En guide till Göteborgs stadsdelar – Nya Älvsborg

År 1646 började Johan Wärnschöld, chef för fortifikationskontoret att formge en permanent befästning med en främre och större oregelbunden skans och ett bakre fyrhörnigt avskilt (detacherat) verk på Kyrkogårdsholmen i Wike fjord i Göta älvs mynning. Holmen låg då i Arendal, Lundby socken. Efter att fästningen byggts utgjorde den egen församling.

Namnet Kyrkogårdsholmen antyder att platsen, innan fästningen anlades, användes som gravplats. Sedan fästningen anlagts användes den näraliggande Stora Aspholmen som kyrkogård, och i slottsförsamlingens dödsbok anges den första begravningen där den 23 februari 1690. Endast i undantagsfall, och vid begravning av någon av fästningens överbefäl, fördes den avlidne in till Göteborg för begravning. Kyrkogården på Stora Aspholmen användes i huvudsak för att begrava fångar, och personer i underordnad ställning inom garnisonen. På 1700-talet fanns det också ett sillsalteri på Stora Aspholmen.

Fästningen började byggas 1647 men 1651 hade han utarbetat ett nytt förslag som efter omarbetning innebar en bastionerad femhörnig skans, förstärkt mot norr med ett hornverk. Förslaget tillställdes regeringen 1652 och blev upptakten till Nya Älvsborgs fästning. Redan året efter hade planerna godkänts av regeringen och anläggningen påbörjats. Vilket gör att 1653 räknas som det år som det egentliga byggandet av Nya Älvsborg startade.

Eric Larsson var fästningens första kommendant, 1654-1675, men major Nils Påfvenfelt hade befälet över allt artillerifolk på Ryssåsen – blivande Skansen Kronan – det under uppbyggnad varande Nya Älvsborg, Gullberg och Göteborg. Därefter blev kommendantskapet indraget och överlämnades till en officer vid garnisonen i staden.

Dåligt väder och penningbrist vållade svårigheter vid fästningsarbetets början, men redan 1654 hade både bastionsverket och delar av hornverket kunnat påbörjas. Vid krigsutbrottet 1657 sattes den ofullbordade befästningen i provisoriskt försvarsstånd. Kanoner togs från Älvsborgs slott och skansen Billingen och fördes till Kyrkogårdsholmen.

År 1660 tog beslut om att Älvsborgs slott skulle rivas, och att slottets bestyckning och byggnadsmaterial skulle transporteras till nya befästningar. En stor del av dess inventarier överfördes till befästningen på Kyrkogårdsholmen. Den 16 oktober 1661 igångsattes rivningen av Älvsborgs slott. Regeringen förordnade att fästningen på Kyrkogårdsholmen skulle överta namnet och kallas Nya Älvsborg. Samtidigt ändrades namnet på Wike fjord till Älvsborgsfjorden.

Den fästning som byggdes upp enligt Wärnschölds plan bestod av en bastionerad, något oregelbunden femhörning, med kasematterade kurtiner. Enligt då rådande åsikter, var bastionsflankerna dragna vinkelrätt mot kurtinerna. Fästningens sju kurtiner har bombsäkra valv – skyddsrum som skulle klara tyngre beskjutning. Dessa fungerade som omslutande skydd för fästningens innerområden, och till en början inrymde de också soldaternas förläggningar. De båda bastionerna Havsfrun och Delfin samt kurtinen däremellan, idag benämnd kurtin 5 och som är vända mot segelleden i söder, hör till de delar av fästningen som var extra rustade att stå emot fienden. De var uppförda i två våningar med skottgluggar i varje våning. Skottgluggarna i kurtin 5 murades igen redan på 1690-talet, då kommendanten bedömde att kanonerna kunde användas bättre uppe på fästningens vallar. På kurtin 3 och 5 finns idag ”fredstak”, det vill säga trätak som monterades på 1990-talet efter ritningar från 1700-talet. Dessa tak, som skall skydda mot väder och vind, monterades ner i krigstid för att blotta fästningens kanoner. Senare under 1700-talet användes kurtin 5 till vapenförråd (arkli), och brygghus där man tvättade kläder och tillverkade drycker, som öl och svagdricka. Framför kurtin 5 anlades ett kanonbatteri, Stenbatteriet.

