Gustaf Otto Nils Silfverschiöld föddes å Gåsevadholm i norra Halland år 1864. Äldste sonen till kabinettskammarherren friherre Carl Otto Silfverschiöld — i dennes andra gifte, med Gustafva von Meijerhelm — var han predestinerad arfvinge till ett bland Sveriges största fideikommiss, stiftadt af den store patrioten Jonas Alströmers son, friherre Claes Alströmer, från hvilken det gick i arf till vår Nils Silfverschiölds farfar.
Redan vid elfva års ålder moderlös, mistade han fyra år senare sin fader och fick till förmyndare grefve Arvid Posse, hvilken senare förvaltade baron Nils’ timliga goda med den samvetslöshet, att baronen vid uppnådd myndig ålder såg sig föranlåten att efterskänka »den ädle grefven» 3- å 400,000 kr., hällre än att lagföra honom under en tidpunkt i denne mans skiftande lif, då han var ohjälpligt ruinerad — såsom allt skildradt är vid Posses biografi i en föregående del af detta arbete.
I början af 1880-talet hände det att Qvidings antikvariat i Lund fick en ny, mycket ifrig, mycket ungdomlig och mycket köpstark kund.
Det var Nils Silfverschiöld, som redan vid unga åren visade stort intresse för boksamlandets ädla sport. Och något som var ännu märkvärdigare: det visade sig snart med all önskvärd tydlighet, att skolgossen förstod sin sak, visste hvad han ville, att han vid en ålder, då själsegenskaperna ännu icke på långt när hunnit sin mognad, var hvad man kallar en boksynt personlighet.
Hans samlingslust var på en gång mycket begränsad och mycket omfattande, i ty att han förvärfvade allt värdefullt, som tillhörde svensk litteratur.
Och i hans på Koberg förvarade bibliotek har den vid så unga år bortgångne ädlingen rest sig en vacker minnesvård.
Med anledning af hvad vi nu yttrat må man icke draga den slutsatsen, att vår unge baron var en »bokmal», en tråkig »tungus», hvilkens hela värld begränsades af de med dyrbara band fullproppade bokhyllorna.
Intet kunde vara ett större misstag. Unge baron förstod i grund och botten konsten att förena det nyttiga med det nöjsamma. Han tilllämpade redan vid helt unga år detta problem.
Så snart Silfverschiöld vid Lunds Karolinska katedralskola blifvit högre uti »gradorna», började han slå gäcken lös på fullt allvar — om oss nu tillåtes begagna detta uttryck i ett slikt sammanhang.
Pänningar fattades i allmänhet icke, och skulle det för ovanlighetens skull någon gång vara ebb i kassan, så spelade det ingen nämnvärd roll. Då fanns det ju den härliga institution, som kallas krediten.
Och af denna begagnade sig vår friherrlige skolyngling i stor utsträckning. Hvilken köpman skulle väl ha vågat säga nej åt en af Sveriges rikaste fideikommissarier, äfven om denne icke ännu tillträdt fideikommisset på grund af sin omyndighet.
Därför flödade både mousserande och andra viner vid de små »herrtillställningar#, som unge baron allt som oftast höll i sin bostad, vanligt vis på lördagsaftnarne, då ju deltagarne hade hela nästkommande dag på sig för att hvila ut, det vill säga om de djärfdes skolka från det obligatoriska kyrkobesöket.
I en småstad, sådan som gamla Lund är, trots den stora lärdom, som där magasinerats, kunde dessa tillställningar naturligtvis icke i längden förblifva en hemlighet för vederbörande lärare i allmänhet, för rektor och klassföreståndare i synnerhet. Men aldrig hörde man af några repressalier, hvarken i form af varningar, nedsatta sedebetyg eller ännu värre relegation.
Uppenbarligen var det friherrliga Silfverschiöldska namnet en sköld gent emot obehagliga efterslängar — kanske isynnerhet därför, att namnets ägare en gång i tiden skulle bli en af vårt lands rikaste män.
Det kan knappast betviflas, ehuru man för mänsklighetens egen skull måste beklaga, att rikedomen gjorde sitt till saken. Detta framträder i synnerhet vid en nära till hands liggande jämförelse. Några år tidigare hade från Lunds katedralskola relegerats en ung man med det grefliga mycket äldre och förnämligare namnet Georg von Rosen.
