Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Oterdahl

Kvarteret Gymnasiet

Kvarteret Gymnasiet är området Magasinsgatan-Kungsgatan-Västra Hamngatan-Vallgatan.

Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 2, tomt 35, Kyrkoherdegården, Domprostgården, Oterdahl, Busck, Dymling, Ungewitter, Carlberg, Wallerius, Wingård
Rote 2, tomt 36, von Lengercken, Torinius, Carlsson (stadsmäklare)
Rote 2, tomt 37 , Torinius, Amija, Vincent Beckman, Hising, Norman, Wesenberg, Oterdahl, Ludendorff,
Rote 2, tomt 38, Jäger, d’Ailly
Rote 2, tomt 39,  Pihl, Engström, Flobeck, Hagman, Borgenström
Rote 2, tomt 40, Hjortberg,
Rote 2, tomt 41, Vogel, Liedström
Rote 2, tomt 42, von Akern

Gymnasiet

Telegrafverkets hus

Advertisements

Domprostgården

Hörnhuset på Västra Hamngatans västra sida och Vallgatans norra i kvarteret Gymnasiet kallades mycket tidigt Kyrkoherdegården – t.ex. i Gustavi tomtöreslängd 1670, då den säges omfatta 3 fria tomter. Från 1710 kallas det Domprostgården. Här bodde redan Daniel Laurentius Wallerius och kanske också Jonas Petri Torinius, trots att han från 1661 ägde egen gård. Wallerius bodde i kyrkoherdegården tills han 1678 utsågs till biskop i Göteborg.

Johannes Johnnis Carlberg blev domprost i Göteborg 1679 och bodde i domsprostgården tills han blev biskop 1689. Dräefter bodde följande domprostar i huset:

  • Johannes Haquini Florander, domprost 1687, död 4.10.1707
  • Erik Simonis Löfgren, död 1709 i följderna av ett råttbett.
  • Isac Gudmundi Lithovius tillträdde tjänsten som domprost 1711. Efter hans död 1730 bodde hans änka Christina Catharina Sohlberg här en tid.
  • Andreas Hilleström, domprost här 1730, död 1754.
  • Matthias Otto Ubechel, domprost i Göteborg 1755. Han drabbades av slag dagen efter sin inträdespredikan i Domkyrkan, död 22.9.1759.
  • Olof Andrae Ekebom, domprost 1761, biskop i Göteborg 1780, död 14.12.1784.

Därefter hyrde domprostgården ut då Johan Wingård som också var biskop förutom domprost bodde i biskopsgården på Östra Hamngatan 35. Domprostgården var ett större trähus med 33 fönster och det innehades år 1802 av handelsmannen Anders Busck, som dock flyttade detta år. Efter besiktning hyrdes det ut på 5-årskontrakt till handlanden Niclas Oterdahl. Där fanns också en flygel av trä, som var uppförd 1780. I den stora eldsvådan 1802 brann emellertid biskopshuset ner och Oterdahl fick avflytta från domprosthuset, som i stället reparerades för biskopen.

Biskop Wingård blev dock snart åter husvill, ty i eldsvådan 1804 brann domprosthuset ner. Han inköpte 1806 ett nyuppfört stenhus på tomten Östra Hamngatan 42, som handlande Sven Borgman och Anders Killander hade byggt.

Den gamla domprosthustomten stod länge öde. I februari 1820 anhöll grosshandlare Chr. Ungewitter att få arrendera den i tio år för att anlägga en trägård men fick ett avböjande svar. Först 1827 beslöts att använda tomten till ett nytt gymnasium, som uppfördes av murarmästare Dymling efter ritning av dåvarande stadsarkitekten J. Hagberg.

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Ukraina, Poltava och svenska köpmän på 1700-talet

Svenska köpmän och handelshus i utlandet var i allmänhet verksamma i hamnstäder, gärna sådana som också var finansiella centrum som Amsterdam, London och Hamburg, men också städer som Riga och S.t Petersburg. Däremot var väldigt få aktiva i inlandsstäder i andra länder. Sålunda är det svårt att hitta några svenska handelshus eller köpmän i det som idag är Ukraina. Men en stor del av den spannmål som på 1700-talet importerades till Sverige kom sannolikt från nuvarande Ukraina via Riga, Königsberg och Danzig.

