Lazarus om Olof Wijk

Olof Wijk föddes i Göteborg år 1833, äldste son till kommerserådet Olof Wijk d. ä., som, född 1786, afled 1856. Denne senare, född på hemmet Viken å Hisingen, hvaraf släktnamnet, grundade år 1806 den sedermera så högt aktade firman Olof Wijk, som numera är Göteborgs första och största köpmanshus.

Den äldre Olof Wijk, som var son till en båtskeppare, fick i barndomen en liflig åtrå för sjömansyrket, hvilket gjorde, att fadern skickade gossen vid 12 års ålder till sjös. Unge Wijk blef dock snart fullkomligt mätt på det stränga sjömanslifvet och återkom året därpå till Göteborg samt fick plats som bodpojke i en liten skeppsfournerarebutik vid Smala vägen i Masthugget.

Till affären hörde äfven inköp af allt slags järnskräp, gamla segel och tågvirke.

Den liflige gossen kände sig här mycket belåten och fann, att köpmannens yrke tilltalade honom långt mer än sjömannens farliga lif, samt arbetade med lust och fröjd, var aldrig sysslolös, utan då någon ledighet var vid expeditionen i boden, stod han vid disken och rätade ut gamla rostiga spikar. Därifrån det sedermera i Göteborg bekanta rimmet:

Olle Wijk
räta’ spik,
så han blef rik.

Wijks stora duglighet och vackra utseende skaffade honom snart kontorsplats hos engelsmannen C. Christie. Af denne fick han lära engelska språket samt gjorde sig snart oumbärlig för sin principal.

Vid Christies död var Wijk endast tjugu år gammal, men hans anseende och sterbhusets förtroende till den unge mannen var så stort, att han, ehuru ännu ej myndig, fick öfvertaga affären för egen räkning. Två år därefter fick han burskap som borgare.

Inom Wijks första köpmanstid inträffade den stora kontinentalkrisen i Göteborg, på hvilken Robert Dickson m. fl. stupade. Under denna kris förtjänte Olof Wijk grofva penningar på de stora realisationerna.

Wijks affär gick bra, han blef skeppsredare och importör af kolonialvaror samt hade magasinsupplag i Ostindiska kompaniets hus. Likaså ingick export af järn och trävaror i hans affär, men på detta område fick han en svår medtäflare i Sven Renström, hvilken, som född värmländning och med ett utmärkt redbart och honett behandlingssätt emot sina kunder samlade hos sig nästan hela Värmlands bruksägares exportaffärer, hvilka han vanligen mottog i kommission.

Olof Wijk blef befryndad med en af Göteborgs mera betydande köpmanssläkter, i det han ingick äktenskap med Hilda Prytz; som på den tiden var Göteborgs skönaste kvinna, hvilket man ännu kan finna vid betraktandet af hennes porträtt, som finnes på Göteborgs museum.

Esaias Tegnér, som under sina besök i Göteborg mycket umgicks i Prytzska huset, berättades af göteborgsskvallret ha skickat bruden vid giftermålet följande bröllopskväde:

En man du vunnit, men hvad är för tröst
att ligga fastläst invid prosans bröst.

Ett räknebräde i din famn du sluter,
som kalkylerar, äfven då det njuter.

Olof Wijks stora talanger skaffade honom en mängd kommunala uppdrag, hvilka han alltid noggrant utförde, men han visste också i hemlighet, som man säger, att sko sig på dessa uppdrag. Så till exempel hade staden en upplagsplats för byggnadsmaterialier vid Stora Hamngatan nära hamnen, och denna tomt öfvertalade han stadens äldste, hvars ordförande han var, att sälja till sig för en spottstyfver för att bebyggas.

Då stadens förrådsförvaltare, S—n, skulle utrymma platsen, så stannade, enligt aftal med Wijk, en hop byggnadsmaterialier kvar och lämnade bidrag till uppförande af det stora Wijkska huset nära Göteborgs skeppsbro.

Wijk spelade äfven en viss roll i vårt politiska lif. Invald af Göteborgs stad i borgarståndet första gången år 1834, gjorde han sig vid denna riksdag bemärkt genom sin stora förmåga och sitt ståtliga utseende samt var i ståndet regeringens pålitligaste vapendragare och dessutom fanatisk beundrare af sin store konung Carl Johan.