De övriga tre bastionerna hette: Valfisken, Hummern och Nordstjärnan. Framför kurtinerna 7 och 9 på var sida om den västra bastionen, Valfisken, anlades låga, mindre utanverk, ravelinerna Rosenlund och Vedgården. Under perioden 1711-1719 planerades och uppmurades ravelinen Prins Fredrik framför nuvarande kurtin 3 mot öster, mellan bastionerna Nordstjärnan och Delfin.Mitt på den norra kurtinen, mellan bastionen Nordstjärnan och Hummern, fanns ett fyrkantigt bombfritt torn. Därunder var huvudingången till fästningen, tillsluten av en gammal träport som kom från Älvsborgs slott.

Den norra, avlånga delen av fästningen utgörs av ett så kallat hornverk, det vill säga ett utanverk bestående av två parallella vallar som i vardera ändan avslutas med en halv bastion och däremellan en kort vall – en kurtin. Utanverket utgör en extra förstärkning av fästningen mot norr, eftersom det var viktigt att inte lämna någon yta obebyggd, så att inte fienden kunde ta sig upp på ön.

På flera ställen längs insidan av hornverket finns korta anslutande murar. Detta är strävpelare, som tar upp och avlastar sidotrycket från huvudmurarna. Utrymmet mellan strävpelarna var tidigare fyllt med jord, för att ytterligare öka stabiliteten. Ovanpå strävpelarna byggdes också batteridäck, för uppställning av kanoner. Under 1990-talet rekonstruerade Statens Fastighetsverk delar av hornverket, som bitvis hade rasat på grund av det långt framskridna förfallet. I marken finns spår av tidigare byggnader, till exempel en större kasernbyggnad norr om sjukhuset, och ett minförråd väster om bron över till öns södra sida. Framför hornverkets kurtin anlades ett mindre utanverk kallat Smedjebatteriet. Av de hus som byggts och rivits inom hornverket finns bara fästningens gamla sjukhusbyggnad kvar idag.

Befälshuset eller Stenkasern stod färdigt omkring år 1700. Byggnaden var tidigare uppdelad i tre avskilda delar med var sin ingång. Den största lokalen fanns i husets östra sida, och var länge barack för soldater. Ingången i husets västra sida ledde till kök och ett rum för officerare. Soldater och officerare åt, sov och tillbringade lediga stunder i befälshuset. Förutom två kök hade huset från början ett rum för varje befattning – såsom infanteriofficerare, konduktörer och artilleriunderofficerare. Under 1800-talet fick befälshuset rum för bokhållaren, vilket talar för att den militära administrationen utvecklades.

Kommendanthuset från sent 1600-tal är, utöver själva fästningen, den äldsta av byggnaderna som finns kvar. Kommendanten, det vill säga fästningens chef, använde huset som bostad åt sig och sin familj. Dessutom fanns expeditionslokaler. Från början fanns i husets östra del en större sal, som kan ha varit fästningens första kyrkorum. Ritningar från 1700-talet visar att det förutom bruksutrymmen fanns fyra kammare och två större salar i huset. Det har idag ungefär samma karaktär utvändigt, som det haft sedan man någon gång på 1820-talet sänkte och planade ut det kraftigt sluttande taket.

Corps de Garde, eller vaktbyggnaden, byggdes på 1760-talet men det har funnits en tidigare byggnad på platsen. Huset hade tidigare två vaktrum med varsin ingång, en för soldater och en för underofficerare.

Under Erik Dahlberghs tid som chef för Fortifikationen förstärktes murarna och bestyckningen ökades från trettio till nittio kanoner. Ett starkt torn uppfördes 1686.

Det svenska artilleriet organiserades som ett artilleriregemente i början av 1690-talet, med en enhetlig ledning. För Göteborgs och Bohus län upprättades en sådan fästningsstat, vilken omfattade Göteborg, Nya Älvsborg, Ryssås (Skansen Kronan) och Gullbergs skansar (Skansen Lejonet) samt Carlstens fästning i Marstrand.

