Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Petersen

Af Petersens – Ostindiska och Erstavik

Del 32 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Abraham Petersen (1679-1729) och dennes brorson Lorens (Lorentz) Petersen (1729-1800), gift med Johanna Sofia Damm (1746-1826) flyttade till Göteborg från Stockholm och grundade sin förmögenhet där genom framgångsrik affärsverksamhet. Abraham Petersen var gift med Johanna Christina Tham (1672-1729), syster till Sebastian Tham (1666-1729), delägare och ägare i diverse fartyg engagerade i kaperiverksamhet (sjöröveri). Sebastian Thams son Volrath Tham (1687-1737) blev direktör i Ostindiska kompaniet.

Lorens Petersen, en av Göteborgs allra rikaste män i slutet av 1700-talet, anlade tillsammans med kollegan, tillika svågern, Fredrik Damm (1742-96) i slutet av 1750-talet ett landeri ungefär på det område som idag avgränsas av gatorna Kungsportsavenyn, Engelbrektsgatan, Södra Vägen och Berzeliigatan. När Lorens Petersen 1771 blev ensam ägare till fastigheten gav han det namnet Lorensberg. Familjen Petersen sålde fastigheten 1823.  Idag ligger Lorensbergsteatern, stadsbibilioteket och Hotel Park Aveny (Elite Hotels) på tomten.

Fredrik Damms bror Johan Henrik Damm (1740-98) var gift med en dotterdotter till driektören i Ostindiska kompaniet, Volrath Tham, Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), dotter till Paul Roland von Schoting (1722-60), kapten i Ostindiska kompaniet. Johan Henrik Damm och fadern Anders Damm drev tobakstillverkning och var under många år de dominerande tobaksfabrikörerna i Göteborg.

Herman Petersen (1713-1765) var son till Abraham Petersen i Göteborg (uppgifterna i Wikipediaär alltså delvis fel då Lorents Petersen var gift med Johanna Sofia Damm). Herman Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och blev sedan direktör för Saltkontoret. Han gifte sig 1741, såsom kontorstjänsteman, med Magdalena Bedoire (-1751), som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Med hennes bror Fredrik Bedoire (1714-48) grundade han bolaget Petersen & Bedoire som hade en betydande kopparhandel med Frankrike.

1753 gifte Herman Petersen om sig med sin avlidne kompanjons änka som tillika var hans likaledes avlidna hustrus kusin, Charlotta Bedoire, och blev 1760 direktör för Svenska Ostindiska Kompaniet och bankofullmäktig. Petersen hade emellertid sin fot i flera företag och industrier.

1762 förvärvade Herman Petersen Erstavik i nuvarande Nacka. 1763 blev godset tillsammans med det Petersenska huset i Gamla stan fideikommiss inom familjen Petersen, senare af Petersens, det namn under vilket två av Herman Petersens söner adlades år 1770. En var Johan Abraham af Petersens (1742-1795) som fick Erstavik som fideikommiss.

Herman Petersen var också inblandad i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66), Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

1891 såldes delar av Erstavik, nämligen hemmanen Neglinge och Skogsö (2 mantal) samt Älgö (totalt 900 hektar) till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg som där grundade villastaden Saltsjöbaden. Köpeskillingen uppgick i den tidens penningvärde till 250 000 kronor som kom att tillföras fideikommissen som kapital.

Genom en överenskommelse 1961 bidrog Stockholms stad till renoveringen av det Petersenska huset i Gamla stan. I gengäld lät Erstaviks fideikommiss Stockholms stad arrendera tre stora markområden mellan Nackareservatet och Erstaviken, dessa områden utgör ett omfattande grönområde mellan Nackareservatet och Erstaviken med det närliggande Saltsjöbaden. Egendomen är fortfarande (2011) i familjen af Petersens ägo och ett av de sista kvarvarande fideikommissen i Sverige. Idag omfattar godset 2 400 hektar mark.

