Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Stockholm

Johan von Blanc

Endast för medlemmar

Israel Ekman

Israel Nilsson Ekman (1696-1770) föddes i Ljungby sn, Kalmar län som son till Nils Johansson Ekman. Gift 1743 i Göteborg med änkan Catharina Häger (1710-1774), i hennes 2:a äktenskap (tidigare med Johan Svedmark, justitieborgmästare i Göteborg), dotter till rådmannen i Göteborg Olof Häger och Catharina de Silentz.

Han blev arklimästare 1719, gjorde engelsk örlogs- och kofferditjänst i 5 år som konstapel och 8 år som överstyrman 1722—35, bl a på slavhandelsbrigantinen Ruby från London. Inträdde 1736 som löjtnant vid svenska amiralitetet 1736 och var 1736—37 befälhavare på kofferdiskeppet Patrioten, som gick med presenter till Tripolis och på samma skepp, då det tillsammans med örlogsskeppet Sverige gick till Konstantinopel 1738.

I Ostindiska kompaniets tjänst var Israel Ekman kapten på Stockholm 1740—42, Drottning Ulrica Eleonora 1743, Calmar 1744—45.  Uppgiften om Ulrica Eleonora är märklig då skeppet bara gjorde en ostindieresa för Ostindiska kompaniet och det till Indien år 1734-35. Det är möjligt att han som befäls seglade fartyget till annat land för att överlämnas till någon köpare. En resa till Ostindien tog dessutom aldrig mindre än 1 och ett halvt år.

Israel Ekman befordrades i amiralitetet till kaptenlöjtnant 1743 och slutligen till kommendör 1765 och fick avsked 1766. Han hade, sannolikt i mars 1744, köpt egendomen Sålla i Sjögestads sn i Östergötland och slog sig efter avskedet definitivt ner där.

Även hans brorson, Jonas Israel Ekman, son till Jonas Ekman och född 1739 var anställd i Ostindiska kompaniet. Han seglade 1776-1777 som kapten på skeppet Adolph Friedric, 1779-80 med Lovisa Ulrika och 1782-1783 med Terra Nova. Gift 1775 i Göteborg med Beata Hammar, i hennes 2:a äktenskap. Dog 1794 i Lidköping.

Ingen släktskap med göteborgsfamiljen Ekman föreligger.

Johan Rundsten

Johan Rundsten föddes år 1709 i Göteborg. Var gift tre gånger, först med Ingeborg Andersson (-1743), dotter till skeppstimmermannen Anders Svensson och Maria Olofsdotter. Andra äktenskapet var med Margareta Wising (-1750) som tidigare varit gift med källarmästare Johan Smedberg och tredje gången var han gift med Ulrika Selle (1731-74), syster till Isaac Selle. Hon gifte om sig med bruksförvaltare Lars Jongberg år 1771. Johan Rundsten dog på återresan med Prins Carl är 1764.

I Ostindiska kompaniets tjänst började Rundsten som matros på Fredericus Rex Sueciae 1735-36. Redan på förstaresan höll det på att gå åt skogen för Rundsten då han strax efter avresan från Göteborg förr över bord. Han lyckades dock rädda sig genom att få tag i fallrepet på sidan av båten. Senare på resan dog en kvartermästare varvid Johan Rundsten utsågs till kvartermästare. 1737-39 var han konstapels math på Stockholm och därefter fjärdestyrman Fredericus Rex Sueciae 1740-42, tredjestyrman på Götheborg 1743-45 och förstestyrman på Freeden 1746-47. Sen var det dags för kaptenstjänster och han var kapten på Enigheten 1748-51, Cronprinsen Adolph Friederic 1752-54, Prins Friederic Adolph 1756-57 samt på Prins Carl 1760-61 och 1763-64.

Johan Rundsten är ett få exempel på en person som arbetade sig upp från enkla förhållanden till de högsta positionerna i Svenska Ostindiska Kompaniet. En annan person med en liknande karriär är Mathias Holmers.

Andra källor: Per Forsberg, Lars Melchior och Ulf Andersson, Ostindiefararen Götheborg 1738-45, 2014

Conradi och Koschell

Del 34 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Släkten Conradi är ursprungligen från Danzig men Daniel Conrad Conradi flyttade vid mitten av 1600-talet till Riga. Hans son Georg Johan Conradi flyttade senare till Stockholm där han var präst. Senare flyttade han till Köpenhamn och till Slesvig år 1728. Han var gift med Maria Eleonora König, dotter till Henrik König (I) (1642-1720) var gift med Helena Dauer (1653-1756). Hennes bror var Jacob Dauer (1649-1713). Hans dotter Catharina Elisabeth Dauer var gift med Johan Arndt Bellman d.ä. och därmed farmor till Carl Michael Bellman (1740-1795). Maria Eleonora Königs bror Henrik König (II) (1686-1736) var en av intiativtagarna till Ostindiska kompaniet och direktör från starten 1731 till sin död. Tre av dennes söner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet. En av dessa var Fredrik Wilhelm König (1721-64). Denne var gift med Anna Maria Groen (1728-1812), dotter till handelsmannen Werner (Warner) Gertsson Groen (1680-1743) och Margareta Höwet (1705-1783).

En syster till Anna Maria Groen, Elisabeth Groen (1723-99) var gift med Georg Henrik Conradi(1718-95), son till ovan nämnde Georg Johan Conradi. En tredje syster, Margareta Groen (1721-1756), var gift med Johan Gabriel Koschell (1707-1766). Georg Henrik Conradi och Johan Gabriel Koschell hade handelsfirman Koschell & Conradi tillsammans och tillhörde den så kallade skeppsbroadeln. GH Conradi var en av de ursprungliga investerarna och direktörerna i Ostindiska kompaniets 3:e oktroj tillsammans med Michael Grubb (1728-1808), Robert Finlay (1719-85) ochFabian Löwen (1699-1733), alla tillhörande skeppsbroadeln. GH Conradi anlade eller var med om att anlägga Södertälje strumpfabrik, Säters kattunstryckeri, sidenfabriken vid Norrmalms surbrunn och Mariebergs porslinsfabrik. 1768 fick han titeln kommerseråd och 1769 adlades han.

Systrarna Groens bror Werner Groen (II) (1724-1811) var gift med en dotterdotter till Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725). Denne var i sitt andra äktenskap gift med Johanna Catharina Groen (-1713). De fick inga barn. Men i det första äktenskapet föddes Anna Maria Grill (1709-?), som var gift med Anthony Henrik Gemnich (1708-1766) och mor till Anna Maria Gemnich (1748-1801) som var gift med Werner Groen (II). Systern till Abraham Grills första fru, Helena Wittmack, var gift med med A. Gemnich, far till Anthony Henrik Gemnich. Alla är släkt med alla på både korsen och tvärsen inom skeppsbroadeln tycks det. Men i släkterna Conradi och Koschell utvecklades det hela ett steg till.

Georg Henrik Conradis två döttrar gifte sig med varsin son till Johan Gabriel Koschell, Maria Elisabeth Conradi (1751-1822) med Gabriel Christian Koschell (1743-1810) och Charlotta Amalia Conradi (1756-1814) med Samuel Fredrik Koschell (1750-96). De både bröderna Koschell var ju på mödernet kusiner med systrarna Conradi. Det första parets dotter Eleonora Elisabeth Koschell (1777-1838) gifte sig med sin morbror Gustav Vilhelm Conradi (1761-1846) i dennes andra gifte, något som väl är att betrakta som incest och som, vad jag förstår, var mot svensk lag. Giftermålet registrerades i Köpenhamn (kanske var det inte olagligt i Danmark eller mer troligt, det var ingen där som visste om deras nära släktskap). De fick två barn, Maria Eleonora Eugenia Conradi (1813-78) och Sara Vilhelmina Charlotta Conradi (1815-68). Den sistnämnda var gift med Carl Ulrik von Christensson.

Samuel Fredrik Koschell var anställd i Ostindiska kompaniet och blev superkargör med två resor som detta åren 1778-1782. Georg Johan Conradi, förmodligen ytterligare en son till Georg Henrik Conradi, var också superkargör och genomförde 3 resor som detta. Han var också fast placerad i Kanton mellan 1779 och 1786. En position som möjliggjorde stora förtjänster genom egen handel, bland annat med opium. Efter hemkomsten från Kanton investerade han i egendomar (ex.Skattmansö bruk) och fastigheter liksom många andra superkargörer och direktörer i Ostindiska kompaniet som exempelvis Niclas Sahlgren och Patrick Alströmer.

Jakob Lagercrantz

Jakob Lagercrantz, född den 4 september 1729 skrev 1758 en meritförteckning som han skickade till Kongl. Collegium. Meritförteckningen finns bevarad i Krigsarkivet:

Förteckning på mina tjensteåhr och öfvriga giorda meriter till och med 1754 åhrs slut.
____________________

Åhr 1740 d. 31 Julij blef jag först uti Kongl. Majts och riksens tjenst antagen igenom Högl. Kongl. Amiralitets Collegii resolution at vara yngling vid dåvarande capitain högvälborne Grefven herr Carl Hans Sparres Companie; då jag sedermera ährhölt tilstånd vidare få continuera mina påbegynta studier, som besynnerligen skiedde uti mathesin, helst i de delar, som för en sjöofficerare nödigst äro.

Åhr 1744 sökte jag tillfälle i vercket få äfven hvad jag theoretice lärt, begaf mig altså i Svenska Ostindiska Companiets tjenst och blef som Volontair antagen att utgå med skeppet Stockholm; men som jag kortt för skieppets afsegling siuknade, måste jag samma resa underlåta, bevistade således allenast skieppets tackling och utredning.

Åhr 1745 gick jag siöledes från Giötheborg till Carlshamn och sedan till Carlscrona, där jag hade tillfälle öfva i min metie´, som bland annat blef uti artilleriet, då jag däruti i November examinerades uti då varande ammiral högvälborne herr Jean Utfals jemte några artilleriofficerares närvaro, gafs mig ock et skrifteligt bevis öfver min färdighet däruti, som till Kongl. Collegium inlefvererat blef. Som jag ock vid åhrets slut blef antagen för midskiefsman uti Ostindiska Companiets tjenst, så ärhölt jag ock Kongl. Collegie tilstånd mig genom utrikes fart evertuera få.

Åhr 1746 vid åhrets början gingo vij till segels från Giötheborg med skieppet Chronprintsen Adolph Fredich och utom andra platser bevistade öön Mauritius, derest wij öfverlågo. Samma åhr d. 8 Aug. blef jag under min frånvaro af Kongl. Collegie till archeliemästare-beställning befordrad.

Åhr 1748 afseglade wij från Canton i China och ankommo lyckeligen till Giötheborg d. 25 Junij. Mot åhrets slut ärhöll jag åter Kongl. Collegii permission att till mitt vidare upöfvande ännu få giöra en resa på China, då jag tillika i Companiets tjenst för fembte styrman antagen blef och utgick från Giötheborg med skieppet Enigheten d. 25 December.

Åhr 1750 d. 5 Julij blef jag under mitt bortovarande ——- af Kongl. Collegii förordnad at vara constapel.

Åhr 1751 d 14 juni återkommer vij lyckeligen till Giötheborg, då jag straxt begaf mig till Carlscrona och efter min ödmiuka ansökning af Kongl. Collegii ärhölt tilstånd få undergå officersexamen, hvilken och förrättades under presidiv af vice ammiralen högvälborne herr Vilhelm Gyllenskiepp, hvarpå till Kongl. Collegii ingafs skrifteligit bevis på befinnandet af min skickelighet, hvarefter Kongl. Collegium mig straxt på förslag till lieutenant upsatte, hvilket ock genom Hans Kongl. Majts nådigsta fullmakt af d. 31 Aug. samma år stadfästat blef.

Åhr 1752 mot åhrets slut ärböds mig af Ostindiska Compagniets Direction fembte styrmans bestäning att utgå med skieppet Prints Carl till Surate, men —- samma bestälning var något ringa mot de sin åhr — tid jag i Companiets tjennst varit och de tvenne lång resor jag giordt och mindre dertill med chicanerad medelst en longt sämre och mindre meriterad karls antagande till min förman, så var jag nödsakad samma tjenst mig afsäga och companiets tjenst qvittera.

