Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Gunnebo

Wilhelm Denninghoff

Wihelm Denninghoff, född 5 februari 1832 i Halver, Westfalen, död 7 februari 1905 i Göteborg, var en svensk grosshandlare.

Invandrade till Sverige och Göteborg 1854. Grundade firman Wilh. Denninghoff år 1873. Till en början hade firman sin lokaler på Östra Hamngatan 16 i Göteborg. Firman flyttade sin verksamhet till Östra Hamngatan 40 år 1882 där Wilhelm Denninghoffs låtit bygga ett stort och vackert hus. Detta hus, som kallades Denninghoffska huset, revs dock 1898. Därefter byggdes Arkaden på platsen. Hans firma hade en ledande ställning i järnmanufakturbranschen. Efter hans död övertog hustrun importgrossiströrelsen.

År 1888 köpte han Gunnebo slott utanför Mölndal och uppförde en större sommarbostad, Villa Denninghoff, på slottets ägor.

År 1917 ombildades grossistfirman till aktiebolag. Från 1931 fanns verksamheten på Spannmålsgatan 20-22. År 1928 öppnades ett avdelningskontor på Dannemoragatan 18 i Stockholm. Denninghoff representerade som generalagent flera tyska, brittiska och amerikanska företag.

Advertisements

James Gibson

Endast för medlemmar

Lazarus om John Hall d.ä.

Endast för medlemmar

Coopman – tidiga företagare i Göteborg

Hans Coopman (1663-1748) var son till Peter Coopman och Maria Jürgensson. Han var gift med Anna Magdalena Lauterbach (-1739), dotter till Jacob Lauterbach och Anna von Berck. Han var länge en av huvuddelägarna i en 1690 startad ylleklädesfabrik i Göteborg, den första i staden. Periodvis var det svårt att hitta lämpliga fabrikslokaler. Ursprungligen hade Hans von Gerdes privilegiet för fabriken men det övertogs snart av David Amija d.y., Henrik Braunjohan, Maccabeus Thornton och Johan Manorgen. Efter flera dödsfall i kompanjongruppen blev Hans Coopman år 1704 delägare tillsammans med David Amija d.y.

1740 tycks Hans Coopmans klädesfabrik ha varit den enda med produktion i Göteborg, 1743 fanns det 243 arbetare i fabriken, 1750 131 stycken. År 1751 delades firman upp i två företag, ett ägt av sonen Peter (Petter) Coopman (1701-1786) och ett annat ägt av sönerna Jacob Coopman och Carl Coopman.

Hans Coopman var från 1713 ägare av Gunnebo egendom som sedan ärvdes av hans söner för att sen bli sålt till af Dittmer och därefter till John Hall d.ä. 1715 var Hans Coopman en av de 20 rikaste i Göteborg. Från 1725 var Hans Coopman rådman i Göteborg.

Peter Coopmans företag drevs till stor del med barnarbetskraft som rekryterades från barnhuset på Stampen. Peter Coopman övergick dock allteftersom till finare kläder och leveranserna till armén som dominerat produktionen i faderns fabrik minskade. 1754 hade firman 274 arbetare inklusive barnhusbarnen. Efter detta år tycks tillverkningen i fabriken ha minskat alltmer och 1779 är det sista året då tillverkning registrerats. 1762 övertog Peter Coopman också en tobaksfabrik från Daniel Schiller som ärvt den av sin far Esbiörn Schiller. Tobaksfabriken blev med tiden allt mindre och 1777 var sista året den var igång.

Peter Coopman var i sitt första äktenskap gift med Catharina Kock (-1729) och i sitt andra med Anna Maria Petersen (1712-82), dotter till Abraham Petersen ochJohanna Christina Tham. Han var rådman i Göteborg 1743-64 och riksdagsman.

Maria Coopman, dotter till Hans Coopman, var gift med Anders Hansson Busck, bror till Johan Hansson Busck (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777).

Den firma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman hade år 1753 139 arbetare men verskamheten minskade efterhand och 1761 hade firman bara 63 sysselsatta arbetare. Året därpå gick systersönerna Hans Busck och Jacob Busck in som ägare och 1763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

Peter Coopmans son Jacob Coopman (-1749) var gift med Kajsa Belfrage (-1810). Deras son Hans Coopman (-1799) var för sin del anställd i Ostindiska kompaniet med två resor som superkargör.

Gunnebo

Gården Gunnebo förekommer under medeltiden i förteckningar över Skara domprosteris egendomar, men övergick 1396 i kronans ägo. 1582 överlät Johan III gården till sin kusin Erik Gustavsson Stenbock, men redan 1599 drog hertig Karl in gården till kronan. 1609 förlänades dock Erik Gustavsson Stenbocks änka, Malin Sture, Gunnebo. Gården går sedan i arv inom Stenbockska ätten fram till 1711, då manufaktören Hans Coopman erhöll Gunnebo. Efter dennes död tog hans söner över egendomen och sålde den 1774 till packhusinspektören Joakim Ulrik af Ditmer. Redan fyra år senare sålde af Ditmer Gunnebo till handelsmannen John Hall d.ä. för 4 500 riksdaler

1778 köpte handelsmannen John Hall egendomen Gunnebo i Fässbergs socken för att där låta uppföra ett sommarställe. Föga anade han då hur länge hans familj skulle behöva vänta på att få flytta in på Gunnebo; 18 år senare hölls invigningsfesten. Familjen Hall ägde och bebodde Gunnebo i endast två generationer, men deras påverkan på Gunnebo är den mest genomgripande och har därmed en central roll i historieskrivningen. Gunnebo var redan på 1700-talet en gammal gård och namnet förekommer första gången i en förteckning över kyrkans egendomar i slutet av 1300-talet.

Gunnebo slott

Gunnebo slott. Bild: Arild Vågen. Licens: CC-BY-SA 3.0

Stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg, fick uppdraget att göra ritningar till en huvudbyggnad med inredning, trädgårdar samt kringliggande byggnader. Carlberg var nyligen återkommen från en längre resa utomlands och var full av inspiration från de nyklassiska strömningar som rådde i Europa. Han var i synnerhet influerad av renässansarkitekten Andrea Palladios stilbildande villor utanför Vicenza och Verona. Med denna klassiska arkitektur i minnet, började han rita Gunnebo.