Däremot går det att hitta kopplingar mellan viss köpmannafamiljer och slaget vid Poltava år 1709 i det nuvarande Ukraina. Efter fiaskot var det svenska kungahuset och den svenska staten i behov av pengar. Bankirfirman Hogguer, driven av en familj som enligt egen utsago hade svenska anor, ställde upp med ett rejält lån. Fler av bankirens söner blev på grund av detta adlade  i Sverige och firman fortsatte att finansiera den svenska staten och det svenska kungahuset under stora delar av 1700-talet.

Efter slaget flydde den svenske kungen Karl XII mot det Osmanska riket (formellt allierat med Sverige) där han sattes i en slags byarrest i byn Bender, som också ligger i det nuvarande Ukraina. Andra svenskar blev tillfångatagna. En av dem var Carl von Ronald (1684-1761), känd för sin berättelse om Poltava, fångenskapen och flykten från denna. Han var som till mycket framgångsrike stockholmsköpmannen Roland Eliassson. Två systrar till Carl von Roland var ingifta i känd stockholmska köpmannafamiljer som von Schoting och Schröder

Roland Schröder (1713-73) var gift med sin kusin Brita Maria von Schoting (1720-?) och med Hedvig Tottie, dotter till Charles Tottie (1703-76) i sitt andra gifte. Britta Maria Schoting var dotter till Paul von Schoting (-1755) och Margareta Roland (1690-1726), syster till Henrik Schröders (1687-1746) fru Juliana Roland (1686-1760). Det senare paret var föräldrar till Roland Schröder.

En annan fånge efter Poltava var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Han var farbror till Philip Oterdahl (-1753), stamfar för den Oterdahlska köpmannafamiljen i Göteborg.

Ytterligare en som blev fånge vid slaget i Poltava var Rutger Macklean, ägare till Ströms säter invid Lilla Edet:

Därefter tycks bägge delarna av Ströms säteri ha sålts till Daniel Bildt på Morlanda och gjorts till en enhet vid 1600-talets mitt av hans änka Dorotea Bielke. Efter hennes död 1674 köptes Ström av Rutger von Ascheberg. Det ägdes efter hans död av hans måg, landshövding D. Maclean (David Macklier, död 1708) som var gift med Eleonora Elisabeth Ascheberg. Därefter ärvdes säteriet vid Eleonora Elisabeth Macleans död av sonen Rutger Macklean (tillfångatagen vid Poltava och därefter fånge i Sibirien) bland annat sonsonen Gustaf Macklean (död 1804).  Den senares bror Rutger Macklean blev känd som jordbruksreformator på sitt skånska gods Svaneholm. Ström tillhörde efter Gustaf Mackleans död hans efterkommande på kvinnolinjen av friherrliga ätten Bennet.

Westerling

Olof Westerling d.ä var handelsman i Göteborg. Han son Olof Westerling d.y. (1728-88) var en av de största handelsmännen i Göteborg med ägarandelar i flera stora sillsalterier och trankokerier. Den yngre fick burskap 1763 efter att tidigare ha arbetat åt Niclas Sahlgren.

Olof Westerling d.y. var en av Göteborgs större sillexportörer och en stor importör av framförallt salt, men även av spannmål. 1777 var Westerling den sjätte största importören i Göteborg för att 1790 vara näst störst. Sillsalterier och trankokerier som Westerling ägde var bland annat; Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, Havden i Stenungsund, ett sillsalteri i Masthugget, Stora Varholmen samt Boviks udde på Björkö, Westerling var förutom ägandet i sillbranschen också delägare i Varvet Kusten. Firman drevs vidare av änkan efter Olof Westerling d.y.s död.