Men denne ädling var fattig på allt annat än ett uppsluppet temperament, som han däremot ägde i ymnighet.
Att man såg genom fingrarne berodde måhända äfven i någon mån på den omständigheten, att under de första åren af 80-talet fula rykten gingo om det sedliga tillståndet inom lärarekåren vid Lunds läroverk.
Det gick till och med så långt, att dåvarande kanslirådet Gustrin gjorde en tripp ned till Saxos urgamla stad, där han formligen höll ett räfst- och rättareting med de skyldiga, ett »ting», som, bland annat, hade den påföljd, att själfve den dåvarande rektorn måste stryka på foten och lämna rum åt en annan, som ännu lill allas belåtenhet sköter sin maktpåliggande syssla.
Betecknande nog, hade ungdomen gifvit Nils Silfverschiölds dåvarande klassföreståndare det vältaliga namnet »Kronhjorten».
Under sina tidigare skolår visade sig den lille baronen äga en synnerligt stor makt öfver den eljes högeligen fruktade rektor Gustaf Magnus Sommelius, i dagligt tal kallad »Kisse».
Denne bistre pedagog, som plägade tukta sina alumner med pipskaft, så länge pipskaften höllo, och som i sitt berserkaraseri slet sönder deras öron, hade fattat ett synnerligt välbehag för den unge fideikommissarien.
Jämnåriga och klasskamrater till Nils Silfverschiöld erinra sig ännu, hurusom denne en aprildag utverkade lof åt hela klassen de tre sista undervisningstimmarne, endast »därför att det var så vackert väder».
Vid ett tillfälle hade adjunkten i matematik, Fritz Svensson, sjukrapporterat sig till timmen 2—3, hvadan lof inträffade för klassen. Detta gaf Nils Silfverschiöld anledning att föreslå gemensam skolkning från nästa dags morgonbön och första timme, då samma lärare skulle undervisa. »Naturligtvis blef han icke frisk så snart.» Förslaget mottogs med acklamation och hela klassen skolkade, utom »kustoderne» — och matematikadjunkten, som mot förmodan kryat till sig. Skolkningen ledde dock icke till någon annan påföljd än varning.
Nils Silfverschiöld tog sin maturitetsexamen, och framtiden låg väl för honom ljusare än för de flesta andra; men hans öde gestaltade sig annorlunda.
En dag i början af 1880-talet kom grefve Arvid Posse in i antikvarien Bukowskis bok- och konsthandel i Stockholm.
— Jaså — sade han och såg sig omkring — det är således här som unge baron Silfverschiöld hålls så mycket och lägger ned så mycket pängar!
— Tacka Gud, herr grefve — svarade Bukowski i allvarsam ton — så länge den unge mannen icke har andra passioner än den att samla böcker. Hos mig blir han hvarken förstörd eller ruinerad! Se till, att han icke blir det på annat håll! — tillade den gamle polacken.
Det var också i helt annat sällskap Nils Silfverschiöld gick sitt dystra öde till mötes. Knappast mer än yngling vorden, angreps han af en sjukdom, som, trots allt hvad vetenskapen både i Sverige och utlandet däremot sökte till hjälp åstadkomma, allt mer undergräfde hans hälsa förvandlade den nyss så glade och lefnadsfriske ynglingen till en den bittraste misantrop och till slut lade honom, blott 28 år gammal, i grafven.
Det Silfverschiöldska fideikommisset omfattar:
Koberg, Lifvered och Stora Alfhem i Älfsborgs län, med taxeringsvärde af 1,090,000 kr., samt Gåsevadholm och Dal i Halland, med taxeringsvärde af 845,000 kr., tillsammans 1,935,000 kronor.
Nils Silfverschiöld dog 1892 & Grand Hotel i Stockholm och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:
Tillgångar…… kr. 2,221,250: 35
Skuld ………… t 477,354: 79
Behållning…… kr. 1,743,895: 56
Sitt betydliga bibliotek med inventarier samt sin storartade samling af ostindiskt porslin från Alströmers tid gjorde han till fideikommissegendom, att för all framtid förvaras på Koberg.