Någon egentlig politisk storhet var dockicke Wijk. Hans styrka låg hufvudsakligen inom intrigens område, och han var den ädle, frisinnade Tore Petrés störste och farligaste motståndare inom ståndet.

Om det förtroende, Wijk åtnjöt af de konungar han tjänat, vittnade de många utmärkelser,som från högsta ort kommo honom till del:kommerserådstitel, riddarekorset af Nordstjärneorden,talmansskapet i borgareståndet vid 1850 årsriksdag samt till sist Carl XIII:s orden och storkorset af Vasaorden.

Olof Wijk d. ä. dog 1856 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar riksdaler banko 800,185: 26. 11
Skulder » » 162,479: 3. 2
Behållning riksdaler banko 667,626: 23. 9 eller något öfver en million kronor.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sägeri sin nekrolog öfver Olof Wijk den 5 februari 1856:

»På grafven sjunka många skuggor, som vidlåda hvarje dödlig, men det goda han verkat står kvar och bevarar minnet ljust och kärt för tacksamma efterkommande.»

Olof Wijk efterlämnade fem söner och endotter, sedan gift med öfverste Lilliehöök, i dennes första äktenskap. Det var till Gerda Wijk som Tegnér skref i sin dotterdotters Gérda Rappes namn:

Aldrig sedda lilla Gerda,
blif så vacker som du vill,
ypperst bland de älskansvärda,
sådant hör familjen till — —

Olof Wijk d. y. genomgick Göteborgs realgymnasium, tog vid sjutton års ålder studentexamen och kvarblef sedan i Uppsala i två terminer, hvarefter hans akademiska studier slutade med kameralexamen.

Under Upsalatiden var Olof Wijk en mycket glad fyr, som njöt med späckad sedelbok i fulla drag af det friska studentlifvet, hvilket då genom Juvenalerne och Gunnar Wennerberg hade nått den höga utveckling, som blef dess kulmen. Att den unge, glade, rike göteborgaren, som öfverflödade af lifskraft och lefnadslust, skulle med öppna armar emottagas och blifva eftersökt bland eliten af de akademiske medborgarne, var ju helt naturligt. Emellertid lämnade Olof Wijk Upsala efter aflagd »rulla», och efter en sejour i London inträdde han på faderns kontor i Göteborg.

När fadern dog, blef den yngre Olof Wijk vid tjugutre års ålder firmans chef och visade sig som sådan redan från början vara en synnerligen klok, försiktig och skicklig köpman. Därtill bidrog nog i sin mån det utmärkta sällskap, hvaruti han blef upptagen som tredje man af de framstående personerne och verklige gentlemännen generalkonsuln Theodor Willerding och grosshandlaren James Jameson Dickson (sedermera hans svärfar), hvilka både med synnerlig vänskap omfattade den unge Wijken. I Göteborg kallades allmänt på den tiden denna trio för: de tre vännerna. Det gamla ordspråket »den smak som kärlet fått vill den behålla» besannade sig dock i viss mån med Wijk, ty den glade studenten satt ännu kvar i honom och han var en mycket galant ung man i Göteborg. Dessutom visste man berätta från hans affärsresor till London åtskilliga gladare episoder, vittnande om att han ännu ej hunnit öfver den »sturm-und drang-period», hvarje ej alltför tungusiskt anlagd ungdom väl har att genomgå.

Unge Wijkens muntra lefverne gjorde det emellertid för honom icke så lätt att efter hans villkor göra något lämpligt giftermålsparti, emedan stadens unga damer säkerligen hade en för långt drifven föreställning om unge Olofs galanterier. Emellertid blef han vid 37 års ålder, i mars 1870, förlofvad å Hotel Rydberg i Stockholm med Göteborgs rikaste arftagerska, fröken Caroline Dickson, som då var 24 år gammal. Förbindelsen hade stött på svårigheter från moderns, fru Eleonore Dicksons sida, men slutligen lyckades det hennes bror, förut omnämde generalkonsul Willerding, att, som man säger, tala räson med sin syster, så att hon gaf sitt bifall till partiet, och fru Eleonore fick aldrig anledning att ångra detta, ty Olof Wijk blef den mest exemplariske äkta man. Förlofningen efterföljdes på sommaren af ett ståtligt bröllop på Öfverås, hvarefter det nygifta paret tog sin bostad i stora våningen i Wijkska huset, 2 trappor upp, hvilken våning kommersrådinnan Wijk välvilligt lämnade och upplät åt de nygifta.

