Ingen naturprodukt har på så kort tid uppnått en så stor betydelse som petroleum; intet mineral har efterspanats så, som denna i sitt råa tillstånd illaluktande olja, icke ens guldets förekomstorter hafva så noga undersökts. Petroleumindustrien är ock ett märkligt exempel på den betydelse, som arbetsfördelningen kan utöfva på varupriset. Första gången raffinerad vara omtalas i Hamburgs handelsstatistik, år 1862, noteras den pr 100 kg. Mk 54.18 (deklareradt genomsnittsvärde för året); år 1865, efter nordamerikanska frihetskriget var det uppe i Mk 75.84, men har sedermera successivt gått allt mer nedåt, så att genomsnittspriset år 1901 uppgifves till Mk 12.55.
Fotogenen, såsom vi i dagligt tal kalla det mest använda lysämnet, beredes nästan uteslutande af bärgolja, en tjockflytande, vidrigt luktande och ytterst eldfarlig kolväteförening, som först måste renas genom destillation, då såväl de lättflyktigaste beståndsdelarne — ”gasolja”— som de mera tjockflytande — ”paraffin”, ”smörjolja” — afskiljas från den egentliga fotogenen, hvilken sedermera än ytterligare raffineras.
Hufvudproduktionsorterna för råpetroleum, nafta, äro Nordamerika och de ryska områdena vid Baku och Kaukasus. Men äfven på många andra orter — Galizien, Rumänien, Sumatra, Birma, Kina, Japan, Canada, Argentina m. fl. — har man påträffat denna vara, som under namn af bärgolja (petroleum af petra = sten, klippa och oleum = olja) var bekant redan i uråldrigaste tider; parsernas, eldsdyrkarnes heliga eld är intet annat än ur jorden utströmmande naftagas, som påtändes och brinner ända till dess gaskällan tömts.
Ursprungligen gräfde man endast brunnar, hvari oljan hopsamlades. Ett år 1809 i Nordamerika gjordt försök med artesisk borrning tyckes ej hafva vunnit vidare efterföljd; först år 1858 började major Drake energiskt bedrifva borrningsförsöken, hvilka den 29 augusti 1859 ändtligen kröntes med framgång, så att man då lyckades komma upp till en dagsproduktion af 400 gallons. Redan 1857 påbörjade man systematiska försök att rena naftan, hvilket dittills icke lyckats, och nämnda år fördes till New York 12 fat på tillsammans 505 gallons. Priset var då 70 cents pr gallon (omkr. 70 öre litern), men steg sedermera till 2 dollars, till dess oljekällorna vid Oilcreek och Titusville började rationellare utnyttjas.
I Nordamerika producerades år 1859 endast 82.000 barrels, men år 1898 nära 53 millioner (= 2.219 mill. gallons); sistnämnde år uppgifves produktionen i Ryssland till 66 1/3 mill. barrels och skulle sålunda hafva öfverflyglat den amerikanska.
Från oljekällan föres råoljan till raffinaderiet, som antingen kan ligga i omedelbar närhet eller vid en hamnplats. Vanligen transporteras oljan numera dit i s. k. pipe lines, i rörledningar af hundratals svenska mils längd, som ägas af särskilda aktiebolag. Sedan raffineringen skett, pumpas oljan i s. k. tankångare, som gå till de hamnplatser, där man anlagt oljebehållare, ”fotogencisterner”, dit man pumpar oljan direkt ur ångaren. Ursprungligen importerades oljan på fat och med segelfartyg, men genom tankångarne dels reduceras transportkostnaderna och dels undvikes det stora läckage, som uppstår vid transport och upplagring på fat.
Alla dessa anordningar kräfva emellertid stora kapital och stor omsättning. På många ställen har man därför bildat bolag i syfte dels att vinna de för de dyrbara anläggningarne nödiga kapitalen, dels att centralisera förvaltningen och till det minsta möjliga reducera omkostnaderna. Så har äfven skett i Göteborg, där ett företag i denna riktning bildats, nämligen Vestkustens Petroleum Aktiebolag, som är ett af de största af sitt slag i norden och som för alla tider gjort Göteborg till hufvudorten för petroleumförsäljningen i stora delar af vårt land. Ledaren af detta företag är direktören A. F. Lybeck.
När i början af 1860-talet fotogen första gången infördes i Sverige, skedde det genom firman Adolph Meyer & C:o, som införskref några fat, hvilka uppgifvas hafva betingat ett pris af 150 kr. stycket, motsvarande omkring 1 krona för litern. Användningen af fotogen spred sig rätt hastigt, så att hela införseln till Sverige ökades från 675.883 kg. år 1864 — det första år ”fossila eller mineraloljor” upptagas i den officiella statistiken — till 4.9 mill, år 1870 och 1.2.0 mili, år 1880. Numera uppgår importen öfver Göteborg ensamt till omkr. 18 mili. kg. årligen.
Flere firmor togo ursprungligen importen om hand; upplagringen för dem alla skedde genom C. Barchmann & C:o, som å sin egendom Ryanäs anordnade plats för magasinering. I slutet af 1880-talet anlade Bröderna Sandberg, representanter för firman Nobel, en cistern å Käringberget för förvaring af fotogen.
