Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Carnegie

D. Carnegie & Co som järnexportfirma

Del 10 av 19 i serien 1800-talets handelshus

Grundades 1803 när David Mitchell, ägare av en handelsfirma där David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg arbetade dog. Verksamheterna togs över av en ny firma bildad av de tidigare medarbetarna i Mitchells firma. Den nya firman fick namnet D.Carnegie & Co.  Firman var framförallt en järnexportfirma men också en medelstor brädexportör.

1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod D. Carnegie & Co för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Vid David Carnegie d.ä.:s död år 1837 inträdde brorsonen David Carnegie d.y. som delägare i firman, men efter sitt giftermål med Susan Carnegie (dotter till David Carnegie d.ä.) 1845 såldes järnexportverksamheten till den i firman anställde Fredric Malm som haft ansvaret för järnexporten. Dennes nybildade firma fick namnet Fr. Malm & Co. Istället kom firman D.Carnegie & Co att ägna sig åt uppbyggnaden och driften av porterbruket och sockerbruket vid Klippan som grundats av A.R. Lorent.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Advertisements

Stiftelsen David Carnegies donationsfond till Göteborgs Högskola

Grunden till Stiftelsen David Carnegies donationsfond till Göteborgs Högskola var en donation från David Carnegie d.y. för bildandet av en högskola i Göteborg. David Carnegie d.y som vid denna tid bodde i Skottland övertalades av Oscar Ekman till att skänka medel till högskolans skapande.

Carnegie förklarade sig villig att till Göteborgs stad, inom sex månader efter det att stadsfullmäktige fattat beslut, överlämna ett belopp av 500 000 kronor, under förutsättning att fullmäktige innan 1887 års utgång beslutade om att använda de Lundgrenska och Magnusska donationerna som gjorts med samma syfte, dock med vissa förbehåll.

Stiftelsen förvaltas av Göteborgs Universitet och hade 2014 tillgångar på 9,3 miljoner SEK.

Stiftelsen James Carnegies stipendiefond

Stiftelsen James Carnegies stipendiefond grundades genom en donation av James Carnegie (1846-1925) till Göteborgs Högskola (numera Göteborgs Universitet). James Carnegie (inte att förväxla med James Carnegie Arbuthnott) var son till David Carnegie d.y., men tycks aldrig ha bott i Göteborg. Han donerade också pengar till de mindre stiftelserna Stiftelsen James Carnegies donation och Stiftelsen David Carnegies stipendiefond. Dessa tre stiftelser sköts av Göteborg Universitet och deras sammanlagda tillgångar år 2014 var 3,1 miljoner. Donationerna var 50 000 kr (James Carnegies donation 1898), 20 000 kr (David Carnegies Stipendiefond, James Carnegie, 1898) och 1 000 kronor per år från 1898 till 1925 (James Carnegies Stipendiefond).

Ändamål för stiftelserna

Stiftelsen James Carnegies stipendiefond

Av fondens avkastning skall årligen en tiondel läggas till kapitalet varefter återstoden skall användas till dels stipendier åt studerande vid Göteborgs Universitet, dels till anslag åt vid universitetet anställda docenter.

Stiftelsen James Carnegies donation

Fonden skall användas i enlighet med de för Göteborgs Universitets gällande statuter.

Stiftelsen David Carnegies stipendiefond

Utfallen årsränta skall utdelas såsom stipendium åt vid Göteborgs Universitet studerande lärjunge, som minst två terminer begagnat dess undervisning och gjort sig bemärkt för goda anlag, flit och hedrande uppförande.

David Carnegie d.y.

David Carnegie d.y.David Carnegie d.y., (han skrev sig själv som J:r) född 3 maj 1813 i utkanten av London, död 15 februari 1890, var en skotsk-svensk handels- och industriman samt donator.

Han var brorson till David Carnegie d.ä. och son till sjökapten James Carnegie (1773-1851) och Margaret Gillespie (-1828). Gift första gången med Julie Bolette Zeuthen (- 1841) och andra gången 1845 med sin kusin Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), med vilken han hade barnen Douglas, James (1846-1925) och Julia Isabella (1850-1930) Carnegie.

Den första frun dog 1841 tillsammans med ett litet barn. Detta föranledde David Carnegie .dy. att flytta tillbaka till Skottland där han förblev resten av sitt liv på egendomen StronvarBalquhidder. Han hade också en egendom utanför London, Eastbury, och fastigheter i Göteborg, bl.a. en på Södra Hamngatan 11 där han var skriven som boende åren 1840-52 trots att han faktiskt inte uppehöll si där nån längre tid. Sonen James Carnegie övertog Stronvar vid faderns död.

