När Arbetareföreningen började stod samhället i nyliberalismens och skarpskytterörelsens tecken. En demokratisk tidsålder begynte. Klasskillnadsmärkena hade — som man bl. a. kunde förstå av skarpskyttarnas samkväm och pittoreska söndagståg — flyttats ut några steg. Förbrödringskänslan vaknade. Folket kände en ny längtan efter sammanslutning, fast i andra former än den förgångna skråtidens.
Från Tyskland hade vid denna tidpunkt den bekante nationalekonomen Schulze-Delitzsch’ idéer gått ut över världen, görande gällande att arbetsklassens frigörelse och lyftning ej var möjlig genom andra medel än självhjälpens och sammanslutningens. Dessa idéer vunno mera anklang än Lasalles socialistiska, emedan man tyckte att de sistnämnda lika litet som det forna skråtvånget kunde främja arbetarnes väl.
En av Göteborgs mera betydande och för folkets väl mest intresserade män, häradshövdingen, sedermera generaldirektören för fångvården Sigfrid Wieselgren framhöll en gång i 1870-talets början i ett utmärkt föredrag om de arbetande klasserna inför Arbetareföreningen denna tidsföreteelse och sade bl. a.: “Arbetarnes intresse, vilket fordom gestaltade sig i gillen och skrån, uppträder nu i mera månghövdad form.
Särskilt härvidlag såsom föreningar, till vilka tillträdet vanligen är fritt för alla som vilja så väl bidraga till som skörda fördel av föreningens uppgift och mål. Nämnande sig än efter flertalet av sina medlemmar arbetare-föreningar, än efter sitt speciella syftemål förskotts- och kreditföreningar, husbyggnads-föreningar, försörjningskasse-föreningar m. m. är det på höjandet av sina medlemmars ekonomiska välstånd, dessa sammanslutningar i de flesta fall rikta sin verksamhet. Stundom avse de därvid närvarande, stundom framtida behov. Även kunna de åsyfta sina medlemmars framsteg i sedlighet och bildning, såsom t. ex. nykterhetsföreningar, läse- och undervisningsföreningar o. s. v. Alla grunda de sig på tanken att genom förenandet av de många små tillgångarne kunna göra mera betydande insatser i, om vi så få säga, vare sig den ekonomiska eller den intellektuella kapitalbildningen, och därigenom även skörda desto större vinst. Man kan icke nog högt skatta det gagn, sådana föreningar, då de klokt skötas, kunna utveckla, liksom man icke heller nog djupt kan beklaga det stundom inträffande fallet, att de av en eller annan anledning låta förleda sig att frångå sin egentliga uppgift, oftast därigenom, att de söka jämte denna foga strävanden av annan art.
Så hava icke sällan i andra länder arbetareföreningar urartat till politiska klubbar, där en och annan intelligent fribytare ofta för själviska och fördärvliga ändamål vetat rycka med sig den i slika ting föga bevandrade skara, över vars öron han förfogat. Så har hos oss mången arbetarförening trott sig böra sörja även för roandet av sina medlemmar, och därigenom blivit ett slags mellanting av inrättning, som med ena handen tar vad det med andra handen giver. A ena sidan söker en dylik förening att åt sina medlemmar skaffa stadga i sedlig hållning samt, genom sparsamhet och god förvaltning, ökade tillgångar — å andra sidan hjälper hon dem att för tillfredsställandet av deras njutningslystnad i lättsinne förskingra vad de kunnat spara ihop.“
Hantverks- och arbetarklassens lust till sammanslutningar enligt nya former tog sig uttryck i Göteborg vid 1800-talets mitt bl. a. genom Bildningscirkeln, vilken framträdde första gången under 1840-talet och hade till uppgift att bereda medlemmarna tillfälle till inhämtande av nyttiga kunskaper, idéutbyte, städat umgänge samt oskyldiga och förädlande nöjen, såsom musik, sång, föredrag, utflykter och dansgillen. Sammankomsterna höllos på Bloms sal under hela 1850-talet en gång i månaden och rönte stark tillslutning. En och annan har i Bildningscirkeln velat se den egentliga förebilden till den på 1860-talet stiftade Arbetareföreningen och däruti har man utan tvivel rätt. Ty dels upptog denna i viss mån Bildningscirkelns program, dels skänkte den sistnämnda efter upplösningen, vilken förmodligen skedde i 1860-talets början, sin egendom till den nya föreningen.