Prisväxlingarne och konkurrensen gjorde dessa affärer delvis osunda. Det visade sig nödvändigt att reglera båda delarne, att införa moderna arbetsmetoder och rationellt leda hela företaget. Detta skedde genom stiftandet af Vestkustens Petroleum Aktiebolag, som fick sin bolagsordning stadfäst den 25 oktober 1895. Dess verkställande direktör blef och är hr A. F. Lybeck; styrelsen består för öfrigt af hr Magnus Dahlgren, ordförande i styrelsen sedan bolagets tillkomst, och hrr John Berglund, direktören John Peterson (i Uddevalla) och Claus Barchmann, med hrr Rud. Andersson och Adolph Meyer såsom suppleanter.
Bolagets första åtgärd var att inköpa Barchmanns anläggning å Ryanäs, som numera benämnes Oljenäset, samt att fullständigt renovera allt det gamla, som där fanns. Dessutom anlades nya cisterner, vallar omkring dessa uppfördes, rörledningar för olja och vatten — de senare för eldsläckningsändamål, — kajbyggnader, kranar, luftbanor anordnades, — allt blef så omändradt, att den som sett det gamla Barchmannska upplaget icke skulle känna igen sig. Vid bryggan muddrades till 23 fots djup, så att de största tankångare kunna lägga omedelbart till vid densamma.
Tanker vid Oljenäset, Klippan och Röda Sten i bakgrunden.
Allt detta gjordes på kort tid; oaktadt många svårigheter sökte lägga hinder i vägen för utvecklingen, besegrade den ledande energien dem alla.
Hvilken förändring petroleumhandeln genomgått, kan måhända lättast inses genom följande jämförelse. En tankångare på omkr. 5.000 tons med last af omkr. 30.000 fat olja lossar nu sin last direkte i bolagets cisterner på omkr. 30 timmar, under det att man förut behöfde omkr. 3 veckor för att utlossa ett segelfartyg på omkr. 1.000 tons med en last af omkr. 7.000 fat.
Bolaget har å Oljenäset låtit uppföra två cisterner, den ene rymmande 14.500 fat, den andre 10.500 — eller tillsammans en kvantitet af omkr. 4 1/2 millioner liter. En tredje cistern med en kapacitet af 10.500 fat är nu under anläggning. I aftappningshusen äro sinnrika tappningsanordningar med kranar, hvilka automatiskt stängas, när fatet fyllts med den bestämda kvantiteten; en person kan bekvämt sköta fem sådana kranar och bolaget kan utan svårighet leverera 1.000 fat dagligen. Cisternerna äro så förlagda, att oljan genom naturtrvck föres till dessa kranar, äfvensom till de tankpråmar, i hvilka oljan transporteras vidare till upplagsorterna i inlandet.
I och omkring tunnbinderiverkstaden lagas tomfaten; väldiga upplag på 40.000—50.000 fat förekomma å området. Intressant är att se den spårbana, hvarå faten rulla fram vid den s. k. limningen, då fatens innersida skall tätas med lim, så att minsta möjliga läckage uppstår. Faten bringas å banan i en buktande rörelse, som sprider limmet öfver hela innersidan af fatets buktiga del; vid spårbanans slut mottages fatet af en tunnbindare, som svänger kring det, så att limmet öfvertäcker först ena och sedan den andra bottnen i fatet, hvarefter fatets sprund genom en tredje manipulation bringas öfver ett kärl, där det öfverflödiga limmet får afrinna och ånyo kan komma till användning.
Intressant är ock att se det sätt, hvarpå i målningsverkstaden den blåa färgen, – – som lär vara internationellt antagen för petroleum — påstrykes, under det att målaren hela tiden rullar tunnan.
Automatiska mätnings- och räkningsmaskiner komma ock till användning. I de rymliga magasinen, säkerligen större i afseende på utrymmet än något i vår stad, finnes plats för upplagring af 34.000 fat ensamt å Oljenäset.
Å Elfnabben, som genom köp öfvergick till bolaget 1899, har bolaget tre cisterner, rymmande tillsammans omkr. 6 mill. liter, äfvensom ganska rymliga varumagasin.
Älvnabben, Käringberget
Cisterner finnas dessutom i Uddevalla, Kristinehamn, Motala och Jönköping, där sammanlagdt omkr. 3 1/2 mill. liter kunna upplagras; härförutom har bolaget petroleumkällare i Uddevalla, Jönköping, Kil, Kristinehamn och Motala.
Det är ganska intressant att taga i skärskådande den utveckling som den svenska petroleumindustrien företer; fast rubriceringen af varan är något olika, kunna följande hufvuddata anföras. År 1864, första gången då hithörande vara upptages i den officiella statistiken, införes en kvantitet af 675.883 kg., hvilken år 1865 stiger till 916.113 kg.;
1866 och 1867 utgör importen omkr. 1.6 million kg. för att år 1868 med ens stiga upp till 3.4 och 1870 till nära 5 millioner kg. Bruket af fotogen kan sålunda sägas hafva stadgat sig under dessa år och vara fullt infördt i slutet af 1860-talet.
