Fregatt som byggdes i Karlskrona på det dåvarande Pihlgarts varv (privat varv på Stumholmen). Fick namnet Illerim. Byggmästare var Gilbert Sheldon. Längden var 41,57 m med bredd på 10,84 m. Hon sjösattes 1754.
Systerfregatten Jarramas.
Tiden innan Ostindiska Kompaniet
Fartyget som länge tjänstgjorde i Medelhavet som skydd för svenska handelsfartyg är känt från den så kallade Illerimaffären.
Första gången Illerim sändes till Medelhavet var 1773, då med gåvor till det marcokanska hovet. Nästa gång var 1779 och målet var återigen att åka till Tanger i Marocko med gåvor. Fartygets kapten David Ankarloo hade också utsetts till sändebud hos sultanen av Marocko. Med Marocko hade Sverige ett avtal om fred sen 1763. Ankarloo kvarstannade i Tanger och skeppets befäl överlämnades till kapten Fust.
Fartyget lättade ankar den 26 april 1779 och satte kurs på Gibraltar. Då Spanien vid tillfället befann sig i krig med Storbritannien hade de dock beslutat om att blockera Gibraltar, något svenskarna inte förstod förrän de väl var i hamn. Den svenske ambassadören i Madrid hade dock fått meddelande om detta. Båtar som trots blockaden gick in i Gibraltar skulle konfiskeras, tas som pris. När kapten Fust informerade om att en blockad var på väg beslutade han att omedelbart lämna Gibraltar och gå till Malaga.
Dagen efter att Illerim anlänt till Malaga, informerades den svenske konsuln i Malaga, greve Lacy, om att skeppet inte skulle få lämna Malaga förrän spanske kungen gett sitt tillstånd till det. den svenska fregatten konfiskerade och det hölls en sjörättegång om saken i Spanien. Illerim och kapten Fust friades helt men redan innan des hade spanske kungen agerat på uppmaning av den svenska kungen och bestämt att svenskarna skulle får tillbaka fregatten. Ankarloo som var i Malaga på grund av konfiskation kunde överta befälet ombord. 29 oktober hölls så krigsrätt ombord varvid Fust dömdes som skyldig till att ha brutit mot sina instruktioner. Den 4 november lämnade Illerim Malaga för Tanger där kvarvarande gåvor överlämnades till sultanens hog. Illerim kvarstannade därefter i Medelhavet för att skydda svenska handelsfartyg då det inte gick att återvända till Sverige så sent på året. Till slut kom det också till en eldstrid med kapare:
Sedan fregatten Illerim frisläppts, avseglade major Ankario till Tanger, där han avlämnade de återstående presenterna, avsedda för sultanen av Marocko. Då årstiden ej möjliggjorde hemfärd, företog han kryssningar på Medelhavet för att skydda svenska handelsfartyg mot kapare. I februari 1780 anlände Illerim till Livorno, och kapten Pleij lämnar den 14 mars en rapport till ambassadör Ramel om dess senare öden.(74) Efter svåra stormväder, som skadat både segel och tackling, hade fregatten i höjd med Ibiza passerats aven kryssare med 24 kanoner. Man hade frågat major Ankarlo, vart fregatten var destinerat, varefter den återkommit flera gånger och avgivit några salvor, vilka besvarades av Illerim, så att det hördes ”ett fasligt sårl och skri av sårade besättningsmän”. Även Illerim hade lidit skador och förlorat bland andra sin chef, major Ankarlo, som svårt sårad förts till Malaga, där han inom kort avlidit av kallbrand, den 10 mars. Kapten Pleij, som övertagit befälet, säger sig vara beredd att begiva sig till hemlandet, så snart fregatten blivit försatt i segelbart skick. Det var en kutter, som anfallit Illerim, i själva verket en kapare under engelsk flagg, förd av en förrymd dansk sjöman. Detta hävdade den franske konsuln på Mallorca i en depesch till franske ambassadören i Madrid, något som ytterligare bestyrktes av den danske kaptenen i en tidning i Florens. (75) Efter incidenten vid Ibiza vände sig konsul Wetterström i Malaga till Ramel med en förfrågan, hur han skulle förhålla sig, om ”den allsmäktige Guden täcktes hädankalla major Ankarlo” , i synnerhet som kapten Fust ännu befann sig i arrest ombord och således ej kunde utöva något befäl.(76)
Illerim hemfördes därefter till Sverige under kapten Pleijs befäl. I Sverige följde ytterligare rättegång. Fust dömdes till döden för att ha åsidosatt sin plikt och inte lytt order, dvs ta strid med spanjorerna när de hotade med konfiskering. Han benådades dock av Gustaf III och efter en tid var han åter i tjänst i den svenska flottan.
Såldes till Ostindiska kompaniet 1802 och fick namnet Prinsessan. Som ostindiefarare på 283 läster med 16 kanoner och 70 personers besättning.
1:a resan, till Kanton, 5/5 1802 – 31/8 1803
Kapten: Gabriel Gadd
Superkargör: Jonas P. Tranchell
2:a resan, till Ile de France och Kanton, 11/4 1804 – 11/5 1805
Kapten: Fredrik Minten
Superkargör: J.C. Pfarr
Efter tiden vid Ostindiska Kompaniet
Sänkt vid tullbryggan i Klippan.
5 svar på ”Prinsessan”