Göteborgs omgivningar synas hava ingen ände, vilket matematiskt taget är alldeles naturligt och något som man skall akta sig för att grubbla över. Men med Göteborgs omgivningar menar jag det staden närliggande område, som vi så föga känna till. Detta okända område befinner sig sorgligt att erkänna, även inom stadens egen gräns.
Mycket bestört blir man när en ny stadsdel rullas upp för ens öga om vilken man förut endast hört viskningar och antydningar, vilka man helt frimodigt avfärdat med ett klentroget löje. Man vill ogärna låta inbilla sig vad som helst.
Vy över Högsbo torplägenheter. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18 augusti 1923.
Nu fördes jag upp en dag på staden Göteborgs område i V. Frölunda socken och påbörjade därmed en vandring, som samtidigt blottade min okunnighet och gav en ren behållning av glädjande upptäckter. Sannerligen, det skulle vara roligt att få leva den dag, då allt nytt och gott och människovärdigt i Stor-Göteborgs periferi helt uppväger en del ohjälpliga förhållanden i dess innanmäte!
När man får dessa vackert tänkta trädgårdsstadsdelar under ögonen, som nu sakta men säkert växa här och var i utkanterna, så blundar man och drager andan och tänker på den bättre framtidsmänniskan, som kommer att med nödvändighet uppstå ur dessa goda förhållanden. Ett förnuftigt väsende, som i vackra former omgiver sig med det väsentliga och behövliga, ej mera, och som finner en harmonisk plan för livets strid och tid och ro till att ibland ’sidda å tänkja’.
När man börjar sin vandring på kyrkogården – i detta fall Västra begravningsplatsen – tycker man nog att man kommer lite bakvänt upp i det ljusa och verkliga liv, som man jagar efter. Det finns emellertid några passande övergångsstadier på den smala vägen från begravningsplatsen (bevare oss, vilket nyktert och klargörande ord!) till livet uppe på höjderna vid Högsbo. Bland annat tilldrager sig ett underligt hopspikat litet huskomplex ett visst förtvivlat intresse, där det ätt vid vägen melankoliskt utbjuder en underbar s.k. gödselkorra till beskådande.
Sedan blir det friskare och vägen, som är liten och intressant, höjer sig med bergens och vildblommornas tillhjälp.
Det är häruppe, på gränsen till det otroliga, det vill säga på gränsen till okristliga byggnadsbegrepp som kallas för Stadsgränsen, som Högsbotorparna delat vildmarken sinsemellan och brutit ljungen.
Det är en ung, men redan beprövad bygd, som ligger här under augustihimlen och ser så bofast och väderfast ut. Situationen är så dammfri som på ett fjäll, luften ren och siktig, allting är så lålngt ifrån förstadsaktigt. Hundarne bjäbba litet här och där i torpen, hönsen kackla – annars är det tyst häruppe, och endast de allestädes närvarande flygmotorerna mala högt under molnen den tysta luften till grovt ramlande gryn.
Det var år 1917 som staden gav ett kraftigt handtag åt egnahemsrörelsen genom att upplåta dessas utmarker i Västra Frölunda till ett enkelt och billigt bebyggande i en gles och lantlig plan. Egnahemsbyggandet i en stad har ju annars ej just varit varje mans sak – så förmögen blev man ju i regel ej att man kunde lägga den höga tomtkostnaden till grund för ett eget hus.
Men nu har det underliga inträffat, att den obemedlade har bäst råd att bygga – han kan i varje fall räkna med det mest effektiva stödet. Vackert illustreras denna sats här uppe på utmarkerna, där ett 60-tal bebyggda lägenheter vittna om stadens intresse för småfolkets egnahemslängtan.
Områdets uppdelning har medgivit ett angenämt glest bebyggande, tomterna på ett par – tre tunnland äro rymliga och medgiva både åkerbruk och boskapsskötsel, brunnar äro upptagna här och där som ge gott vatten, avloppet låter man söka sin väg enligt naturens egen fingervisning – och det kan ske utan olägenhet i dessa friska berg.
Arrendet för dessa lägenheter gäller 50 år och utgår med 25 eller 30 kronor pr tunnland. För själva byggandet bistår staden med lån till hälften av byggnadskostnaden. När härtill medgivits en så lång byggnadstid som 4 år, vilket gör möjligt för kolonisterna att med ömsesidigt bistånd komma mycket billigt igenom denna annars så kusliga affär som kallas husbygge, så kan man förstå att Högsbotorparen sitter med en jämförelsevis billig hyra och att han därtill har något för pengarna.
