Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Christian Tham

Finland

Byggdes på Stora Stadsvarvet, 450 läster, 30 kanoner, 150 personers besättning. Under tredje oktrojen minskar Finland sin beväpning till 20 kanoner.

1:a resan, till Kanton, feb 1762 – aug 1763

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Christian Tham, Gustaf Gabriel Lood, Henric H. Ditmer, Joh. Paul Eckerman

2:a resan, till Kanton, feb 1764 – 24/7 1766

Kapten: Simon Ruuth
Superkargörer: Anders Gotheen, Joh. Isac Paulin, Just. C. Osterman. Fredr. Bratt

3:e resan, till Kanton, 26/12 1769 – 7/6 1771

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Anders Arfwedson (stannade i Kanton)

Abraham Alnoor och Carl von Heland var assistenter, styrmän var Gust. Fr. Ulf, J.J. Ekman, Peter Pettersson och Johan Adolf Burtz medan N. Ad. Ekman och Olof Malm var lärstyrmän. Fältskärer ombord var Joh. Hind. Wallman och Barth. C. Berger medan Johan Dassau var skeppskrivare och Jacob Wallenberg skeppspräst. Resan har beskrivits av Jacob Wallenberg i hans berättelse Min son på Galejan. Också beskriven av Ekeberg

Kopparstick efter Ekebergs teckning i dagboken Ostindisk resa.

Finland i orkan på Nordsjön. Kopparstick efter Ekebergs teckning i dagboken Ostindisk resa.

Den 26 december 1769 lämnade Finland Sverige i sällskap med Cron Prins Gustaf. Båda på väg till Kanton.

Den 26 december 1769 avseglade Svenska Ostindiska Kompaniets skepp, Finland och Cron Prins Gustav, från Göteborg med destination Kanton.

Den 1 januari siktades Shetland (på den tiden ”Hitland”) och Finland hamnade den 4 januari i en kraftig storm så stark att inga segel kunde föras de följande dagarna.

I mitten av januari 1770 hade skeppet hunnit förbi nordspetsen av Skottland och sjögången hade börjat minska. Men återigen drabbades Finland av en storm som varade i 24 timmar. Den var så mycket vådligare eftersom den blåste skeppet mot Skottlands klippor men skppet klarade sig även denna gång.

Efter sex veckors storm råkade fartyget ut för enfruktansvärd orkan den 24 januari, där skeppet ibland var under vattnet. En matros dog. Den 7 februari såg besättningen  återigen Shetlands klippor om babord.

För att utföra nödvändiga reparationer och proviantera beslöt befälen ombord sig för att söka en säker hamn. Med fortsatt västliga stormvindar satte de kurs på Norge. Med hjälp av lots tog sig fartyget den tionde februari in i en naturhamn vid Svinörsund, och ankrade upp. Tre veckor blev skeppet liggande i hamn.

Den 6 mars 1770 satte de ånyo segel förutom några dödsfall var de en fortsatta färden mot Kap var relativt angenäm. Den 22 mars siktades Maderia, och den 25:e öarna Palma, Gomera, Teneriffa och Picos himmelshöga spets (dvs Kanarieöarna och vulkanen Teide på Teneriffa).

På morgonen den 24 maj siktades Taffelberget. Vinterns början på södra halvklotet med hårda vindar och dåligt väder söder om Afrika.

För att undvika oväder i Taffel Bay vid Kap, gick fartyget öster om udden till Bay Falso, belägen 5 mil öster från själva staden. Det var förenat med stora risker att segla in Bay Falso, men det gick bra och fartyget kunde ankra upp.

Två dagar senarebegav sig delar av besättning till Kap, de satt inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, och drogs av fem par oxar. Och kuskar hade de hyrt från blåkulla, de vore tvenne slavar från Madagaskar. Vägen var barnt och slingrig med branta stup vid sidan av.