Advertisements

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Abraham Grill

Abraham Grill d.y. (1707-1768) var son till Abraham Grill d.ä. (1674-1725) och kom från den del av släkten Grill som tillhörde Stockholms köpmannaelit, den så kallade skeppsbroadeln. Han började sin karriär som svensk konsul i Helsingör 1733-1736 och gifte sig där 1735 med Anna Maria Petersen (1713-1754), också hon från en mycket välkänd köpmannasläkt i Stockholm och Göteborg. Familjen flyttade till Göteborg 1746 och Abraham Grill startade ett handelshus i staden. Han hade nära kontakter både med Carlos & Claes Grill i Stockholm och Anthony & Johannes Grill i Amsterdam. 1746 utnämndes han till direktör i Ostindiska kompaniet.

Grills handelshus stod för all kopparexeport som förekom i Göteborg. Det var inte ofta det förekom utan enbart vissa år. Exempelvis 1760 då Abraham Grill exporterade 100 ton. Dessutom exporterade firman mindre mängder järn, 140 ton 1752 och 180 ton år 1760. Sannolikt deltog Grill även i exporten av te då han vara mycket engagerad i Ostindiska kompaniet.

Abraham Grill hade många barn. Sonen Lorentz Grill (1737-73) blev hans partner 1761 och tog över firman vid faderns död 1768. Med nya partners fick firman då namnet Lorentz Grill, Petersén & Co. Sonen Claes Grill (1750-1816) slog sig ner som köpman i London 1770, där han blev generalkonsul år 1777. Han var delägare i firman Lindegren son & Grill. Anna Johanna Grill (1753-1809) var gift med kusinen Adolf Ulric Grill från Stockholm, dottern Christina Maria Grill (1739-1818) gifte sig så småningom med Gustaf Tham (1724-81), direktör i Ostindiska, nära vän och affärspartner med hennes bror, Jean Abraham Grill (1736-1792), superkargör och direktör i Ostindiska kompaniet. Dottern Anna Maria Grill (1747-1812) var gift med Fredrik Preiss (1734-88), kommissionssekreterare i Haag.

Abraham Grill d.y.

Abraham Grill d.y.

Handelsfamiljen Tham

Volrath Tham (I, 1629-1700) invandrade till Sverige och Göteborg omkring 1650. Han var född i Landsberg i Sachsen. I Göteborg var han en framgångsrik järnexportör, riksdagsman 1682 och från 1691 rådman i staden. Han var gift med Gertrud Helgers (1641-1715).

Flera av döttrarna kom att gifta sig med andra framgångsrika handelsmän och ämbetsmän. Catharina Tham (1675-1746) var i första äktenskapet gift med handlanden Jacob Radhe (-1706), i andra med överinspektören Hieronymus Berger (1649-1713) och i tredje med justitiekanslen Thomas Fehman (1665-1733). 1691 adlades Hieronymus Berger med namnet Gripenstedt. Då han inte hade några egna barn blev Catharina Thams barn med Jacob Radhe också adlade med samma namn. Thomas Fehman adlades 1718 med namnet von Fehman.

Dottern Sara Tham (1678-?) var för sin del gift med Frans Schröder (-1717) sitt första äktenskap. Han hade tidigare varit gift med Catharina Mackay (Mackey, -1695). Frans Schröder fick 1682 burskap som handlande i Göteborg och sysslade med export- och importverksamhet. Han var föreståndare i domkyrkan från 1690 och från 1702 ålderman för köpmannagillet samt från 1704 rådman. I sitt andra gifte var Sara Tham gift med Johan von Köppen.

Den tredje dottern Gertrud Tham (1679-1757) var först gift med handlanden Johan Valck (1668-1707), i sitt andra äktenskap med rådmannen Gerhard von Öltken (-1722) och i sitt tredje med tullöverdirektören Nils Eld (1666-1746) medan den fjärde dottern Elisabeth Tham (1670-91) var gift med Hans Pettersson (1654-1719), adlad Wennerstierna, i dennes första äktenskap.