Bildningscirkelns upphovsman och förste ordförande var föreståndaren för Chalmerska institutet, professor Palmstedt, vilken efterträddes av Handelstidnings-redaktören Sandvall. Den sistnämnde avgick emellertid rätt snart ur cirkeln och stiftade i januari 1851 en Arbetareförening, vars verksamhet skulle befrämja upplysning och sedlighet, vidare arbetsklassens utkomst och förkovran i materiellt hänseende. Denna var den första arbetareföreningen i egentlig mening, men dess livstid blev inte lång. Sandvall måste, som bekant, rymma fältet 1852 och i slutet av samma år dog hans förening. Bildningscirkeln däremot fick nytt liv genom den man, vilken efterträdde Sandvall såsom Handelstidningens ledare — den namnkunnige publicisten S. A. Hedlund — vilken sistnämnda år slagit sig ned i Göteborg. Han intresserade sig också för den planerade nya Arbetareföreningen, men avböjde att medverka vid ledningen.
Idégivaren till Arbetareföreningen var en man vid namn Gottfrid Lindman, vilken året före starten gått omkring på verkstäderna och agiterat för en sammanslutning mellan arbetare. Han var något socialistiskt anstucken och det var egentligen en annan mans, den förste ordförandens förtjänst att föreningens första verksamhetsår gingo efter Schulze-Delitzsch’ska linjer. Lindmans förarbete må dock icke underskattas. Genom hans energi och entusiasm hade över 700 personer antecknat sig och dessa voro på våren 1866 eniga om att bilda en förening, närmast syftande åt sjuk- och begravningshjälp.
Lindman skildes snart från sammanslutningen, men den övriga interimsstyrelsen, i vilken en så betydande yrkesman som pianofabrikören J. G. Malmsjö hade säte, arbetade vidare på konstitutionen. Stadgeförslag utarbetades och offentliggjordes i Handelstidningen under sommaren. Sammanslutningen skulle, enligt detta, bilda en föreningspunkt för medlemmarna för utbyte av tankar, åhörande av föredrag, sång och musik; en sjuk- och begravningskassa samt en sparkassa skulle upprättas, ävensom en försäljningslokal, där livsmedel kunde tillhandahållas medlemmarna till billigare priser. Ävenså ifrågasattes en bostadsförening. Man sökte vidare förbindelse med intresserade medlemmar av andra samhällsklasser, för att få dugligare ledning.
Det konstituerande föreningsmötet hölls på börsen den 19 augusti 1866. Man hade vunnit S. A. Hedlund för saken och ordförandeklubban lades vid detta tillfälle i hans kraftiga hand. Närvarande voro bortåt 600 personer och i den första styrelsen insattes bl. a. tidningsmannen Axel Krook, smedförmannen C. F. Samuelsson, målaren N. Frykberg, snickerifabrikören F. O. Strömman, snickaren C. G. Särnholm, målaren S. V. Rubenson och handlanden Johannes Nilsson.
De första sammanträdena höllos i den gamla, för några år sedan
nedrivna Navigationsskolan vid Fisktorget, därefter på skilda håll i staden — exempelvis i huset Vallgatan 4, där man inrett den första byrån och läsesalen — tills föreningen på 1870-talet kunde lägga grunden till sitt egna hus vid Järntorget.
Sedan föreningen startat och organiserats enligt gruppsystemet, slöto sig oupphörligen hundratals män och kvinnor ur arbetarklassen och den denna närstående medelklassen till densamma. Ett år efter starten räknade föreningen 3,000 medlemmar, året därpå 3,450.
I själva verket lades med Arbetareföreningens bildande grunden till det sociala odlingsarbete till arbetareklassens fromma, vilket under det senast förflutna halvseklet givit allt rikare skördar, ej minst i vårt samhälle. Föreningens lösen var gemensam strävan för arbetsklassens förädling och förkovran i andligt och materiellt hänseende. Och i överensstämmelse därmed tog man initiativ till lånebibliotek, föreläsningar, läsecirklar och föreningssamkväm med förädlande förströelser, till konsumtionsföreningar, sjukkassor, kreditanstalt o. s. v.
Visserligen kunde icke föreningens hela vackra program förverkligas — åtskilligt i detsamma brast som granna såpbubblor brista — men en del av det som förverkligades blev till obestridlig nytta. Och ofta hade föreningen sina kritiska ögonblick, då det hela hotade att störta samman. Ett sådant var då hundratals medlemmar bröto sig ut för att bilda självständiga hundramannaföreningar, vilka i större skala ämnade förverkliga Arbetareföreningens strävan att åstadkomma sjuk- och begravningshjälp åt medlemmarna. Men en stor del av de gamla, alltjämt lika entusiastiska medlemmarna stodo kvar och nya arbetsbin flockades omsider i bikupan, för att använda en bild, som erinrar om föreningens gamla sköldemärke.