Finland stannade nästan en månad i Falso Bay, för översyn av skepp, manskap och proviant. Med Java som nästa mål, sattes segel morgonen den 21 juni. Vindarna var gynnsamma och den 3 augusti, sex veckor efter att de lämnat Goda Hoppsudden, fick de ön Java i sikte och anlände den 8 till Anjer som ligger i sundet Sunda Strait, där de ostindiska skeppen ofta ankrade hämta vatten och förfriskningar.

Den 22 augusti, sexton dygn efter ankomsten till Java, passerades ön Banca. Den 27 sågs Pulo-Sapata eller Lästen på svenska, en liten klippa mitt i stora havet, som var vitmålad med oräkneliga fågelägg. Pulo-Condor passerades om babord, en ö där två svenska skepp blivit överliggande, nämligen Kalmar år 1746, och Finland 1764.

I Kinesiska sjön blåser tvenne ständiga vindar om året, nästan sex månader vardera, sex månader med vind som gjorde det möjligt att segla till Kanton och sex månader med möjlighet att segla därifrån. i Perioden när det växlar plågades området av taifuner (dvs orkaner). Den som efter september kom in i i Kinesiska sjön kunde inte vara säker på att nå Kanton det året. Finland anlände till Macao den 5 september, fick lotsar ombord och kastade ankar i Wampoa den 7:e. Där låg redan Cron Prins Gustaf som anlänt nio veckor före Finland och dessutom också tretton andra skepp. Efter Finland kom ytterligare nio stycken, så att det totalt blev 13 engelska, 5 holländska, 2 franska, 2 danska, och våra 2 utom ett portugisiskt, som låg i Macao. Finland var tillbaks i Sverige i juni 1771 med sedvanlig last av te, siden och porslin.

Oljemålning av Jacob Hägg 1921 med teckningen av Ekeberg som förlaga.

Oljemålning av Jacob Hägg 1921 med teckningen av Ekeberg som förlaga.

4:e resan, till Kanton, 15/1 1773 – 4/6 1774

Kapten: Isaac Selle
Superkargörer: Jacob Arfwedson, Abr. Alnoor

5:e resan, till Kanton, 7/1 1776 – 19/6 1777

Kapten: Isaac Selle
Superkargör: Jacob Arfwedson

6:e resan, till Kanton, 18/1 1778 – 22/7 1779

Kapten: Mauritz von Krusenstierna
Superkargör: Samuel Koschell

7:e resan, till Kanton, 31/1 1780 – 19/7 1781

Kapten: Nils Almroth
Superkargör: Abraham Alnoor

Advertisements

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Hoppet

Byggd på varvet Terra Nova. Om 280 läster, med 28 kanoner och 130 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 26/1 1748 – 11/7 1749

Kapten: Erik Moreen, ersatt med Fredr. Pettersson
Superkargörer: Henrik König, Daniel Krüger, William Chambers, David Sandberg

Resan skildrad av C.H. Braad.

Restider enligt Braad:

26/1 avseglar från Göteborg
25/2 anländer till Cádiz efter 30 dygn
28/3 avseglar från Cádiz
5/5 passerar ekvatorn
15/6 rundar Kap efter 69 dygn från Cádiz
22/7 siktar Java efter 116 dygn från Cádiz
21/8 ankrar på Kantons redd efter 208 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 162 dygn
6/4 rundar Kap efter 66 dygn från Kanton
23/4 anländer till S:t Helena
2/7 går in Engelska kanalen
10/7 siktar Norge
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton

Exempel på löner från resan

Befattning, Månadslön i dlr smt, Privilegiepengar i dlr smt

Kapten 100, 8 000
Timmerman 48, 1 500
Skeppspräst 24, 600
Hovmästare 20, 200
Matroser 12-20 40-60

Resan beskriven av Christopher Henric Braad som var skeppsskrivare ombord. Också i skeppsjournalen och i en sjöjournal skriven av tredjestyrmannen Simon Ruuth.

