Svenska Oljeslageri AB

1823 köpte M.E. Delbanco ett oljeslageri i Mölndals Kvarnby av målareänkan Liljedahl i Göteborg. För övrigt fanns där också två oljeslagerier som tillhörde firman Peter Dahl & Co. och från 1832 G. F. Hennig. Oljeslagerierna tillverkade linolja och framförallt oljekakor. De senare användes som djurfoder och utskeppades huvudsakligen till England. Kvarnfallet nr 9  köptes eller arrenderades troligen av M.E. Delbanco från år 1826.

Redan 1826, då verksamheten började på allvar, tillverkade Delblanco med fem arbetare för 21 000 rdr, medan P. Dahl & Co i sina två fabriker med sex arbetare producerade för 20 000 rdr och några smärre fabriker i det övriga Sverige tillverkade för ej fullt 10,000 rdr; 1832 hade Delbancos företag expanderat och han hade då två fabriker, med tillsammans fjorton arbetare, medan Hennig sysselsatte endast åtta arbetare. Ytterligare 15 år senare hade Delbanco tjugo arbetare och ett tillverkningsvärde av 114,000 rdr, medan Hennig tillverkade för 23,000 rdr och hela det övriga landet för 270,000 rdr. Sonen Eduard Delblanco blev delägare i företaget år 1845.

1848 lade Hennig ner sina oljeslagerier (anläggningarna köptes av Delbanco, en av dem på tomten kvarnfallet 10) och från 1851 fanns bara Delbancos slageri kvar i Mölndal. 1861 fanns det trettioåtta arbetare i Delbancos företag och tillverkningsvärdet var 438 000 av hela rikets 1 280 414 rdr. 1892 köptes även de båda fallen nr 6 och 7 av M.E. Delblanco och oljeslageriverksamheten byggdes ut.

Efter Mendel Elias Delbancos död övertogs ledningen och hela ägandet av sonen Eduard Delbanco (1817-96) och tillverkningsvärdet var år 1870 755 000 rdr, nästan hälften av hela landets. 1910 var tillverkningsvärdet 1 878 000 kr. 1882 blev svågern Carl Leffler (1854-1926), gift med Hanna Delblanco (1858-1925), delägare och 1887 också sonen Gustaf Delbanco (-1896). Vid Eduard Delbancos död och sonens död samma år övertogs ledningen för företaget av Carl Leffler.

Vid sekelskiftet 1900 omfattade oljeslageriet kvarnfall 4-12 på norra sidan forsen och ägdes av Handels och Fabriks AB M.E. Delblanco. Antalet anställda var omkring 50 stycken. Förutom oljekvarn drev Delbanco även en kritkvarn som gjorde det möjligt att tillverka och sälja linoljefärg. Utöver oljeslageriet tillverkade företaget även vaxduk och bedrev färgning under åren 1835–1850.

1916 slogs Delbancos oljeslagerier ihop med Sommelius & Co:s oljeslageri i Stockholms län och Trollhättans oljeslageri, som dock lades ner direkt, till Svenska Oljeslageri AB (SOAB). Huvudägare i företaget blev därefter Gamlestadens Fabriker AB (från 1962 Investment AB Asken) och Wallenbergintressen (sannolikt AB investor). Huvudkontoret för det nya företaget förlades i Mölndal. Carl Lefflers son med Hanna Delbanco, Hakon Leffler (1887-1972) blev VD för det nybildade företaget. Fram till 1916 bedrev även företaget en viss kvarnrörelse invid oljeslageriet. Antalet anställda i hela företaget var 100 stycken år 1920, lite fler än hälften fanns i Mölndal. Styrelsen bestod vid denna tid av Axel Carlander, C.M. Blidberg, Hakon Leffler, J. Nachmanson och K.P.A. Wising.

1929 blev Hakon Leffler vice VD i Gamlestadens Fabriker AB och 1935 VD och därefter var han styrelseordförande i samma bolag 1954—62. Han efterträddes av P.O. Westerberg som VD i SOAB från 1928. 1939 efterträddes han i sin tur av H.E. Helmerson.

Under mellankrigstiden var konkurrensen hård och de båda fabrikerna moderniserades. Andra världskrigets utbrott innebar en ny risk för att råvarutillförseln skulle förhindras, varför ledningen försökte finna nya produktionsgrenar. Syftet var dels att garantera de anställda full sysselsättning, men också att kunna bidraga till att täcka landets behov av sådana råvaror, som det skulle vara svårt att importera under kriget.

De nya produkterna bestod av alkydhartser. För tillverkning av dessa krävdes ftalsyraanhydrid, vilket företaget började tillverka år 1942. År 1945 inleddes forskningsarbete på fenolhartser och karbamidhartser, produkter som användes inom färgindustrin.

Företaget tog fram den omättade esterplasten, som var starkare än järn, men med endast en fjärdedel av järnets vikt, år 1954. Forskningen medförde att den tekniska personalen ökade från tre kemister år 1939 till 120 ingenjörer och laboratoriebiträden 1959. Under 1940- och 1950-talen skedde också en stor utbyggnad av lokalerna i Mölndal.

Aktiemajoriteten förvärvades på 1940-talet av Kooperativa Förbundet (Wikipedia har delvis felaktig information om ägandet mellan 1916 och 1963 och Stockholms Rederi AB Svea men från mitten av 1950-talet var Svea ensam ägare av företaget. Från 1947 var Emanuel Högberg (huvudägare i Svea) styrelseordförande i företaget. När Helmerson avgick som VD 1959 ersattes han av Bengt Skånsberg.

Modo förvärvade 1963 företaget och det kom senare med namnet Berol Kemi AB i Statsföretags ägo. År 1979 förvärvades det av AB Wilh. Becker, varvid Beckers flyttade större delen av sin produktion av alkydbindemedel från Lövholmen i Stockholm till Mölndal. Företagets namn ändrades då till SOAB AB. Företaget förvärvade också en mindre kemisk fabrik på Norra Ågatan i Mölndal längre ner längs med Mölndalsån.

SOAB 1970

SOAB I Mölndals Kvarnby 1970

Beckers sålde 1997 SOAB till amerikanska McWhorter, som drev verksamheten vidare via dotterbolaget McWhorter Technologies AB. McWhorter-koncernen såldes år 2000 till Eastman Chemical Company och året därefter bytte McWhorter Technologies AB namn till Eastman Chemical Sweden AB. År 2004 köptes det av Apollo Management och namnet ändrades till Resolution Specialty Materials Sweden AB. Året därefter bildades ett nytt bolag inom Apollogruppen och anläggningen i Mölndal fick namnet Hexion Specialty Chemicals Sweden AB.

Fabriken vid Norra Ågatan kvarstod i Berol Kemis ägo år 1979 när fabriken i Mölndals Kråka såldes. Berol Kemi AB såldes av Statsföretag år 1985 och det kom från 1988 att ingå i Nobel Industrier under namnet Berol Nobel AB. Nobel Industrier förvärvades år 1994 av Akzo och namnet blev Akzo Nobel. Fabriken lades ner någon gång i början av 2000-talet och revs en tid därefter. Företaget hade också ett kemikalielager vid Grevedämmet längst upp i Mölndals Kvarnby.

Akzo-Nobel vid Norra Ågatan år 2000

Akzo-Nobel vid Norra Ågatan år 2000.

I december 2006 beslöt den dåvarande ägaren Hexion Speciality Chemicals Inc att fabriken i Mölndal, som hade omkring 50 anställda, skulle läggas ner, vilket skedde våren 2007.

Källor:
A. Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 del 1, 1963
Svens Industrikalender 1921

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.