I Göteborg, Sveriges andra stad, rik, mäktig och blomstrande, hade redan på 1850-talet en andlig lifsrörelse begynt förspörjas, hvarom vi förut å sid. 1055 o. f. berättat. Vid början af 1860-talet fanns det därför en liten skara troende i staden.
Evangeliska sammankomster höllos vid den tiden i en skolsal å Hagaheden, där dock endast B. C. Rodhe, som år 1860 från Mölndal inflyttat till staden, fick leda andaktsstunderna, och, när sedermera denna lokal blef för trång, hyrdes en större sal i Pustervik. Domprosten Wieselgren, som med kärlek och nit befordrade den fria andliga verksamheten, invigde denna nya predikolokal. Äfven
den dåvarande adjunkten vid tyska kyrkan Colliander verkade med välsignelse för evangelii sak. Bland dem, som utan att vara predikanter då flitigt deltogo i det evangeliska arbetet, må nämnas handlanden Winbull och en dräng vid namn J.
Andersson, hvilka tjänade å den s. k. Brödrasalen. Emellertid blef det yttre lugnet snart stördt. Åtskilliga präster och äfven andra personer upptändes af nit för den »rena läran» och begynte fälla hårda och kärlekslösa domar öfver den nya och i deras tycke obehöriga verksamheten. Herren förde dock sin sak segrande
framåt.
De vänner, som sålunda några år samverkat för evangelii predikan och Guds ords spridning inom staden, bildade den 4 dec. 1861 »Göteborgs ev. luth. missionsförening», hvilket namn längre fram i tiden ändrades till Evangeliska missionsföreningen i Göteborg. B. C. Rodhe valdes till ordförande för föreningen
och innehade sedan detta uppdrag till och med år 1867. Sedan dess hafva kapten K. Kollinius, d:r E. W. Wretlind och direktör E. Rinman under flera eller färre år med nit och trohet skött denna syssla. Föreningens nuvarande ordförande är skolföreståndaren Olaus Lundén. Ar 1863 kallades och aflönades såsom predikanter maskinisten Mellgren från Halmstad och skolläraren G. Thorn från Hvetlanda. Såsom samlingslokaler användes under den närmast följande tiden Pustervikssalen och sedan den s. k. Bloms sal samt mindre lokaler i Redbergslid, Majorna, Galgkrokarne, Mölndal och Lindholmen. Den genom domprosten Wieselgrens energi förmedelst frivilliga medel uppförda Johanneskyrkan vid Stigbergsliden öppnades äfven för föreningens predikanter mot slutet af år 1866. Trots jordmånens hårdhet hade föreningen stadigt utvecklat sig under dessa år, så att man i dec. 1866 kunde väcka förslag om att få ett eget missionshus, där äfven ett mindre barnhem skulle inrymmas. Redan i jan. 1867 inköptes i Haga ett hus, som inreddes för detta ändamål. Huset invigdes af domprosten Wieselgren den 17 okt. samma år, vid hvilket tillfälle äfven d:r P. Fjellstedt och missionär Traasdal predikade. Sedan föreningen nu erhållit en egen
samlingslokal, kunde verksamheten bedrifvas med större kraft och framgång.
Då predikanten Thörn på grund af sjukdom icke längre kunde offentligen förkunna Guds ord, kallades ofvannämnde Traasdal till predikant i föreningen. Han verkade i denna egenskap med mycken välsignelse från slutet af år 1866 till i maj 186g, då han återvände till Norge. Dessutom betjänades föreningen med ordets predikan af flera enskilda personer, som ägde gåfvan att offentligt vittna om Herren. För öfrigt besöktes staden i många år regelbundet en gång hvarje kvartal af Jönköpings missionsförenings predikanter.