Inflyttningsfesten hölls 1796 och då hade alla spår av äldre bebyggelse raderats från Gunnebo. Anläggningen omdanades helt efter Carlbergs ritningar. Familjen Hall fick besök av dåtidens namnkunniga personer, både kungligheter och revolutionärer, konstnärer och politiker, vilka uttryckte sin beundran över de fagra omgivningarna och den rena klassiska arkitekturen vid Gunnebo.

Familjen Hall bestod av John och hans hustru Christina samt deras barn, John och Christina. Dottern var vid denna tid redan var gift med greve Claes Adam Wachtmeister af Johannishus. År 1802 avled den framgångsrike handelsmannen John Hall och den bohemiske sonen John Hall d.y. tog över Gunnebo och familjens företag.

Talesättet förvärva, ärva och fördärva speglar väl familjen Halls spektakulära uppgång och fall. John Hall d.y. var konstnärligt begåvad, men hade inte ärvt faderns lysande affärssinne. Hans oförmåga att driva det Hallska handelshuset, tillsammans med skiftande konjunkturer, bidrog till att detta försattes i konkurs 1807. För Gunnebos del följde åratal av förfall på grund av bristande underhåll av egendomen. Huvudbyggnad, ekonomibyggnader och trädgårdar befann sig i ett bedrövligt skick då egendomen såldes på auktion 1832. John Hall d.y slutade sitt liv i total fattigdom år 1830 och hans häpnadsväckande levnadsöde resulterade i en skönlitterär roman av Sophie Elkan, John Hall, utgiven 1899.

1828 såldes inredningen på auktion. Fastigheten var då sedan några år begärd i kvarstad. 1832, två år efter John Hall d.y.:s död, såldes Gunnebo på auktion till den förmögne slaktarmästaren Johan Carlsson. Carlsson ägde även landeriet Götaberg vid nuvarande Vasakyrkan i Göteborg. Han sålde stora delar av slottets inventarier: möbler, skulpturer och antikviteter. Genom att sälja koppartaket fick han igen hela den köpesumma han hade erlagt för slottet.

1838 sålde Carlsson Gunnebo för 16 666 riksdaler till John Barclay och dennes hustru Martina Lamberg.  Under den stora koleraepidemin 1861–1862 gick Barclay, hans hustru och en son bort inom loppet av ett par månader. James Alexander Gibson, gift med Barclays dotter, blev ägare till Gunnebo, sedan han löst ut de övriga i familjen Barclay. Gibson sålde snart Gunnebo till apotekaren Arthur Cavalli, som med tre söner ägde stället till 1888.

Wilhelm Denninghoff köpte Gunnebo 1888 för 90 000 kr. På slottet bosatte sig dennes nygifta dotter Hilda och hennes make friherre Carl Sparre. På Gunnebo föddes parets två barn, Britta (1890–1963) och Margareta (1900–1985).

Wilhelm Denninghoff lät uppföra en ny byggnad på Gunnebos marker, Villa Denninghoff vid Rådasjön, där han bosatte sig med sin hustru efter dess färdigställande 1898. Villan bytte senare namn till Slottsviken och fungerade under en tid som värdshus och pensionat.

Wilhelm Denninghoff stod som ägare till Gunnebo fram till sin död 1905 och efter det tog hans hustru Jeanna över som ägare fram till sin död. Familjen Sparre blev således ägare först 1922.

Familjen Sparre återförde den forna glansen till Gunnebo och höll ofta stora fester i byggnaden. Båda döttrarnas bröllopsfester hölls på slottet. De kvarvarande byggnaderna rustades upp och parken började återställas.

Carl Sparre dog 1917 och Hilda Sparre kom att bo kvar på Gunnebo fram till sin död 1948. Hon testamenterade Gunnebo till sina båda döttrar. beslöt att sälja fastigheten till Mölndals stad, vilket skedde 1 juli 1949. Dottern Margareta Sparre flyttade från slottet i början av år 1950.

Slottet renoverades åren 1949-52 med hjälp av den information som familjen Halls inventarieförteckningar och arkitekt Carlbergs bevarade originalritningar gav.

Texten delvis tagen från Gunnebos hemsida, delvis från Wikipedia. Mer: Gunnebos ägare genom tiderna.

John Hall den yngre

Denne olycklige man föddes i det nämnda huset vid Östra Hamngatan. Fadern, John Hall d. ä., var en köpmansfurste i stor stil i 1700-talets Göteborg, vilken under sin firma John Hall & Co. representerade Sveriges “mest ansedda handelsfirma”. Hans fader, skotten Benjamin Hall hade jämte sina bröder Robert och John Hall — den förste med namnet — bosatt sig i Göteborg i 1700-talets förra del och drevo där handelsrörelse.

[…]

I palatset i staden och ute på det vackra Gunnebo uppfostrades de två barn, en son och en dotter, varmed John Halls och Christina Gothéns äktenskap lyckliggjorts. Dottern, vilken fått samma namn som modern, skildrades som en intagande och behaglig tärna, väl uppfostrad och litet svärmisk. Hon kunde spela och sjunga och beundrades av alla som kommo och gingo i det Hallska huset — naturligtvis mest av kavaljererna, både de borgerlige och de adlige, för vilka den ståtliga hemgiften hägrade.

Sonen däremot, den unge John Hall, vilken fått samma namn som fadern, vann inga sympatier under uppväxtåren. Han var född 1771 och hade redan, som det allmänt berättades, i det första levnadsåret “fått sin vagga av silver och sin dryckesbägare av guld“. Han växte upp i en omgivning av lyx och rikedom, i en atmosfär av högmod och oförnuft. Han fick göra vad han behagade och “slog sig därför på det enda som roade honom, vilket var: att rita, särdeles teaterscener, att uppköpa snäckor, uppstoppade fåglar, underliga naturalster, förnämligast mineralier och månstenar, ty penningar erhöll han otrytandes och i överflöd”. Han var lat och oordentlig och sattes aldrig in i affärerna. Vilka tankar han skulle få om faderns betydelse och rikedom är lätt att förstå. Han visste ju att denne på fastingsmarknaden i Kristinehamn vräkte bort flera tusen riksdaler, för att järnpatronerna vid den stora festmiddagen skulle dricka hans skål före landshövdingens.