I sitt första äktenskap vara Olof Westerling d.y. gift med Margareta Wohlfahrt (1741-68) och sedan med Catharina Oterdahl (1741-98). I det första äktenskapet föddes sonen Olof Westerling (1764-?) och döttrarna Catarina Regina Westerling (1766-?) och Anna Elisabeth Westerling (1763-1813). Anna Elisabeth Westerling var gift med handelsmannen, stadsmäklaren och skeppsklareraren Joseph Hall (1754-1820), kusin till John Hall d.ä., i dennes andra gifte. Catarina Regina Westerling var gift med stadskirurg Anders Brulin.

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Tofta herrgård

Del 3 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Tofta herrgård härstammar från 1400-talet, då gården förlänades till lagmannen i Bohuslän. Under 1600-talet blev gården ett rusthållshemman för Bohusläns dragonregemente. Gården ligger mellan Kungälv och Marstrand.

Under andra halvan av 1700-talet byggdes huvudbyggnaden om i karolinsk stil och flyglarna tillkom. En trädgård i fransk stil med geometriska former anlades. Gården ägdes då av grosshandlaren Christian Helmich Åkerman (1747-18??). Han var son till Erik Helmich Åkerman (1690-1763), kapten vid Bohusläns regemente, och Lena Greta Hasselberg (1717-86). Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Tofta herrgård

Tofta herrgård

Under 1800-talet uppfördes en fyra våningar hög väderkvarn, ett brännvinsbränneri tillkom och 64 tunnland mark vallades in från havet. I början av 1900-talet köpte Eric Adolf Hallin egendomen och inredde den i Carl Larssons anda. Senare kom Hushållningssällskapet i Bohuslän att överta gården.

År 1981 sålde Hushållningssällskapet i Bohuslän Tofta till Lillemor och Bertil Karlander, som till en början drev gården konventionellt med kor, grisar och spannmål.  2004 flyttade sonen Petter tillbaks till Tofta med sin familj, efter 10 år i Oslo. Tillsammans med sin fru Karen etablerade de Tofta Herrgård Konferens, som i dag arrangerar konferenser och företagsevenemang året om, förutom weekends, bröllop och fester, och inte minst det mycket uppskattade julbordet. Sen 2007 kan Tofta Herrgård Konferens även erbjuda övernattning på gården. En del av gårdens ägor är naturreservat och i närheten ligger Lycke golfklubb.

Skärgårdsverk i södra Inland

Del 13 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det sydligaste sillsalteriet utanför södra Inland fanns utanför halvön Överön i Nordre älvs mynningsvik. Detta sillsalteri byggdes år 1787 på Lilla Bastö av C.E. Högström som för ändamålet arrenderat ön av dess ägare Sven Persson på Stora Bastö. Sven Persson hade inköpt öarna år 1775.  Högström byggde först ett trankokeri som dock snart kombinerades med ett sillsalteri. 1802 omfattde anläggningen 11 byggnader och hade nya ägare då Högström sålt skärgårdsverket året innan. 1809 gick verksamheten i konkurs, revs och monterades ner. Även på Överön själv fanns anläggningar , dels ett salteri och trankokeri som tillhörde J.C. Rooth och var uppfört 1790, dels Storenäs tillhörigt D. Zelling i Stockholm.

Det fanns också en del salterier länge med Nordre älv, I Kornhall fanns fyra mindre salterier varav tre också hade trankokeri. Ägare till de tre kombinerade verken (ett var) var C. Stenhammar i Göteborg, A. Juvens i Lidköping reps. H. Hellberg i samma stad. En N. Hellberg i Kungälv ägde ett skärgårdsverk vid Näsholmen och en Skaring från Lidköping ett vid Närberget. Vid Kastellegården fanns ett trankokeri tillhörigt överste J.W. Tranefeldt.

Även inne i Kungälvs stad fanns det sillsalterier. Alla sannolikt ganska små. I januari 1788 uppgavs att Conrad Anderssons änka hade ett salteri, David Lesle hade ett liksom Nils Hellberg, rådmannen P. Palmborg, Anders Strömbäck, D.M. Castensson liksom rådmannen och handlaren Nils Lidbom (han kan ha haft två). Dessutom fanns ett vid Högebro.

