Lazarus om August Ringnér

August Ringnér, Sveriges rikaste kakelugnsmakare, föddes år 1821.

Hans föräldrahem var mycket fattigt, och utan vidare vare sig underbyggnad i bokligtafseende eller pekuniär hjälp måste gossen i tidiga år ut i världen för att själf förtjäna sitt bröd.

Han inskrefs i lära hos en kakelugnsmakare i Göteborg, och enligt den tidens förhållanden inom arbetsklassen slet han mycket ondt. Men  andra hans likar i allmänhet tillbragte sina lediga stunder med att supa, roa sig eller sofva, arbetade Ringnér litet smått för egen räkning eller, såsom det på den tiden kallades, ”fuskade” i. Han kunde ofta i detta egna arbete tillbringa hela nätterna, utan att därföre vara mindre arbetskry, då morgontimmen slog, ifrån hvilken mästaren hade rätt att kräfva hans tid.

Genom denna flit, förenad med den yttersta sparsamhet, sattes han i tillfälle att lägga grundplåten till sin blifvande betydliga förmögenhet. När han fått ihop en summa på några hundra riksdaler, köpte han sitt första hus i Haga. Det var en obetydlig, låg stuga, som en ekvilibrist ledigt kunnat hoppa öfver, men Ringnér, bland hvars många efterlämnade fastigheter äfven den fanns upptagen i bouppteckningen vid hans bortgång, satte denna kåk kanske, näst Stora teatern, högst och talade alltid därom med en viss stolthet. ”Rucklet därute i Haga är min utgångspunkt”, brukade han säga, då hans vänner skämtade med honom angående detta hans ”slott”.

Först i medlet på 1850-talet blef Ringnér egen mästare. Han anlade då vid Husargatan i Östra Haga en verkstad. Lyckan krönte redan från  hans verksamhet, och affären utvecklades till en stor kakelfabrik, hvilken under hans skötsel utvecklades, gjorde honom till en förmögen man och gick med stor vinst, i synnerhet efter de under det närmast följande årtiondet inträffade betydande eldsvådorna i Varberg, Ronneby, Jönköping, Karlstad och Gefle, vid hvilka städers återuppbyggande den Ringnérska kakelfabrikens goda och gedigna alster rönte stark efterfrågan, så stark,  Ringnér anlade en kakelfabrik äfven i Malmö.

Genom dessa lyckliga affärskonjunkturer tillväxte Ringnérs förmögenhet så, att han kunde öfverlämna sig åt sin spekulationslust i fastighetsköp, hvarigenom han under jämförelsevis ganska kort tid blef ägare af det ena och större huset efter det andra i såväl själfva Göteborg som dess förstäder. Vid sin död var han den störste husägaren i
rikets andra stad.

Hans vänner brukade skämtande säga, att han icke hade reda på själf, huru många hus han egentligen ägde.

Mycket sparsam och måttlig för egen del, ägde dock Ringnér svagheten eller fåfängan att stundom vilja lysa såsom frikostig värd, och han omgaf sig i detta hänseende särskildt gärna med teaterartister af bägge könen.

Då Kongl. teaterns konstnärer gästade Göteborg, underlät han sällan att mot dem utöfva ett lysahde värdskap, hvilket äfven gjorde, att hans namn och person blefvo kända i vidare kretsar än Göteborgs.

Vid uppförandet af Carl Johan Uddmans villa på Djurgården var han den kanske frikostigaste bidragaren, och det var icke blott kakelugnarna, utan också mycket annat, som å Godthem uppsattes på Ringnérs bekostnad.

Denna förkärlek för Thalias barn ledde vår gode kakelugnsmakare till att blifva gudinnans egen varme tillbedjare, den där till hennes altare frambar som offer mycket stora summor.

Det bolag, som uppbyggt Nya teatern i Göteborg, hade flera år arbetat under finansielt ogynnsamma förhållanden och med stor förlust, så att ryktet började gå, att bolaget förr eller senare skulle nödgas stoppa. Detta inträffade också en vacker dag, och den tanken mognade då hos Ringnér att lägga teaterhuset till sina öfriga många fastigheter. Den 21 september 1871 var det som det stolta och rika Göteborgs Thaliatempet gick på exekutiv auktion. Ett par bolag af stadens mest framstående personer hade bildats för att inköpa teatern, men de ville ej gå synnerligen högt, hvarför klubban föll för Ringnérs bud: 113,000 riksdaler — en spottstyfver på det hela taget.

Förvåningen blef stor, då underrättelsen spred sig som en löpeld genom Göteborg, att man låtit en enskild man, en — trots sin rikedom — tämligen obskyr handtverkare, köpa Nya teatern, för hvars uppförande ”hela staden” gjort så stora uppoffringar.