Under 1690-talet fick Nya Älvsborg förfalla, fram tills 1697 då de avbrutna arbetena på hornverket återupptogs. I samband med krigsrörelserna 1698 i Ryssland och Polen, där man misstänkte att de båda planerade att anfalla Sverige, skyndade sig Göteborg att öka garnisonen samt att se över befästningarna.

För att hantera tullkontrollen i Göteborg fanns så kallade besökare. Dessa var tulltjänstemän, ursprungligen stationerade vid Gamla Älvsborg, som skulle besöka fartyg och göra stickprovskontroller. I slutet av 1600-talet förlades i stället en tulljakt till Nya Älvsborg. Besättningen utgjordes 1699 av en överbesökare, en jaktlöjtnant och fyra båtsmän, som också var besökare.

Den 2 maj 1717 försökte den dansk-norska chefen för Kattegatteskadern Peder Tordenskjold obemärkt ta sig förbi Nya Älvsborg och anfalla den Göteborgska eskadern vid Nya Varvet som leddes av Olof Strömstierna. Styrkan bestod av 36 krigsfartyg och 60 handelsfartyg. Anfallet misslyckades dock och då Tordenskjold retirerade efter fem timmars strid, besköts han av Nya Älvsborgs kanoner, strandbatterier och svenska fregatter på Göta älv. Tordenskjolds förluster blev; tre galärer, 52 man döda och 119 sårade. Överstelöjtnant Gustaf Gadde var då kommendant på Nya Älvsborg.

I slutet av mars 1719 förlade Tordenskjold en blockadeskader utanför Nya Älvsborgs fästning. Kommendanten i Göteborg, livländaren, överstelöjtnant J.R. von Trautvetter, sände då ilbud till överste von Mentzer på Öresten med begäran att denne omgående skulle uppbåda Älvsborgs regemente och sända det till Göteborg och kringliggande fästen, vilket även skedde. Den 2 april övertog von Mentzer kommendantskapet i Göteborg, och till Nya Älvsborg förordnades överstelöjtnanten vid Älvsborgs regemente Jean-Abraham Lillie som kommendant och fick med sig dit regementet norra Kinds kompani under kapten Nils Belfrage och södra Kinds under kapten Gunnar Bökman.

20 juli 1719 återkom Tordenskjold med sin eskader – bestående av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 2 flytande batterier samt 6 andra fartyg – och vid niotiden på kvällen lyckades han placera 36 stycken 16-pundiga mörsare på Stora Aspholmen som ligger strax nordväst om Nya Älvsborg. Han placerade också fyra grova mörsare på den intilliggande Lilla Aspholmen. Samma kväll öppnades eld och den fortsatte dagen därpå, då även elva danska fartyg besköt Nya Älvsborg. Fästningen hade vid tillfället dåligt med förråd och en liten garnison, två kompanier ur Älvsborgs regemente och två kompanier värvade saxare, totalt cirka 330 man. Därav ett femtiotal från artilleriet – 2 löjtnanter, 4 underofficerare, 1 arklibetjänt och omkring 50 meniga. Trots detta vägrade kommendanten överstelöjtnant Johan Abraham Lillie att ge sig. Innanför fästningsön fanns även ett flertal uppankrade svenska örlogsfartyg och kaparfartyg i en andra försvarslinje.

Beskjutningen fortsatte då under natten och hela följande dag. Under natten till den 24 förde Georg Bogislaus Staël von Holstein, överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente, fyra kanoner och en 40-pundig mörsare från Göteborg till Arendal på Älvsborgsfjordens norra strand. Två batterier uppfördes, och därmed kunde svenskarna öppna eld tidigt nästa morgon mot Tordenskjolds flotta. Tre svenska skepp gick då till attack mot Aspholmarna, som erövrades. Danskarna utrymde därmed de intagna ställningarna och retirerade med sina fartyg. Det var dock inte Tordenskjold själv som drog sig tillbaka med oförrättat ärende; redan dagen före hade han överlämnat befälet till kommendörkapten Fredrik Hoppe och farit tillbaka till Marstrand för att kunna närvara vid Fredrik IV:s planerade besök. Kvar på Lilla Aspholmen blev fyra 60-punds mörsare, mörsarepråmen ”Rumpelös”, 60 bomber, tre tunnor krut samt ”några spadar.”

