby prästgård och gruvbolaget Vieille Montagne markägare. På initiativ av ett flertal näringsidkare i staden bildades så Göteborgs Frihamns AB 1920. Delar av området förvandlades efterhand till vatten igen när Frihamnen och Lundbyhamnen byggdes.

Lundbyvass

Lundbyvass, planer och byggnader 1907. Där Strömman & Larssons snickerifabrik ligger anlades senare Lindholmshamnen, Området öster om Göteborgs Mekaniska Verkstads AB och fram till Kvillebäckskanalen, samt söder om Neptunusgatan utgör idag Frihamnen och Lundbyhamnen. Ungefär där Neptunusgatan är utlagd går idag Lundbyleden och Hamnbanan.

På kartan ovan syns företag som Andersson & Lindberg, Vieille Montagne, Qvillebäckens Mekaniska Verkstad och O. Mustad & Son på det område som kom att bli Frihamnen. Dessutom en del bostadshus.

Göteborgs Frihamn stod färdig 1922 och ägdes då av huvudsakligen privatägda Göteborgs Frihamns AB. 1943 tog Göteborgs stad över samtliga aktier i företaget. Göteborgs Frihamn användes ända fram till år 2000 för bananbåtar, men huvuddelen av hamnen lades ner på 1980-talet. Idag är området, efter att ha använts för färjetrafik till Storbritannien en tid, i stort sett tomt. I området planeras bostadsbebyggelse och där finns trots allt lite kontor, och lagerlokaler, ett stadsbad samt en liten park.

Lindholmshamnen anlades 1938 och Lundbyhamnen åren 1946-52. Under krigsåren byggdes Lindholmshamnen till med stora kajskjul och under nästan femtio år var hamnen oceanhamn för styckegodsfartyg och senare bilar.

Lundbyhamnen var när den var nybyggd en modern torrlasthamn som till exempel hade balkonger på skjulen (för lastning av gods direkt på rätt våningsplan) och stora kajytor för hanteringen. Hamnen avvecklades 1989.

Den västliga delen av Lundbyvassen kom med tiden att helt upptas av AB Götaverkens varvsverksamhet. Sedan varvet lagts ner bit för bit och Lundbyhamnen har området istället blivit kontorsområde för en mängd olika företag med mera. Sverige Radio och Television hör till de som huserar i området. Den sista varvsverksamheten försvann 2016 och kvar stpr bara några kranar som minnen av en svunnen tid.

Göteborgs Hamn 1932

Göteborgs Hamn 1932

Lindholmens historia är en annan. Lindholmen omtalas första gången 1333, då kung Magnus Eriksson daterar en skrivelse där. Befästningen låg på nuvarande Slottsberget och var en kungsgård som kallades borgen Lindholmen.

Arkeologiska undersökningar visar att en borg, även omnämnt som slott, har funnits där sedan åtminstone år 1250. Slottet gavs till Drottning Blanka som morgongåva vid hennes förmälning med kung Magnus. År 1410 hade slottet förfallit och kunde inte längre bebos. Efter detta upphör uppgifterna om själva slottet.

1607 förlänades Lindholmens säteri till holländaren Cornelius Corneliusson som ansvarade för uppbyggnaden av den nya staden Karl IX:s Göteborg. I början av 1700-talet var säteriet residens åt landshövding David Makeléer (död 1708).

1844 grundades Lindholmens varv av bland andra Theodor Wilhelm Tranchell (1815-1889) efter att denne förvärvat 1/32 av säteriet. Resten av säteriet köptes samtidigt av Göteborgs stad men fortsatte brukas av lokal bönder i Lundby. Säteriets mangårdsbyggnad som låg vid nuvarande Plejadgatan revs omkring 1920.

Efter laga skifte 1847 uppfördes omkring 1850 den närbelägna Lindholmens herrgård som fortfarande är belägen i Herrgårdsparken invid nuvarande Ceresgatan.

Kring 1875 fanns endast mindre rester av slottet kvar på Slottsberget, då bostäder kom att byggas på berget. Arbetarbostäder i trä byggdes i en enkel stadsplan och många av husen uppfördes av arbetarna själva i arbetslag. Slottsbergets bostäder byggdes på bohuslänskt vis, tätt som i ett fiskeläge. Centrala Lindholmens trähus liknade däremot Albostaden och byggdes även i tre våningar fram till 1906. Då inkorporerade Göteborgs stad Lundby socken inklusive Lindholmen. Trevåningshusen i trä förbjöds därefter. Istället byggdes det då landshövdingehus under en period.

