Fredberg om Gamla Varvet

ETT STENKAST från Stigbergstorget och Gathenhjelmska huset låg det forna Gamla varvet. Området har sitt givna rum i lokalhistorien, men är nu, liksom södra älvstranden ända upp till Skeppsbron, fullständigt omdanat.

De högeligen pittoreska stadsbilderna från denna strand, vilka ännu för ett tredjedels sekel sedan bildade ett sammanhängande helt från Järnvågen till Sågen, möta icke längre ögat. Gamla varvet var den sista som försvann. Skeppsbrons utsträckning krävde obarmhärtigt omdaningen. Först gingo de åldriga hamnarna och brädgårdarna, som nådde ända fram till Smala vägen eller nuvarande Första Långgatan, sedan försvann Barlastkajen med sina gammaldags hus i fonden, vidare Fyrkanten bortom Henriksberg med sillhamnarna och de åldriga småhusen, vretarna och gränderna. Och så kom turen till färjeplatsen Bläsan, Gamla varvet, trädgårdarna, hamnarna och pålverken i dess omedelbara närhet.

Allt är utplånat. Det pittoreska, som gav karaktär och gammaltidsstämning åt stranden, har gått in i minnenas värld. De nutidsmänniskor, som sett detta i verkligheten, ha en livlig hågkomst av det förgångna och det är inte utan att minnet blandas med vemod. Den generation återigen som kommer, som växer upp, som endast ser det nya, får — om hon överhuvud taget intresserar sig för stadens historia och minnen — åtnöja sig med de bilder av det förgångna som kamera, pensel och ritstift fångat. På så sätt kan det förflutna leva upp igen, men aldrig få dessa bilder det upplevdas friska, omedelbara behag.

Resenären, som känner staden, har icke längre, när han befar redden, den forna ögonfröjden åt varvets röda hus och brobänkar, åt klockstaplar och grönklädda höjder. Det mesta är borta. Endast en bit av varvsparken och en gammal kägelbana äro kvar. Skeppsbrokajen går fram över den gamla grunden, oceanångare förtöja utanför, moderna elektriska kranar resa sina luftiga stativ och svänga sina långa armar, den nya tidens sjöfartsliv sjuder och bullrar där segelskutorna fordom avtecknade sina smäckra resningar. Brobänkar och sliprar, där de stolta segelskutorna upptimrades och förtöjdes, äro borta. Kajernas stenskoningar och grusbäddar upptaga strandremsan.

Var gång jag ser den gamla varvsparken, ber jag i mitt stilla sinne att den måtte för framtiden bevaras. Och jag vet att jag också ber å alla gamla majbors vägnar, å deras som med vemod se hur våra pittoreska stadsbilder ödeläggas och hur vissa stadsdelar vandaliseras.

Till denna sekelgamla park äro många minnen knutna. Det är ett stycke av förstadens historia. Under dess susande träd ha många generationer vandrat, de ha bevittnat varvets liv i fordomtima, och för dem, som ha förmågan att lyssna, kunna de förtälja om växlande tider som flytt.

Må den gamla parken bevaras! Låtom oss inte mäta dess värde efter så och så många kronor pr kvadratmeter! Låtom oss bara mäta dess värde efter ideell måttstock. Gamla träd ha ju för övrigt alltid något respektingivande med sig, vill jag minnas en författare någonstädes har sagt.

Anblicken av dem i en modern stad med pulserande liv verkar såsom då man ser ett gammalt hem med familjeklenoder och porträtt av bortgångna släktmedlemmar. Man får en förnimmelse om flydda tiders arbeten och strider.

Må parken bevaras, till en lustgård för de gamla, till en tummelplats för lekande barn! Den är ju ett förträffligt sidostycke till det Gathenhjelmska huset, med vilket parken för övrigt har ett visst samband. Det vore i sanning sorgligt om två så värdefulla minnesmärken skulle ur stadsbilden utplånas.