Emellertid saknade unge John Hall icke begåvning. Den var dock ensidig och hans konstnärliga instinkter gjorde honom till en drömmare. En resande främling, Pram, som iakttagit honom på nära håll, skrev också, att han var en ganska besynnerlig människa, som emellertid hade läst åtskilligt, “förstår och talar (fastän han i allmänhet sällan yttrar sig) flera språk. Han har en mycket vacker boksamling, framför allt nyare dyrbara resebeskrivningar, geografiska verk och kartor. Han är inne i  botanik och mineralogi och  äger en sällsynt mineralie-samling, liksom även en utmärkt samling tavlor och kopparstick. Hans hus är elegant och gästfritt. Själv har herr Hall aldrig varit barberad och han har därför ett tre kvarts aln långt skägg; är dessutom besynnerlig i sin dräkt liksom i hela sitt väsen. För övrigt är han insiktsfull i allmänhet och en kvick karl, och hans besynnerlighet lär varken härleda sig av melankoli eller religiöst grubbel. Han är i förhållande till sin rikedom ingen slösare, men han är mycket välgörande och givmild.”

Hans naturaliesamling förvarades i förstone i norra flygeln av huset vid Östra Hamngatan, sedermera i en särskild byggnad inne på gården åt Sillgatan och fanns där ända till 1809. Äldre personer, som en gång sett detta museum, hava omtalat, att detsamma utgjordes av fåglar i mängd, uppstoppade djur och fiskar, en större samling insekter och koraller samt en stor mängd av varjehanda andra djurformer, dessa sistnämnda förvarade i sprit.

Omkring åren 1813—14, då det som ännu fanns kvar var uppställt i ett rum uti en av stadens förstäder, skingrades dessa samlingar helt och hållet. I samband med desamma har Octavia Carlén berättat följande anekdot, som tilläventyrs kan vara sann:

En gång uppehöll sig i Göteborg en till namnet icke angiven naturforskare. Denne fick av Hall i uppdrag att ordna hans samlingar.

Då arbetet var fullbordat, infann sig ägaren; men för hans sätt att se var oordningen värre än någonsin förut, vadan det av fackmannen nedlagda arbetet kasserades. Mest missbelåten var Hall med uppställningen av det, som var förvarat i glaskärl. Naturforskaren försökte försvara sig så
gott han kunde och förklarade att omflyttningarne gjorts för att få djurformerna  ordnade enligt system.

Hall var emellertid  obeveklig. Stödjande sig på äganderätten, skulle hans mening gälla och han förklarade också under det livliga meningsskiftet:

— Sak samma vad en burk innehåller, om fisken är stor eller liten, om den ena burken innehåller en mask, den andra en hoppe-tossa, det kvittar lika. Alla burkar som hava samma storlek skola stå på samma hylla.

Därvid blev det. Och Hall fick själv verkställa den betydliga omflyttningen enligt sitt system.

Det besynnerliga i John Halls karaktär utvecklades med åren mer och mer. Han började vårdslösa sitt yttre, sin dräkt, sitt hår och sitt skägg, vilket sistnämnda han lät växa oredigt. Väckte detta uppmärksamhet i Göteborg, uppmärksammades det ännu mer på de värmländska och dalsländska bruken, dit Hall någon gång reste, samt i Kristinehamn, till vars fastingsmarknad storköpmännen från skilda håll samlades. Assembléerna där voro utsökta tillställningar, där Göteborgs köpmannaaristokrati brukade tråda dansen med de unga bruksägardöttrarna.

Lotten Dahlgren berättar i sina minnen, att den “stackars halvtokige millionären” John Hall just ej gjorde sig bemärkt som dansör, men att han tilltjusats av en av de unga kvinnliga Wsernarnas skönhet och behag. Hon tyckte emellertid att han var vämjelig. Man skulle ha ansett honom halvt idiot, underlig och tankefrånvarande som han visade sig, om han ej emellanåt överraskat med ett slående ord eller en roligt ritad karikatyr. Till sitt yttre var han vårdslös, ja osnygg, och hans stora yviga hår hade tydligen på mången god dag ej varit utrett.

De äldre damerna däruppe hade kommit överens om att kamma John och att detta kraftprov skulle utföras av den unga Stina Waern. Den stackars flickan övertalades att komma med en kam och erbjuda honom sin tjänst. Men till hennes obeskrivliga lättnad sprang han förskräckt ut ur rummet under utropet:

— Nej, nej! Hon skall visst inte smutsa sina fingrar i mitt hår!–

Emellanåt begav sig unge junkern ut på resor i främmande länder, exempelvis till Finland och Ryssland, där han hade ressällskap med den lika sköna som berömda men lättfärdiga skådespelerskan Inga Åberg, vilken antogs vara hans älskarinna. Hon for emellertid från den besynnerlige mannen, oaktat den glans, varmed rikedomen omgav honom. På dessa resor höll han sig naturligtvis med betjänt och egen kock och åkte efter fyrspann.

Det var alltså en ganska underlig och för sitt blivande levnadskall som köpman mycket ringa rustad man, vilken vid gamle John Halls död 1802 trädde i spetsen för det berömda handelshuset. Köpmansfurstens jordfästning hade ägt rum under stor högtidlighet i Domkyrkan, där liket bisatts i avvaktan på iordningställande av en praktfull grav å Örgryte kyrkogård. Gamle John Hall kom emellertid aldrig dit. Vid den förfärliga eldsvådan i december samma år, vilken raserade kyrkan och hela stadsdelen mellan Västra och Östra Hamnkanalerna, blev liket lågornas rov.

Av familjen återstod nu endast unge John Hall och hans mor. Systern Christina hade redan 1792 bland de många friarna valt den högförnäme amiralen Claes Adam Wachtmeister, hjälten från Högland, och efter bröllopet avflyttat från staden.

På det Hallska kontoret var det David Carnegie som egentligen blev den ledande själen, och det skulle kanske gått bra, om inte John Hall egenmäktigt gripit in vid alla möjliga tillfällen. Denne, som trodde sig vara köpman, men i själva verket hade föga idé om köpenskapen, gjorde en mängd dumma affärer och köpte och sålde med stor förlust en myckenhet järn. På ett år, berättas det, satte han sig i skuld i Stockholm för ett hundra tusen riksdaler banco och förpantade därpå järn, som förut var belånat i Sveriges riksbank.

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

John Hall d.y. och Constance Hall (f. Koskull)

Året efter faderns död hade han gift sig. En samtida engelsk brevskrivare berättar, att “han hade friat till mer än en av Göteborgs skönheter, men mellan honom och äktenskapets lycka lade sig ett skägg av betydande längd och bredd som ett svalg. Avvisad, med mindre han rakade sig, föredrog han sin patriarkaliska värdighet framför kärlekens behag. Lång var striden mellan hans inre och hans yttre människa, tills han uppgav sin skäggprydnad och antog en modern mans utseende och dräkt, då hans fjärde frieri antogs”. Det var dottern till krigsrådet och överinspektören vid tullen i Göteborg Constance Koskull, som vågade sig på detta äktenskap. Denna var, som jag i kapitlet om Oljekvarn i första delen av detta arbete påpekat, vacker, men fåfäng och lättsinnig. Hon hade gift sig med Hall för pengarnas skull och några år levde hon i ett gränslöst överdåd, för att slutligen, oaktat hon med mannen hade en dotter, skilja sig från honom.