Sedan den tijden har jag ingen siöresa giordt.
Min ålder är 29 åhr.
Jacob Lagercrantz

Jakob Lagercrantz gick därefter inte ut med någon mer Ostinidefarare, utnämnd till Kaptenlöjtnant 1755.  Han blev far till 14 barn och avled den 1 december 1806.

En av hans söner, Carl-Otto Lagercrantz (1754-1792), kom också att segla till Ostindien. Han gjorde det i tjänst hos det holländska Ostindiska Kompaniet (VOC). Han dog i Ostindien under tjänst ombord på kompaniets skepp Amphitrite.

Personer som tjänstgjorde i både danska och svenska kompaniet

Ett fåtal personer kom att tjänstgöra i både det Svenska Ostindiska Kompaniet och i danska Asiatisk Kompagni. De få fall som existerar handlar om flamländare som också hade arbetat för Oostendekompaniet.

Endast en var skotte eller britt, George Elphinston (1721-77). Hans bakgrund är dock överhuvudtaget inte känd och mycket är oklart om honom. Han tyck dock inte ha haft nåt med Oostendekompaniet att göra såvida han inte där använde ett annat namn. Om honom och han närmare släktingar i Norden har jag skrivit ett eget inlägg och inge mer ord ska därför ägnas åt honom i detta inlägg. Istället ska vi titta på de andra som arbetat för bägge kompanierna. Ett specialfall är också Charles Barrington som arbetade i Svenska Ostindiska Kompaniet och sen samarbetade med danska Vestindisk-Guinesisk Kompagni.

Det rör sig om två flamländare, Pieter (Pierre) Brunet och Bonaventura Drijvoet. Det står inte att finan i svenska källor, men den belgiske historikerna C. Koninckx nämner dem i flera artiklar och böcker han skrivit, däribland Zuidnederlanders in vreemde dienst buitengaats. Rent generellt var det betydligt fler flamländare i tjänst hos det svenska kompaniet än i det danska. I det svenska kompaniet återfanns också en hel del skottar, britter och irländare som också hade arbetat för eller haft kopplingar till Oostendekompaniet. Drijvoet och Brunet nämns också i Jan Parmentiers artikel, Søfolk og supercargoer fra Oostende I Dansk Asiatisk Kompagnis tjeneste 1730-1747

Pierre Brunet föddes i Oostende 1694 och gick ut på sin första resa med en Ostindiefarare år 1723, som fjärdestyrman på Sint Joseph, tillhörigt Oostendekompaniet. 1725 var han andrestyrman på Keyserinne som gick till kanton, 1726 på Carolus VI på en färd til Bengalen och 1729 var han förstestyrman på samma fartyg. 1730 var han andrekapten och kapten på skeppet Phoenix som seglade till Trankebar med flera destinationer i Indien för Oostendekompaniets intressenter men med Tysk-romersk flagg. Oostendekompaniet upphörde 1731 och 1732-33 återfanns Brunet i det danska kompaniet, Asiatisk Kompagni som andrestyrman på Slesvig som gick till Kanton. Efter resan var han inköpare av te på auktionen för Jacomo de Prets räkning.

1737-38 seglar Pieter Brunet som förstestyrman på Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Suecia till Kanton och 1740-42 hade han samma tjänst på Friedericus Rex Sueciae på en resa till Bengalen.

Ett år senare (1743) fick han återigen arbete för danska Asiatisk Kompagni. Nu på en resa med Princesse Lovisa med Malabarkusten som mål. På Malabarkusten köptes peppar och det hela var ett försök av Asiatiska Kompagni och en av dessa större delägare, firman Fabritius & Wever, att försöka slå sig in på handel med peppar. Brunet var kapten och 2:e superkargör ombord. Förste superkargör var Jacobus de Meyere från Gent och styrmän Pieter Clinckaert och Bonaventura Drijvoet, också de flamländare. Alla ledande positioner på fartyget hölls alltså av flamländare vilket sedan orsakade en rad problem med danska besättningsmedlemmar som inte ville lyda order från flamländska befäl. Som ledare för de danskar som inte vill lyda order framstod assistenten Erick Ericksen Koch. Den 1 augusti 1743 kom det till ett rent myteri som slutade med att Ericksen Koch hamnade i arresten.