Bläsans berg och vikar och kojor äro borta. Och det gamla vattentappningshuset i Bläsliden, vid varvets östra gräns, raserades när liden försvann. Det var sekelgammalt och hade sin stora tid när man långa vägar fick köra vatten till hushållen i tunnor och då Bläslidskällan och Silverkällan utanför Klippan voro Majornas enda källhus.

I och med omdaningen försvann även varvets karaktäristiska huvudbyggnad med den låga porten och det gamla varvsuret. Den lilla gränden, som ledde hit från Allmänna vägen, förkrymptes ännu mera och det enda som erinrar om de gamla tiderna är en liten kulle bredvid parken och den gamla kägelbanan, som var ett gouterat bihang till varvsvärdshuset, som låg i gränden under ställets blomstringstid, och kanske även till värdshuset Gyllene Suggan, som fanns en bit ovanför.

Det låg en sällsam gammaltidsstämning över detta gamla varv. Överallt viskade minnena om sekler som flytt. Och minnena av varvsparken och skeppsbyggerirörelsen leva ännu friska från tiden då varvet stod i sitt flor. Det var som två skilda världar. Åtminstone fick jag det intrycket i barndomsåren. Nere på varvet doftade det starkt av tjära och beck, men där uppe, i parken, där lindarna savade mot blomningstiden, doftade hägg och syrén och där var det så rogivande stilla under susande träd.

Kontrasten var mäkta egendomlig. Däruppe i parken grönska och fågelsång, där nere på varvet buller och bång, tusende skilda stämmor, hammarslag och dån, kettingar som rasslade, spel som gingo och trossar som släpade och slingrade som väldiga ormar.

Gammaltidsstämningen var ju förklarlig, ty varvet räknade sina anor från stadens barndomstid. Då planerades nämligen en station härnere, avsedd som stödjepunkt vid den nya stadens försvar, och en tid därefter anlades på denna plats det första skeppsvarvet, vilket fick heta Amiralitetsvarvet.

Platsen kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, ty ovanför var älven betydligt uppgrundad och tillät följaktligen icke de mera djupgående fartygen att flyta upp på strömmen.

Att skeppsbyggeriet hade djupa anor här vid älvmynningen framgår av vår berättelse om Kustens varv och Älvsborgs skeppsgård. När det nya Göteborg anlades flyttades skeppsgården, säkerligen före 1630, omkring 3,000 alnar närmare staden till Gamla varvet. De första skeppen där voro åtta från Holland inköpta fartyg, vilka hitkommo i april 1624. De förblevo dock ej längre här än till våren 1626, då de flyttades till huvudflottan i Stockholm. Dessa år var en Alexander Forath från Skottland “gårdskapten” i Göteborg. Till amiral för skeppsflottan i Göteborg förordnades Henrik Fleming den 5 april 1625.

Bemanningen utgjordes av ett kompani sjöfolk under kapten Simon Stewart, ävenledes han av skotsk härkomst, vilket var förlagt här åren 1624—26 och bestod av båtsmän från Väster- och Östergötlands städer jämte gamla ordinarie hyrebåtsmän.

År 1632 syntes konungen haft för avsikt att upprätta ett ständigt “amiralskap” i Göteborg till försvar mot Danmark, men det kom lika litet till verkställighet som rikskanslerens planer år 1633: först att här förlägga 3—4 skepp under en god kapten och sedan att inskränka styrkan till en pinka, fyra galejor och tjugofyra lodjor. Efter många förslag och debatter i regeringen blev slutresultatet att b!ott några vaktskepp enligt regeringens beslut den 30 mars 1640 och 14 maj 1641 stationerades i Göteborg.

Man byggde då för tiden skepp om 200 läster och därutöver. Huru stort det första fartyget var, som byggdes här, vet jag inte, men att en av de nyinflyttade holländarne fick bygga det, vet man. Och man vet också, att byggmästaren hade oturen att “inte få det av stapeln, utan med en springeflod”. Göta älvs växlande vattenstånd spelade som man ser, då som nu varvscheferna en del spratt. Bland dylika varvsanläggare och byggmästare märkas i 1600-talets förra del holländaren Albrecht van der Velden och skotten Francis Sheldon, vilka jämväl byggde skepp åt örlogsflottan. Den förstnämnde byggde åren 1631—34 skeppen “Vestgöta
lejonet“, “Jupiter”, “Göteborg” och “Göta ark“. Enligt ett brev från Gabriel Oxenstjerna, daterat Göteborg den 28 juli 1625, förmäles, att två av skeppsredaren A. van der Veldens skepp, lastade med trävaror, tagits av sjörövare.