Blockaden av Göteborg fortsatte, och Tordenskjold låg kvar med sina galärer i skärgården under hösten 1719. Natten till den 27 september upprepade han försöket från 1717, och försökte i småbåtar tränga förbi Nya Älvsborg in till flottbasen Nya Varvet. Nu lyckades han bättre men fick bara med sig ett svenskt fartyg, de övriga sattes i brand. Den 27 oktober 1719 ingicks vapenstillestånd, och fred slöts med Danmark 22 juni 1720.

Efter Stora Nordiska kriget reparerades det mesta av skadorna på fästningen. Eftersom anslagen till reparationer var små under de följande åren, började också brister att visa sig. I en berättelse om fästningens tillstånd år 1733 anmärktes bland annat på att hornverket var förfallet.

Det västsvenska artilleriet benämndes Artilleristaten i Göteborg och Bohuslänska fästningarna efter det stora nordiska krigets slut. En mer bestämd indelning i kompanier kommer 1746. Förbandet döptes året därpå om till Kongl Artillerie Batallion uti Göteborg och Bohus Länska Fästningarne, oftast benämnd Artilleribataljonen i Göteborg. Här ingick stab, två styckekompanier, fyrverkar-, minor-, och sappörkompanier samt tygstat. Denna bataljon fördelades till Nya Älvsborg, Bohus, Karlsten, Varberg samt Göteborg.

Fästningens tornmurar hade länge varit bristfälliga när det 1759 togs beslut om reparation. Tidigare hade tornets nedre och övre våningar byggts med gråsten, medan man i mittendelen använt tegel och gråsten. För att binda samman och förstärka tornet murades pilastrar i varje hörn. Järnankare användes på vissa ställen för att få bättre förbindning mellan pilastrarna och den ursprungliga tornmuren. År 1764 hade pilastrarna murats upp, och golvet i tredje våningen försågs med järnankare som gick igenom hela tornet. Eftersom tornets övre delar fortfarande var svaga togs ett kungligt beslut om rivning av den översta våningen år 1766. Detta sänkte tornhöjden med 11 till 12 alnar. Dessutom slogs ett nytt bombfritt valv över tornet, och taket täcktes med bly som skydd mot beskjutning. Arbetet med tornet var färdigt 1769, och resultatet blev det utseende som tornet har idag. Mellan 1762 och 1766 försågs Nya Älvsborg med bombfritt välvda förrådsrum och av sten uppförda logement.

Ett par decennier in på 1800-talet bestod fästningens garnison av: 1 kommendant; 1 tygmästare och artilleribefälhavare, kapten; 1 placemajor, tillika prej- och salutofficer, subalternofficer; 1 bataljonsläkare (boende i Göteborg); 1 slottspastor; 1 tygskrivare; 5 underofficerare; 1 trumpetare; 67 konstaplar och artillerister. Från fortifikationen: 1 materialbokhållare; 1 underkonduktör. Från arméns flottas göteborgseskader: 6 båtsmän. Från slottsstaten: 1 slottsvaktmästare; 1 slottsknekt. Officerskåren kunde ökas med en kommendantsadjutant av något infanteriregemente. Artilleriets över- och underbefäl samt manskap var endast tillfälligt kommenderade och skiftades flera gånger om året. Manskapet användes till bevakning av såväl förråd som fångar. Som fängelsedirektör fungerade slottsvaktmästaren, biträdd av slottsknekten.

