Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

TGOJ

Erik Frisell

Erik Frisell föddes 24 januari 1859 i Göteborg som son till Henning Frisell och Alfhild Eugenia Lindberg och dog 22 februari 1942 i Stockholm. Från 1885 var han gift med Stina Waern.

Hans dotter Carin Frisell var gift med författaren Gustaf Hellström, dottern Dagny Frisell med idrottstjärnan Helge Torén och dottern Ragni Frisell (1896-1984) med skådespelaren Uno Henning. Sonen Sven Frisell (1893— 1964) var verkställande direktör för Swedish Iron Ore Ltd (dotterbolag till Gränges AB) i London 1929—58 och ordförande i Sv. handelskammaren där 1950— 59.

Mogenhetsexamen vid Schillerska skolan i Göteborg 29 maj 1878, student i Uppsala 16 sept 1878— april 1879, bank- och handelsstudier i Tyskland, England och Frankrike 1879.

Därefter banktjänsteman vid Skandinaviska Kredit AB i Göteborg 1880, styrelsesuppleant i AB D Carnegie & Co där 1890, i Sockerfabriks AB Union, Hasslarp (Malm) 1897, kontorschef i AB D Carnegie & Co 1899 och verkst. dir. för dess kommersiella avd 1900—07.

Aktieägare i D.Carnegie & Co från 1889. Hans far Henning Frisell efterträddes vid sin död 1899 som direktör i bolaget av Gustaf Ekman. Då Gustaf Ekmans far Emil Ekman följande år avled, blev Erik Frisell hans efterträdare. Medan den tredje direktören, den nu ålderstigne Oscar Ekman, var anhängare’ av försiktiga metoder, genomförde Gustaf Ekman och Erik Frisell tillsammans med skånska sockerbruksintressenter en lång rad fusioner och uppköp  som 1907 slutligen resulterade i bildandet av Svenska Sockerfabriks AB.

Han var vidare styrelseledamot i  Roma sockerfabriks AB(Gotl), för Praktiska hushållsskolan i Gbg från 1901, för Skandinaviska Kredit AB 1902—19, för Trollhätte kanal- och vattenverk från 1905 och av dess efterföljare Kungliga  Vattenfallsstyr 1908—13.

Spelade en stor roll vid finansoperationerna som krävdes för att Trafik AB Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar skulle tillkomma, vid övertagande av norrländska malmfält

Från 1906 ledamot av styrelsen för Trafik AB Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara—Kiirunavaara AB (LKAB) 1906—36, Fastighets AB D Carnegie & Co 1907—20 och 1925 —39, Svenska Sockerfabriks AB 1907—39, Oxelösund—Flen—Västmanlands Järnvägs AB 1908 —19, Örebro—Köpings Järnvägs AB 1908— 19, VD för Trafik AB Grängesberg— Oxelösund o Luossavaara—Kiirunavaara AB 1909—16, led av handelsrådet från 1912, av statens industrikommission 1914—17, sakkunnig vid utredning av frågan om rikets ekon krigsberedskap 1915, v. ordf. i styrelsen för Trafik AB Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara—Kiirunavaara 1917—20.

Han var VD för TGOJ 1909-16 och LKAB. Han anlitades ofta för offentliga uppdrag, var medlem av handelsrådet 1912, av industrikommissionen och en av de svenska förhandlarna med Storbritannien 1916.

Advertisements

Jonas H R C:son Kjellberg

Jonas Henrik Reinhold C:son KjellbergJonas HR C:son Kjellberg, i riksdagen kallad Kjellberg i Stockholm, född 6 januari 1858 i Göteborgs Kristine församling i Göteborg, död 24 maj 1942 i Oscars församling (Strandvägen 53) i Stockholm, var en svensk direktör, finansman och riksdagspolitiker.

Kjellberg var son till riksdagsmannen och grosshandlaren Carl Kjellberg och Ingeborg Arnoldsson (1829-1885). Han var bror till August Kjellberg och Knut Kjellberg. Jonas Kjellberg gifte sig i Jönköping den 20 mars 1900 med Anna Maria Almqvist (född 27 mars 1875 i Jönköpings östra församling, Jönköping, död 4 mars 1917 i Rättvik men kyrkobokförd i Oscars församling, Stockholm), dotter till domänintendenten och riksdagsmannen Gustaf Almqvist och Jenny Maria Katarina Slettengren (1846-1909).

Paret Kjellberg fick fyra barn:

  • Carl, född 1901. Bergsingenjör. Gift 26 april 1926 i Stockholm med Rut Sachs.
  • Sigrid (1905-1908).
  • Knut (1907-1960). Läkare. Gift 11 augusti 1934 i Lidingö med Barbara Martin.
  • Karin (1912-2005). Gift 6 januari 1933 i Stockholm med Gustaf ”Gösta” Heuman (1900-1978)

Kjellberg tog 1878 examen som bergsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan och arbetade 1879-91 som ingenjör vid AB Bofors-Gullspång, och var ekonomisk disponent där 1892-93 samt 1894-96 som ensam chef.

