Herman Mannheimer

Herman Mannheimer, född 26 juli 1867 i Göteborg, död 10 aug 1942 i Jonsered, var en svensk finansman. Han var son till finansmannen Theodor Mannheimer och Hanne Meyer, bror till advokaten och politikern Otto Mannheimer samt farbror till advokaten Love Mannheimer.  Gift 23 febr 1898 i Gbg, Mosaiska, med Lisa Magnus, f 30 april 1876 där, död 10 febr 1957 där, Vasa, dotter till grosshandlare Samuel Ernst Magnus och Henriette Meyer. Far till Ted Mannheimer och Anna-Lisa Mannheimer.

Elev vid Göteborgs handelsinstitut 1884–85 och efter examen anställd på exportkontor i Göteborg och Stockholm 86–88, på järnhandelsfirman Fröding & Co i Göteborg 88 och bankpraktik i utlandet 89–91. Anställd av Skandinaviska Kredit AB från 1891, andre VD vid dess Göteborgskontor 1899–1910, ledamot av styrelsen från 1900, förste VD där 10–30, vid Stockholmskontoret 1932 och ordförande i styrelsen från 1933.  Som chef för Skandinaviska Kredit AB hade han en stor betydelse för det svenska näringslivet i början av 1900-talet:

När M inträdde i ledningen för Skandinaviska kreditab:s göteborgsrörelse, var banken redan väl etablerad. Under M:s tid i ledningen blev dess dominanta roll i landets och inte minst i Gbgs näringsliv ytterligare befäst. Kring sekelskiftet och decennierna därefter hade Gbgs näringsliv en tid av uppsving och expansion. Banken var i hög grad involverad i detta, som kreditgivare samt förmedlare av kapital och utländska kontakter. Sålunda stöddes bl a Götaverken och SKF med krediter vid starten. M gjorde betydande insatser i samband med bildandet av Sv Amerika Linien. I SKF:s styrelse tillhörde han dem som genomdrev att SKF skulle satsa startkapitalet i Volvo. Andra företag som han i egenskap av styrelseledamot ägnade mycken tid och kraft var Trafikab Grängesberg–Oxelösund, Uddeholm och de järnvägsföretag i vilka banken hade olika slag av engagemang sedan gammalt. De företag som banken finansierade blev dock inte alla framgångsrika. Särskilt i deflationskrisen efter första världskriget blev en rad krediter som beviljats till bl a företag inom stenindustrin, textilindustrin och norrländska skogsindustrin lidande. Saneringen av dessa engagemang vållade M betydande arbete och bekymmer.

När M 1910 tillträdde som förste VD vid centralkontoret i Gbg, blev han därmed också chef för bankens huvudkontor. Centralkontoret i Sthlm hade emellertid, enligt en tradition som sträckte sig tillbaka till bankens grundande 1864, haft en självständig ställning med egen VD och styrelse. 1910 fusionerades Skånes enskilda bank med Skandinaviska kreditab. M spelade av allt att döma en viktig roll för de initiativ och förhandlingar som ledde till detta samgående, vilket innebar att kreditab fick en stor rörelse även i södra Sverige. Banken blev därmed Sveriges största affärsbank. M spelade också en betydelsefull roll för de förhandlingar som ledde till att ab Sveriges privata centralbank (1917) och ab Skånska handelsbanken (1919) gick samman med Skandinaviska kreditab.

Var också ordf. i styrelsen för Borås–Alvesta Järnvägs AB 99–00, ledamot av styrelsen för Göteborgs Orkesterförening från 1905, ordförande 1922–35, ledamot av styrelsen för AB Svenska Ostasiatiska Kompaniet 1907–39, ordf. i styrelsen för Sv. Amerika-Mexikolinien 1912–37, led av styr för Svenska Amerikalinien 1914–35, av styrelsen för Emissionsinstituet 1914–27 och v. ordf. i styrelsen för AB Göteborgs Skeppsdockor 1915–25, ordf. 1926.

Vidare var han ledamot av styrelsen för Trafik AB Grängesberg-Oxelösund från 1917, v. ordf. från 1932, ledamot av styrelsen i Luossavaara-Kiirunavaara AB 1917–22 och från 1933, av styrelsen för Skogssällskapet 1917–41, v. ordf. 1936–41, ledamot av styrelsen för AB Svenska Kullagerfabriken från 1919, av styr för Örebro-Köpings Järnvägs AB från 1921, av styr. för Lidköpings-Skara-Stenstorps Järnvägs AB 1925–35, av styr för Mariestads–Moholms Järnvägs AB 1925–36, av styrelsen för Uddeholms AB från 1928, för Västergötland-Göteborgs Järnvägs AB 1931–36, ordf. i styr. för Brand- och Lifförsäkrings AB Svea 35–36 och i styrelsen för AB Custos från 37.

Herman Mannheimer var i likhet med flera andra i släkten Mannheimer en stor donator. Han startade tillsammans med bl. a. Wilhelm Stenhammar Göteborgs orkesterförening 1905. Han tillhörde den krets av rika mecenater som garanterade föreningens existens, dvs täckte underskotten på konsertverksamheten med privata pengar. Under vissa skeden av orkesterföreningens liv stod han ensam som garant.

Han var även den drivande kraften vid planläggandet och byggandet av det nya konserthuset vid Götaplatsen, som blev färdigt 1935. Dessutom var han en en av de tio donatorer som vardera gav 100 000 kr till byggandet av Stadsteatern i Göteborg på 1930-talet.

Det andra stora intresset och föremålet för donationer var Skogssällskapet. Detta startades som ideell förening med syfte att genom plantering förkovra olika skogar i västra Sverige. Tillsammans med initiativtagarna A. Edw. Olson och Hjalmar Wijk bildade Herman Mannheimer ett triumvirat som var sällskapets stöttepelare.