Lindholmens gamla bebyggelse har bevarats i stor usträckning tack vare olika kampanjgrupper som funnits genom åren, från 1960-talet och framåt. En del hus revs på 1960-talet och 1970-talet men slutligen hindrades vidare rivningar år 1987. Lindholmens varv stängdes 1976. På 1990-talet tillkom småskalig bebyggelse inklusive hyreshus mellan Slottsberget och älven. Senare har hyreshusområden ner mot Sannegårdshamnen byggts på et gamla hamnområdet. Det gamla varvsområdet har förvandlats till skolor och kontor, Lindholmshamnen är också kringgärdad av kontor. Nu planeras för en större nybyggnad i norr, den så kallade Karlastaden. För att genomföra det bygget kommer många gamla industribyggnader att rivas.

Idag tror många att de områden som tidigare tillhörde Götaverken och Lundbyhamnen tillhör Lindholmen. Det gör de inte utan de områdena tillhör Lundbyvass även det tillsammans med Lindholmen och Frihamnen numera utgör delar av primärområdet Lindholmen. Stadsdelen Lindholmen är området mellan Lindholmshamnen och Sannegårdshamnen, Lundbyvass är mellan Lundbyhamnen och Lindholmshamnen medan Frihamnen är öster om Lindholmshamnen fram till Göta-älvbron.

417 är primärområde Lindholmen och 415 primärområde Rambergsstaden.

Advertisements

Kjellberg – sill, tran, trävaror och Bofors

Del 4 av 26 i serien Göteborgskapitalet

1775 grundades firman Hollbeck & Kjellberg av Jonas Kjellberg (1752-1832) och Lars Hollbeck för att slå mynt av den stora sillperioden. Firman var ägare till flera sillsalterier och trankokerier på Bohuskusten och en mycket stor exportör av tran och salt sill. Hollbeck dog 1777 och firman fick andra delägare, bland annat kusien Aron Kjellberg (1769-1826). Jonas Kjellberg var gift med Marie Elisabeth Flygare, dotter till superkargören i Ostindiska Kompaniet, J.P. Flygare. Jonas Kjellberg lade grunden till den Kjellbergska flickskolan och dess donationer.

Aron Kjellberg var gift med Katharina Sofia Ström (1779-1847) från den rika Ström-familjen (Ostindiska Kompaniet). Tidigare hade hon varit gift med Gabrel Grén af Rossö (1760-1811). De fick tre barn, Viktor Abraham Kjellberg (1814-1875) vars dotter i sin tur gifte in sig i familjen Hasselblad. Detsamma gjorde den ena av Arons döttrar, Susanna Kjellberg (1815-1900). Den andra dotter, Julia Augusta Kjellberg (1818-1859), gifte sig med Adolph Prytz (1813-1870), från en annan rik göteborgsfamilj.

1786 gick Jonas Kjellbergs bror, S.R. Kjellberg (1756-1800) in i firman och 1810 övertogs verksamheten av firma J.A. Kjellberg & C.R. Kjellberg, ägd av sönerna till S.R Kjellberg, Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) och Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850). Den äldre Jonas Kjellberg lämnade verksamheten och drog sig tillbaka till sin egendom Storeberg utanför Lidköping. 1831 lämande C.F. Kjellberg firman och den drevs vidare av J.A. Kjellberg och fick från 1847, då J.A. Kjellbergs söner gick in i firman, namnet J.A. Kjellberg & Söner. Företaget satsade nu på export av trävaor och import av skeppsbyggnadsmaterial och kolonialvaror. Jonas Anders Kjellberg var gift med Amalia Tranchell (1804-1888), arvtagare till en förmögenhet grundad i Ostindiska Kompaniet. Hennes ena bror var Theodor Wilhelm Tranchell intiativtagare till Lindholmens varv och hans dotter var gift med en person i familjen Herslow. En annan bror var sockerbaronen Justus Tranchell och en syster var ingift i familjen Leffler.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

1837 gjorde firman sin första satsning i norrländsk skogsindustri då man inköpte Lo vattensåg. 1838 köptes Kramfors vattensåg och 1854 byggdes den första ångsågen, i Kramfors. 1857 lämnade fadern företaget och de båda sönerna Carl-Ossian Kjellberg (1825-1891) och Jonas Henrik R (1823-1896) drev firman vidare, med den förstnämnde som chef. 1887 ombildades Kramfors till aktiebolag med J.A. Kjellberg & Söner som huvudägare. Andra ägare var James Hammarberg och Arthur Seaton.

Redan på 1860-talet började den kjellbergska firman att exportera järnvaror. Man kom dock aldrig att bli en av de större exportöreran av järnvaror på samma sätt som man var det på trävarusidan och från slutet av 1800-talet också på pappersmassasidan. Däremot investerade man kraftigt i olika järnbruk, sålunda investerade man i Hellefors med start 1872, Bofors med start 1873 och Rämen med start 1874. Man blev dominerande ägare i både Bofors och Rämen-Liljendahl som det bolaget kom att heta.