Den 8 december gick Princesse Lovisa på grund vid Maldiverna och sjönk. av 96 man ombord dog 69. Varken Brunet, de Meyere eller Drijvoet överlevde. De överlevande inklusive Clinckaert räddades av ett franskt skepp, L’Union, som förde dem till Pondichéry. Pieter Clinckaert vägrade tala med danskarna i Trankebar och reste tillbaks till Oostende via Frankrike. Han besökte aldrig mer Danmark. Varken Clinckaert eller Drijvoet hade tidigare erfarenheter som styrmän och det är väl troligt att detta kan ha medverkat till skeppsbrottet.

Bonaventura Drijvoet som också dog vid skeppsbrottet hade också han arbetat i både Oostendekompnaiet och i Svenska Ostindiska Kompaniet. Som vanlig uppassare på Peys till Bengalen 1726 och som matros på Concordia till Bengalen 1732. I Svenska Ostindiska Kompaniet arbetade han som kanonjär på Stockholm under resan till Kanton 1740-42 för att året efter arbeta som styrman på Princess Lovisa.

I det Svenska Ostindiska Kompaniet finns inga berättelser om allvarliga motsättningar inom besättningar eller mellan besättning och befäl trots att svenska ostindiefarare de första 20-30 åren alltid hade mycket blandad besättning och huvudsakligen skotska och flamländska befäl och superkargörer. På danska fartyg verkar det ha varit vanligare att danska besättningsmän inte accepterar utländska befäl, då det finns flera berättelser om sådana motsättningar, dels på den här beskrivna resan med Princesse Lovisa och dels på Charles Barringtons expedition med Grevinden af Laurvig.

Stockholm

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 260 läster med 28 kanoner och 120 personers besättning.

1:a resan, 6:e expeditionen, till Kanton, dec 1737 – 13/7 1739

Kapten: Didrik Henrik Taube
Superkargörer: Colin Campbell, Gustaf Ross, H. Turloen.

2:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Israel Ekman, Peter Dens
Superkargörer: Gustaf Ross, H. Turloen, Dougald Campbell, Arthur Abercromby

Utdelning 44 %.

Provision i procent av vinsten:

Hans Turloen, 3/5 %
Dougald Campbell, 3/10 %
Arthur Abercromby, 1/4%

Uppgifter om pacotill (fri förning): Förste kapten Israel Ekman 23 804 dlr smt och andre kapten Peter Dens 21 933 dlr smt.

3:e resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Mathias Estbergen
Superkargörer: Henrik König, Nicolas Heegh, Gabriel Beyer, Hans Philip Uhrlander, Carl Kåhre

Förlist vid Shetland på utresan. Fartyget var försäkrat till 98 % för resan till Cadiz så intressenterna kunde få tillbaka sina insatser.

Äldre är mer intresserade av historia

Åldersmässigt så är 28% av läsarna på denna sajt över 65 år gamla, 19% mellan 55 och 64 år, 16% 45-54 år, lika stor andel är mellan 35 och 44 år och 15% är 25-34 år. Sajten domineras av äldre läsare vilket är ovanligt på internet där det vanliga är att unga dominerar. Könsmässigt är det 50-50, dvs lika många kvinnor som män.

80 procent av läsarna har datorerna ställda på svenska som språk, 8% engelska och 1% norska. Geografiskt så kommer 91% av läsarna från Sverige och kring 1% vardera från USA, Storbritannien, Norge och Finland. Inom Sverige står Västra Götalands län för 49% av läsarna, Stockholms län för 26%, Skåne för 7%, Halland för 4% och Värmland för 3%. Det förefall rimligt med tanke på att det är en Göteborgs-fokuserad sajt.