Ännu större blef förvåningen, då två år därefter, eller 1874, kakelugnsmakaren beslöt att själf blifva teaterdirektör. Därtill torde han i väsentlig mån hafva eggats af litteratören Axel Krook. Denne blef ock ekonomie-direktör samt litteratör vid det mycket goda sällskap — herr och fru Gustafsson, August Lindberg, Mallander, Engelbrecht, fru de Vahl m. fl. sceniska utmärktheter — hvilket Ringnér bildat samma år, och hvaröfver skådespelaren Gustafsson sattes som scenisk direktör och regissör.

Krook och Gustafsson voro emellertid allt för stora tuppar att sämjas på samma planka, hvaraf följde att tvister och oenigheter snart uppstodo mellan de båda styresmännen, Ringnér till stort obehag och bekymmer. Redan före första spelårets slut var Krook den som fick flaxa ned, och handhafvandet af sin teaters ekonomiska angelägenheter nödgades Ringnér själf öfvertaga.

Om kakelugnsmakaren-teaterdirektören gå ännu i teaterkretsarna mer än en rolig och betecknande anekdot.

Som pjesernas artistiska eller skönlitterära värde icke var hans hufvudsakliga ändamål, utan blott att uppsättningen var fin och storartad, ägnade Ringnér en särskild uppmärksamhet åt möblemanget på scenen.

När skådespelet ”Fäktaren från Ravenna”, som spelar under romerska kejsartiden, skulle upptagas, var det för regissören naturligtvis nödvändigt att skaffa antika möbler, och teatersnickaren fick tillsägelse af Gustafsson att förfärdiga sådana. Medan detta arbete pågick, kom Ringnér på en af sina vanliga inspektionstittar upp i snickareverkstaden.

”Hvad håller du på med, min far?” frågade han snickaren.

”Jag gör möbler till den nya pjesen, som inöfvas”, svarade snickaren.

”Hvad säger du, min far!” utropade Ringnér. ”Behöfva de nu nya möbler igen? Det är ju inte fjorton da’r se´n jag köpte en sjangtil salongsmöbel.

En annan gång kom musikdirektör Hultén, Ringnérs kapellmästare, till honom och förklarade:

”Fabrikören har köpt texten till ”Marco Spada”, men det blir väl nödvändigt att inköpa musiken också.”

”Ä’ du änna galen, min far” svarade Ringnér. Ska’ du ha ny musik nu igen! Kan du inte ta’ den, jag köpte häromda’n från Paris, den där te’ ”Schirúffla-Schiráffla”?

Kakelugnsmakaren-teaterdirektören uttalade så titeln på den franska operetten ”Giroflé-Girofla”.

I öfrigt var han den snällaste och godmodigaste chef man gärna kunde finna och gjorde sig varmt afhållen af sina sujetter, dem han alla, herrar och damer, gamla och unga öfver en bank, kallade ”du”.

För en af de främsta kvinnliga artisterna fattade han starkt tycke och erbjöd henne hjärta och hand samt alla sina hus med de sköna kakelugnarna. Hon sade ”nej”; men då ett tiotal år därefter den en gång så firade operettprimadonnan slöt sina dagar i bekymmer och halft glömd, hade hon nog mer än en gång ångrat, att hon oklokt skjutit från sig både ett redligt hjärta och en varm härd.

Under fem års tid var Ringnér den dramatiska konstens öfverstepräst i Göteborg, och denna period är ej den minst lysande i den nämnda stadens teaterhäfder. Men kostade gjorde den Ringnér, mycket, mycket pengar, för att icke tala om de många förargelsefyllda stunder teatern vållade honom. Och aldrig fick han någon offentlig utmärkelse som lön eller erkännande; icke ens vasatrissan iddes landshöfding Ehrensvärd skaffa honom.

Hvad som åstadkom, att den eljest så sparsamme mannen ändock så länge behöll teaterns ledning, oaktadt alla stora förluster därpå, var det ofvannämnda karaktersdraget: teatern var hans ”fåfänga”, och därför bar han förlusterna.

Men då till sist sjuklighet tillstötte, lämnade han den göteborgska Thalia att skötas af andra.

I september 1880 upplöstes Ringnérs sällskap, och redan den 1 därpå följande november var han själf ej mer.

[…]

August Ringnér efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af:
Tillgångar . . . . . 1,491,192:—
Skulder . . . . . . 517,880:82
Behållning . . . . . 973,311:18

Hans förmögenhet tillföll släktingar, men i sitt testamente förordnade han, att den i fem års tid skulle förvaltas af tre hans intima vänner, rådmannen Colliander, byggmästaren Rapp och kronofogden Hedenskog.