Alla Braads skrifter från resan med Hoppet 1748-49

2:a resan, till Kanton, 20/12 1751 – 9/6 1754

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: Christian Tham, Carl Kåhre, Jacob Paulin, Dougald Campbell

Efter Ostindiska Kompaniet

Fartyget Hoppet såldes av Ostindiska Kompaniet. Sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren, Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen).

Cronprinsessan Lovisa Ulrica

Endast för medlemmar

Handelsfamiljen Tham

Volrath Tham (I, 1629-1700) invandrade till Sverige och Göteborg omkring 1650. Han var född i Landsberg i Sachsen. I Göteborg var han en framgångsrik järnexportör, riksdagsman 1682 och från 1691 rådman i staden. Han var gift med Gertrud Helgers (1641-1715).

Flera av döttrarna kom att gifta sig med andra framgångsrika handelsmän och ämbetsmän. Catharina Tham (1675-1746) var i första äktenskapet gift med handlanden Jacob Radhe (-1706), i andra med överinspektören Hieronymus Berger (1649-1713) och i tredje med justitiekanslen Thomas Fehman (1665-1733). 1691 adlades Hieronymus Berger med namnet Gripenstedt. Då han inte hade några egna barn blev Catharina Thams barn med Jacob Radhe också adlade med samma namn. Thomas Fehman adlades 1718 med namnet von Fehman.

Dottern Sara Tham (1678-?) var för sin del gift med Frans Schröder (-1717) sitt första äktenskap. Han hade tidigare varit gift med Catharina Mackay (Mackey, -1695). Frans Schröder fick 1682 burskap som handlande i Göteborg och sysslade med export- och importverksamhet. Han var föreståndare i domkyrkan från 1690 och från 1702 ålderman för köpmannagillet samt från 1704 rådman. I sitt andra gifte var Sara Tham gift med Johan von Köppen.

Den tredje dottern Gertrud Tham (1679-1757) var först gift med handlanden Johan Valck (1668-1707), i sitt andra äktenskap med rådmannen Gerhard von Öltken (-1722) och i sitt tredje med tullöverdirektören Nils Eld (1666-1746) medan den fjärde dottern Elisabeth Tham (1670-91) var gift med Hans Pettersson (1654-1719), adlad Wennerstierna, i dennes första äktenskap.

Sebastian Tham (I, 1666-1729) var sannolikt Göteborgs största järnexportör och tillika den störste spannmålsimportören under nödåren i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Dessutom var han rådman i Göteborg. Han var gift tre gånger, först med Maria Webbeke von Saveland (1669-1696) var syster var gift med David Amija (II), sen med Catharina Scharenberg (1680-1704) och slutligen med Elizabeth Cronström (1688-1771). Elisabeth Cronström var dotter till Peter Kock Cronström (1651-1708) från den familj som ägde Horndals bruk och som i ett par generationer var myntmästare vid kopparverket i Avesta. Sebastian Tham (I) adlades med samma namn.

Sebastian Tham, systern Catharina Tham, Frans Schröder, Gerhard von Öltken och Sebastian Thams son Volrath Tham hörde alla till de tio rikaste i Göteborg år 1715.

Volrath Tham II

Volrath Tham II

I första äktenskapet fick Sebastian Tham sonen Volrath Tham (II, 1687-1737) som var delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet, gift med Anna Dorotea Biehusen (1691-1729) i sitt första äktenskap. Hon var änka efter en kusin till Sebastian Tham, David Amija (III) (1684-1712). Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham var även en framgångsrik handlande som 1730 var en av Göteborg största importörer med 5% av det totala importvärdet till Göteborg. I sitt andra äktenskap var han gift med Emerentia Welshuysen (1704-77).

Sonen med samma namn, Volrath Tham (III, 1721-1782) var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772). Volrath Tham (III) var ägare av Katrinelunds landeri och superkargör i Ostindiska kompaniet och genomförde fler resor till Kanton, på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Även hans bröder var anställda som superarkargörer, något som innebar andel i lasten och stora förtjänster.

Sebastian Tham (II, 1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Christian Tham var innehavare av landeriet Gamlestaden och gift med kusinen Sigrid Catharina Tham (1733-1760).