1836 kom David Carnegie Jr till Göteborg och blev delägare i firman D. Carnegie & Co. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr,  exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Från 1840 var Davdi Carnegie d.y. ensam ägare. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen (1770-1845) intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Släktskapsrelationer

Andra källor:

Artur Attman,  Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Artur Attman, D. Carnegie & Co 1803-1953, 1953
Gösta Bodman & Sigvard Reuterskiöld, Sockerbruket i Göteborg 1808-1934, 1934
C R A Fredberg, Det gamla Göteborg, 1921

George Carnegie

George Carnegie (1726-99) flydde efter slaget vid Culloden till Göteborg, sannolikt tillsammans med den avlägsna släktingen James Carnegie och en man med efternamnet Ochterlony (Ouchterlony). De hade alla tre stött familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. De var inte de enda som flytt till Göteborg efter förlusten vid slaget i Culloden utan staden var full med flyktingar. James Carnegie uppges av vissa källor ha varit James Carnegie Arbuthnott av Balnamoon. Detta verkar dock osannolikt för han greps några månader senare i Skottland. Om han nånsin var i Göteborg så stannade han i så fall en mycket kort tid. Hans son James Carnegie Arbuthnott kom dock senare till Göteborg som handelsman så det är troligt med nån koppling  till staden även för den grenen av släkten Carnegie.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine.

George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig. Han gifte sig vid återkomsten till Skottland och fick tre barn, John, James och David Carnegie.

David Carnegie d.ä.

David Carnegie (1772-1837) var son till George Carnegie. Han brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn. Han var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj.

Susan Mary Ann Carnegie (1819-1859), dotter till David Carnegie d.ä. och  Anna Christina Beckman gifte sig med kusinen David Carnegie d.y.

1786 åkte han till Göteborg för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i firman Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare.

1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co, Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

Vid sin död efterlämnade David Carnegie d.ä. en stor förmögenhet, bland annat ett hus vid Västra Hamngatan 3, som stod upptaget till 30 500 riksdaler banco. Han ägde även en hamn i Masthugget, flera skepp, järnbruk, kvarnar och sågar samt egendomen Fräntorp.

Släkten Carnegie

Carnegie, skotsk släkt, av vilken flera medlemmar under längre eller kortare tid varit bosatta i Göteborg och där gjort betydande insatser som handels- och industrimän.

Den förste kände medlemmen av släkten, som kommit till Sverige, torde vara handelsexpediten Georg C, vilken på 1740-talet slog sig ned i Göteborg. Efter att i ungefär tjugu år ha verkat där som grosshandlare med god förtjänst återvände han sannolikt omkring år 1770 till sitt hemland och överlämnade affärens ledning åt bokhållaren Tomas Erskine.

En släkting till denne Georg C. var David C. d. ä. (f. 1772, d. 1837), som mot slutet av 1700-talet överflyttade till Göteborg. Sedan han 1801 vunnit inträde i stadens handelssocietet, övertog han själv 1803 skötseln och ledningen av det Carnegieska kontoret och utvecklade affären med drift och kraft. Till kompanjon antog han Jan Lamberg, varefter företaget erhöll firmanamnet D. Carnegie & co. På sin handelsrörelse, som även utomlands åtnjöt stort anseende, tjänade de båda ledarna en avsevärd förmögenhet.

I firman anställdes 1830 brorsonen David C. d. y. (f. 1813, d. 1890), som 1836 inköpte ett sockerbruk och ett porterbryggeri, belägna invid gamla Älvsborgs fästning och anlagda i början av århundradet av en från Danmark inflyttad affärsman vid namn A. R. Lorent. Sedan David C. d. y. även övertagit firman Carnegie & co, leddes sockerbruksrörelsen av Lorents förre medhjälpare John Nonnen och handelsrörelsen av F. Malm, som 1848 själv övertog denna gren av rörelsen. De vittomfattande socker- och portertillverkningsaffärerna, på vilka även det ursprungliga Carnegieska firmanamnet överflyttades, bidrogo väsentligt till den Carnegieska förmögenhetens tillväxt.

Sedan Nonnen och även C: s kompanjon W. Robertson avlidit, bildades 1850 ett aktiebolag för fabrikernas övertagande, vars chef ända från början och fram på 1890-talet var den kände Göteborgsmecenaten Oskar Ekman.