Alltsedan år 1863 hade predikande bröder och skriftspridare från staden besökt de närmast liggande orterna äfvensom Trollhättan, Vänersborg, Alingsås m. fl. mera aflägsna platser. År 1868 förenade sig evangelii vänner på dessa och flera andra platser i denna del af provinsen med Göteborgs missionsförening för att erhålla mera regelbundna predikobesök och lämnade i mån af förmåga penningebidrag därför till föreningen. Efter hand kallade ock missionsföreningen allt flera aflönade predikanter, och år 1874 uppgingo de till ett antal af icke mindre än 9. Från dec. 1868 till 1875 verkade Håkan Bengtsson från Skåne såsom
predikant i föreningens tjänst hufvudsakligen inom själfva staden. S. m. kandidaten Edv. Österman predikade äfven mycket flitigt så väl i missionshuset som ock i Johanneskyrkan under åren 1873 —1876, tills han sistnämnda år prästvigdes och blef anställd såsom predikant vid kapellet å Klippan. I sept. 1874 antog föreningen studeranden Anton Ljunggren såsom fast anställd predikant i staden, hvilken befattning han innehade till juli 1891. Genom sin predikan, sin tjänstvillighet, sitt vänliga och kärleksfulla väsende verkade han under denna långa period till ej ringa välsignelse och tillvann sig mångas kärlek. Under de senare åren blef dock, tyvärr, detta goda förhållande mer och mer stördt på grund af hans vacklande hållning i vissa lärofrågor. Under åren 1880 —1882 verkade J. Holmgren såsom aflönad predikant i staden. På hösten 1883 kallade missionsföreningen Sam. A. Johansson, Jönköpings missionsförenings mångårige och välkände predikant. Han antog denna kallelse och inflyttade till staden i okt. 1884, där han sedan verkat med rik välsignelse i föreningens tjänst. En lefnadsteckning öfver honom meddelas längre fram. Många frisinnade troende prästmän samt lekmannapredikanter från andra orter hafva dessutom under årens lopp rätt ofta förkunnat evangelii ord så väl i missionshuset i Haga som ock i föreningens nya stora missionshus. Detta hus, som bär namnet Betlehemskyrkan och invigdes den 16 okt. 1884, är en af de frikyrkliga missionsvännernas största och dyrbaraste predikolokaler i landet. Så småningom hafva dock de troende prästerna numera dragit sig tillbaka från samverkan med de frikyrkliga.
Från och med år 1880 inträdde en väsentlig förändring i missionsföreningens ställning i fråga om verksamheten på utom staden liggande orter. Sagda år bildade nämligen de frisinnade troende i Göteborg i förening med de närboende landsortsvännerna Västkustens missionsförening i syfte att till gemensam verksamhet förena Guds ords vänner i denna landsände, hvilka i lefvande tro på Jesus Kristus ville där arbeta för evangelii utbredande.
Beträffande förhållandet inom Göteborgs missionsförening och bland de troende för öfrigt inom staden i fråga om olika läromeningar, hvarigenom deras stadga i Herren och deras rotfäste i hans ord pröfvats, så hafva nog äfven här tid efter annan åtskilliga slitningar förekommit, ehuru dock kanhända mindre än på de flesta andra platser i landet. Så t. ex. framkallade visserligen den på 1870-talet uppkomna striden om försoningens betydelse mycken rörelse äfven i Göteborg och dess omnejd, men den åstadkom icke någon egentlig splittring ibland de
troende. Vid samma tid började ett flitigt rannsakande i Guds ord rörande de troendes förhållande till världen i fråga om nattvardsfirande och församlingsgemenskap. Några af föreningens medlemmar jämte åtskilliga andra troende slöto sig sålunda utan mycket uppseende tillsamman och bildade på vintern 1875 —1876 en friförsamling samt hyrde sig en särskild samlingssal vid
Vallgatan. Emellertid blef det enskilda nattvardsfirandet snart ett trängande hjärtebehof för allt flera bland de troende, hvilka utan att skilja sig från föreningen kommo tillsamman för detta ändamål likaledes till en början i en egen sal, belägen vid Sillgatan. Snart nog blef deras antal så stort, att denna fråga utan fara för splittring kunde öppet diskuteras i föreningen, hvarefter missionssalen i Haga användes vid enskilda nattvardsgångar. Då nu efter hand allt flera af föreningens medlemmar började deltaga i nattvardsfirandet där, så ledde detta därtill, att föreningen år 1880 ombildades till en kristen församling. Samtidigt förenade
sig med den nybildade församlingen de vänner, som förut brukat samlas å Skolgatesalen eller f. d. Vallgatesalen.