Året 1650 var Gamla varvet i full verksamhet med att bygga krigsskepp åt svenska flottan. Så lät vid sistnämnda tidpunkt Lennart Torstenson bygga ett örlogsskepp här under amiral Sjöhjelms överinseende. År 1672 blev den hit förlagda eskadern förstärkt med sex krigsskepp från huvudflottan, och 1680 hitsändes ett stort rangskepp för att tjänstgöra som konvoj för härifrån till Spanien och Algier avgående handelsfartyg.

Efter förenämnda Sjöhjelm voro bl. a. Daniel Strutzflycht, Otto Sjöstierna, E. Sjöblad, Axel Lewenhaupt, Carl Gustaf Mörner och Jonas Örnfelt befälhavare på Gamla varvet.

Amiralitetsvarvet, som det även benämndes, bildade egen församling, till vilken icke allenast flottan med dess stat hörde, utan även de på egendomarne på varvets grund boende. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget. Det var en rödmålad korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn och två ringklockor och hade ursprungligen varit ett kronans hus, som upprepade gånger tillbyggts.

Det är från denna kyrka den bekanta anekdoten om skalden Wadmans söndermässade byxor härleder sig. Jag har förut i korthet antytt den men ger den nu litet utförligare.

Wadman, glädjens och njutningens sångare, som annars icke älskade prästerna, bodde vid denna tid, enligt skattelängderna, i målarmästaren Granqvists hus vid Breda vägen i Masthugget och hade således icke lång väg till Amiralitetskyrkan, vilken han nog besökte mest av kuriositetsintresse. Eller kanske det var för att högtidligen inviga ett par nya svarta byxor, som skalden den dagen fått på sig.

Alltnog, skalden inträdde i kyrkan och åhörde högmässan. Predikanten var den förut omnämnde pastor Roempke, vars utförsgåvor emellertid voro ovanligt klena. Han mässade i en så förskräcklig näston att Wadman brast i skratt och då han lutade sig ned i bänken för att dölja sin munterhet — sprucko byxorna.

Någon tid därefter skickade samma präst omkring påskboken för att erhålla de årliga bidragen av församlingsborna, men när den kom till Wadman, presenterade han en moträkning, så lydande:

Herr pastor Roempke till J. A. Wadman. Debet.

An.: Messat sönder ett par svarta byxor …………banko rdr 8:32

Per: Avgår för påskören ……………………………….—: 16

Saldo till godo……………………………………….8: 16

Historien förmäler icke om prästen godkände räkningen, men förmodligen slapp skalden sedan alla påminnelser om påskören…

När i maj 1716 Göteborgs privilegier bekräftades av Carl XII och nya förmåner beviljades, erhöll staden jämväl Gamla varvet; men förläningen varade inte så länge. Påföljande år, då kaperiet florerade och Lars Gathenhjelm regerade i Göteborg, förlänade kungen sin gunstling kaparen varvet. Efter Gathenhjelms död innehade hans änka, Ingela, varvet till 1720, då kronan återtog detsamma.

Lars Gathenhjelm byggde på Gamla varvet flera av sina skepp, och hans manhaftiga hustru ledde efter hans död varvet liksom kaperierna och utrustade där nya i utlandet köpta kaparskepp. På västra sidan av örlogsvarvet anlades 1749 ett annat varv, som länge gick under namnet Viken. Detta leddes, som förut sagts, av den i nämnda århundrade mycket bemärkta köpmansfamiljen Bagge, och benämndes längre fram “Baggens varv.“

Efter Carl Bagges död övertog det gamla ansedda göteborgska handelshuset A. P. Frödings Enka varvet Viken, för vilket en medlem av göteborgsfamiljen Weinberg, Carl Weinberg, var disponent. Året 1825, då skeppsbyggaren i Majorna Ambrosius Landgren övertog Gamla varvet, förenades “Baggens varv“ emellertid med detta. Båda anläggningarna fingo alltså under återstående delen av sin tillvaro bära det äldsta namnet — Gamla varvet.