Dagen före första lysningsdagen gick Olof Wijk med sin fästmö och hennes föräldrar till skrift i domkyrkan i Göteborg. Ryktet härom hade på förhand spridt sig i staden, hvilket gjorde, att kyrkan var packad af en skådelysten publik, som hade infunnit sig för att få se Olof Wijk anamma det heliga sakramentet; man visstenämligen allmänt, att han sedan sin första nattvardsgång aldrig satt sin fot inom någon helgedoms murar. Som gift man däremot blef Olof Wijk en mycket flitig kyrkobesökande, och han uraktlät sällan att i sällskap med sin hustru och svärmor deltaga i den allmänna gudstjänsten, vanligen i Engelska kyrkan. Sabbatens helgd iakttogs till och med så strängt, att herr Olof fick endast äta kall mat på söndagame.

Förtjust öfver sin »korrekte» måg, ville svärmamma dock föra honom ännu längre i dygden genom att söka förmå honom att blifva absolutist och aflägga nykterhetslöftet, men del lyckades henne aldrig. Olof Wijk drack dagligen utsökt goda viner, och den njutningen ville han ej försaka. Fru Eleonore gjorde samtidigt försök med Carl Wijk i samma syftemål, men fick till svar:

— När tant kan förmå bror Olof, som är vår familjs caput, att bli goodtemplare, så skall äfven jag svära nykterhetsfanan.

Olof Wijk var synnerligt intresserad af allmänna värf och kommunala uppdrag. När den nya kommunalförfattningen utgafs 1862, invaldes han samma år till stadsfullmäktig i Göteborg, likaledes efter nya statsskickets införande utsågs han till en af Göteborgs stads representanter i den nybildade andra kammaren till dess första riksdag 1867 och återvaldes regelbundet af sin födelsestad, ofta så godt som enhälligt.

I sammanlagdt 25 riksdagar, 1867—1890, representerade han vid riksdagen sin födelsestad och deltog från början med lifligt intresse i riksdagsarbetet. 1869 samt 1873—80 var han ordinarie ledamot af bevillningsutskottet, 1870 af  konstitutionsutskottet. Hans riksdagsanföranden gällde hufvudsakligast bevillnings- och bankfrågor. Han uttalade sig emot ökandet af den indirekta beskattningen, för frihandeln, för ökning af bränvinsskatten i förening med nedsättning af tullarne å förnödenhetsvaror, för lastpänningarnes borttagande, hvarjämte han uppträdde till försvar för de enskilda bankerna mot de angrepp, som då gjordes mot dem. Med värme uppträdde han för utvidgning af de främmande trosbekännarnes medborgerliga rättigheter samt utsträckning af den gifta kvinnans äganderätt.

Wijk tillhörde i riksdagen den s. k. intelligensen, men intog aldrig någon utpräglad partiståndpunkt, utan leddes af de frisinnade, frihandelsvänliga och humanitära tänkesätt, som utmärkte borgarståndet vid det gångna århundradets midt. Hans insikter, kloka blick, takt och goda omdöme i förening med hans älskvärda sätt gjorde honom aktad och omtyckt inom olika läger.

År 1875 utnämdes han till vice talman och under åren 1874—1880 erbjöds han vid två olika tillfällen inträde i statsrådet som finansminister, t. o. m. år 1884 tillbjöds honom att öfvertaga statsministerposten efter Thyselius. Han afböjdeemellertid ständigt.

Då grefve Arvid Posse år 1880 blef statsminister, efterträdde honom Olof Wijk som talman, hvilken värdighet han sedan oafbrutet innehade till 1890. I denna egenskap efterlämnar han ett minne, som sent kommer att bortgå inom Andra kammaren.

Olof Wijk var nämligen en fullkomligt mönstergill talman, säker i formerna, klar i framställningen, som gammal erfaren riksdagsman fullt inne i förhållandena samt ständigt tillmötesgående, vänlig och hjälpsam.

En enda gång kom det dock, för att begagna ett vulgärt uttryck, siiiolk i mjölken. Det var när landtmannapartiet år 1884 ville öfverlämna den brännande frågan om afskrifning afgrundskatter och indelningsverk till afgörande genom gemensam votering. Här stod statsutskottets majoritet gentemot talmannen.

— Jag vägrar proposition, på grund af riksdagsordningen — förklarade talmannen.