Vid ungefär samma tid blefvo Boardmans skrifter öfversatta till svenskan och började blifva kända i vårt land. I synnerhet väckte hans bok »Glädjen i Jesus» stort intresse hos många bland Guds folk. Hittills hade bibelns lära om helgelsen fått träda mycket i skuggan för andra viktiga lärofrågor. Nu framhölls af Boardman m. fl. vikten af helgelse, hvarjämte en särskild tonvikt fästes vid en stadigvarande och kännbar glädje och segerkraft i Jesus. Men härvid märkte man icke faran af att kunna råka in i den öfverdriften att tro sig redan här på jorden kunna nå den högsta fullkomlighet. Man arbetade för att få hvila och glädje och råkade därigenom in under ett nytt träldomsok. År 1882 började äfven den danske predikanten Kringelback å särskild lokal i staden med mycken värma och stort nit framhålla helgelsens nödvändighet. Men då han icke stannade vid att hänvisa till andens seger öfver köttet, hvilket utgjorde grundtonen i Boardmans predikan, utan lärde, att de troende icke kunde vara bekväma för Guds rike och dö saliga, förrän synden hos dem var fullkomligt uppryckt med rötterna och de sålunda kunde bekänna, att de intet »kött» vidare hade, så framkallade denna predikan mycken ledsnad och bedröfvelse hos flertalet af de troende, helst som rätt många, sorgligt nog, började omfatta dessa villomeningar.
Under denna period blef nog mycken ädel säd utsådd, men, »medan folket sof, sådde ovännen ogräs bland hvetet.» Den gamle Boardman, som genom bref fick kännedom om, att den eld, han tändt, genom nya obibliska läror hotade att blifva en »vådeld», blef häröfver bekymrad och skref ett varnande och upplysande bref till sina vänner i Göteborg, men de ifrigaste anhängarne af denna läromening ville ej lyssna till den gamle lärarens röst. Somliga af dem, som käckast bekände fullkomlig syndfrihet, blefvo under de närmast följande åren anhängare till den
sorgligt ryktbare d:r Lee, andra till Svedenborgs lära, under det andra återvände till världen.
Den förut nämnde predikanten Ljunggren, som en tid var en ifrig förkämpe för nämnda obibliska helgelselära, slog sedan om och förfäktade nu den s. k. betalningsteorien, hvarigenom en ny partistrid upplågade, som hotade att framkalla splittring inom missionsföreningen. För att om möjligt förebygga denna fara och emedan föreningens ekonomi icke längre tillät aflönandet af mer än en predikant, blef Ljunggren uppsagd i egenskap af aflönad predikant. Emellertid bildades af honom och hans liktänkande vänner i januari 1891 en ny förening med namnet Ev. lutherska missionsföreningen, som sedan hyrde en predikolokal i närheten af stora salutorget och anslöt sig till Fosterlandsstiftelsen. Det bör ock anmärkas, att genom predikanterna Bergegrens, Virséns och Neiglicks verksamhet en söndring uppstod för flera år sedan inom Majornas missionsförening, så att en ny förening där bildades, som tog sig namnet »A och O». Denna förening har hållit sina möten i f. d. familjeföreningens lokal.
Att under allt detta vågsvall den Evangeliska missionsföreningen gått framåt i stadga, så att den kommit dit, där den nu är, därtill har Herren i icke ringa mån begagnat E. Rinman, som under sitt ordförandeskap med mycken visdom och varmt herdasinne skötte sitt kall.
Sedan Betlehemskyrkan blifvit uppförd, bildade evangelii vänner i Majorna och i Redbergslid, de alldeles motsatta delarna af staden, på grund af lokala förhållanden egna föreningar samt byggde egna missionshus.
I Majorna hade missionsverksamheten i flera år uppehållits på det sätt, att missionsföreningen i staden sände en predikant, som höll sammankomst hvarje tisdags afton i en småbarnsskolesal därstädes. Denna verksamhet ansågs dock icke motsvara behofvet af Guds ord inom denna stadsdel, där många tusen
invånare funnos. Med anledning häraf hölls den 19 mars 1883 ett sammanträde för att öfverlägga om hvad som kunde och borde göras för att få till stånd en kraftigare och mera liflig missionsverksamhet i Majorna, och sålunda bildades då en förening med namnet Majornas missionsförening. Pastor Edv. Osterman valdes till ordförande för föreningen och kvarstod på denna post till den 16 mars 1885, då han efterträddes af folkskolläraren K. J. Rosén. Ar 1892 skedde nytt ordförandeombyte inom föreningen, i det att handlanden B. Olsson erhöll detta förtroendeuppdrag, som han sedan dess innehaft.