Sebastian Tham (I, 1666-1729) var sannolikt Göteborgs största järnexportör och tillika den störste spannmålsimportören under nödåren i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Dessutom var han rådman i Göteborg. Han var gift tre gånger, först med Maria Webbeke von Saveland (1669-1696) var syster var gift med David Amija (II), sen med Catharina Scharenberg (1680-1704) och slutligen med Elizabeth Cronström (1688-1771). Elisabeth Cronström var dotter till Peter Kock Cronström (1651-1708) från den familj som ägde Horndals bruk och som i ett par generationer var myntmästare vid kopparverket i Avesta. Sebastian Tham (I) adlades med samma namn.

Sebastian Tham, systern Catharina Tham, Frans Schröder, Gerhard von Öltken och Sebastian Thams son Volrath Tham hörde alla till de tio rikaste i Göteborg år 1715.

Volrath Tham II

Volrath Tham II

I första äktenskapet fick Sebastian Tham sonen Volrath Tham (II, 1687-1737) som var delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet, gift med Anna Dorotea Biehusen (1691-1729) i sitt första äktenskap. Hon var änka efter en kusin till Sebastian Tham, David Amija (III) (1684-1712). Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham var även en framgångsrik handlande som 1730 var en av Göteborg största importörer med 5% av det totala importvärdet till Göteborg. I sitt andra äktenskap var han gift med Emerentia Welshuysen (1704-77).

Sonen med samma namn, Volrath Tham (III, 1721-1782) var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772). Volrath Tham (III) var ägare av Katrinelunds landeri och superkargör i Ostindiska kompaniet och genomförde fler resor till Kanton, på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Även hans bröder var anställda som superarkargörer, något som innebar andel i lasten och stora förtjänster.

Sebastian Tham (II, 1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Christian Tham var innehavare av landeriet Gamlestaden och gift med kusinen Sigrid Catharina Tham (1733-1760).

Den som dock var framgångsrikast av bröderna var Gustaf Tham (1724-1781). Han var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare och direktör i Ostindiska Kompaniets 3:e oktroj från 1773. Tillsammans med brodern Christian Tham ägde han landeriet Gamlestaden (Mariedal). Han var gift med Christina Maria Grill (1739-1763), dotter till Abraham Grill (1707-63) och Anna Maria Petersen (1713-54). Gustaf Thams son Per Adolf Tham (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800 men blev adlad igen år 1826. Han ärvde huvuddelen av de tidigare grillska bruken i Uppland och är stamfar för friherrliga ätten Tamm.

Systern Gertrud Tham (1727-61) var gift med Paul Roland von Schoting (1722-60), anställd i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Dorothea von Schoting (1757-1802) var i sin tur gift med Johan Henrik Damm (1740-98) handlande och tobaksfabrikör. En annan syster, Anna Elisabeth Tham (1726-?) var gift med superkargören Niclas Heegh med sju resor som superkargör. Sebastian Heegh, också superkargör i Ostindiska kompaniet med 6 resor som detta, var deras son.

Johan Tham (1703-35), son till Sebastian Tham (I) var gift med Elsa Sigrid Adlerstierna och ägare till Gullmarsbergs säteri i Bohuslän. Deras dotter Sigrid Catharina Tham var gift med kusinen Christian Tham (se ovan). En annan son till Sebastian Tham (I), Peter Tham (1709-87), var gift med med Ulrika Ulfsparre af Broxvik (1707-1781) i sitt första äktenskap och med Elisabeth Linnerhjelm (1728-93) sitt andra. Han var ägare till Stora Dala, del i Forsviks bruk och Sannums säteri. Isak Tham (1717-73), ytterligare en son till Sebastian Tham (I), är stamfar för den ännu existerande adliga ätten Tham.

Under hela först halvan av 1700-talet tilhörde medlemmar av familjen Tham de allra rikaste i Göteborg, de var fastighetsägare, delägare i Ostindiska kompaniet, redare och grosshandlare. Sannolikt var de engagerade i tesmuggling till Storbritannien såväl som opiumsmuggling i Asien.

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000