Hall sparade ej heller, som sagt. Efter den ovannämnda eldsvådan upplät han ej blott sina lantställen och vad han kunde av sin lägenhet i staden till de brandskadade, utan lät genast inreda en byggnad, som han nyss låtit uppföra till badhus, för de fattiga och husvilla, och underhöll där en tid 300 personer.

Inom kort gick det på tok. Fem år efter den äldre John Halls död började firmans växlar protesteras och den 7 mars 1807 inlämnade John Hall & Co. sin konkursansökan. På inställelsedagen bevakades 1,001,634 riksdaler 18 sk. 4 rst. banco och det tycktes vara meningen att avveckla firmans affärer medelst administration, men då räkenskaperna befunno sig i den vildaste oordning, måste det gå till konkurs.

För Hall, som icke hade det minsta reda på husets affärer, kom detta som ett förintande slag. Till utredningsmän utsågos kommerserådet Niklas Björnberg — “den sämste köpmannen i Göteborg på karaktärens sida betraktad11, såsom Axel von Rosen karakteriserade honom — vidare Halls faktotum David Carnegie, som vid sidan av sin befattning drev egen firma, landskamreraren F. M. Åkerman och köpmannen D. Low.

Utredningen av detta väldiga konkursbo tog många år i anspråk och det dröjde, tack vare de många rättegångarna mellan kuratorerna och cessionanten, ända till 1824 innan saken var utagerad.

Utan tvivel hade utredningsmännen skött sin sak dåligt, utan tvivel låg det i Carnegies och Björnbergs intresse att för deras egna firmors skull komma åt Hallska husets kundkrets, men man må också ihågkomma att det i 1800-talets första år rådde dåliga konjunkturer och att till och med skarpare köpmän än Hall hade svårt att reda sig. Emellertid fingo förtroendemännen skenet mot sig. De beskylldes öppet för att vilja plundra Hall. Vid första konkursauktionen höll det till och med på att bli upplopp i staden och opinionen underblåstes av Halls advokat, den hänsynslöse Per Backman, en notorisk processmakare och nidskrivare. “Sällan, kanske aldrig, har här i staden förekommit så uppseendeväckande och så långvariga processer, mera gående på heder och ära, starkare kryddade av offentligt smädeskriveri och enskilda smädliga beskyllningar och rykten, än just detta årtionde, heter det. Den som härtill gav uppslaget var just Backman”.

I processen mot utredningsmännen var advokaten som fisken i vattnet. Han utvecklade en betydande skicklighet, en hänsynslöshet, som icke skydde några medel, och anklagelserna gingo ut på icke mindre än ansvar för bristande redovisning, tjuvnad, bedrägeri, förfalskning samt krav på 400,000 riksdaler bancos återbetalning till Hall. Rätten dömde till fullständig redovisning. Parterna gingo till hovrätten, som återförvisade målet till göteborgsrätten. Dennas dom gick åter emot utredningsmännen och åter blev det vad till hovrätten.

Under processens gång hade i förbigående sagt konkursen slutförts, i det de prioriterade fordringsägarne fått fullt och de oprioriterade åttiofem procent.

Året 1824 föll hovrättens utslag. Hall tilldömdes 330,544 riksdaler banco, sedan återstående skulder betalts, och utredningsmännen dömdes betalningsskyldige en för alla och alla för en. Därjämte skulle till Hall överlämnas ett par mindre sågverk, som ännu icke hunnit realiseras, samt den ännu massan icke avhända Masthuggshamnen. För övrigt skulle han ju efter sin mor få Gunnebo.

Utredningsmännen vädjade till högsta domstolen, där de emellertid hade föga hopp att vinna rättelse. En advokat, en ganska fiffig herre vid namn Lundström, hade emellertid arbetat i bakhåll och förmodligen fått Hall, som vistades i Stockholm under svåra förhållanden, för sig själv. På annat sätt kan ej förklaras det tillkännagivande i Stockholms Dagligt Allehanda i februari 1826, vari John Hall på det uttryckligaste förklarade, att han haft orätt emot kuratorerna i massan och att han med dem ingått försoning och fått deras förlåtelse.

Detta väckte ett oerhört uppseende i landet och det blev många utläggningar. Enligt en version skulle “Hall ha mottagit 250,000 rdr b:co. En annan uppgift är, att han själv skulle fått 100,000 rdr b:co, att 50.000 betalts till ovannämnde Lundström, 25,000 till advokaten Backman och 30,000 till hans fordringsägare. Samtidigt skulle det ordnats så, att han kunde flytta ut till Gunnebo, som ännu var prytt med de dyrbara konstverken av Desprez och Sergel. Om de uppgivna summorna äro korrekta, synes omöjligt att kontrollera. Att de icke varit små och att Björnberg tillskjutit det mesta, kan man sluta därav, att hans förmögenhet efter denna tid synes blivit ganska ihålig“.

Enligt en sannare version skulle förlikningen ha ingåtts vid en finare middag på Blå porten i Stockholm, där Lundström övertalat Hall att antaga 200,000 riksdaler, under Lundströms muntliga löfte att göra upp ackord med Halls återstående fordringsägare, mot det att Hall transporterade alla fordringsanspråk mot Carnegie och Björnberg på Lundström. Hall gick in på detta och Carnegie betalade pengarna till Lundström.’ Denne hade i förväg för en spottstyver köpt upp Halls reverser och mot uppvisande av dessa behöll han alltsammans.

Hall, som naturligtvis gjort upp detta på egen hand utan Backmans vetskap, fick inte ett öre. Och så började resan utför på allvar. Mångmillionärens son, vars livssaga är en av de egendomligaste och mest uppseendeväckande i göteborgskrönikan, dog i djupaste armod 1830.