Den som dock var framgångsrikast av bröderna var Gustaf Tham (1724-1781). Han var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare och direktör i Ostindiska Kompaniets 3:e oktroj från 1773. Tillsammans med brodern Christian Tham ägde han landeriet Gamlestaden (Mariedal). Han var gift med Christina Maria Grill (1739-1763), dotter till Abraham Grill (1707-63) och Anna Maria Petersen (1713-54). Gustaf Thams son Per Adolf Tham (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800 men blev adlad igen år 1826. Han ärvde huvuddelen av de tidigare grillska bruken i Uppland och är stamfar för friherrliga ätten Tamm.

Systern Gertrud Tham (1727-61) var gift med Paul Roland von Schoting (1722-60), anställd i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Dorothea von Schoting (1757-1802) var i sin tur gift med Johan Henrik Damm (1740-98) handlande och tobaksfabrikör. En annan syster, Anna Elisabeth Tham (1726-?) var gift med superkargören Niclas Heegh med sju resor som superkargör. Sebastian Heegh, också superkargör i Ostindiska kompaniet med 6 resor som detta, var deras son.

Johan Tham (1703-35), son till Sebastian Tham (I) var gift med Elsa Sigrid Adlerstierna och ägare till Gullmarsbergs säteri i Bohuslän. Deras dotter Sigrid Catharina Tham var gift med kusinen Christian Tham (se ovan). En annan son till Sebastian Tham (I), Peter Tham (1709-87), var gift med med Ulrika Ulfsparre af Broxvik (1707-1781) i sitt första äktenskap och med Elisabeth Linnerhjelm (1728-93) sitt andra. Han var ägare till Stora Dala, del i Forsviks bruk och Sannums säteri. Isak Tham (1717-73), ytterligare en son till Sebastian Tham (I), är stamfar för den ännu existerande adliga ätten Tham.

Under hela först halvan av 1700-talet tilhörde medlemmar av familjen Tham de allra rikaste i Göteborg, de var fastighetsägare, delägare i Ostindiska kompaniet, redare och grosshandlare. Sannolikt var de engagerade i tesmuggling till Storbritannien såväl som opiumsmuggling i Asien.

Tham och Tamm – Ostindiska, järnbruk och gods

Del 26 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Ostindiska Kompaniet bildades 1731. Året därefter inträdde Volrath Tham  d.y. (1687-1737) i kompaniet. Han var son till Sebastian Tham (1666-1729) som var sin tids rikaste göteborgare. Familjen Tham invandrade på 1600-talet  till Göteborg från Sachsen. Den som invandrade var Sebastian Thams far Volrath Tham (1629-1700) och han grundlade ett handelshus i staden. Volrath Tham bodde i början av 1680-talet i det landeri utanför Göteborg som heter Stora Katrinelund (numera inne i Göteborg, bredvid Katrinelunds gymnasium och Ullevi). Han anlade landeriets trädgård och det var förmodligen hans dotter Catharina som gav namn åt Katrinelund. Släkten Tham bodde länge i huset, som sedan såldes till handelsmannen Gustaf Cahman med familj 1749. Sebastian Tham förtjänade sin förmögenhet på spekulationer i och import av spannmål under svältåren i slutet av 1600-talet. Han adlades 1719 och blev kommerseråd.

En del av Sebastian Thams förmögenhet användes för att investera i mark och bruksrörelse. Exempelvis inköptes Forsvik i Västergötland år 1710:

Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.

Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.

Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande transportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.

När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tham blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tham som utvecklade bruket vidare.

År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.

Under Vollrath Thams tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.

De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.

Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.

Sebastian Thams son i första giftet, den Volrath Tham som blev delägare i Ostindiska Kompaniet, gifte sig med Anna Doroeta Biehusen (1691-1729) som var änka efter en kusin till Sebastian Tham , David Amija (III) (1684-1712).  Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham lät bygga huset på Norra Hamngatan 6 i Göteborg. Ett hus som efter hans död ärvdes av sonen med samma namn, Volrath Tham (1721-1782). Den sistnämnde var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772).