Se vi nu uteslutande på rektificerad vara (lysolja) samt äfven taga Göteborgs import i betraktande — första gången införseln öfver Göteborg särskildt specificeras är år 1871, — få vi följande sifferuppgifter (i kg.)
År, Hela Sveriges Göteborgs
1871, 4.817.390, 1.406.220
1875, 8.259.855, 2.352.055
1880, 12.023.625, 3.103.272
1885, 23.331.829, 4.847.370
1890, 35.787.192, 5.804.956
1895, 54.492.785, 10.085.783
1901, 64.363.142, 12.827.555
hvaraf framgår att Göteborgsimporten under 1890-talet allt mer ökats. Om man tager hänsyn till 1902 års siffror, som för Göteborg uppgå till 18 millioner kg., torde man helt visst kunna hoppas, att vår stads petroleumhandel snart kommer att intaga samma dominerande ställning i vårt land som på 1870-talet.
I hvad mån Vestkustens Petroleumaktiebolag därtill bidragit framgår af följande öfversikt af bolagets andel i hela Göteborgs fotogenimport under de år bolaget verkat:
år 1896 — 38.2 %
,, 1899 — 86.7 ,,
,, 1902 — 89.1 ,,
hvadan sålunda numera omkr. 9/10 delar af hela Göteborgs införsel förmedlas af bolaget.
Konsumtionen af lysolja har, såsom ofvan synes, högst väsentligt ökats i Sverige, hvilket äfven framgår däraf, att införseln af denna vara fördelad på invånare utgjorde
år 1871 — 1.15 kg. pr inv.
,, 1901 — 12.44 ,, ,, ,,
eller nära elfva gånger större konsumtion efter endast trettio års förlopp.
Denna förbrukning är dock icke så stor, som den i andra europeiska stater förekommande: för åren 1891—5 beräknar Apeli den relativa förbrukningen i medeltal af petroleum till 18 kg. i England och till 17.5 kg. i Belgien samt år 1896 till 16.14 kg. i Tyskland, — allt pr invånare räknadt. Men den är likväl betydligt större än den franska, 6.4 kg., och den österrikisk-ungerska, 3.4 kg. pr invånare, och detta är i och för sig så mycket mera anmärkningsvärdt, som förbrukningen i början af 1870-talet var ungefär lika stor pr invånare i Sverige, Frankrike och Österrike-Ungern.
Hvad denna ökning i förbrukningen af belysningsmedel betyder är icke svårt att inse. Den berömde Goethe emotsåg med längtan den tid, då ljusen kunde ”snoppa sig själfva”.
Hans önskan uppfylldes visserligen sju år före hans död, i det att Guy Lussac och Chevreul år 1825 påstås hafva uppfunnit stearinljuset, men om den fulländning af belysningsväsendct, som betecknas af fotogenlampans användning, kunde knappast ens Goethe drömma. Och sedan man en gång lärt sig att rena de amerikanska bärgoljorna, undanträngde de på en förvånande kort tid, man skulle kunna säga nästan på en gång, alla de förut använda lysmedeln inomhus.
Vi göra oss emellertid, då vi nu dagligdags tända våra fotogenlampor, knappast någon föreställning om, huru mycket snille och tankearbete som nedlagts endast på konstruktionen af dessa lampor och lampglas, hvilka numera förekomma öfverallt, men till en början endast voro rikemans tillhörighet.
Äfven i detta afseende bilda de nya lysoljorna, som så hastigt utträngde de sedan urminnes tider använda lampoljorna (tran, rofolja o. s. v.), epok, emedan de på grund af sina mycket afvikande egenskaper kräfde helt andra lampkonstruktioner. Helt säkert har man väl ej hunnit till slutmålet i detta fall; man har ju på senare tider konstruerat lampor med glödnät, äfvensom fotogengasbrännare afsedda att användas för dylika glödnät.
Vi få ock påminna oss, att betydande kvantiteter petroleumprodukter numera torde förbrukas af motorer, såväl för maskiner som för nutidens modernaste fortskaffningsmedel, automobilen.
Samtidigt med den större konsumtionen af lysolja, har dess kvalité allt mer förbättrats, på samma gång prisbilligheten äfvenledes blifvit allt större.
I detta sistnämda afseende spelar obestridligen petroleumhandelns koncentration en högst väsentlig rol. Petroleum hör, liksom spanmål, mjöl, sprit, socker, kaffe och bomull, till de varor, som äro föremål för den stora världshandeln, hvars förhållanden i väsentlig mån regleras af minskade drift- och förvaltningskostnader samt direkt transport.
Ända till på 1890-talet förmedlades en stor del af vår fotogenimport genom tyska och andra mellanhänder.
Vestkustens Petroleum Aktiebolag har emellertid, såsom af of van anförda siffror framgår, lyckats i sin sträfvan att förmedla direkt import från utskeppningsorten till Göteborg, hvarifrån varan antingen i bolagets tankpråmar eller på annat sätt försändes till upplagsplatserna inuti landet.
Det är glädjande, att svensk företagsamhet vunnit en sådan framgång, som den som här antydts.