Han hade dessförinnan under många år inte varit i Göteborg. Hans hus vid Östra Hamngatan, där Gustaf IV Adolf och hans drottning bodde under göteborgsbesöket 1807, representerades av konkursmassan, och hans mor hade 1825 avlidit och gömts på Örgryte gamla kyrkogård under en häll, på vilken följande ord ur psalmboken ristats:

Farväl! nu vill jag somna Och fridens hem bebo.
O! varen snart välkomna Till samma goda ro.
Ack! ljuvt är vilans läger, och natten snart förbi!
Farväl, mitt hjärta säger! I Himlen råkas vi.

Under processerna vistades Hall i Stockholm, där han blev en gatans ryktbarhet, utsatt för spott och spe. “Sjuklig och höljd i trasor, men lika envis att vilja processa sig till stora rikedomar gick han — som det hette — i åratal som ett vidunder på Stockholms gator, ett föremål väl för medömkan, men tillika för föraktet över ett blott på ärvda penningar grundat anspråk”.

Han försörjde sig nödtorvtigt till en tid med att sälja sina egna teckningar, vilka på få undantag när voro ganska dilettantmässiga.

Om hans liv i Stockholm sökte en författare P. E. Bergstrand på 1870-talet utforska ett och annat och offentliggjorde därefter bland annat följande:

“Under spanandet efter underrättelser om John Hall träffades långt upp på Stora Badstugatan n:r 30 på Norrmalm en gammal litograf herr Strömer, finne till börden. Såsom helt ung man hade han bott på Malmskilnadsgatan tillsammans med den bekante djurtecknaren, kammarjunkaren Wright. Dit kom en dag en gammal man med kal hjässa, yvigt skägg, klädd i en trasig blå kappa utan krage. Han var av medelstorlek, gick med nedböjt huvud, talade långsamt med strupljud, var hövlig och ödmjuk, men värdig och imponerande i sitt väsen.

Han presenterade sig såsom “den olycklige Hall“, sade att de i fönstret åt gatan — det var på nedra botten — liggande planscherna och tavlorna lockat in honom, och att hans enda återstående nöje av livet nu vore att få se tavlor, teckningar och planschverk, när tillfälle därtill kunde givas. Sedermera kom han flere gånger och herr Strömer beskrev honom såsom en person, vilken rest mycket i England, Holland, Norge och Finland och var ytterst intressant och bildad, men osnygg, dels i följd av elände och medfödd cynism, dels av en underlivssjukdom. Enligt herr Strömers uppgift skulle han ha bott hos en tvätterska i ett kök på Lundtmakaregatan eller
möjligen Norra Tullportsgatan.

Bekantskapen räckte en vinter, och Strömer nödgades besöka Hall, men fick såsom ”minne av den olycklige” på ett artigt och hjärtligt sätt givet en teckning med färger. Det var en operascen av Halls egen hand. Herr Strömer berömde hans talang och förmåga att komponera, men sade att hans figurer voro för långa och smala och hade för små huvuden. Hall skulle ha fäst sig vid Strömer för det denne var finne. Holland och Finland tyckte han om, men när talet kom på Göteborg var han icke god. Det enda, som Strömer fann klandervärt hos Hall, utom osnyggheten, var räckte bortåt ett halvt år eller en vinter, till dess herr Strömer mot våren reste bort.

Vid sin återkomst till Stockholm någon tid därefter hörde han talas om att Hall dött.

Vidare besöktes en äldre litograf, herr Magnusson, boende n:r 1 Pihlgatan på Kungsholmen och vilkens’namn av konstvänner torde vara mera känt än Strömers. Herr Magnusson förtäljde, att år 1828 eller 29 till hans tryckeri kommit den bekante John Hall, i en grå rock med upprättstående krage, lik en prästrock, byxor av samma färg, men släpande och betäckta med en hårdnad skorpa av gatsmuts. Hövligt och ödmjukt samt på ett behagligt sätt framställde han den begäran, att på sten få teckna några kompositioner. Då detta beviljades och herr Magnusson frågade honom, om han behövde någon undervisning, svarade han härtill nej och satte sig att genast teckna en stor komposition, utan att förut teckna på papper. Första dagens arbete blev blott en massa underligt grupperade huvuden, och man kunde omöjligt därav sluta till vad fortsättningen skulle bliva. Det blev en teaterscen, och han gjorde sedan några andra dylika. Endast ett fåtal avtryck togos, kanske högst tjugo, och Hall blev övermåttan lycklig när han fick så många. Vilka scener dessa voro och huru många de voro, kunde herr Magnusson ej erinra sig, men vid ett senare besök hos honom ville han såsom en förmodan eller såsom en svag erinran omnämna, att Hall förut kanske gjort ett dylikt arbete hos firman Fehr & Muller. Möjligen hade han där liksom hos Magnusson fått arbeta fritt och fått några avtryck. I hög grad osnygg, blev han dock en besvärlig gäst och herr Magnusson blev glad när han avlägsnade sig.

Kort efter det han försvunnit hördes det att han var död. Magnussons tryckeri var då i Hornska huset på Klara Södra Kyrkogata och mitt emot bodde Halls syster, grevinnan Wachtmeister. Halls nöd var så stor, att han av Magnusson ofta lånade pengar till brevporton, sägande sig skola återgälda honom, när han åter komme i besittning av sin vackra lantegendom (Gunnebo?). Enligt herr Magnussons förmenande skulle Halls syster hava betalt för Hall middag på ett näringsställe, men enligt andra bestämda uppgifter skulle Hall envist hava vägrat att mottaga understöd av sina släktingar. Herr Strömer sade att han med bitterhet talade om sin syster och aldrig nämnde henne med detta namn, utan blott “nådig grevinnan”.

Vad som av Strömers och Magnussons berättelser synes märkvärdigast är denne olycklige mans kärlek till konsten och det kanske inneboende begäret, att vid känslan av en annalkande död genom efterlämnande konstnärliga verk visa sina högre, ideella strävanden för en eftervärld, som eljest i John Hall blott skulle se den olycklige millionären — tiggaren. Noga bör märkas, att, så vitt erhållna underrättelser giva vid handen, Hall aldrig begagnade litografien eller teckningskonsten till födkrok, såsom av många antagits.“–

Som vi veta slöt den olycklige John Hall sina dagar utsvulten och hemlös långt uppe på Norrtullsgatan i en av huvudstadens utkanter. En sägen förmäler, att man en vintermorgon förutnämnda år hittat honom livlös, hopkrupen i spiselvrån i ett bageri, där han ett par nätter sökt skydd mot vinternätternas bistra kyla. En annan sägen har velat förlägga det tragiska slutet till en vedgård i samma utkant.

Hans syster, grevinnan Wachtmeister dog först 1839.