1883 blev Carl August Kjellberg (1853-1925) och Jonas C:son Kjellberg (1858-1948) delägare i familjefirman. Det stora engagemanget i förlustföretaget Bofors kostade firman mycket pengar och kombinerat med ett stort ägande också i krisrederiet Örnen tvingades J.A. Kjellberg & Söner att sälja sin aktieinnehav i Kramfors AB och AB Bofors år 1893. Kramfors övertogs av ett konsortium med finländaren Johan Mannerheim och norrmannen F.M. Treschow och AB Bofors köptes av Alfred Nobel. När denne dog återgick dock aktiemajoriteten till familjen Kjellberg. 1907 köpte familjen Kjellberg också ett dominerande intresse i skogsbolaget Billerud AB. Carl-August var gift med Eliza Gibson, från en annan rik göteborgsfamilj.

1891, när Carl-Ossian Kjellberg avled blev istället Carl August Kjellberg chef för familjefirman. Jonas C:son Kjellberg var den som tog hand om familjen engagemang i AB Bofors fram till 1917 då man avvecklade ägandet i bolaget. Redan 1914 såldes också intressena i Billeruds AB till främst Christian Storjohann. Då hade också Rämen-Liljendahl förvandlats från järnbruk till massaindustri och köpts upp av Billeruds AB. familjefirman blev nu ett exportföretag, specialister på pappers- och pappersmasseexport, på samma sätt som Ekman & Co.

1915 köpte också ett konsortium med bland annat familjen Kjellberg Lindholmens Varv från företaget Motala Verkstads Nya AB. Redan 1918/91 fick emellertid Göteborgs Bank ett dominerande intresse i Motala Verkstad. Lindholmen övertog dessa aktier och bytte namn till AB Lindholmen-Motala. 1936 splittrades bolaget igen och 1938 såldes Lindholmen till Ax:son Johnson och 1944 såldes också Motala Verkstad. Familjen Kjellberg tillhörde också grundarna av Göteborgs Enskilda Bank, senare Göteborgs Bank. J.A. Kjellberg satt i styrelsen av banken från 1868 till 1872. Från 1881 var Carl August Kjellberg ledamot i styrelsen för Göteborgs Bank och från 1896 VD. 1900 efterträdde han dessutom Wilhelm Röhss som ordförande i styrelsen. 1905 avgick Carl August som VD, men kvarstod länge i styrelsen (till 1922).

Carl Augusts bror, Jonas C:son blev 1901 chef för Skandinaviska Kredits Stockholmskontor och de två bröderna var alltså samtidigt ledande företrädare för två av Sveriges största banker. Jonas Kjellberg kvarstod på denna post till 1917. Därefter var han styrelseordförande till 1921. Bägge bröderna hade i övrigt en mängd andra uppdrag inom det svenska näringslivet och var politiker. En annan bror, Knut Kjellberg (1867-1921 var läkare och politiker.

En son till Carl-August, William Gibson Kjellberg (1878-1958) var gift med Elsa Mark i sitt första gifte. Hon bör ha varit antingen kusin eller syster till Ann-Ida Mark som gifte sig med Dan Broström. Denna gren av familjen Kjellberg kom att bli ägare av speditionsföretaget Wilson & co, vars ursprung var ett ångfartygsrederi grundat av John West Wilson år 1844. Denne kom att gör sig en förmögenhet på att frakta emigranter till England för vidare befordran till USA. 1972 såldes bolaget dock till Bilspedition AB, men senare har det köpts av det stora franska bolaget Geodis, som sysslar med resor och spedition. Precis detsamma som Wilson & Co gjorde från början alltså.

Sonen till William Gibson Kjellberg, Carl Wilhelm Kjellberg (1920- ?) var 1971 ägare till hälften av aktierna i Wilson & Co, resten ägdes av Rederi AB Svea i Stockholm. Han syster Elisabeth (1922-?) gifte sig med en man vid namn Jonas Alströmer (1912-) (en ättling till den mer kände 1700-talsmannen med samma namn).

Familjeföretaget finns än idag med samma namn, och ägare verkar barnbarnen till William Gibson Kjellbergs bror Carl Ossian Kjellberg (1875-1950) vara, Carl-Gustaf Kjellberg (1951-) och Johan Kjellberg (1951-).

Familjen Kjellberg är en stor släkt som i likhet med många andra familjer från den gamla göteborgssocieteten inte längre tillhör den svenska storfinansen. Man har dock en släktförening.

Läs mer: Fjällsjögården, Kramfors, Affärsmannens årsbok 1920, GSJ, Bofors i Wikipedia, MittNerike, Nobelmuseet,

Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg
Jan Glete, Ägande
och industriell omvandling
, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972