Göteborg som stad står för 36% och Stockholm för 23%. Malmö bara för 2% av läsarna och på samma nivå hittar vi Kungsbacka och Mölndal. Det är mycket hög andel nya läsare så det finns stort utrymme för att öka antalet läsare och sidvisningar på sajten.  Andelen nya läsare är dock något lägre i Göteborgstrakten.

Vanligaste webbläsarna är Safari som används av 38% av läsarna och Chrome som används av 35%. Internet Explorer används av 13% och Firefox av 8%. Datorer med Windows används av 39% av läsarna, 33% av läsarna använder en platta eller en telefon från Apple med iOS, 14% Android-telefoner och plattor medan 11% använder Mac-datorer.

30 procent av läsarna har Telia som internetleverantör, 13% har Comhem, 6% Telenor och 4% använder Tre.

De flesta läsare kommer till bloggen via Google, hela 78% gör det. 8 procent går direkt till bloggen, dvs har den som bokmärke eller skriver in adressen manuellt. Från  facebook kommer 3% av läsarna, via sökmotorn Bing 2% och från Yahoo 1%. Andra webbsajter och tidningar står för cirka 4% av läsarna. De som kommer till bloggen direkt eller från facebook och Twitter är oftare återkommande läsare som läser lite färre sidor per session (gång) men de stannar genomsnittligt längre än andra på bloggen. Avvisningsfrekvensen (de som lämnar sajten snabbt från den sida de kom in på) är mycket låg, men lite högre för de som kommer direkt till bloggen.

Andelen unika läsare ligger för närvarande på ungefär 200 per dag och antalet besök på mellan 300 och 500 per dag. Avvisningsfrekvensen är låg, dvs få människor lämnar sajten från den sida de kom in på och varje besökare läser i snitt 4 sidor per besök. Antalet besökare har ökat stadigt sen sajten drogs igång och antalet sidvisningar har ökat kraftigt i år.

Förutom orienterinssidor, ingångssidor och likannde är de populäraste enskilda inläggen under den senaste 12-månadsperioden:

Broströms-koncernen (Tirfing)
Ferd. Lundquist & Co
Götaverken
Sverres varv
Ingemar Johansson som boxare
Porterbryggeriet D. Carnegie & Co
Svenska Orient Linjen
Rederi AB Transatlantic
Engelska kvarteret
Jakobsdal

Källa till alla uppgifterna är Google Analytics och WordPress egen statistik.

För den delen av sajten som tar upp släktskap mellan de olika göteborgsfamiljerna så har vi inga tillgängliga siffror för närvarande så sannolikt är det fler besökare än vad som redovisas ovan.

Johan Peter Molin

Johan Peter MolinJohan Peter Molin, född 17 mars 1814 i Göteborg, död 27 juli 1873 i Stockholm, var en svensk skulptör. Han var gift med Emma Amalia Erhardina Broberg (1831-1922) och de hade sonen Carl Hjalmar Valentin Molin.

Johan Peter Molins far var bagaren Anders Molin, boende i hörnet av Magasins- och Kyrkogatan i Göteborg. Molin for 1843 till Köpenhamn för studier, under Herman Wilhelm Bissen. Senare vistades han i Paris, och åtta år i Rom. Molin försörjde sig emellanåt genom att arbeta som bagare, men 1847 köpte Karl XV ett verk av Molin, och därefter tog hans berömmelse fart:

1845 hade M sökt akademins resestipendium men fått avslag. Han hade senare skrivit till akademin att han hoppades att den ”ville förstå, att det är brist på tid, som gjort mig till slarv, ej brist på allvar, ty … allvar är grunddraget i min karaktär” (cit efter SKL). Först sedan han 1848 blivit agré vid akademin och sedan denna följande år sett hans Sovande bacchantinna fick han det stipendium som han upprepade gånger sökt. Han återvände för ett år till Rom. I konkurrens med C G Qvarnström fick han 1851 beställning på en omkr fyra alnar hög staty av Oscar I. Statyn avtäcktes 1855 i stora börssalen i Gbg.

Våren 1852 kom G Wennerberg till Rom, där M modellerade hans byst. Wennerberg, N Blommér (bd 5) och M bildade ett triumvirat till försvar för de nordiska motiven i konsten. Blommér avled 1853, ett svårt slag för M, som lämnade Rom; faderns död påskyndade hemresan.