John Halls öden kommenterades en tid på det livligaste över hela landet och sysselsatte flera författare. Ett genomgående drag i den tidigare litteraturen om John Hall är förakt och förkastelse. Han ställes upp som ett varnande exempel och betraktas som ett offer för högfärden och en förvänd uppfostran.

Fredrik Cederborghs folkskrift är den mest bekanta. Ett annat skillingstryck hette Högmod går för fall och betecknas som en “kort berättelse om John Hall, som var född millionär och likväl levde ett ömkeligt och föraktat liv, samt dog i yttersta fattigdom, utan att någon levande fällde en tår på hans grav“. I en tarvlig text, beledsagad av ett antal naiva illustrationer, berättas den olycklige göteborgarens öden, och i de olika bilderna kan man följa dem, ända från millionärsonens födelse i det magnifika köpmanshemmet vid Östra Hamngatan till hans död i Stockholm.

Det heter i skriften, vars bilder lära ritats av Blackstadius, bl. a.:

“Egentliga orsaken till hans (John Halls) sorgliga öden var högfärd; ty på karaktärens vägnar var han ej elak eller lastfull, utan snarare enfaldigt from. Fadern lät göra en vagga av silver åt honom, och han betjänades, ifrån sin späda barndom, på guldkäril, samt fick växa upp utan att tillhållas till arbetsamhet, eftertanke och ordentlighet. Den enda lärdom han syntes lägga på minnet var hans fars stolta och oförståndiga yttrande: Min John behöver icke arbeta, ty han kan aldrig bli fattig.

Högfärd har sitt ursprung från dumhet, och av all högfärd är den över ärvda pengar den lumpnaste. Om vi ägde hela jorden och vi icke använde henne till våra medmänniskors gagn och vårt fäderneslands heder, så skall varje förståndig människa säga på vår grav: Här vilar en dåre, som. icke förstod att göra varken sig själv eller andra lyckliga.

John Hall tillträdde vid 30 års ålder sin ofantliga rikedom. Han gifte sig då med ett av Sveriges vackraste fruntimmer, och lyckan log mot honom några ögonblick för att, under hans återstående levnad aldrig mera återvända. Med den uppfostran och de vanor han fått var han alldeles oförmögen att sköta, vårda och sammanhålla sin stora förmögenhet. Han kom således ganska hastigt under konkurs, då han, oskicklig att inför domstolarne göra sina anspråk gällande och för högfärdig och egensinnig att ingå på en honom flera gånger erbjuden förlikning, ideligen processade. Den rike John Hall, höljd i trasor, släpade sina till ett hästlass vuxna rättegångshandlingar från den ena domstolen till den andra. Han kunde när som helst genom förlikning räddat en stor del av sin rikedom, att den i en förnuftig mans hand skulle utgjort en betydlig förmögenhet, men hans högfärd slog honom med blindhet, och ödet valde honom till en spegel och en varnagel för alla till rikedom födda oduglingar.

Skiljd från sin maka och skiljd efter många års process, genom en lumpen förlikning med sina kreditorer, från sin förmögenhet, arbetade han stundom för dagspenning på en snickareverkstad i Stockholm. Sedan han i långliga tider vandrat på huvudstadens gator såsom ett vidunderligt spektakel och såsom ett varnande exempel: att rikedom ensamt icke skyddar mot elände och nöd och ännu mindre ingiver aktning och anseende, om den icke är förståndigt använd, dog han slutligen i yttersta armod på en halmkärve, vintertiden, i ett uthus.

Den rike, omvärvd av yppighet, tror sig kunna trotsa allmänna vettet och strafflöst överlämna sig åt lättja, nöjen och utsvävningar; men sådan är icke skaparens mening med vår hitkomst på jorden. Den osynliga hand, som vakar över världens bestånd, griper oss eller våra barn när vi det minst förmoda; ty det står i Guds ord: att av den som mycket är givet varder mycket utkrävet.”

Som man ser bryter författaren obarmhärtigt staven över den olycklige millionärsonen och det råder nog intet tvivel om att hans samtid på det hela taget hade samma uppfattning. En senare tid har emellertid i någon mån korrigerat omdömena och ser i John Hall mera den olycklige stackaren, som råkat ut för smarta affärshajar.

Så höjdes det också röster till förmån för John Hall och det på mycket högt håll ändå. Så skrev exempelvis excellensen, greve Skjöldebrand bl. a. följande:

“John Hall var besynnerlig, gränsande i vissa delar till fånighet, i andra till geni, men det hör ej till saken. Den gode mannen, som från sin ungdom varit på faderns kontor och av honom blivit upphjälpt till förmögenhet, hade genom testamentet sig anslagen en lön, större än någon av de högsta ämbetsmännen i riket, varemot han var förbjuden att driva någon handel för egen räkning.

Men han ej allenast drev genast en sådan handel, utan lät handeln för boets räkning avstanna, drev bland annat sjutton bruksegendomar (som var mer än någonsin ägts av en enskild svensk man), så att på dem alla var årlig förlust, betalte inga dagligt uppkommande skulder, ehuru till dem i början
fanns hundradefalt tillgång, och övertalte slutligen sin pupill att cedera sin egendom till kreditorerna, ehuru ett engelskt handelshus som i lång tid haft affärer med det Hallska, erbjöd till låns en summa, tillräcklig att betala skulden.

“Bankrutten skedde! Allt detta och vad vidare skall anföras i detta ämne grundas på fakta, bevisade inför domstol. En mäkta rik man, kommendör av Vasaorden, köpte då en fordran av 20,000 R:r (för att jämte den förut nämnde gode mannen kunna bliva kurator, och blev det). Och varför dölja deras namn? Den först omtalte hette Carnegie, den andre Björnberg. Nu började den stora plundringen. Alla bruksegendomarna såldes på auktioner mot kontant betalning på stället eller så korta betalningsterminer, att nästan ingen vågade ropa på dem. Björnberg, som, ifall han ej själv haft penningar till hands, disponerade massan och ej behövde betala, inropade de flesta egendomarna för sin räkning till ett ganska ringa pris. Med mycket annat gick till på samma sätt. Äntligen vaknade Hall. Han tog en advokat, som fordrade reda för kuratorernas förvaltning och gjorde en uträkning på vad boet bort äga, då cessionen skedde, vartill lades den inkomst, som bruken, det vidsträckta sågverket vid Edet med flere lägenheter i det minsta bort giva. Från summan av allt detta drogs skulden med alla intressen, som därav följde, och återstoden blev den å Halls vägnar påstådda fordran. Kuratorerna anförde skäl, vilkas orimlighet bevisade, huru sjuk saken var å deras sida.