Nya Älvsborg sattes i försvarstillstånd den 20 juni 1788 när Kungl. Maj:t beordrade den vikarierande landshövdingen, vice amiral baron Cederström, att så långt som möjligt spärra inloppet till Göteborg. Det bakomliggande skälet var Gustav III:s intåg i Ryssland den 29 juni samma år. Under hösten förvärrades situationen i Västsverige när en dansk-norsk armé från Norge anföll Bohuslän i det så kallade Teaterkriget. På hösten 1788 var 187 soldater ur Bohusläns regemente – under stabskapten P. Reutersvärd – placerade på fästningen. En styrka ur skvadronen på Nya Älvsborgs fästning, överfördes i början av oktober 1789 till den nyanskaffade örlogskuttern Assistance. Fram till den 28 januari 1790 tjänstgjorde fältväbel Johan Sträng med en korpral och tjugo dragoner ombord. Redan den 5 oktober 1784 kunde Gustav III skaffa sig en uppfattning om fästningen, då han besökte den och Amiralitetsvarvet.

Inför faran av ett angrepp från England, reste kung Gustav IV Adolf i februari 1801 till Göteborg för att inspektera beredskapen. Han fann att Göteborgs försvar var eftersatt, och att Nya Älvsborg hade bristande underhåll medan batterierna på Rya Nabbe och Billingen betecknades som ”odugliga”.

Under Napoleonkrigen, ifrån Englands anfall på Köpenhamn 1807 och fram till freden i Örebro 1812, inträffade ett antal händelser som berörde Göteborgs hamninlopp och Nya Älvsborg. Sedan Ryssland och Danmark förklarat Sverige krig, anlände den 17 maj 1808 en engelsk hjälpkår med 11 000-12 000 man, som med 140 fartyg ankrade på Älvsborgsfjorden. Eftersom truppstyrkans chef, generallöjtnant sir John Moore, var oenig med kung Gustav IV Adolf om truppernas användning tilläts de inte att gå iland, förutom av hälsoskäl i små grupper. Efter resultatlösa förhandlingar återvände den engelska styrkan den 3 juli.

I samband med Parisfreden 1810 tvingades Sverige att efterleva kontinentalsystemet, vilket innebar en handelsblockad mot England. Eftersom Sverige och England hade ett hemligt samförstånd, fortsatte denna handel i smyg. Halvgalären Göteborg (8 kanoner), beordrades i mitten av januari 1810 att rustas och bevaka hamninloppet mellan Nya Älvsborg och Käringberget. Den 16 april förbjöds lotsarna i Göteborg att införa fartyg ”under storbritannisk flagg”.

Under året fanns ett antal brittiska fartyg till ankars i Hakefjord, eller vid Vinga Sand. I slutet av maj fanns också amiral sir James Saumarez, befälhavare över de brittiska sjöstyrkorna i nordiska farvatten, ombord på linjeskeppet Victory (100 kanoner) i Hakefjord. I september upptäcktes en brittisk örlogsloggert liggande innanför Nya Älvsborg mellan strandbatterierna Rya Nabbe och Lilla Billingen. Loggerten hade tidigare varit till ankars vid Vinga Sand, och uppgav sig ha en läcka i bogen.

Eftersom fartyget hade passerat Nya Älvsborg, strandbatterier och vaktfartyg ”mot militärisk ordning och skick”, beordrade överkommendanten i Göteborg, generalmajor Karl Ulrich Silfwerschiöld, ändring i reglerna för hur engelska fartyg skulle ta sig in till Göteborg.

Efter den svenska påtvingade krigsförklaringen mot England den 17 november 1810, beslöts att lägga ett par patrullbåtar som skulle gå av och an på Älvsborgsfjorden. Detta eftersom posterna på fästningen inte ansågs, i mörker och dimma, snabbt nog kunna upptäcka ankommande fartyg som eventuellt försökte överraska.

Den 17 januari 1811 befallde Kungl. Maj:t att Göteborgs Eskader av Arméns flotta skulle rustas. Denna styrka bestod förutom halvgalären Göteborg av småbåtar som kanonslupar, samt kanon- och mörsarbarkasser. Anledningen till rustningen var rykten om en eventuell engelsk landstigning i Sverige, till förmån för den nu avsatte Gustav IV. Enligt order den 14 april skulle eskadern, i samverkan med Nya Älvsborgs fästning, försvara inloppet till Göteborg och ”skydda dess närliggande stränder för landstigning av rikets fiender engelsmännen”.