Volrath Tham sålde huset till Niclas Sahlgren (1701-76) och vid dennes död ärvdes det av hans dotterdotter Anna Margareta Alströmer (1766-92), gift med Nils Silfverschiöld (1753-1813).  Strax därefter köptes dock huset av Christian Arvidsson (1717-99) som vid tidpunkten dominerade exporten av trävaror i Göteborg. Christian Arvidsson var barnbarn till en syster till Niclas Sahlgren och gift med en syster till Martin Holtermans fru. Följaktligen en viktigt kugge i den göteborgska handelsmannaöverklassen kring Ostindiska Kompaniet i vilket både Martin Holterman, Christian Arvidssons bror Johan Arvidsson som hans svågrar Hans Ström och Olof Ström var engagerade.

I Ostindiska Kompaniet var också flertalet av Volrath Tham d.y.:s söner engagerade. Sebastian Tham (1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Att vara superkargör innebar andel i lasten och stora förtjänster. Volrath Tham (1721-82) var i sin tur superkargör på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Gustaf Tham (1724-1781) var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare i Ostindiska Kompaniets 3.e oktroj från 1773. Alla bröderna Tham utom Sebastian kom alltså att genomföra en rad resor till Kina och Indien samt göra sig en egen förmögenhet utöver det man redan ärvt.

Christian Tham gifte sig med sin kusin Sigrid Catharina Tham (1733-60). Hon var dotter till Johan Tham (1703-35), bror till Volrath Tham d.y. Volrath Tham var gift med Ulrika Grubb (1733-84) medan Gustaf Tham var gift med Christina Maria Grill (1789-1818) dotter till Abraham Grill (1674-1725). En annan bröderna Tham, Isak Tham är stamfar till den adliga ätten Tham medan Gustaf Thams son Per-Adolf Tamm (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800, men adlades återigen år 1826, nu med namnet Tamm. 1843 blev ätten Tamm friherrlig.

Per Adolf Tamms mor kom alltså från familjen Grill (också delägare i Ostindiska Kompaniet) och han blev genom arv från modern och mostern Anna Johanna Grill (ägde del i Österbybruk) en av Sverige största bruksägare. Familjen Grills förmögenhet kom från järnbruk, handel och också från Ostindiska Kompaniet. Han gifte sig 1802 med sin kusin Anna Margareta Grill. Hon dog dock snart därefter. Bland de bruk som Per-Adolf Tamm ägde hela eller delar av fanns Österbybruk, Hedvigsfors, Strömbacka, Söderfors (delägare) och Iggesund. Kring 1850 var den Tammska förmögenheten en av Sveriges största. Familjen kom dock inte på något väsentligt sätt att bidra till kapitalismens framväxt i Sverige och satsade inte nämnvärt på industriutveckling. Per Adolf Tamm blev ensam ägare till Österbybruk år 1823.

Claës Gustaf Adolf Tamm (1838-1925), som efter farfaderns död 1856 ärvde dennes friherrevärdighet, studerade bergsbruk i Falun 1859-60 och övertog 1864 driften av bruken Österby och Strömbacka. Han satt 1871-1886 som eo fullmäktig i Jernkontoret vars ordförande han blev 1889 och kvarstod som det ända till 1912. Han lämnade Österby i samband med sin utnämning till statsråd 1884. Mellan 1886 och 1888 var han finansminister. Han föräldrar var Adolf Gustaf Tamm (1805-51) och Augusta Maria Sofia Rålamb. Tamm var gift med Ebba Carolina Tersmeden (1843-1921), dotter till Wilhelm Fredrik TersmedenRamnäs, och fick med henne fem barn. Den äldste sonen, Gustav (Gösta) Tamm (1866-1931) var politiker och 1905-06 jordbruksminister i Karl Staaffs första ministär. Hans barn har varit och är verksamma i en rad olika mindre företag.  1876 bildades Österbybruks AB som 1916 slogs samman med Gimo bruks AB till Gimo-Österby AB. Under 1920-talet kom de flesta av familjen Tamms bruk i Skandinaviska Bankens ägo på grund av ekonomiska problem. 1927 fusionerades många olika bruk, däribland Österby och Gimo, under ledning av Svenska Handelsbanken till den så kallade Brukskoncernen, senare Fagersta Bruks AB. 1937 såldes skogen som funnits i Gimo-Österby till Korsnäs AB. Hedvigsfors och Strömbacka köptes år 1923 av Iggesunds AB.

