Colin Campbell föddes 1686 i Edinburgh i Skottland. Han var en av de viktiga aktörerna, som investerare och kanske som superkargör, i Oostendekompaniet. 1726 kom exempelvis både han och hans bror Hugh Campbell till Kanton som superkargörer på ett skepp fört av Timothy Tullie, en britt engagerad i lokal handel i Asien. Lokal handel mellan Bengalen och Kanton betyder bland annat handel med opium.
Oostendekompaniet bildades i Oostende år 1720 i den del av Nederländerna som kontrollerades av de österrikiska kejsarna, habsburgarna. Oostendekompaniet hann genomföra 13 expeditioner till Kanton där man hade ett faktori bredvid danskarnas. Bland de verksamma i Oostendekompaniet märktes, förutom Colin Campbell också Charles Morford, Charles Pike och George Kitchin. I Oostendekompaniet engagerade sig Colin Campbell sen han ruinerats genom spekulationer i aktier i The South Sea Company, den så kallade South Sea Bubble som påminner om IT-bubblan i nutid.
Historien om Oostendekompaniet börjar med pirater på Madagaskar (som opererade i samma vatten som dagens somaliska pirater) som enligt Börje Lundberg utgjorde ett allt större problem för britternas sjöfart på Indien:
England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717. För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem.
Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet. Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala.
År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring. Till följd av minskande handelsvolym efter att Karl VI suspenderar Ostendekompaniets licens år 1727 minskar emellertid dess förmåga att köpa sig beskydd av Bengal´s Nawab, vilket år 1730 leder till att denne för en summa om 325,000 rupier medger England att militärt ingripa mot OstendeKompaniet, varefter det inte längre kan utmana BEIC.
[…]
Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.
Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.
Troligen hade flera av de män som bildade eller arbetade i Oostendekompaniet ett förflutet inom sjöröveriet på Madagaskar.
En stor mängd britter var engagerade inom Svensk Ostindiska Kompaniet de första åren. Många av dessa hade som redan nämnts också varit verksamma i Oostendekompaniet, som pirater på Madagaskar och inom opiumhandeln med Kina. En av dem var Charles Barrington, superkargör på Ulrika Eleonoras första resa 1734-1735 tillsammans med Thomas Thomson, Charles Irvine, John Widdrington och Pastan Griers. Ulrika Eleonora stoppades av engelsmännen i Porto Novo i Indien och fick senare återvända till Sverige. 17 av männen från fartyget avrättades i Indien efter fördrivning från Porto Novo. En del av dessa män med förflutet i Indiska Oceanen, Asien och Oostendekompaniet kom att bli framträdande göteborgsköpmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, George Bellenden, Charles Pike, John Pike (sannolikt son, eventuellt bror, till Charles Pike) och James Maule.
Piratkontakter mellan Göteborg och Madagaskar var dessutom redan upparbetade som länge. En av de pirater (kapare) som på 1710-talet arbetade ihop med den kände Lars Gathenhielm var engelsmannen John Norcross. Denne hade goda kontakter med pirater i Indiska oceanen och rekryterade erfarna pirater därifrån till svenska kaparfartyg. Att Campbell vände sig till svenskar, mer specifikt göteborgare när han var ute efter en ny bas för ett Ostindiskt kompani var förmodligen inte en slump.
Colin Campbell
Efter att Oostendekompaniet upplösts 1731 tog Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren (1701-76) från Göteborg initiativet till att bilda det Svenska Ostasiatiska Kompaniet. Ursprungliga direktörer vid sidan av Colin Campbell var Henrik König (1686-1736) och Frans Bedoire (1690-1742), 1732 ersattes Frans Bedoire som direktör av Volrath Tham (1687-1737) och året efter blev Niclas Sahlgren en av direktörerna. När Henrik König dog inträdde Colin Campbells bror Hugh Campbell, Charles Pike (-1741) och Theodor Christopher Ankarcrona (1687-1750) som direktörer i Ostindiska kompaniet. Förutom nämnda svenskar och britter så var även flera tidigare holländska investerare i Oostendekompaniet också investerare i Svenska Ostindiska Kompaniet:
Under första oktrojen skapades företaget i första hand med kapital som tidigare hade engagerats i OstendeKompaniet. T.ex. stod Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. Alla dessa investerare var kända från Antwerpens finansiella etablissemang och inblandade med Ostende-kompaniet. De investerade vid denna tidpunkt i SOK:s historia mer än de svenska familjerna som t.ex. familjen Grill och Sahlgren. Rottiers och Henssens var också tidigare aktieägare i Ostendekompaniet och dess opiumaffärer.
Vidare nyttjades Ostendekompaniets gamla kontakter även på annat sätt. T.e.x. fick skeppen sin silverlast oftast från firman James Gough & Co. i Cadiz. som var kända från sina tidigare kontakter med en av direktörerna i OstendeKompaniet, Jacomo de Pret. Thomas Rima som var sekreterare i Ostendekompaniet tillvaratog nu i stället änkan de Prol´s intressen i SOK. De Prol var en av SOK:s stora finansiärer också med ett förflutet visavi OstendeKompaniet och därmed opiumaffärer.
På den första resan till Kanton med skeppet Friedericius Rex Sueciae var Colin Campbell själv superkargör tillsammans med Charles Graham (Brown), Charles Morford och John Pike. De var alla veteraner från Oostendekompaniet. Andra britter som var med på resan var George Kitchin som andrekapten, Daniel Campbell och James Moir.
Resorna gick ofta via holländska Batavia (Djakarta) istället för via Bengalen. Batavia var ett centrum för opiumhandel i Sydostasien. Den huvudsakliga och viktigaste varan som köptes i Kina var te. Efter lossning i Göteborg exporterades tet igen. Större delen smugglades in i England med stor profit.
Campbell inträdde också som delägare i Henrik Königs firma som därefter kom att bära namnet König, Tham, Campbell & Co. I likhet med Niclas Sahlgren kvarstod han som direktör i Ostindiska även under den så kallade andra oktrojen från 1746. 1757 ersattes Colin Campbell av Gustaf Kierman som direktör i Ostindiska kompaniet.
1732 flyttade Colin Campbell till Göteborg efter en kort tid i Stockholm. Han blev där ägare till egendomen Sävenäs. Han dog 1757.
Hugh Campbell var yngre bror till Colin Campbell och han lämnade Göteborg 1745 för att resa tillbaks till fru och barn i England. Han avgick då som direktör i Ostindiska kompaniet. Hugh Campbell var en av de största investerarna i det andra fartyget som kompaniet skickade, ovan nämnda Drottning Ulrica Eleonora. Han förmedlade dessutom kontakterna i England för köpte av fartyget som innan des hette Heathcote. Även i expeditionen med Drottningen av Sverige 1742-44 var han en av de största investerarna. Dessutom en av de största inköparna av gods från den första expeditionen med Fredericus Rex Sueciae. Hugh Campbell var också politiskt aktiv för att påverka svenska makthavare och politiker att förändra politiken till att vara mer pro-brittisk istället för pro-fransk.
Källor utöver länkade källor anges i det första inlägget om Ostindiska kompaniet.
9 svar på ”Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare”