Delbanco – linolja

Mendel Elias Delbanco (1780-1862) kom år 1809 till Göteborg där han snart bildade grosshandelsfirman W. M. Leman & Co tillsammans med Wolf Michel Leman (-1838) som också kom till Göteborg 1809.  Firman fungerade som kommissionär och ombud för det tyska handelshuset Michel Leman i Hamburg och sannolikt kom de till Göteborg just för att handelshuset i Hamburg skulle kunna gör god affärer i ett ekonomiskt mycket hett Göteborg som var centrum för all handel med Storbritannien vid denna tid, kontinentalblockadens tid.

Michel Leman var far till Wolf Michel Leman och Elise (Ella) Leman (1781-1849) som var gift med Mendel Elias Delbanco från 1811.

Michel Leman själv bodde åren 1812-13, på grund av att Napoleon ockuperat Hamburg, i Göteborg varifrån verksamheten i hans handelshus sköttes. Handelshuset hade filialer i London och Amsterdam. När Napoleonkrigens slut medförde ett slut för kontinentalblockaden innebar det ett svårt avbräck för handelsverksamheten och firma W.M. Leman & Co liksom många andra företag gick i konkurs. Wolf Michel Leman flyttade efter det till Stockholm, medan M.E. Delbanco stannade kvar i Göteborg.

1817 flyttade Delbanco till London och skötte där Hambros bank. 1818 var han tillfälligt tillbaks i Göteborg men bosatte sig på nytt i London i slutet av samma år. År 1821 återvände han till Göteborg. Han etablerade sig som grosshandlare och fortsatte till 1830. Mendel Elias Delbanco var också en av de ursprungliga aktietecknarna i Göteborgs Privatbank, senare Göteborgs Bank.

1823 köpte han också ett oljeslageri i Mölndal av målareänkan Liljedahl i Göteborg. För övrigt fanns också två till oljeslagerier som tillhörde firman Peter Dahl & Co. och från 1832 G. F. Hennig. Oljeslagerierna tillverkade linolja och framför allt oljekakor. De senare användes som djurfoder och utskeppades framförallt till England.

Redan 1826, då verksamheten började på allvar, tillverkade Delblanco med fem arbetare för 21,000 rdr, medan P. Dahl & Co. i sina två fabriker med sex arbetare producerade för 20,000 rdr och några smärre fabriker i det övriga Sverige tillverkade för ej fullt 10,000 rdr; 1832 hade Delbancos företag expanderat och han hade då två fabriker, med tillsammans fjorton arbetare, medan Hennig sysselsatte endast åtta arbetare. Ytterligare 15 år senare hade Delbanco tjugo arbetare och ett tillverkningsvärde av 114,000 rdr, medan Hennig tillverkade för 23,000 rdr och hela det övriga landet för 270,000 rdr. Sonen Eduard Delblanco blev delägare i företaget år 1845. 1848 lade Hennig ner sina oljeslagerier och från 1851 fanns bara Delbancos slageri kvar i Mölndal. 1861 fanns det trettioåtta arbetare i Delbancos företag och tillverkningsvärdet var 438,000 av hela rikets 1,280,414 rdr.

Eduard Delbanco

Efter Mendel Elias Delbancos död övertogs ledningen och hela ägandet av sonen Eduard Delbanco (1817-96) och  tillverkningsvärdet var år 1870 755,000 rdr, nästan hälften av hela landets. 1910 var tillverkningsvärdet 1,878,000 kr. 1882 blev svågern Carl Leffler (1854-1926), gift med Hanna Delblanco (1858-1925), delägare och 1887 också sonen Gustaf Delbanco (-1896). Vid Eduard Delbancos död och sonens död samma år övertogs ledningen för företaget av Carl Leffler. 1916 slogs Delbancos oljeslagerier ihop med Sommelius & Co:s oljeslageri i Stockholms län och Trollhättans oljeslageri, som dock lades ner direkt, till Svenska Oljeslageri AB (SOAB).  Carl Lefflers son med Hanna Delbanco, Hakon Leffler (1887-1972) blev VD för det nybildade företaget. Fram till 1916 bedrev även företaget en viss kvarnrörelse invid oljeslageriet.

SOAB fanns kvar i Mölndal till 2007 och hade från 1960-talet och några år framåt en rad olika ägare. Huvuddelen av SOAB:s fabriksbyggnader från olika tider är rivna.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963