Nu bor han alltså här i berget, med några slipade hällar utanför stugan, en hund i kojan, några små furor som vindskydd, ringblommor och krasse, hustru och barn. Och i före detta ljungsänkan växer potatisen och kämpar havren med ogräset. Själv har Högsbotorparen i regel arbetet i staden och komma hem efter sin åttatimmarsdag till lantligt privata och uppfriskande göromål.
Det lilla lantbruket häruppe är ännu på ett mer primitivt stadium – men det kan bli bättre. Jorden, som man ser där en ny åkerlapp håller på att upptagas i ljungen, är långt ifrån dålig – som potatisjord är den fin. Den är varm, något sandig, lättarbetad, och god dränering befriar den rätt väl från s.k. bergsyra, som annars ger sig tillkänna här och ’bränner’. Där bergsyran är, där är ock bergets vilda blommor segt beståndande och talrika till individ och arter, säger torparen.
Någon ko kan man knappast hålla på dessa små hällor. Men grisar och höns och får och getter – det går för sig. Och barn kan man låta springa här hur många som helst. Det är det bästa, det, säger fruarna i torpen, att en är så fri och oberoende här och kan släppa de små utanför dörren och låta dem sköta sig själva, omgivna av inga faror. Det skulle då vara huggormar.
– Också på annat sätt är det allt bra häruppe, mena hustruarna på, om det bara ej vore så långt till spårväg. Men tålamod – det kan bli bättre när den bebådade linjen från Änggården runt Slottsskogen till Kungsladugård blir utlagd.
Som det nu är, kommer jag ovillkorligen att tänka på våra kulsprutehästar, som vi klövjade dessa ohyggliga redskap med i norra Bohusläns berg. Det är svårt att yttra sig om saken med så ytlig kännedom om förhållandena i Högsbolägenheterna, men det är tänkbart att några små klöfjehästar, om vilka man gruppvis slog sig tillsamman, skulle göra gott på transportväsendet inom kolonien. Kanske blev det för dyrbart eller på annat sätt svårt att organisera. Men terrängen inbjuder verkligen till klövjing med häst – och åtminstone undertecknad låter mycket, mycket hellre en liten stark häst bära sina grejor än han bär något själv, sådan är han.
En och annan entusiast kan man träffa under sin stilla gång däruppe. En energisk man som skördar ett torkat grönfoder av vicker och havre blir vältalig och prisar koloniens företräden.
Han sitter visserligen på friköpt grund i en äldre lägenhet, men därför må hans ord ej gälla mindre. Här är härligt, säger han. Alltid friskt och fint, den renaste luft. Och en still kväll här uppe – det är, må ni tro, till att njuta av! Det doftar mycket av marken och örterna, och går jag i björkhultet, så är det som den finaste parfym. Man kan rent av inte tänka sig något bättre. Men det här ogräset – säger han, stödd på tjugan och med en bekymrad blick på den av hästhovsblad dolda åkern intill – det är ett elände att få bukt med, det får man allt kännas vid som en fiende.
Den fienden synes man vara i lag med överallt i torplägenheterna och med bättre jordbrukaretag borde den snart gå ur fältet. Men i regel bor här nog folk, för vilka lantbruket är en ny och osäker erfarenhet, och den intensiva driften kan man knappast ännu begära. Nya åkrar brytas här och där, och ytligt betraktat ser det hela förhoppningsfullt ut.
Även interiörer av de små hemmen avslöja sig och jag har i gott minne det inre av en sådan liten putsad normalstuga med det allra yngsta av familjen förande ett avundsvärt soligt leverne kring husknutarne. Det är nog sant att man har sina små felbegrepp om vad för möbler och prydnader som göra en stuga till en stuga även inuti – vi äro långt avlägsnade från våra förfäders säkra smak i dessa ting.
Men det propra är välgörande i och för sig och skall ha kraftig honnör. Hur det är i allmänhet där uppe på höjden är ej gott att säga; men i regel räcker väl tid och krafter till att hålla i behagligt skick ett kök, ett större dagligrum och ett mindre sovrum på vinden.
På 1860-talet väckte boktryckaren, magister S.A. Hedlund en motion i stadsfullmäktige som lär ha varit den som i Göteborg införde bostadsfrågan i ledet av de stora och omstridda kommunalpolitiska frågorna. En kommitté som i anledning av motionen tillsattes gav i sitt utlåtande en beskrivning på bostadsförhållandena bland arbetarna i Göteborg.