1853 blev M v professor i teckning och ledamot av akademin med titeln kungl hov-och statybildhuggare och med lön som ”medaljör”. Följande år modellerade han på kronprins Karls beställning ett porträtt av kronprinsens avlidne son.

1855 utsågs M till ordinarie professor i teckning. Vid den tiden fick han och Qvarnström beställning på skulpturer för den nya nationalmuseibyggnadens huvudfasad: M utförde tre genier och tre byster (Ehrenstrahl, J O Wallin och Tegnér) samt en stor helfigursstaty i marmor av N Tessin d y.

Hösten 1858 for M till Paris, där han intensivt arbetade med en grupp föreställande bältesspännare. Han utställde den på Parissalongen 1859 utan framgång. I omarbetad form visades den följande år på FrKA:s utställning i Sthlm. Den ende som här insåg gruppens förtjänster var A Sohlman i Aftonbladet. 1862 skickades gruppen till Berlin för att gjutas i brons hos Geiss. När gjutningen var klar, exponerades den på gjuteriets gård; publikens och kritikens entusiasm var stor, och M fick stora preussiska guldmedaljen för konst. Succén upprepades s å på världsutställningen i London. Två exemplar såldes: ett till staden Köln och ett till en engelsk konsthandlare. Ytterligare ett exemplar göts 1867 i Nürnberg och köptes av NM för 20000 rdr att uppställas i parken norr om den nya byggnaden. Ett köptes av privatpersoner i Gbg och placerades framför Stora teatern.

Bältesspännarna står alltås staty i Bältespännarparken vid Kungsportsavenyn i Göteborg. Originalet, gjutet i zink, köptes dock av Vänersborg och en ny kopia i brosn göts för placering i Göteborg. Kopior av statyn finns även i Stockholm, och Hällefors. Molin skapade Karl XII:s staty, som avtäcktes 1868 i Kungsträdgården i Stockholm, där även Molins fontän finns.

Molinvägen i Södra Ängby i Stockholm är uppkallad efter Johan Peter Molin liksom Molinsgatan i Göteborg.

Text i huvudsak från Wikipedia.

Bältesspännarna i Göteborg

Bältesspännarna i Göteborg

 

Svenska Amerika Linjen

Del 4 av 25 i serien Rederier

Passagerartrafiken

Trafiken startades 1915 under rederinamnet Rederi AB Sverige-Nordamerika, i dagligt tal blev namnet Svenska Amerika Linjen, SAL. Detta namn blev småningom också det officiella.
Passagerartrafiken från Sverige till Nordamerika, innebar tidigare transport till England för att där ansluta till engelska linier.

I början av 1900-talet startade allt fler länder egna direktlinier till USA, för att slippa omvägen via England.

I Sverige var det skeppsredare W R Lundgren (Rederi AB Transatlantic) som var initiativtagare och drivande kraft i projektet. 1914 var det klart med bolagsbildningen. Dan Broström blev engagerad i verksamheten och rederiets förste chef, efter det att Lundgren avlidit 1914.

Verksamheten startades med sämsta tänkbara förutsättningar, under pågående världskrig. Dessutom hade redan både Norge och Danmark kommit igång med passagerartrafik till Nordamerika, flera år före SAL.

Dessa problem till trots, kunde S/S Stockholm avgå från Göteborg den 11 december 1915 på sin, och SAL:s, premiärtur till New York.

Trots problem i starten, utvecklades verksamheten mycket positivt. Nya fartyg införskaffades, till en början begagnade ångfartyg. 1925 tog rederiet emot sitt första nybygge, M/S Gripsholm. Sista nybygget blev M/S Kungsholm 1966.

Efter 1945 blev konkurrensen från flyget allt svårare. Verksamheten anpassades därför allt mer till kryssningsverksamhet. Konkurrensen i denna verksamhet blev dock för svår och 1975 upphörde verksamheten helt när de sista fartygen, M/S Gripsholm och M/S Kungsholm såldes. En 60 årig epok gick i graven.