Fem år före Ambrosius Landgrens tillträde till varvet, eller år 1820, utbröt på detta en eldsvåda. Öster om varvsgränden låg vid den tiden ett stort trähus, som på sin tid utgjorde bostad för varvschefen samt en mindre byggnad för amiralitetskansliet. Dessa jämte kyrkan, amiralitetets corps de garde, kronostallet och tio privata boningshus blevo lågornas rov.

Endast Gathenhjelmska och skeppsbyggmästarens gård räddades.

Skeppsvarven äro i mångt och mycket en gradmätare för sjöfartens utveckling. Och vår sjöfart synes, har det med rätta sagts, vara en ömtålig planta. Under goda konjunkturer kan den skjuta en vacker växt, men komma trångmål och svaga tider, strax vissnar den och faller av.

Den äldste Landgren tillträdde Gamla varvet i en behaglig tid. Som jag tidigare påpekat visade de följande årtiondena ett vackert uppsving på handelns och sjöfartens område. Köpmännen voro sina egna redare; ja, det var ingalunda ovanligt att de förnämsta handelshusen hade var för sig tio—femton—tjugo skepp i sjön. Fraktfarten gynnades också av de på den tiden gällande differentialtullarna, som medgåvo tjugo procents rabatt i tull för hela fartygslaster av svensk nationalitet, vilka infördes från transatlantiska hamnar. Man får en föreställning om uppsvinget här, då man anför, att importhandeln 1847 —49 var så omfattande att tulluppbörden översteg Stockholms och sistnämnda året uppgick till trettiosex proc. av hela Sveriges tullintäkter.

Det var i denna segelflottans gyllene tid Göteborgs skeppsvarv gjorde sina mest lysande insatser — framför allt Gamla varvet. Här byggdes några av landets största och vackraste segelfartyg, vilka under färderna på främmande hav gåvo heder åt den svenska flaggan. Och det var under varvscheferna Ambrosius och Adolf Fredrik Landgrens egid många av dessa ståtliga och snabbseglande skepp, alla sjömäns lust och ögonfägnad, lämnade varvets stapelbäddar.

Den Landgrenska varvsdynastin har djupt rotfäste i Majorna. Och familjen åtnjöt högt anseende därute. Skulle något för Majförsamlingens bästa uträttas gingo Landgrenarna alltid i spetsen, och när det gällde att göra gott åt de fattige, hade de alltid handen vidöppen.

Den förste, Ambrosius Landgren, var för övrigt född i Majorna året 1792. I unga år kom han på varvets kontor och lade i dagen både teknisk och merkantil skicklighet. Och när han 1825 övertagit varvsrörelsen drev han i hög grad upp densamma och byggde en mängd skepp.

Ambrosius Landgren dog 1845. Hans ende son Adolf Fredrik, född 1829, var då ej mer än sexton år, varför varvets ledning lades i händerna på en vän till Ambrosius L., grosshandlaren O. P. Dahlin, som var väl förtrogen med trävarurörelsen. I egenskap av disponent ledde Dahlin varvet till 1856, då Adolf Fredrik övertog ledningen. Denne var då tjugosju år och hade grundligt både hemma och i utlandet satt sig in i skeppsbyggeriet.

På Gamla varvet utvecklade han en omfattande verksamhet, utmärkt av omtanke, klokhet och energi. I hans tid byggdes några av vår handelsflottas största och mest snabbseglande fartyg, av vilka Erato, Louis de Geer, Iris och August Leffler ännu ihågkommas av det äldresjömanssläktet.

Vid sidan om sin varvs- och affärsverksamhet hade Landgren tid övrig till kommunal verksamhet, för vilken han i likhet med fadern var livligt intresserad. Särskilt lågo Majornas angelägenheter honom om hjärtat. Och då vår västligaste förstad äntligen den 1 januari 1868 införlivades med Göteborg, inträdde Landgren samma år i stadsfullmäktige.