När jag nu läser denna beskrivning och tänker på det utomordentligt goda intrycket som nu Högsbokolonien – i varje fall som en förutsättning – ger, så är känslan av medborgerlig tillfredsställelse mycket framträdande. Och jag är benägen att prisa icke endast de krafter som en gång började verka i rätt riktning, utan även den säkra och starka ambition, som våra nuvarande stadsplanemyndigheter och arkitekter besitta och som övervunnit befolkningens tröghet till medvetandet om, huruledes vackra och människovärdiga bostadsförhållanden skola kunna åstadkommas, förbättrande släktets hälsa och humör.
Klintens väg, ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18 augusti 1923
Ett av de mest tilltalande stadspartier som Göteborg äger överraskar vid nedstigningen från Högsbotorpen den okunnighet, som blyges bakom dessa rader. Det är Kungsladugårds egnahemsområde.
Det ligger ett stycke sympatisk vildmark mellan dessa Frölunda-utmarker och bemälda egnahemsområde. Marken sjunker i fasta stenvågor med björk och småfuror där den så bära kan, det hela mildras, någon ängsvall och åker uppträder, och slutligen är man framme vid en ås, som jag tror heter Klinten, efter som jag hört det uppgivas.
En utmärkt väg är lagd i serpentinslinga i östra kanten på denna ås och längs övre vägpartiet finner man något ganska idealiskt – en rad förträffligt ritade enfamiljshus i en färdig omgivning av behagfullt formade skogsträd, unga, graciösa och friska.
Rönnar finns det många och redan med rodnande bär, granarna äro särskilt fina tillskurna i kvistverket. Inbäddade i sådan grönska skulle dessa bostadshus ej behöva vara hälften så väl stiliserade för att göra sig bra.
Nu är deras formgivning och enkla träutsmyckningar mycket lyckad, det hela gör ett förtjusande intryck av natur, förnuft och smak. Ännu skicligare ha vederbörande lagt saken tillrätta på det område, som ligger fritt nedanför åsen – det är Klintens väg, Fågelfängaregatan m.m. Fågelfängaregatan är som ett litet muntert äventyr med sin lätta och animerade träarkitektur och med sina i valört rätt överensstämmande, ljusa och goda färger på husen.
Stängsel och trappverk liva upp med enkla medel. Med en smula uppvuxen vegetation böra dessa husrader bli någonting så gott och harmoniskt enkelt, att den som har förmånen att bo där helt säkert får sitt vardagshumör åtskillig grader i höjden.
Man har här verkligen en stark känsla av, att trevliga bostadsförhållande måste verk på sinnet och så att säga göra människan bättre, trots hennes kända förmåga att motsätta sig varje inflytande som kan neutralisera hennes älskade arv- och verksynd.
Man har också en känsla av att allmänhetens begrepp om arkitektur och husens förhållande till omgivningen högst betydligt klarnat – tack vare en övertygande fasthet hos våra byggnadsmyndigheter. Man ser detta – och man tänker förtvivlans tår i ögat på Långedragslinjesamhället, på våra svårartade skärgårdsvillor av nyare typ, med glasverandor om hörnen och lövsågning och torn.
Det verkar ganska mönstergillt, det som här åstadkommits av privata företagare med stadens stöd, och det som staden själv har i vardande. Enfamiljshuset blir ju alltid relativt dyrt – nu bygger staden därute 14 egnahemsbyggnader i tre sammanbyggda längor, med lägenheter om två rum, badrum och kök.
Denna lilla stadsdel, som ännu så länge lever sitt vackra liv för sig själv, kommer därmed att stå som ett exempel på ett par olika stadshustyper, som, efter både äldre svenska, holländska och engelska mönster, så småningom med sina varianter torde komma att på ett välsignelserikt sätt få dominera i ett framtida utbyggande av staden.
’Trädgårdsstaden’ kan väl ej bli den enda normala formen för framtidens bostadsbyggande i städerna, men av flera orsaker får man räkna med att hyreskaserner av känd typ allt mera komma att undvikas, och därmed ett närmande till egnahems-idéen åstadkommas på fullt allvar. Den sköna trädgårdsstaden kring ’Klintens väg’ är då en framtidsglimt, som är värd att studera för var och en, som tycker om att få sitt hopp om människosläktet uppfriskat.
Ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18 augusti 1923
C.T.H. (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 18 augusti 1923). Texten hämtad från Göteborgs historia.