Utöver passagerartrafiken till USA, drev rederiet också s.k. feedertrafik, samt passagerar- och kryssningstrafik genom utländska dotterbolag. Feedertrafiken bedrevs med de tre små fartygen S/S Borgholm, S/S Kastelholm och
S/S Marieholm. Dessa fartyg gick i trafik i Östersjön och hämtade passagerare från Finland och de baltiska staterna, för vidare befordran till de större fartygen i Göteborg.

Idag finns 3 fartyg kvar, som en gång tillhörde SAL.
-M/S Kungsholm (1966)
-M/S Stockholm (1948)
-S/S Marieholm

MS Kungsholm

MS Kungsholm, byggd 1966.

Lasttrafiken

Dan Broström tog 1911 initiativet till att bilda bolaget Aktiebolaget Svenska Amerika Mexico Linien, SAML. Syftet var att driva linjetrafik på Nordamerika. Första fartyget, S/S TEXAS, inköptes från Norge 1912. Verksamheten växte snabbt, och nya fartyg tillfördes.

1915 startade Rederi AB Sverige-Nordamerika för att bedriva passagerartrafik på Nordamerika. I dagligt tal kom detta bolag att kallas Svenska Amerika Linjen, SAL, detta namn blev 1924 också bolagets officiella.

Även SAL:s passagerarfartyg förde vanlig last, men rederiet kom också att skaffa egna lastfartyg. I praktiken så kom dessa två Broström bolag, att bedriva trafiken, som om det var ett gemensamt bolag.

1946 genomfördes också en fusion mellan bolagen. Detta innebar att SAMLs fartyg fördes över till SAL. Utåt märktes denna förändring mycket lite, eftersom de båda bolagens fartyg redan hade samma skorsten, samt gemensamt -holm ändelse i sina namn.

Lasttrafiken bedrevs i samtrafik med andra rederier, tex svenska Transatlantic. Det var därför naturligt att SAL sökte samarbete med andra rederier, när Nordamerikatrafiken var i behov av modernisering i mitten av 1960. Trafiken skulle moderniseras med renodlad container/ro.ro trafik. Tillsammans med de svenska rederierna Transatlantic och Wallenius, samt några rederier från kontinenten, bildades Atlantic Container Line, ACL. Rederierna beställde varsina liknande fartyg, från olika varv, för denna verksamhet.

Ungefär vid denna tidpunkt ansåg ledningen att det var opraktiskt att bedriva lastfartygsverksamhet i samma bolag, som passagerartrafiken. Detta ska ses mot bakgrund av att passagerartrafiken nu övergått, från linjetrafik till kryssningstrafik. Man bildade därför AB Svenska Atlant Linjen, ASAL. Detta nya bolag tillfördes lastfartygen, utom nordamerikatrafiken som bedrevs genom ACL. Inte heller denna ombildning märktes utåt. Fartygen behöll skorstensmärke och namn.

Under början av 1970-talet gjorde bolaget en del försök att hålla styckegodstrafiken i gång. Man bildade ett nytt bolag, Atlantic Gulf Services, AGS ,tillsammans med finska Finnlines. Årsskiftet 1975/76 drog sig ASAL ur AGS.

Därmed var också den tradition, som benämns Svenska Amerika Linjen, om än de officiella bolagsnamnen varierat, till ända. Idag finns ACL kvar, som en kvarleva, från denna epok. Det är av denna orsak som M/S Atlantic Compass är med i sammanställningen över SAL:s fartyg, trots att detta fartyg tillfördes Broström långt efter det att SAL upphört.

MS Vretaholm

MS Vretaholm, byggd 1962.

Källor:
Båtologen nr3 och 4 1992, historik över SAL av Tomas Johannesson.
Häftet ”Illustrerad katalog över vykort av de kända passagerarfartygen” av Robin Holmstedt och Per Wallin.
Göteborgs Sjöfartsmuseum, Arkivet.
Båtologen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim
Länspumpen, tidskrift utgiven av Klubb Maritim Västra kretsen.
Svensk Sjöfartstidning
Svensk Illustrerad Skeppslista
Browns Flags and Funnels
Sveriges skeppslista
Lloyds book of houses flags and funnels