I slutet av april förlades 3 divisioner, cirka 15 fartyg, till Aspholmarna och besättningarna inkvarterades i befintliga salteribodar som ägarna ställde till landshövdingens förfogande. Fartygen hölls baserade vid Aspholmarna tills i november. Förutom befintliga engelska örlogsskepp, anlände amiral Saumarez med Victory och ytterligare 5 linjeskepp, 2 fregatter och en mängd mindre fartyg till Vinga i maj 1811. Här låg engelsmännen kvar hela sommaren och hösten. De sista engelska fartygen lämnade den 28 december.

Hela 1700-talet igenom användes Nya Älvsborg som fängelse, för fångar som rannsakats från västgötadelen av Älvsborgs län och Göteborgs stad. Fängslade förbrytare från Bohuslän förvarades mestadels på Bohus fästning, medan Marstrand fick ta hand om de som dömts till straffarbete från hela Västsverige. Vid platsbrist skickades även fångar från Västergötland till ”Carlscrona ankarsmedja” eller till Landskrona fängelse.

Under första hälften av 1700-talet var antalet fångar på Nya Älvsborg bara 5-10 personer. Omkring 1820 var antalet fångar cirka 120 personer, och man tog nu emot fångar från hela Sverige. Fångarnas sysselsättning började bli ett problem, och i ett kungligt brev av den 8 augusti 1842 bestämdes att alla, genom ålder och sjuklighet mindre arbetsföra livstidsfångar vid landets fästningsfängelser, skulle föras till Nya Älvsborg, ”där föga tillfälle till arbete funnes”. Fästningen blev genom detta beslut en form av sjuk- och ålderdomshem för landets fästningsfångar.

Fästningens bestyckning drogs in på 1830-talet, undantaget några salutpjäser, och kommendanterna fick en mer angenäm funktion. Vid passerandet av Nya Älvsborg var varje fartyg visitationspliktigt, och kommendanterna hade då rätt att taga sportler för visitationen, i regel i natura. Med tiden blev kommendanternas vinkällare med mera, välförsedda. Denna eftertraktade befattning gick i regel till pensionerade arméofficerare.

Fästningsön var en avgränsad värld för sig, och atmosfären skapades av att fångvaktare, fångar och militär personal levde och verkade helt isolerade och ihopträngda. Detta skapade friktioner och vantrivsel, vilket bland annat medförde att artilleristerna nyttjade brännvin i stor omfattning.

Eftersom personalen var avskild från den levande staden med människor, handel och nöjesliv, arrangerade officerarna under 1800-talet baler i ett stort vindsutrymme i ett av förrådshusen. De kallade in närboende spelmän, som fick spela i den lövade salen.

Den 10 oktober 1866 upphörde fästningen som fängelse och 77 av de 78 fångarna transporterades med ångbåten Skåne[118] till arbetsfängelset i Karlskrona. Den fånge som blev kvar, hade under 48 år suttit på Nya Älvsborg för kyrkostöld. Han fick av humanitära skäl stanna hos en kamrersfamilj på fästningen, men avled redan efter ett par dagar av sin nyvunna frihet.

I samband med förbättringsförslag 1833 och 1840 konstaterades att Nya Älvsborg var av mindre betydels för försvaret av Göta älvs mynning. Därför borde inte pengar läggas på att förbättra fästningen, utan snarare hindra en angripare från att använda den genom att riva den fullständigt. Detta under förutsättning att inte försvarsförmågan kunde ökas med relativt små medel.

År 1868 konstaterade Kungliga Arméförvaltningen att kanonerna till största delen var odugliga. Chefen för Kungliga Fortifikationen meddelade också att Nya Älvsborgs hela hornverk var en fullständig ruin, där stenar lossnade ur muren dagligen. Även om bastionsfästningen var i bättre skick, så skulle Nya Älvsborg inte klara ens en dags strid mot fartyg med den tidens artilleri, och ansågs som helhet oduglig. Kungl. Maj:t förklarade därför att ”det Nya Elfsborg i sitt närvarande skick skulle upphöra att räknas bland Rikets fästningar”. Det kungliga beslutet om fästningens upphörande kom den 9 april 1869. Den 22 april samma år stängdes fästningen.