Situationen var allvarsam, ja, spännande. Vågorna brötos mot stranden, men stranden var— Olof Wijk. Stormen uppmanade böljorna att vältra hän mot konstitutionsutskottets strand, men det blef intet strandhugg utaf.

Det var gamle Carl Ivarssons evärldliga ära att »till stormen: tyst! han sade, till böljan: lägg dig ned». Och efter denna händelse bibehöll Olof Wijk sin popularitet okvald inom kammaren.

Denna var den enda disharmoni, som yppade sig mellan en del af kammarens ledamöter och den värderade talmannen. Man kan med full fog påstå, att harmonien efter den dusten blef om möjligt än större än förut.

Ett antal kammargubbar lärde sig att förstå, det den tysta kraften dock är den starkaste, när det gäller. Och den gamla lösen stod kvar: »En vän i Wijken».

Personligen förbindlig mot alla och oveldig i sin talmansbefattning, hade Wijk dessutom sinne och medel till att mot kammarens ledamöter utöfva ett angenämt värdskap i det gästfria hemmet, där hans makas älskvärdhet förhöjde intrycket af värdens fryntliga vänlighet.

Olof Wijk hyrde en stor, magnifik våning i Inteckningsbolagets hus vid Malmtorgsgatan. Hvarje torsdag gafs middag, alltid i regel för 28 personer.

Som gäster såg herrskapet Wijk omväxlande medlemmar af den högsta societeten, diplomatiska kåren och riksdagen.

Ingen riksdagsman inom någondera af kamrarne fanns, som icke under denna tid deltagit i dessa angenäma torsdagsmiddagar. Af sin man hade fru Wijk på förhand fått reda på hvilket ämne, som mest intresserade hvarje gäst, och hon begagnade sig däraf att stormförtjusa sina gäster; hon kunde t. ex. med största intresse och sakkännedom samtala med Jöns Pehrsson i Svaneryd om vattenaftappningar i Småland, med Richard Gustafsson om Gambetta och med Nils Pehrsson i Vadensjö om skatt på gamla ungkarlar.

Kammarmedlemmarne lärde Wijk väl känna till både namn och utseende, så att, när han 1880 efter grefve Posses utnämning till statsminister bl ef ordinarie talman, det icke för honom mötte några svårigheter att vid talmanssysslans skötande draga den fördel af personlig bekantskap med en hvar uppträdande, som en ordförande så gärna söker att förvärfva. Icke nog med att han igenkände hvarje ledamot, som anmälde sig, äfven vid instämmanden i massa kunde han själf konstatera t. ex.: Lars Petter Pehrsson instämmer, Nils Olsson instämmer o. s. v. och detta med sällan eller aldrig svikande säkerhet.

Som talman stod Olof Wijk oöfverträffad, Anton Niklas Sundberg var måhända för hetlefrad, likaledes Arvid Posse, fastän hos denne satt otåligheten längre inne och brusade mera sällan fram. Landshöfding Asker tog saken mera lugnt och föreföll bra färglös.

Olof Wijk var intet af detta. Blid var han, tillgänglig var han och hans uthållighet hade ingen gräns. Nog kunde han känna sig trött, såsom hvarje annan mänsklig varelse; tänkom oss timmar och åter igen timmar af tal och tal, för att icke säga prat, ja till och med idislan. Men ej nog med tal, äfven samtal löpte gång på gång af stapeln.

Sannerligen talmansskapet var en sinekur, hälst som kammarens sammanträden ej sällan kunde pågå till inemot midnatt.

Sådant pröfvar på, men Olof Wijk var densamme, när han slöt som när han började. Han måtte ha haft något hemligt trolleri under talmansbordet! Ja visserligen — det var ett antal tålamodspåsar.

Gamle landshöfding Eric Sparre sade en gång som ålderspresident till Olof Wijk, att »kammaren bar den vördade talmannen på sina armar».

Uttrycket är originelt i den humoristiskt Sparreska stilen. Men det innehöll sanning. Kammaren hade i det hänseendet både långa armar och god vilja.

Någon gång fick vice talmannen vikariera, mera sällan kom det dock i fråga. Anders Petter Danielsson innehade under några år den värdigheten. Men denna uppbars en och annan gång näppeligen af det heta öländska blodet; Anders Petter tappade koncepterna och sökte på samma gång uttryck på ett eller annat sätt.

Olof Wijk har blifvit framställd som en medlare mellan högern och vänstern. Det är sanning, men med modifikation. Gick man honom närmare in på lifvet, fann man snart, att det politiska vänstra väderstrecket öfverflyglade det högra. Detta sökte Olof Wijk med sin öppna natur för ’öfrigt aldrig att dölja. Vid ett valmöte i Göteborg kom rösträttsfrågan på tal. Man vände och vred sig, man visste ej på hvilken fot man skulle stå. Olof Wijk trädde då fram, och på en gång klarnade luften.

— Jag förklarar — sade han — att jag utan omsvep bekänner mig till den allmänna rösträtten.

Ett högljudt bravo hälsade honom.

På samma sätt tillgick det ett par gånger i riksdagen, där ett mera betydande bravo höjdes. Ehuru utpräglad frihandlare, hindrade detta dock icke att han äfven stod på bästa fot med protektionisterne.

År 1890 afgick Wijk från talmanskapet och afböjde tillika återval till riksdagen. Någon lomhördhet, som kommit med åren, var den anledning, han angaf, med sin stora känslighet för att icke sköta någon befattning så, att man kunde göra anmärkningar däremot; »bättre att gå sin väg, emedan man vill hafva en kvar, än då man vill blifva af med en», så ungefärligen föllo på tal härom hans ord. Måhända bidrogo också de ändrade politska förhållandena. Nya systemet hade kommit till makten och var som ifrigast i sin utöfning, och allt flere beslut fattades af riksdagen och Andra kammaren, hvilka skuro mot Wijks lifsåskådning.

Under uttryck af kammarens varma sympatier lämnade han talmansplatsen. Under samma år förlänade honom konungen adlig värdighet, hvarvid han bibehöll sitt namn oförändradt.

Själf torde Olof Wijk neppeligen varit öfver sig förtjust öfver den antikverade och i politiskt afseende totalt betydelselösa »upphöjningen»; men frun ville oändligt gärna heta »hennes nåd», och som artig äkta man gaf Wijk efter, när det på konungens bud från Riddarhuset ljöd:

Kominen I ej,
kommen I ej,
herr Olof?

Efter denna tid tillhörde hans krafter odelade hans firma och hans födelsestad.

Då hr J. J. Ekman 1877 afgått från ordförandeskapet i stadsfullmäktige, blef Olof Wijk hans efterträdare. Sedan 1881 var han ordförande i hamn- och älfstyrelsen i Göteborg, och det var under hans tid den storartade kajanläggningen bortom järnvägen började att byggas. Därjämte var han vice ordförande i Göteborgs högskolas styrelse från dess stiftande. Dessutom var han under en längre tid, 1863—1888, ordförande i Göteborgs sparbanksdirektion, ledamot af handels- och sjöfartsnämden, gatu- och väg-förvaltningen m. m.

Tre af landets största affärsföretag räknade Wijk som styrelseledamot, i det han var ordförande i försäkringsbolaget Svea samt vice ordförande i Skandinaviska kreditaktiebolaget och i Bergslagsbanans aktiebolag. Dessutom var han ledamot af Göteborgs—Hallandsbanans styrelse samt vice ordförande i Göteborgs—Boråsbanan.

För allmännyttiga såväl som för välgörande ändamål hade Olof Wijk en gifmild hand. På senare åren, sedan Olof Wijk blifvit Göteborgs stads främste man, gick man först med sin lista till honom, och hans summa bestämde, såsom förut Oscar Dicksons, gärna de öfriga förmögna husens teckning.

Sällan nekade han, så snart ändamålet verkligen var behjärtansvärdt, och så följde det justa beloppet, afmätt med vanligt säkert omdöme. Hvad man alltid var viss om, var ett utomordentligt välvilligt och förbindligt bemötande.

Bland från Wijk stammande donationer märkas Gustaf Adolfs-fonden till Göteborgs högskola för utgifvande af dess årsskrift: 30,000 kronor af Olof Wijk och Oscar Ekman gemensamt;

100,000 kronor till Göteborgs högskola af Olof och Caroline Wijk till hugfästande af en djupt sörjd, förhoppningsfull sons minne; 30,000 kronor till Göteborgs nation i Upsala, äfven i anledning af sonens frånfälle. Denne son, den äldste, bärande äfven namnet Olof och en högeligen lofvande yngling, var studerande vid Upsala universitet och träffades af döden vid tjuguett års ålder i nämda stad.

Det var vemodsdigra dagar för föräldrar och syskon. Telegram angående den hotande sjukdomen anlände till Göteborg. De bedröfvade föräldrarne voro utom sig. Extratåg beställdes: Göteborg—Stockholm och Stockholm—Upsala. Föräldrarne anlände i sista stund till sitt barn. Döden gläntade redan på dörren. Men det var som om han velat stanna, för att föräldrarne skulle hinna att göra sitt sorgbetyngda af sked.

Anledningen till yngste Olof Wijks sjukdom var från början en ren tillfällighet. I Marstrand hade han sex år tidigare som gosse fångat en stor råtta, och genom någon oförsigtighet kom djuret i tillfälle att gifva honom ett djupt bett i ett finger, hvaraf blodförgiftning uppstod. Redan då sväfvade han mellan lif och död, men skicklige läkare lyckades att rädda honom. Sex år därefter slog såret upp ånyo och förgäfves voro då alla försök att rädda honom.

Sedan 1878 var Olof Wijk ledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg, därjämte filosofie hedersdoktor i Upsala. Af offentliga utmärkelser innehade han, utom det ofvan omtalade adelskapet, stora kommendörskorset af Vasaorden, äfvensom Nordstjärnans riddarekors och norska kröningsmedaljen.

Under konung Oscars seglatser å vestkusten om somrarne var Olof Wijk en ofta inviterad gäst om bord å kungabåten »Drott». En liten lustig episod från ett dylikt vistande sommaren 1894 omtalades då.

En natt hade det på akterdäck å Drott gått hett under sköldarne till, och Olof Wijk sof därföre litet längre än vanligt följande morgon. Konungen var, som vanligt, tidigt uppe på morgonkvisten och, likaledes som vanligt, morgonkry. Då han saknade Olof Wijk, gick han ned i hans koj och purrade honom; men Wijk bara vände sig i sängen och mumlade sömndrucken: — Låt mej vara i fred, din långe drasut!

— Nå, det må jag säga, det är första gången någon midt i synen kallat mig för »drasut»! — sade konungen och började skratta.

Wijk slog nu upp ögonen och sprang upp i bara skjortan, djupt bugande:

— Åh, Gu’ bevare mej väl, ers majestät! Jag tyckte, det var »Stafva»!

Konungens adjutant baron Vegesack, inom vänkretsen »Stafva» kallad, var, som bekant, äfven mycket lång till växten.

Det berättas dock, att Olof Wijk mer än en gång till sina vänner i Göteborg nämnt, att han med dystra aningar betraktade »Drott». Det var liksom en inre röst skulle, varnat honom för detta fartyg, och särskildt sommaren 1901 uttryckte han rent af fasa därför. Sin kunglige väns inbjudan dit kunde han ju emellertid ej afslå; men hans aningar bedrogo honom ej: — det var ombord på Drott han ådrog sig den förkylning, hvilken, utvecklad till lunginflammation, utsläckte hans jordiska lif den 17:e september
nämnda år.

Göteborgs Handelstidning skref vid Olof Wijks bortgång:

»Olof Wijk yttrade en gång i enskildt samtal: »Ja, jag har haft ett ovanligt lyckligt lif, förmögen, hedrad, lycklig i min familj, men då känner man också förpliktelser». Sorg sparades honom icke, och den tog mycket af hans kraft. Men öfver hufvud ligger hans lif synnerligt ljust för blicken.

Till förmögenhetens och den höga samhällsställningens företräden sällade sig de goda hufvudets och hjärtats egenskaper, hvilka allena äro i stånd att bära upp dessa. Han var lika litet en stridens man som en ytterligheternas. Fiendskap öfver hufvud var honom emot. Hälst sökte han medla och förlika samt på sådan väg föra sakerna framåt. Och med sin humana, måttfulla, harmoniska natur, främmande för fanatism, sökte han den medelväg, där det riktiga vanligen går fram mellan de sammanstötande, mer eller mindre ensidiga motsatserna.

Han var en god talare, klartänkt och lugn, med väl afvägda uttryck, och han var en mästare i att finna det rätta ordet vid hvarje tillfälle, ej minst de representativa.