Närmast norrut från Stora Bastö ligger Saltö och där fanns också ett sillsalteri i slutet av 1700-talet, anläggningen förstördes av en storm år 1806.  Strax norr om Saltö ligger Fjällsholmen där skärgårdsverket Kringlan fanns. Detta ägdes fram till 1793 av rådman Jacobsson men övertogs av hans borgenärer som sålde det till Lars Heljesson som var bokhållare vid anläggningen. Vid sidan av Kringlan fanns på Fjällsholmen tre andra trankokerier varav ett hette Edsviken och ägdes av J. Sylvan i Ystad.

På Gillholmen fanns ett verk tillhörigt Arvid Walerius i Göteborg, vid Knarrevik ett som ägdes av J.G. Westerberg & Co, vid Kovikshamn ett ägt av Nicolas Swensson i Göteborg. Denne ägde också ett verk vid namn Näset (Sjöhåla). På Risholmen fanns ett skärgårdsverk ägt av  S. Blomdahl, på Ljungholmen en ägd av A. Siwertsson år 1787 och av Carl Tholander i Stockholm år 1809. På Lilla Ljungholmen ett verk, ägt av Peter Wennerholm.

Ytterligare lite nordvästut från Saltö ligger Brunskär där ett av de första skärgårdsverken kom att uppföras år 1757. Närmare bestämt uppfördes det på Lilla Brunskär och dess chef vid denna tid hette Jonas Westbeck. Brunskären var på denna tid kronoholmar och bland befolkningen fanns förutom sillarbetare också fiskare och lotsar. Efter att sillen försvann 1809 minskade befolkningen snabbt på ön. Skärgårdsverket ägdes av B.M Björkman i Stockholm.

Mellan Brunskär och Rörö ligger Flatskären eller Flatorna som började befolkas redan tidigt under sillperioden, närmare bestämt 1747. 1797 hade Flatorna 60 invånare. De tre olika öarna Nole Flatan, Brända Flatan och Södra Flatan hade varsitt skärgårdsverk. Det första uppfördes 1787 och ägdes av D.M. Castensson i Kungälv. Ytterligare ett byggdes 1794 och ägdes av A.P. Oterdahl & Son. 1807 brann verket på Brända Flatan ner och 1814 stängdes det sista av de tre, Nolflatans skärgårdsverk. Ytterligare åtta år senare, 1822, flyttade skärens sista invånare därifrån.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787, ägare till Tofta herrgård.  Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till F.M. Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar.

På Stensholmen fanns också en illa beryktad krog. 1812 hade alla sillsalteri- och trankokningsanläggningarna på Stensholmen stängts och monterats ner. Rörholmarna var fortsatt befolkade som fiskeläge intill 1912 då det sista huset också monterades ner och flyttades till fastlandet. Ägare till Stensholmen och Rörholmarna tycks dock markägarna på Klåverön ha varit.

Den venezolanske frihetskämpen Franscisco de Miranda som 1787 var i Sverige och bland annat besökte affärsmannen John Hall som jag skrivit om på annan plats besökte också den bohuslänska skärgården där han bland annat beskrev en val som fångats på Älgöfjorden öster om Marstrand och förts till Stensholmen för att omvandlas till tran på Stensholmens trankokeri. Det hela beskrivs så här av Claes Krantz i boken Vinterland från 1957:

Av alla bohuslänska bilder från äldre tider vet jag ingen som förmedlar ett starkare intryck av vinter och frusenhet än den som sydamerikanen Francesco de Miranda i sin dagbok 1787 tecknade av en utflykt till skärgården.

Han huttrade både inomhus och utomhus och tyckte att kölden var djävulsk. Ändå kan temperaturen inte ha varit så värst låg, ty ingen is hindrade seglatsen mellan skären, och sillfisket pågick som bäst. Men Miranda var sydlänning och van vid ett annat klimat.