De påstodo bland annat, att den, som uppgivit sin egendom till borgenärer, ej därefter kan få någon befattning därmed, om ock ett överskott skulle finnas, sedan skulden är betald, och att de således ej vore honom, men borgenärerna redoskyldiga. Om således ett överskott finns, vem skall det tillhöra? Efter lag, urgammal vana och högsta rättvisa har den, som cederat, rätt att återfå, vad av den cederade egendomen överstiger skuldens belopp. Annars skulle borgenärerna få till skänks, vad de ej utlånt, eller kuratorerna, utom ett drygt arvode, få tillägna sig andras egendom, vilket senare stundom händer, men ej med stöd av lag.

“Den Hallska pretentionen utgjorde en stor summa, jag vill minnas, omkring en million R:r b:co. Men man besinne, ur vilken ofantlig massa av egendom den härflöt. Emellertid var rätta ägaren härtill i nöd för livets bärgning, och en subskription måste öppnas till hans hjälp. Han vann i en del vid två underdomstolar, och genom slarv eller okunnighet hos motparterna vunno domarna laga kraft. Nu begärde Hall att efter tydlig lag få lyfta summan emot vederhäftig borgen, som han presterade och som ej kunde ogillas. Men Göta hovrätt avslog hans begäran, upphävde laga kraftvunna domar och befallde ny undersökning! Nu var fältet åter öppet för intrigen, och denna otroliga partiskhet hos hovrätten upplivade kuratorernas hopp. Jag talade härom med rikets högst uppsatte domare och frågade, huru det var möjligt, att hovrätten, emot klar lag, vägrat Hall att, då han hade två domar för sig, få emot borgen lyfta den tvistiga summan. Han svarade:

— Vad skall han med den — den stollen?

Jag blev förskräckt av svaret, och ropade:

— Vad finns då för säkerhet för liv och egendom, om domaren får fråga: vad skall han med en summa, då det skall avgöras, om summan lagligen tillhör honom eller någon annan? Vad kan då icke domaren fråga?“

I ännu senare tider har den olycklige millionärsonen skildrats, bl. a. av Sophie Elkan i hennes bekanta roman.

Det är för övrigt rätt egendomligt att John Halls öde så länge genom tiderna intresserat oss. Människor, som i våra dagar göra av med millioner, blir det anmärkningsvärt snart tyst om.

Texten är ett utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

Läs mer: Gunnebo slotts ägare,

Dittmer – militärer och superkargörer

Del 14 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Henrik Herman Dittmer (1731-1811) växte upp i Göteborg som äldste son till Herman Dittmer (- 1759) – en av Karl XII:s officerare vilken deltagit vid Narva och senare suttit 18 år i rysk fångenskap. Han hemkom 1722 från Tobolsk och flyttades så småningom till Göteborg och tjänstgjorde också en viss tid som spion i Ryssland. Herman Dittmer var gift med Anna Oldekop (-1811) och fick minst 5 barn.

En bror till Herman Dittmer var Joakim Dittmer (1681-1755). Även denne  hamnade i ryskt fångläger och hemkom föst 1722. Han åkte som agent till Moskva år 1724, blev adlad som von Dittmer år 1727 och 1729 kansliråd och sändebud (envoyé) vid det ryska hovet. 1738-41 var han landshövding i Nyslotts och Kymenegårds län i Finland. Han dog barnlös.

Istället för officerskarriären sökte sig Henrik Herman Dittmer till landets då mest expansiva och lönsamma företag – Svenska Ostindiska Compagniet med huvudkontor i Göteborg. Han började sin karriär som assistent vid kompaniet men avancerade till superkargör 1758. Som superkargör genomförde han 7 resor till Kanton. Som superkargör kunde man tjäna ordentliga pengar, dels genom sin andel av lasten (kunde vara så mycket som 2,5% av värdet), dels genom egen handel.

Henrik Herman Dittmer och brodern Joakim Ulrik Dittmer adlades med namnet af Dittmer år 1769. 1764 inköpte Henrik Herman Dittmer egendomen Rånnum. Han slutade på Ostindiska kompaniet 1781 och han kom därefter att ägna sina återstående år som lanthushållare på sin 1764 inköpta egendom Rånnum strax öster om Vänersborg  tillsammans med sin fru Maria Liedgren. Hon insjuknade i astma och avled 4 maj 1811. Endast två månader därefter dog också Henrik Herman af Dittmer, 81 år gammal. 1815 såldes Rånnum av sterbhuset efter paret af Dittmer.

Joakim Ulrik Dittmer var packhusinspektör och ägare av Gunnebo innan han 1778 sålde egendomen till John Hall.

 

Gothéen och Gadd – flitiga superkargörer

Del 12 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Anders (Andreas) Gothéen (1719-1794) är den person som genomförde absolut flest resor som superkargör till Ostindien och Kina med Ostindiska kompaniets skepp. Totalt genomförde han 11 resor som superkargör mellan 1743 och 1781, plus ett antal andra. Han var bland annat med på Götheborg 1743-45 som fjärde superkargör när den förliste i Göteborgs hamninlopp. På samma resa var flera andra personer som senare skulle bli både kaptener och superkargörer med som besättningsmän av olika slag. Exempelvis Fredrik Wilhelm König, Magnus BorgmanJohan Rundsten (som styrman), Simon Gustaf Ruuth, Isaac Selle och Gustav Gabriel Lood (1726-79). Han arbetade ofta tillsammans med George Kitchin under de tidiga åren och senare flera resor med J.C. Osterman och Carl von Heland. Han var gift med Margaretha Elisabeth Gadd som troligtvis var syster till en annan superkargör, Andreas (Anders) Gadd (c:a 1725-1767).

Övriga resor för Anders Gothéen var som andre assistent på Götheborg 1739-40 och 1741-42, andre superkargör på Calmar 1746-48, Götha Leijon 1750-52 och på Prins Friederic Adolph 1756-57. Därefter var han förste superkargör på Prinsessan Sophia Albertina 1760-61, Finland 1764-66, Adolph Friederic 1768-70, Lovisa Ulrica 1772-73 och slutligen på Adolph Friederic 1776-77 och 1780-81. Christopher Henric Braad som reste tillsammans med Anders Gotheen på Götha Leijon tyckte att han var en ouppfostrad uppkomling som spred mycket skitsnack.

