För Göteborgs vidkommande hade inrättningen naturligtvis sin betydelse, men staden utvecklades ju och i början av 1800-talet blev intresset för våra kommunikationer livligare än någonsin förut. Så fann ju Göta kanalverk här i staden ett par av sina förnämsta finansiella stödjepelare uti kommerseråden B. H. Santesson och G. H. Ekman.
Den sistnämnde började ungefär vid samma tidpunkt som kanalarbetet påbörjades intressera några meningsfränder för en modern skjutsinrättning i Göteborg, vilken agitation bedrevs så energiskt, att den nya skjutsinrättningen redan 1811 var en verklighet. Antalet kuskar var då 35 och hästarne 81.
Inrättningen, som inom kort fick namnet om sig som den förnämsta och bäst skötta i riket, fick sin station på Stampen ett stycke från Drottningporten, leddes av en direktion, bestående av sex bland borgerskapets äldste. Och vid den-samma voro anställda en skjutsskrivare, en räkningshållare, en gatu-inspektor och en hållkarl, en stallinspektor, en underinspektör, en smed, en vagnmakare, en sadelmakare och ett trettiotal drängar.
Direktör var i början, om jag ej tar fel, kommerserådet Ekman själv, senare kom en annan av stadens köpmän, gamle Gustaf Lindström — mälteriägaren och handlanden på Stampen, som donerade över 100,000 riksdaler riksgälds till allmänna välgörenhetsinrättningar — i spetsen för Åkarstallen, som inrättningen i dagligt tal benämndes.
Under direktören sorterade stallmästare och fodermarsk eller rotmästare samt ett antal kuskar och drängar. De förstnämnde hade 17 skilling banko i dagtraktamente och varje dräng åtnjöt 33 riksdaler och 16 skilling banko i årlig lön jämte mat och fri bostad på stället. Kläder fingo de bestå sig själva, men inrättningen lämnade en hög cylinderhatt fritt, en riktig skorsten av fårull, framtill försedd med ett tre tum högt mässingsnummer.
Hästarna körde ut i tur och ordning. Reglementet föreskrev att ingen resande ägde rätt att få skjuts fortare än en timme efter beställningen.
Gubben Lindström förde ett lika patriarkaliskt regemente här som på Barnhuset och Fattighuset på Stampen, för vilkas skyddslingar han varmt intresserade sig. Han lade i dagen en faderlig omtanke om både drängar och djur, men såg noga till att de förre ej förföllo till lättja och oskicklighet i tjänsten. Och vad hästarne beträffar inköptes endast stora och kraftiga djur, vilka höllos vid ett utmärkt hull.
Var det levande materielet bra var det döda — kärror, schäsar, giggar, kalescher och vagnar — ytterst primitivt och kunde med allt skäl benämnas pinoredskap. Dubbelspännarne voro i likhet med enspännarne försedda med grova trädskaklor i stället för draglinor, vagnskorgen liknade mest en större låda, som vilade på två grova axlar utan fjädrar, allt av grövsta och klumpigaste virke. På dubbelspännarne funnos två säten med plats för två personer på varje, nämligen tre resande och kusken. Kärrorna saknade karmar, varför bagaget måste surras fast.
Den äldsta skjutsinrättningens hästar kunde icke beställas på kortare distans än till närmaste gästgivaregård. Österut voro Agnesberg och Lerum de närmaste. Även om man inte skulle längre än till Partilie beräknades skjutslegan som till Lerum. Och skulle man bara till Gullbergsbro fick man betala som till Agnesberg. Återskjuts eller s. k. bakskjuts med samma åkdon var strängt förbjuden.
Legan för en häst, när den resande själv bestod åkdon, var 28 skilling banco pr mil och därjämte 2 skilling banco pr mil i körpengar. Allt som allt blev det cirka 94 öre i nuvarande mynt pr mil.
Å skjutsinrättningen gick allt med militärisk regelmässighet, meddelar en gammal berättare från den tiden, vilken väl kände institutionen. I allmänhet funnos en mängd hästar inne, men reglementet föreskrev, att ingen resande hade rätt att få skjuts förr än en timme efter beställningen, och detta så väl som allt annat tillämpades så fast, att om där funnos 50 hästar inne och en resande gärna ville betala dubbla skjutspenningar för att genast komma i väg, så hjälpte det icke; den i reglementet omtalade timmen skulle förflyta, men sedan var skjutsen säkert färdig.
“Hästarne kunde icke, som förut sagts, få anlitas för varken kortare eller längre avstånd än till närmaste gästgivaregård. Om någon sålunda ville åka till Gamlestaden, måste han beställa hästen och betala samma skjutslega som om han åkte till Agnesberg; eller om någon ville åka till Partilie, måste skjutslega erläggas liksom till Lerum. Då var avgiften 28 skilling banco milen för varje häst.