Tillsammans med honom inträdde i korporationen som representanter för Majorna rektorn C. F. Winkrans, segelsömmaren M. F. Leffler, orgelbyggaren J. N. Söderling, sjökaptenen J. F. Strömberg, skeppsfourneraren J. W. Lilljequist och organisten J. P. Lindell, alla kända för sitt hängivna arbete till förstadens fromma.

Året 1871 avled A. F. Landgren, och den redbare, flärdlöse och välvillige mannen saknades allmänt. Ättlingar hade han inga, men han hade en duktig och kraftfull systerson, Douglas Kennedy, som vid den tiden var tjugoett år och så pass förtrogen med varvet, att innehavarne av A. Landgrens Enka, under vilket firmanamn varvsrörelsen bedrevs, utan tvekan lade ledningen i hans händer.

Under Kennedys sista tid inlöstes platsen av staden, som 1912 tog densamma i anspråk.

Det minnesrika varvet hade fyllt sin uppgift efter två och ett halvt seklers insatser i den stora västsvenska sjöstadens liv och utveckling.

Nu äro de gamla timmermännen och riggarna döda eller skingrade åt olika håll. De bildade ett slags arbetararistokrati i Majorna, där flertalet var bosatt dels på Stigbergsåsens avsatser, dels i Fyrkanten, som området vid varvets östra sida benämndes, dels i Hästhagen omkring Allmänna vägen. Det var kraftigt och skötsamt folk och många av dem förfogade över egna stugor och hagar, åvägabragta genom järnhård flit och sparsamhet. Vad dessa egnahemsbyggare förmådde åstadkomma kan i våra dagar inte väcka annat än beundran, i synnerhet om man känner den tidens låga avlöningsvillkor. Men, det förstås, penningen hade då för tiden högre värde och livsmedlen voro — om man jämför våra dagars svindlande priser på förnödenheterna — sagolikt billiga. Den tiden kunde man exempelvis köpa en jättetorsk för femtio à sjuttiofem öre. Och den räckte till ett par mål i en lagom stor familj. För ett par tre år sedan kostade en dylik fisk bortåt tre kronor och nu — ja, nu svindla vi inför jämförelserna.

Detta en passant.

Arbetet på varvet erbjöd en frisk och livfull tavla. Skalden Bååth har
en gång målat det i en dikt:

På stranden det hamras, det timras med iver;
var hand, som hugger, vet vad den vill;
och friskt det doftar av tjära och beck.

Här bida stockar och krumväxt timmer
och segel på stång, vars slappa veck
helt snart skola svälla i soligt skimmer.

Här sträckes köl och här reses spant,
så rikets högbogiga, starka fregatter
må glida i älven, stoltserande grant,
att komma igen med ära och skatter.

Som jag i berättelsen om Varvet Kusten anfört voro även här stapelavlöpningarna verkliga folkfester. Då sirades skeppet med blommor och grönt och huvudredarens hustru eller en av hans döttrar gav fartyget dess namn. Och man hade en mängd saker att iakttaga. Mycket av detta kallas nu för tiden skrock. Men det var då visst att om ett fartyg gick i sjön för första gången med full rigg, skulle det gå under på sin första resa. Det skulle nämligen inte riggas förr än det var sjösatt.

De gamla, som varit med om allt detta, äro ur tiden. Borta Kennedy och den siste skeppsbyggmästaren Hübe. Om den sistnämnde, Johan E. Hübe, som var född på Fyen 1841 och dog på Gamla varvet 1917, heter det i ett eftermäle, vilket hans gamle vän skeppsredaren John E. Olson offentliggjorde vid hans död, bl. a. följande:

Hübe fick sin utbildning på örlogsvarvet i Köpenhamn, där han tog sin examen, kom 1863 till Göteborg som assistent hos skeppsbyggmästare Kirkegaard å Gamla varvet, efter vars död han efterträdde honom och kvarstod i detta arbete tills varvet fick lämna plats för stadens kajbyggnader.