Talar man med de gamle, som voro med i Arbetareföreningens glanstid, försäkra de med en mun, att föreningen var oöverträfflig som glädjespridare. Och själv erinrar jag mig från ungdomsåren, i ett senare skede, föreningens sällskapssammankomster som både roande och intressanta. Dans, teaterföreställningar, utflykter omväxlande. De större tillställningarna höllos i föreningens första årtionde i Bloms sal, stadens dåvarande mest populära festivitetssalong å platsen för nuvarande Grand Hôtel Haglund, och amatörskådespelarna från den lilla Artilleriteatern på Otterhällan, nuvarande Kungshöjden, spelade teater för Arbetareföreningen med lust och gamman. Skådespelare av facket uppträdde också någon gång på Bloms sal vid festerna, och föreningen hade sin egen sångkör.
Sommartiden samlades medlemmarna i en större trädgård vid Breda vägen, nära nuvarande Oscar Fredriks kyrka, där fem rum och kök förhyrts. Sofieberg, som domänen i sin helhet benämndes, hade anlagts av den av mig förut omnämnde tullförvaltaren Bergvall och var med sina lummiga träd och sina pittoreska terrasser en nog så idyllisk plats.
Här hade styrelsen anordnat skjutbanor, kägelbanor och dansbanor. Här bullade de kvinnliga föreningsmedlemmarna upp ur sina matkorgar och etablerade små trevliga kafferep i det gröna, här på en äng bredvid lekte ungdomen muntra lekar, här dansade man av hjärtans lust, här ljöd strängaspel i vackra sommarkvällar, här lyssnade de församlade till fosterländska tal och föredrag.
Föreningens mera storslagna nummer voro emellertid sommarutflykterna till Göteborgs närmaste omgivningar, till Partille, Lagmansholm, Trollhättan, Kungälv o. s. v. Och det var ganska imponerande att se de högtidsklädda skarorna under flygande fanor och klingande spel draga bort till båt- och järnvägsstationer. Föreningen mottogs välvilligt överallt, ty disciplinen var mönstergill och i dess led funnos inga oroliga element som störde friden. Och utflyktsdagens nöjen och lekar i det gröna inleddes enligt gammal god sed med en kort religiös betraktelse.
För ofantligt många, i synnerhet bland ungdomen, voro dessa nöjen
och förströelser det viktigaste i hela församlingsrörelsen, andra återigen, de mera allvarligt anlagda, sågo med oblida ögon detta nöjesliv, som, enligt deras förmenande, drog medlemmarnas intresse från föreningens allvarligare uppgifter. Det var denna opposition som åstadkom splittringen. Liksom misstroendet i viss mån spelade in — misstroendet mot ett par inom styrelsen, av vilka ordföranden troddes begagna föreningen för sina högtflygande syften till stadsfullmäktig- och riksdagsmannaskapen.
— En förening, som hänger på en krok över en ström, kan inte gå
väl, hette det.
Med ström åsyftades naturligtvis snickerifabrikören F. O. Strömman.
Obekymrade om splittringen och den av denna förorsakade, här ovan
påpekade utbrytningen gingo emellertid de ledande inom föreningen i
författning om att bringa henne ett eget hus, vilket länge hägrat som ett framtidsmål. Föreningen hade ju alltid undvikit politiken och därför hade dess strävanden setts med blida ögon av samhällets maktägande. Det var alltså ingen svår sak att få en tomt upplåten för den tilltänkta byggnaden. Villkoren voro föga betungande. Stadsfullmäktige uppläto med full äganderätt en gammal betesmark i hörnet av Järntorget vid Alléns ändpunkt mot en köpeskilling av 24,000 kronor, vilken fick räntefritt innestå mot första inteckning i fastigheten, med villkor att densamma kunde uppsägas till inbetalning, därest staden fann, att byggnaden icke användes till därmed avsett ändamål.
Sedan byggnadsmedel åstadkommits genom billiga lån och genom inom
föreningen samlade besparingar, kom byggnaden till stånd vid Järntorget, på gränsen, så att säga, mellan tvenne förstäder, där stadens arbetarebefolkning i stort sett är bofast. Huset uppfördes i romansk stil efter ritning av V. von Gegerfelt. Salen med sina fönstergallerier fyllde på sin tid ganska högt ställda anspråk, men frågan var om inte det hela var bra opraktiskt och föga ekonomiskt anlagt.