Hans familjs företag J.A. Kjellberg & Söner hade stora ägarintressen i AB Bofors-Gullspång. Kjellberg var suppleant i bolagsstyrelsen 1882-85 och ledamot 1886-1917. Han var verkställande direktör för det likaledes av fadern och efter dennes död av syskonen ägda AB Rämen-Liljendahl från 1885 intill dess försäljning 1906. Engagemanget i AB Bofors kom att bli kostsamt för familjeföretaget och ledde till avveckling av stora delar av dess verksamhet:

Jonas K fick 1879 anställning vid Bofors, först som ingenjör, senare som ekonomisk disponent o 94—96 som ensam chef, sedan den tekniske disponenten Carl Danielsson övergått till Uddeholm. Den angelägnaste uppgiften för Bofors ledning var under 80-talet att finna en marknad för den begynnande produktionen av stålgjutgods (kanoner o dyl) dels i konkurrens med Finspång som ännu höll fast vid tackjärnsprodukter, dels gentemot företrädare för den utländska stål- o vapenindustrin som Krupp, Le Creusot o Armstrongs. Trots utmärkta tekniska resultat vid Bofors dröjde det med större beställningar från den sv försvarsmakten. Vid utgången av 90 var Bofors närmast konkursmässigt trots de mycket stora kapitaltillskotten från J A K & söner. Efter Carl K:s död 91 måste Bofors skuld till affärsföretaget avskrivas, aktiekapitalet nedskrivas o bolagets trävaru- o jordintressen avvecklas. Sedan Alfred Nobel förvärvat Bofors skedde under K:s ledning i samarbete med Nobel som styrelseordf en konsolidering o ökad specialisering av produktionen. 95 gjordes framgångsrika försök med pansarplåt o s å förvärvades Björneborgs bruk med modern ånghammarsmedja, som kompletterade verkstaden vid Bofors. Då Nobel avled i dec 96, uppgick aktiekapitalet till 5 miljoner. Tack vare Ragnar Sohlmans o Theodor Mannheimers bemödanden blev det möjligt för ett rent sv konsortium bestående av Carl August o Jonas K, svågern William Gibson, Olof Wijk o T Mannheimer att köpa Bofors.

Åren 1897-99 var han kamrer på Jernkontoret och 1899 blev han styrelseledamot i Skandinaviska Kreditaktiebolaget, 1917-22 som styrelsens ordförande och blev samtidigt förste verkställande direktör vid dess kontor i Stockholm. Under hans tid i Skandinaviska Kredit utvecklade banken till den ledande affärsbanken i Sverige och övertog flera andra större banker. Banken spelade en central roll i uppbygget av rederier och varv i Göteborg såväl som för utvecklingen inom gruvbolaget Grängesberg.

Kjellberg innehade även posten som ledamot i en rad andra industriföretag som Trafik AB Grängesberg-Oxelösund 1897-98 och 1901-21, varav som ordförande från 1918 och ordförande i Uddeholms AB. Han var ledamot i Mora-Vänerns och Nora Bergslags Järnvägs AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB, AB Mölnbacka-Trysil, Strömsnäs Järnverks AB med flera. Kjellberg var styrelseordförande i Svenska Bankföreningen 1914-22, i Jernkontorets fullmäktige 1919-28, i styrelsen för Svenska Vattenkraftföreningen 1918-28, Skandinaviska Trämasseföreningens svenska sektion, Stockholms konserthuskommitté och Karlskoga sockens kommunal och fattigvårdsstyrelser.

Han var ledamot av Järnvägsrådet 1908-32, Konungens Lagråd 1909-11, Riksdagens Första Kammare 1910-11, och av Statens Finansråd 1917-20, av fullmäktig för Pensionsförsäkringsfonden 1916-30, ledamot av styrelsen för Riksförsäkringsanstalten 1917-33, Statens Industrikommission 1914-18, Utrikesdepartementets Antagningskommission 1916-30, ordförande i Överstyrelsen för Livförsäkringsanstalten Trygg samt ledamot av Örebro Läns Landsting.

År 1920 blev Kjellberg förste Hedersledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien och var hedersledamot av Iron & Steel Institute samt tilldelades 1928 Jernkontorets stora guldmedalj. Han innehade Kungliga Vetenskapsakademiens Linnémedalj.

Kjellberg gjorde flera betydande donationer, bland annat 500 000 kronor till Stiftelsen Anna Kjellbergs minne som äger ett hem för obotligt sjuka i Jönköping, samt 1 miljon kronor till grundadet av Göteborgs konstmuseum.

Texten huvudsakligen från Wikipedia

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987