Den förmögne mannen, som »känner sin förpliktelse» och eger inre förutsättningar att väl fylla den, är en vacker och ädel typ, och det samhälle är lyckligt, som eger många sådana att uppvisa. De gynnsamma yttre förutsättningarna finnas för en lycklig utveckling af goda naturanlag och för att kunna bruka dem till eget och det allmännas gagn. I alla tider hafva sådana af yttre förmåner gynnade män satts högt, hvilkas tankar gått utöfver hemmets och affärskontorets tröskel och hvilka användt sina andliga och materiela medel att gagna till det större eller mindre samhällets eller den mänskliga odlingens fromma. Framträder då denna håg och förmåga hos en personlighet, präglad af själsodling, värdighet, ädelhet i uppfattning och lugn harmoni, står man inför en karaktärsbild, hvilken i sällsynt grad är ägnad att tilldraga sig vördnad och tillgifvenhet. Det är i detta afseende som Olof Wijk gifvit ett föredöme af den art, att det skall länge och tacksamt minnas.»

Olof Wijk efterlämnade en boupptecknad förmögenhet:

Tillgångar …………….. 7,123,754 kr. 92 öre.
Skulder ………………… 30,647 ” 30 ”
Behållning 7,093,107 kr. 62 öre.

Vi komma nu till kvarlåtenskapen.

Inom Dicksonska familjen är det alltid vanligt, när barnen gifta sig, att mellan dem och deras blifvande äkta makar upprättas äktenskapsförord, hvilket är en loflig försiktighet, ehuru den krassaste egoism ligger till grund därför.

Emellan makarne Olof Wijk var dylikt äktenskapsförord, och när de gifte bort sin enda dotter Elenore (Ella) med grefve Eugène von Rosen, upprättades äfven äktenskapsförord.

För att gifva en klar inblick i detta förhållande, återgifva vi härmed bouppteckningen:

År 1901 den 14 december förrättades af undertecknade, anmodade förrättningsmän, bouppteckning efter grosshandlanden, herr kommendören med stora korset af k. vasaorden m. m., filosofie doktorn Olof Wijk, som aflidit den 17 sistlidne september, 68 år gammal, och såsom sterbhusdelegare efterlämnat :

Änkan, fru Caroline Wijk, född Dickson, samt i äktenskapet med henne födda barn:

Myndige sonen, herr Hjalmar Wijk, och dottern Eleonore (Ella), gift med f. d. andre sekreteraren i k. utrikesdepartementet, herr grefve Eugène Erik Adalbert August von Rosen.

Vid förrättningen inställde sig änkefru Wijk och herr Hjalmar Wijk personligen, den sistnämnde jämväl såsom ombud för grefvinnan von Rosen, till bestyrkande hvaraf han företedde, utom en af grefvinnan von Rosen behörigen utfärdad fullmakt, ett i laga ordning den 1 juni innevarande år upprättadt, i bestyrkt afskrift härhos bifogadt äktenskapsförord emellan grefven och grefvinnan von Rosen, af hvilket inhämtades, bland annat, att allt hvad grefvinnan von Rosen tillfölle under äktenskapet genom arf, gåfva, testamente eller annorledes skulle utgöra hennes enskilda egendom, som hon ensam ägde förvalta.

Änkefru Wijk ingaf ett henne och hennes aflidne make den 12 januari 1886 upprättadt testamente, hvaraf bestyrkt afskrift äfvenledes bifogas.

Testamente.

Sedan vårt äktenskap blifvit med barn välsignadt och i följd häraf det mellan oss, före vår vigsel, den 8 september 1870, på Öfverås vid Göteborg, upprättade äktenskapsförord, jämlikt detsammas ordalydelse, till all kraft och verkan förfallit, liksom det, under enahanda förutsättning, samma dag upprättade, vid förordet fogade testamente, få vi, undertecknade, äkta makar, härmed förklara vår yttersta vilja vara:

Att vid enderas af oss död den efterlefvande skall, med full äganderätt, behålla, ej allenast våra gemensamma tillgångar i löst och fast, af hvad beskaffenhet de vara må, utan äfven den egendom, som möjligen kan anses hafva den aflidne tillhört och hvaruti den efterlefvande ej ägt giftorätt; allt med den inskränkning endast, att bröstarfvinges laglott skall till fullo utgå.

Göteborg den 12 januari 1886.

Olof Wijk. Caroline Wijk, född Dickson.

Att omstående mellan framlidne grosshandlaren Olof Wijk och hans ännu lefvande maka Caroline Wijk, född Dickson, under den 12 januari 1886 upprättade inbördes testamente af oss godkännes, varder härmed betygadt.

Göteborg den 23 september 1901.

Hjalmar Wijk.
Ella von Rosen. Eugène von Rosen.

[…]