Under sin femtioåriga verksamhet å Gamla varvet har han konstruerat och sjösatt ett stort antal snällseglande träfartyg, ävensom ett fåtal ångare, som alla utmärkte sig för solitt arbete och vackra former. Skeppet “Sigyn“ var det sista nybygget (1887).

Under hans långa varvstid har en otalig mängd fartyg reparerats vid Gamla varvet och var han väl känd bland rederier och befälhavare, som alltid uppskattat hans redbara karaktär och stora duglighet. Man kunde lugnt lämna åt Hübe utförandet av de mest kinkiga problem i behandlingen av de gamla träfartygen.

Han bodde under hela sin Göteborgstid å varvet och fick även där sluta sina dagar. Sedan varvet upphörde levde Hübe i sin trädgård, som han omsorgsfullt vårdade. Staden behövde emellertid bostad och trädgård för allmänt ändamål, varför Hübe uppsades att flytta. Det gick honom mycket till sinnes, och han yttrade, att han nog går bort innan dess. Så skedde även.

Ja, nästan allt av det gamla på den minnesrika platsen är borta. När jag vandrar i den gamla parken susar östanvinden i de avlövade kronorna, berättande minnen från de flydda tiderna, då kölar sträcktes och skutor timrades på varvsbäddarne, tacklingen riggades och de vita dukarne spändes över smäckra skeppsresningar, vilka tecknade sig mot sommarluftens blåa flor.

Nu äro de stolta skutorna borta, och de gamla verkhusen, som med sina röda väggar och brutna tak stodo så vackert mot den gröna bakgrunden, likaså. Försvunna äro brobänkar och bryggor. Borta det gamla båtsmanshuset, som flyttats till Botaniska trädgården. Borta “Riggberget“, där forna dagars navigationselever fingo lära sig segelriggandets invecklade konst med en riggstomme på berget som åskådningsmateriel.

Aldrig mera skola skotten ljuda över strömmen, vilka manade besättningarna på redden att elden ombord skulle släckas kl. åtta om sommar- och kl. sju om vinteraftnarna. Aldrig mera skola tonerna ljuda från den gamla klockstapeln på höjden, vars ärggröna klocka kallade varvskarlar och timmermän till sliprar och brobänkar, till idog flit, till hammarslag och sjösättningar och till fartygens utrustning till fredliga värv.

Denna klocka inspirerade nyss en gammal f. d. göteborgare, förste stadsläkaren i Södertälge, doktor Wilh. Sjögren till en liten skizz, vilken han sänt mig för offentliggörande i detta verk. Så här lyder den:

Den var så karaktäristisk, den klockeklangen, både i rytm och i klangfärg. Den ovanliga rytmen fordrade mycket av ringaren, den krävde vissa metodiska, jag vore frestad att säga: melodiska, dragningar i klocklinan. Och dessa speciella dragningar måste läras in, inövas. Det var en konst att ringa riktigt på Gamla varvets klocka. Känsliga öron lyssnade; de skulle märkt även den minsta avvikelse från den gamla takten. Ringarekonsten gick därför i arv från den ena ringaren till den andre. Därför blevo också “Gamlavarvsklockans” toner genom generationer till en känd favoritmelodi så långt dess klara klang kunde tränga. Huru kan ej ännu i dag den gamle majbon höra den rytmen och de klara durtonerna, trots att de för längesedan tystnat.

Klangen trängde vida omkring till alla de över grannskapet kringströdda kojorna, där timmermännen bodde, och kallade ut deras invånare till dagens arbete. Den klangen ringde in deras frukostmål och deras middagsvila. Och den klangen utlöste vid arbetsdagens slut den “frihetshymn“, som till klockans melodi ljöd så:

Timmerman! Timmerman!
Kasta yxan! Spring i land!
Timmerman! Timmerman!
Kasta yxan! Spring i land!

Med denna lilla stämningsbit avsluta vi skildringen av själva varvet och skola nu nämna några ord om G. D. Kennedy.

CRA Fredberg