David C. bosatte sig 1841 i Skottland, där han avled 1890. Av sin stora förmögenhet skänkte han med varm hand betydande belopp till Göteborg, bl. a. i maj 1887 500,000 kr. såsom donationsfond till Göteborgs högskola samt i nov. s. å. en lika stor summa till utdelning i Göteborg.

Samuel E. Bring

Stora Torp

Stora Torp var ett 1/2 mantal frälse, en ganska stor gård. Gården hade under hela sin kända äldre historia en och samma ägarfamilj. De var tidigt mycket aktiva när det gällde att skaffa sig god åkermark inom Delsjöområdet. Fram till mitten av 1700-talet ägdes Stora och Lilla torp av en och samma ägarfamilj men därefter hade de ägare.

Inköptes vid mitten av 1700-talet av Magnus Prytz som lät plantera skog, däribland många av de stora träd com fortfarande finns i området. Magnus Prytz vara landskamrerare i Göteborgs- och Bohus län. Stora Torp övertogs efter honom av sonen Anders Magnus Prytz som föddes 1775 och dog 1837. Denna var delägare i handelsfirman Santesson som bland annat ägde sockerbruk vid Underås och i Brunnsparken. Hans dotter Hilda Prytz var gift med Olof Wijk d.ä.

Redan 1775 fick Prytz tillstånd att odla upp ett område som kallades Kolmaden. Stora Torp fortsatte att expandera under sent 1780-tal då bl.a. de områden där torpet Kolmaden senare byggdes. Dessa nya markområden var dock så stora att Skårs och Kallebäcks byar protesterade. Genom en uppgörelse i början av 1800-talet avstod Stora Torps ägare ett stort område ”Dymle Säv” och tilldelades istället marken närmast Stora Delsjön, däribland Stora Torps tånge.

Under 1780-talet byggdes även ett nytt imponerande boningshus på Stora Torp. Det kom att stå kvar till år 1847 då det revs och ersattes med ett ”modernare” hus åt David Carnegie d.y. som köpte egendomen år 1844.

Stora Torp

Stora Torp kring 1860

Han sålde i sin tur till Oscar Ekman år 1865 som byggde det nuvarande huset år 1872-73 efter ritning av arkitekten Axel Kumlien. Detta efter att det gamla huset förstörts i brand år 1871. Oscar Ekman skrev om detta i ett brev till sin fru:

”Du vet att det var fredagen den 19 maj, som elden började. Jag var den kvällen tillsammans med Magnus och Axel Dickson på Lorensberg för att se på några akrobater, som inom parentes sagt voro mycket dåliga. Då vi begåvo oss därifrån, efter att hava ätit, var klockan omkring 1/2 11. Jag märkte då ett eldsken över trakten vid Torp./…/ Du kan själv göra dig en föreställning över mina känslor, då jag såg vårt gamla hem förtäras av lågorna, och som jag såg att det var alldeles omöjligt att kunna bärga något, stannade jag en lång stund i mina tankar på bergshöjden.”

Oscar Ekman eller hans arvingar lät senare familjens företag, Carnegie & Co, överta ägandet av Stora Torp. 1945 såldes egendomen av Fastighets AB D. Carnegie & Co, som bolaget hette då, till Göteborgs kommun för 875 000 kronor.

Därefter vidtog en större ombyggnad av arkitekten R.O. Swensson i Göteborg, finansierad genom donationer av främst direktör Hjalmar Larsson i Göteborg. Byggnaden innehöll då 14 kontorsrum, därav tre stora salar. VD-rummet var det enda där 1870-talsdekoren kunde bibehållas. På väggarna i entrén finns på den ena sidan Skogssällskapets donatorer och på den andra alla som skänkt pengar och materiel till ombyggnaden. Invigningen skedde i samband med ett årsmöte och med sällskapets medlemmar den 29 november 1942.

År 1986 köpte Skogssällskapet fastigheten från Göteborgs kommun för 2,3 miljoner. Man gjorde en tillbyggnad norr om herrgården 1987 efter en livlig debatt om det verkligen var lämpligt med ett storskaligt ingrepp som detta i det gamla kulturhistoriska området. Hela huset är idag kontor, en av hyresgästerna är Friluftsfrämjandet.

År 2010 såldes Stora Torp för cirka 60 miljoner till Varbergs Stenfastigheter huset av Skogssällskapet.

Stora Torp idag

Stora Torp idag

 

Firman D. Carnegie & Co

Endast för medlemmar

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denna kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. D. Carnegie & Co existerar fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982