Manegen Östra Larmgatan

MÅNGA GÖTEBORGARE av de äldre generationerna erinra sig helt visst den forna manégen i Kungsgatans fond nära Vallgraven, just där Abrahamsonska affärshuset reser sina ansenliga murar. Manégen ifråga byggdes 1824 och ägde bestånd i jämt ett halvt sekel. Bilden som vi lämna är från 1860-talets mitt, 
då kanalens kajer vid Östra Hamngatan ombyggdes. I förgrunden synes Oléhnska huset, i bakgrunden å samma sida båtåldermannen Söderborgs, den samme som hugfäste sitt namn genom en bekant donation. Därintill, i fonden, skönjes manégen vid Östra Larmgatan. 

Det första ridhuset eller ridbanan, som det i allmänhet benämndes, var som jag 
förut meddelat beläget vid Masthamnen, intill nuvarande Packhusplatsen och 
begagnades tidigt på 1700-talet. Och redan på 1730-talet ordas om ett konsortium som med en löjtnant i spetsen ägde detsamma. 

När detta tjänat ut, byggdes manégen vid Larmgatan, vars omgivning med de skräpande vallämningarna var föga inbjudande. Men det brydde stadens jeunesse dorée, vilken begagnade manégen som ridhus, sig föga om. Manégen var livligt frekventerad både om dagarna och kvällarna. Man övade sig i ridkonsten, ty denna ingick förr i högre grad än nu som ett viktigt led i den välsituerade ungdomens uppfostran. Och om kvällarna uppträdde i regeln något 
cirkussällskap, ty smaken för arenans konster har alltid varit ganska utpräglad i denna stad. 

Ridundervisningen bestreds i 1800-talets förra hälvt av en stallmästare vid namn Klinteberg, vilken var en första rangens hästkarl, men också en mustig krabat, vars grovkornighet och fula uttryck kommo mången liten societetsdam att hissna — innan hon blev van vid det. Det var emellertid icke ungdomen allenast, som övade sig i hippologien. Även äldre, stadgade grossörer, ämbetsmän och 
präster räknades bland den hetlevrade stallmästarens elever. 

Under det halva sekel manégen existerade uppträdde en mängd mer eller mindre populära cirkussällskap och av dem som en äldre generation ännu minnes äro Fourmiéres och Leonards omgivna av den starkaste glansen. De gamle veta också att berätta om undersköna cirkusdamer och djärva, ståtliga jockeyryttare, vilka förvredo huvudena på den tidens herr- och dampublik. Foumiére gav storartade pantomimer såsom Mazeppa och Wilhelm Tell. Men framför allt drog han folk med en som hette “Amerikanska apan“. Dennas roll spelades av en ung man som hette Springer och som besatt en nästan övermänsklig vighet och smidighet. 

Mycket populär var också gamle Gauthier, vilken jag sist såg uppträda här i Göteborg i ett tält nära Hagakyrkan, före Storgatu-områdets bebyggande. Gubben var mycket gammal och varje år firade han sin 80-åriga födelsedag på en mängd ställen, då gubben, dagen till ära, dansade på lina iklädd träskor. Om vintern höll han till i manégen vid Larmgatan. Det berättades förövrigt om Gautier att han i Stockholm vid 89 års ålder hoppade över fyra hästar och vid 93 år slog saltomortal och dansade på lina. 

En gång anlände till staden en cirkus Guerra, vars direktör och förnämsta magnet, en lika skicklig som charmant och bedårande skolryttarinna Magdalena Cremzow, togo in på Göta källare. Sällskapet gjorde stor lycka, ej minst den sköna Magdalena, för vilken stadens jeunesse dorée råkade i eld och lågor. Men ryttarinnan, har en gammal göteborgare berättat, hade en beundrare i den bistre direktören, som strängt bevakade hennes steg och ej på villkor lät någon obehörig uppvakta den sköna. För att vara fullt säker i det avseendet hade han placerat sin hund, en jätte av släktet canis, utanför ryttarinnans rum på Göta källare. Och där låg den fyrbente vaktaren ständigt på post. 

Detta var ett aber för alla de ungdomar, som suckade för den vackra cirkusdamen. Ingen vågade sig heller dit, ingen mer än en. Denne, en galant handlande, som vi kunna kalla L., tog kärleksguden i hågen en förmiddag, då han visste att den sköna var allena, utrustade sig med en utsökt bukett och klev in på hotellet. Mycket riktigt: där låg en fyrbent Cerberus på post utanför den skönas dörr. Men egendomligt nog visade sig hunden alls inte ovänlig, tvärtom, han viftade svans och såg rent av inbjudande ut. Och så kom tillbedjaren in.

Allt hade således gått bra. Men i fortsättningen gick det sämre. När den uppvaktande kavaljeren efter ett kort besök, förmodligen i fruktan för Guerras ankomst, ämnade draga sig tillbaka, visade hunden en annan uppsyn. Han morrade och reste borst och tillät på inga villkor mannen komma ut igen. Alla försök voro fåfänga. 

Efter någon timma återkom den svartsjuke och hetlevrade cirkusdirektören, som dresserat sin hund till denna knepiga taktik; men över sista scenen i komedien, som höll på att sluta som en tragedi, drar jag medlidsamhetens djupa slöja. 

Jag skulle kunna nämna ännu flera namn, men nöjer mig med ett sista — Galvano. Det bars av en skön italienska, vars plastiska attityder på hästryggen utmärktes av mycken grace och elegans. Hennes namn låg i varenda göteborgsherres mun, och naturligtvis frestade hon också den tidens witzmakare. De kallade henne för — Galvanoplastiken. 

Med manégen var för övrigt ett av Göteborgs äldre och förr mycket bemärkta namn oupplösligt förbundet. Jag menar det Everska, vars representanter, åtminstone i de äldre generationerna, alltid intresserat sig för hästsporten. Det var grosshandlaren Alfred Evers som ägde manégen, vid vilken han var så varmt fästad att vederbörande hade ett fasligt arbete med att förmå honom att låta riva 
den. I ett kvarts sekel efter gaturegleringen och Stora Nygatans bebyggande stod den kvar och skräpade. Men år 1874 beseglades dess öde. 

Alfred Evers, som hade vinhandel vid Södra Hamngatan näst intill Wijkska huset, var tillika hanoveransk konsul och godsägare på Ström och ägnade sig med lidelsefullt intresse åt hippologien. Han dog 1899, men redan dessförinnan eller 1882 fick staden ett nytt ridhus vid Lorensberg, i hörnet av Södra Vägen och 
Engelbrektsgatan. 

På hans gamla manégetomt uppförde köpmannen August Abrahamson 
1876 ett större affärshus i tre våningar.