Garnisonen på Nya Älvsborg utgjordes i huvudsak oförändrad från 1800-talets början och fram till den 1 maj 1869 av: personal från fortifikationen – 1 materialbokhållare och 1 så kallad underkonduktör; från slottsstaten: 1 slottsvaktmästare, som dessutom fungerade som fängelsedirektör, samt 1 slottsknekt; från arméns flotta: 6 båtsmän samt Kungl. Göta Artilleriregemente. En stående kommendering utgick, vilken omfattande: 1 tygmästare och artilleribefälhavare (kapten), 1 placemajor, som även var prej- och salutofficer (subaltern), 1 bataljonsläkare – boende i Göteborg, 1 slottspastor – även han boende i Göteborg, 1 tygskrivare, 5 underofficerare, 1 trumpetare, 67 konstaplar och artillerister.

Redan 1878 ville en befästningskommitté bygga om Nya Älvsborg med användande av järnkonstruktioner, och även senare framkom det förslag om att nya Älvsborg skulle kunna vara en del av skyddet för inloppet till Göteborg, Fästningen blev i stället sommartid ett omtyckt utflyktsmål, som periodvis hade både restaurang och nöjesfält, teaterföreställningar och konserter. Kommendantshuset gjordes 1881 om till värdshus.

På fästningen fanns champinjonodlingar under senare halvan av 1800-talet, liksom beredning av fiskprodukter. Ön har även fungerat som badort. Den användes på 1890-talet till oljeupplag – oljan förvarades på trätunnor – vilket var ett av de första av sitt slag i Sverige. Det var grosshandlare John Beckman som hade den verksamheten, och under sommarmånaderna fungerade kommendantshuset som familjens bostad.

En kyrka i fästningstornets nedre våning – Nya Älvsborgs kyrka – inreddes 1658, men invigdes först den 10 juli 1708 efter ritningar av stockholmsarkitekten Jean de la Vallée – ”en planta uppå capellet till Nya Elfsborg” (augusti 1666) – och där dekoren utfördes av bildhuggaren Marcus Jaeger den yngre.

I samband med att Gamla Älvsborgs kyrka lades ner 1671, överflyttades ett antal medaljongporträtt i olja över till Nya Älvsborg, där de utsmyckar räcket till läktaren. De föreställer Frälsaren, Moses, Jesaja, Jeremia, Hezekiel, Daniel och evangelisterna – Kristus på korset finns på altartavlan. Ovanför altartavlan hänger en kopia av ett porträtt av Karl XII, en i kyrkliga sammanhang troligen unik placering. Originalet, i guldram och krönt av två korslagda svärd och en kunglig krona, målades av David von Krafft och anses tillhöra ett av de bästa porträtten av kungen och förvaras sen 1917 på Göteborgs Museum.

Den 18 april 1869 hölls den sista kyrkostämman med Nya Elfsborgs församling. Den 14 juni 1871 fastställde Kungl. Maj:t att Nya Älvsborg i kyrkligt avseende skulle tillhöra Lundby församling, och att dess kyrkokassa och inventarier skulle överlämnas till denna församling. I Lundby gamla kyrka hänger från den tiden ljuskronan från Nya Älvsborg. I samband med att Lundby landskommun införlivades med Göteborg blev Nya Älvsborg också den del av staden. 1967 överfördes Nya Älvsborg till Älvsborgs församling.

Kyrkan på Nya Älvsborg är en av de bäst bevarade från Karl XIIs tid. Under danska kriget 1719 och pågående gudstjänst for en tolvpundig massiv kanonkula in genom ett fönster i kyrkan, tog benet av en soldat och rände in i den motsatta väggen. Där sitter den ännu kvar. Kyrkan restaurerades 1727 och 1904-05.

Fästningen är byggnadsminnesmärkt sen den 25 januari 1935. Med avbrott för beredskapsåren 1914-18 respektive 1939-45, då anläggningen utnyttjades av försvaret som bland annat förråd, har anläggningen fortsatt att vara en uppskattad sevärdhet.

Idag är Nya Älvsborg en del av Långedrags primärområde.

Text i huvudsak från Wikipedia.