Anders Gothéen var son till kassören vid Stora Sjötullen, Lars Gothéen d.ä.. Brodern Lars Gothéen d.y. var kämnär (en slags domare). Denne dog 1766 varefter sterbhuset sattes i konkurs.

Anders Gadd var gift med Magdalena Beijer (1734-1803). Hon var dotter till Gabriel Fredrik Beyer (1705-82)  och Fredrika Dorotea Cock (1713-1744). Gabriel Fredrik Beyer var också superkargör i Ostindiska kompaniet med 5 resor mellan 1745 och 1754. Hans son (och Magdalena Beyers bror) hette också Gabriel Fredrik Beyer (1731-1788) och var gift med Clara Schutz (1738-95), dotter till direktören i Ostindiska, Jacob Schutz (1709-72) och Christina Olbers. Efter Anders Gadds död gifte Magdalena Beijer om sig med Peter Petersson Bagge (1743-1819).

Anders Gadd genomförde 2 resor som assistent och 5 resor som superkargör mellan 1741 och 1765, assistent på Göteborg 1741-42, andre assistent på Riddarhuset 1743-45, femte superkargör på Calmar 1746-48, andre superkargör på Enigheten 1748-51, Cronprinsen Adolph Friederic 1752-54 och på Prins Friederic Adolph 1752-54. Han var sen förste superkargör på Stockholms slott 1762-63 och 1765-67. Ofta arbetade han tillsammans med andra frimurare som kapten C.G. Ekeberg:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ar 1759, bara fyra år efter logens tillkomst, skulle sju frimurare avresa till Kina och begärde då tillstånd att få hålla loge på utrikes ort. Färden företogs med två fartyg. Det ena var ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. Det andra var ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Dessa var båda frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht – en av Göteborgslogens grundare – Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg [Levinius Olbers, min anm.]. Det var säkert Friedrich Habicht som med sina erfarenheter från en tidigare resa funnit det lämpligt att kunna hålla det frimureriska intresset levande och tagit initiativet till att söka tillstånd att hålla loge under resan. Detta beviljades av Logen i Göteborg.

Det första tillfället till logemöte kom ganska snart, nämligen när skeppen anlände till Cadiz, dit de flesta ostindiefararna seglade för att sälja den last som medtagits från Sverige i form av järn mm. i utbyte mot silverpiastrar som kineserna föredrog framför all annan valuta. Även de hemgående skeppen angjorde ibland Cadiz. Sålunda råkade ”Prins Carl”, som var på hemväg och hade flera frimurare ombord, befinna sig i Cadiz samtidigt med de båda ovan nämnda utgående skeppen. Nu begagnade sig de utseglande frimurarna av sitt tillstånd att hålla loge, vilket skedde ombord på ”Prins Carl”. Logen i Göteborg fick en rapport om händelsen i form av ett protokoll. Av detta framgår att man erhållit ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde de konvojerande svenska krigsfartygen som även de låg i hamnen i Cadiz. Av dessa blev tre efter fartygets hemkomst på hösten samma år invalda i ”Salomoniska Logen” i Göteborg.

I Kanton hyrde Ostindiska kompaniet ett faktori, men dess väggar var tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas hölls alla sammankomster ombord på ett av skeppen. Efter ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” avresa upphörde logearbetet i Kanton, eftersom de personer som innehade logetillståndet inte längre befann sig där. Detta hindrade emellertid inte frimurarna i Kanton att träffas.

Varje svenskt skepp som kom dit hade frimurare ombord. Inte mindre än 40 av superkargörerna var frimurare, och bland kaptenerna rörde det sig om ungefär halva antalet. Vissa superkargörer var s.k. kvarliggare, dvs. de stannade i Kanton och for hem med något senare ankommet skepp. En del blev kvar där i upp till 9 år. Även ombord på de andra nationernas skepp fanns frimurare. Man kan utgå från att alla frimurare, oavsett nationalitet, kände en viss samhörighet. De ville gärna hålla sina frimurarkunskaper vid liv och utbyta tankar med personer som de kunde lita på och anförtro sig åt. Någon formell loge kunde givetvis inte hållas, men de svenska frimurarna brukade träffas ombord på något skepp vid sammankomster som gick under namnet Frimurare Sällskapet.

[…]

Vid ett möte ombord på skeppet ”Adolph Frederic” den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas ”Elisabeth” efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Fadern till syskonen (om de nu är syskon) Gadd hette troligen Carl Christian Gadd. En Gabriel Gadd genomförde 3 resor som kapten under åren 1799-1806. Kanske var han son till Anders Gadd.

Med all sannolikhet så deltog både Anders Gothéen och Anders Gadd i den lönsamma opiumhandeln med Kina, eller rättare sagt smugglingen av opium till Kina via Ostindiska kompaniets fartyg och Kanton.

Utöver att vara handelsmän, affärsmän, sjömän och smugglare var många på de Ostindiska fartygen också intresserade av natur och botanik. En del var amatörlärjungar till Linné, som som exempelvis Clas Alströmer och kapten C.G. Ekeberg. Många hemförde intressant dokumentation och intressant fynd från resorna till Ostasien och Kina. Andra var mera proffessionella.

Christina Hall (f. Gothén)

Christina Hall (f. Gothén)

Lars Gothéen (1750-?), son till Anders Gothéen, genomförde två resor som superkargör tiden 1782-1786 och ett antal andra resor. Han var skeppsskrivare på Adolph Friederic 1771-72, tredje assistent på Finland 1773-74 och på Terra Nova 1775-76, andre assistent på Drottning Sophia Magdalena 1777-78, förste assistent på Lovisa Ulrica 1779-80. Därefter var han fjärde superkargör på Terra Nova 1782-83 och tredje superkargör på Adolph Friederic 1785-86.

En annan son var handelsmannen Jacob Gothéen (1762-1828) som var delägare i firman Brandt & Gothéen. Anders Gothéens dotter Christina Gothéen  (1749-1825) gifte sig med den rike John Hall d.ä. (1735-1802) och förde förmodligen med sig en hel del rikedom från sin far med i boet. Christina Hall var föremål för den sydamerikanske frihetskämpen Francisco de Mirandas kärlek och uppvaktning. Han besökte paret Hall på Gunnebo år 1787 under en resa i Norge och Sverige för att söka stöd för frihetskampen i Sydamerika.

Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, arbetade åren 1742-48 åt Anders Gothéen och 1748-51 åt Anders Gadd. 1756 fick Anders Björnberg burskap och blev handlande med egen firma.