Huset invigdes på föreningens årsdag 1874 med all möjlig pomp och
ståt. 1876 inreddes en teater i ena flygeln, officiellt benämnd Folkteatern.
Redan efter ett par år var man emellertid på det klara med att
föreningshuset blivit tyngande och besvärligt för föreningens ekonomi, allra helst som medlemsantalet i hög grad gått ned. Lyckligtvis hade man en för föreningens angelägenheter livligt intresserad kassör, Johannes Nilsson, den bekante stiftaren av Arbetarnes byggnadsförening — mannen med järnhanden och järnviljan — och tack vare hans kloka och förtänksamma ordnande av ekonomien kom man så småningom ur svårigheterna. På hans förslag utbyggdes på föreningens övriga tomt en bazarlänga åt Järntorget samt Öster- och Mellangatorna, varjämte andra, inkomstgivande förändringar av byggnaden vidtogos. Förändringar i föreningens organisation hade också genomförts, sällskapssammankomsterna, som en tid legat nere, återupptogos och fingo från början av 1880-talet en mera livlig prägel, omväxlande med teater, sång och dans — allt med resultat att medlemsantalet ökades i raskt tempo och föreningen säkerställdes.
Hade föreningen nu, rent ekonomiskt sett, fått det bra, fick hon det emellertid rätt bekymmersamt i andra avseenden. En ny politisk
åskådning, den socialdemokratiska, fångade från 1880-talets början arbetarnes intresse och de som förde de nya idéerna till torgs i Göteborg fordrade att Arbetareföreningen skulle öppna sina salar för den socialdemokratiska agitationen. Styrelsen ställde sig avvisande till en början. Hennes ställning var svår. Å ena sidan kravet att föreningen skulle vara opolitisk och ej bli en härd för politisk propaganda. Å andra sidan de pockande agitatorerna, vilka fordrade att föreningen skulle göra skäl för namnet och öppna sin famn för alla arbetare. När socialismens förste förkunnare här i landet, Aug. Palm, 1882 ville hyra föreningens stora sal för ett möte, tog hon emellertid ställning och uttalade följande: “I betraktande därav att socialismens välmenta och i vissa fall goda strävanden sakna utsikt att komma till praktisk verkställighet och att sålunda Arbetareföreningen skulle i händelse av bifall till hr Palms anhållan visa sig solidarisk med opraktiska tidsriktningar, kan styrelsen ej bifalla hr Palms begäran att få hyra stora salen för hållande av socialistiskt möte, så mycket mindre som hr Palm tydligen och offentligen uppgivit att han hitkommit för att driva socialistisk agitation.”
Palm fick inte stora salen, men Socialdemokratiska föreningen erhöll från 1885 tillåtelse att hyra en mindre sal i föreningshuset för sina sammanträden.
Vidare hade föreningen i samma årtionde att dragas med den Lennstrandska propagandan. Utilisten Viktor Emanuel Lennstrand, “gudsförnekaren och hädarynglingen“, som han på sin tid benämndes, hade, som bekant, 1887 begynt sitt korståg mot den kristna religionen och kyrkan och genom våldsamheten i sina angrepp väckt myndigheternas oro. När han kom till Göteborg 1888, krävde han Arbetareföreningens sal för ett föredrag; han erhöll den, men saken framkallade en strid inom styrelsen och föranledde dåvarande ordförandens och vice ordförandens avgång.
Det var en svår brytningens tid för gamla Arbetareföreningen. Men det var en intressant tid. Och jag erinrar mig livligt de upprörda, av Arbetareföreningen utlysta möten, genom vilka föreningen önskade uttala sig i eller taga ställning till en och annan politisk eller social fråga. Där kämpade föreningens gamla debattörer mot den nyaste politiska åskådningens män. Där höllo socialistagitatorerna brandröda tal, hädande och smädande all mänsklig samhällsordning, där var skrän och oväsen, medan frälsningssoldater och andra fromma själar föllo på knä mellan bänkarna och bådo till Gud för de förtappade agitatorernas själar. När stunden för resolutionernas antagande kom, drevo socialisterna den taktiken att kommendera upp fackföreningarna, som höllo möte i husets andra salar; de kommo också i manstarka trupper, överröstade Arbetareföreningens äldre medlemmar och avgjorde besluten.
C.R.A. Fredberg