En af den nybildade föreningens första åtgärder var att skaffa sig en särskild predikolokal. För detta ändamål hade under föregående år medel insamlats och en byggnadsfond bildats, som nu togs i anspråk. Den 17 sept. 1884 började uppförandet af Majornas missionshus, och arbetet bedrefs sedan med sådan
raskhet, att huset var färdigt redan den 24 mars 1885. Stor var föreningsmedlemmarnes glädje och tacksamhet till Gud för att nu äga ett eget rymligt missionshus. Sistnämnda år genomfördes en viktig organisationsförändring inom Majornas missionsförening, i det att den ombildades till en församling med biblisk församlingsvård. Visserligen har äfven denna församling fått genomlefva vissa kritiska tider, men i stort sedt har Guds
välsignelse i rikt mått hvilat öfver densamma. I synnerhet under vintern 1893 —1894, då en nådevind från Herren blåste inom Majorna och många lämnade sig åt Gud, förökades hennes medlemsantal ej obetydligt. Inom församlingen finnes en talrikt besökt söndagsskola samt en ungdomsförening, hvars medlemmar
nitiskt arbeta för evangelii framgång. Äfven hednamissionen omfattas med varmt intresse både af församlingen och ungdomsföreningen, som gemensamt underhålla tre evangelister i Kongo.
Vid ett den 9 nov. 1884 anordnadt sammanträde för missionsvännerna i Gamlestaden och Redbergslid gjordes hemställan därom, att de troende i denna sistnämnda stadsdel skulle sammansluta sig till en missionsförening i syfte att åstadkomma en mera ordnad evangelisk verksamhet därstädes. Efter mycken bön och flera öfverläggningar rörande denna angelägenhet bildades den 16 i samma månad Redbergslids missionsförening. Den nya föreningens förste ordförande blef bildhuggaren J. Andersson, som innehade detta uppdrag till den 15 sept. 1886. Föreningens nuvarande ordförande är öfverläraren J. A. Jarlen.
Redan vid föreningens bildande satte hon på sitt program att bygga ett eget missionshus å Olskroken. Beslut därom fattades den 26 nov. 1884, och, sedan tomtplats blifvit inköpt, lades den 3 febr. 1885 under bön och sång grundstenen till det nya huset. Detta missionshus, hvars uppförande kostat omkring 85,000
kronor, invigdes för sitt blifvande ändamål den 11 nästföljande oktober. Det innehåller utom en treflig predikolokal med en rad läktare ett predikantrum samt 25 bostadslägenheter.
Sedan föreningen i några år haft flitiga besök af moderförsamlingens predikanter, har hon under de senare åren i fråga om predikoverksamheten hufvudsakligen betjänats af predikande bröder inom sin egen krets. Därjämte har hon fått mer eller mindre regelbundna predikobesök af flera ordets tjänare från skilda föreningar. Det lugn, som ständigt präglat denna förenings utveckling, har hon ännu att glädja sig åt.
Dessa två nu nämnda föreningar stå emellertid fortfarande i broderlig samverkan med den äldre och större missionsföreningen i staden. Icke så få af de tre föreningarnas medlemmar äga gåfvan att offentligen vittna om Herren och deltaga i predikoverksamheten på en del mindre samlingslokaler så väl inom staden som ock i dess närmaste grannskap. Inom staden bedrifves likaledes en stor och betydelsefull söndagsskolverksamhet, hvarjämte ett flitigt arbete utföres i flera grenar för hednamissionen och sjömansmissionen.
För öfrigt har den fria andliga verksamheten i Göteborg synnerligast under de senare 20 åren fått en större och mera mångsidig utgrening än under den första tiden. Ty dels hafva metodisterna och baptisterna under dessa år utöfvat en
framgångsrik verksamhet inom samhället, dels hafva en del andra små föreningar arbetat sig fram, hvarjämte sedan början af 1880-talet flera begåfvade troende prästmän efter hand blifvit anställda vid stadens kyrkor.
Utdrag ur den inre missionens historia av Erik Jakob Ekman, 1896-1902