Flertalet av de tammska järnbruken är idag nerlagda, Strömbacka (1953), Österbybruk (1983), Hedvigsfors (herrgåden ägs av Iggesund) och Älvkarleö. Iggesunds järnbruksverksamhet lades ner 1953 men företaget finns kvar som en del av Holmens AB. Söderfors bruk finns också kvar som Erasteel Kloster AB och är franskägt.

Även de andra grenarna av familjen blev bruks- och godsägare. Exempelvis bröderna (sonsonsonsöner till Isak Tham) Sebastian Tham (1847-1923) var, liksom ättlingar, ägare till Susegården med mera i Halland och Vollrath Tham (1837-1909) verksam som ingenjör vid Huså kopparverk 1861-1864. En tredje bror Wilhelm Tham (1839-1911) blev istället industrialist. 1870-1874 hade Wilhelm Tham anställning som ingenjör vid Motala verkstad och var senare disponent vid Ankarsrums bruk samt 1876-1911 VD för Husqvarna Vapenfabriks AB och ordförande i detta bolags styrelse. Detta var en period där Husqvarnas ställning som ledande företag inom vapenindustrin befästes. Verksamheten utvidgades till allt flera områden inom metallindustrin vid sidan av jaktgevärstillverkning, däribland fabrikation av spisar, kaminer, symaskiner och cyklar. Alla tre bröderna var också politiker. En sonsonsonson till Wilhelm Tham, Henrik Tham (1967-) äger idag Häckeberga gods i Skåne via bolaget Häckeberga Säteri AB. Slottet ägs av hans bror Wilhelm Tham (1961-) via Häckeberga Slott AB. Verksamheten i slottet drivs av paret Gunilla och Bo Madsen.

Vollrath Thams son Vollrath Tham (1837-1946) var företagare och politiker. Han var bland annat VD i skogsbolaget Bergvik, senare Bergvik & Ala. Hans brorsbarns, Wilhelm Thams (1911-?) ena son, Pieter Tham (1949-) är gift med Lottie Persson, syster till Stefan Persson, huvudägare i HM. Vollrath Thams son Gustaf Tham (1900-?) var överdirektör och chef för FRA och hans son i sin tur, Vollrath Tham (1938-?) och svärsonen Charles Milburne (1930-?) har haft poster på UD.

Denne Vollrath Thams bror Percy Tham (-1931) ägde Percy Tham AB och hans dotter Brita Tham (1896-?) var gift med Ture Ström (1888-?) VD i Percy Tham AB under en period och dottern Helena (1905-?) var gift med Stig Hägglöf (1900-?), konsul samt en period direktör i Svenska Tändsticks AB. Sonsonen till Percy Tham, Sebastian Tham (1941-?) var direktör i P. Wikström Timber i Storbritannien och hans bror Pehr Tham var VD i Bergviks Sales Ltd i samma land. En annan son, Percy Tham (1907-?) övertog familjeföretaget från fadern.

Den mer kände före detta politikern Carl Tham (1939-) tillhör en yngre sidogren av den stora släkten Tham som inte har haft så stor förmögenhet eller makt.

Läs mer: Gathenhielmska, Tamms Kanal, Hudiksvalls Järnväg, UNT, Grillska huset, Vallonbruken, Strömbacka, Skånskan, Häckeberga Sportfiske,

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Svensk Industrikalender 1921
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974