Det vintriga i hans impressioner hänför sig dock inte till de direkta påståendena om kylan, utan det kommer fram i hans glimtar från arbetslivet i skärgården just då. Den bild som frammanas, är inte bara vintrig utan arktisk: båtar och människor i rörelse och arbete med att inbärga havets silver, lekande sälar på klipporna och i centrum av tavlan en stor val upphalad på land och i färd med att styckas för kokning till tran. Läsaren får en vision av ishavskust.

Valen, en bjässe på sjutton meter i längd och tre i diameter, hade kommit inrusande på Elgöfjorden och gått på grund. Med otroligt besvär och användande av alla tänkbara tillhyggen hade den avlivats och förts till det stora trankokeriet på Stensholmen. I en tross som gjorts fast i stjärten hade åttio man halat men dragits med i vattnet nästan allihop när valen gjort ett slag.

Kolossen beräknades ge trettio tunnor tran. Miranda var inte den ende som noterade den levande råvarans ankomst till trankokeriet. En meddelare till Götheborgs Tidningar mätte upp kadavret, som befanns vara av honkön, samt åstadkom med tumstocken i handen en beskrivning av den stora damens alla intressanta kroppsdetaljer: ”Natten mellan d. 14 och 15 nov. inkom uti Elgöfjärden 1½ mil öster ifrån Marstrand en valfisk, kallad nordkapare, som morgonen därpå fångades på grund vid handelsmannen hr E. H. Åkermans på Stensholmen belägna trankokeri, därigenom att flera vässade järnstänger stöttes i densamma, sedan man med armstjocka nya trossar om stjärten, vilka söndersletos som trådändar, förgäves sökt draga fisken i land.

Valen var enNordkapare, en idag utrotningshotad valart. Åkerman ägde också ett trankokeri vid Tofta sjöbod.

På Långön, strax väster om Stensholmen låg ett annat större skärgårdsverk som anlades av Lars Kamp efter att han köpt Långön år 1758. Då var ön troligen obebodd. Vid Slevesund invid Långön fanns ett mindre salteri med samma ägare. 1773 sålde Kamp Långön med flera öar inklusive de salterier och trankokerier som anlagts på öarna till Jonas Borelius, borgmästare i Marstrand. 1780 sålde dock denne marken som då övertogs av sex fiskare, Lars Bengtsson, Sven Norling, Pehr Andersson, Eric Jonsson, Nils Olofsson och Peter Svensson. Nils Olofsson sålde sin andel till Sven Pehrsson år 1781 då denne återkom till Långön efter en period på Rörholmarna. Skärgårdsverket behölls dock av Borelius som senare sålde det till Innes & Tarras i Göteborg (det ska egentligen inte stavas Ennes, utan det handlar om Laurens Tarras halvbror Robert Innes).

Sven Pehrsson var också lots och det var hans söner efter honom. Sven Pehrson dog dock redan samma år han köpte Långön och hans fru Börtha Olofsdotter övertog verksamheten. 1792 sålde hon alltihop till sonen Engelbrekt Hansson. Under sillperioden kan Långön ha haft ett 50-tal invånare och en lotsstation. 1809 tog sillen slut. 1822 tycks den siste invånaren ha flyttat till Rörholmarna.

Söder om Långön och väster om Högön ligger skären Markattorna. På ett av dessa, Sleva, fanns ett skärgårdsverk. På Vannholmarna (det finns även andra öar med samma namn) väster om Långön och söder om Klåverön fanns också ett par stycken sillsalterier och trankokerier. Norr om Rörholmarna låg Otterholmens anläggningar (Holmen Grå), ett sillsalteri och trankokeri ägt av Anders Björnberg. I Tjuvkil på fastlandet fanns ett litet salteri.

På Kråkerön vid Skepphall fanns ett stort skärgårdsverk som också kallades Stora Kråkerön. Det ägdes av Niklas Björnberg.

 Älgön nordost om Marstrand låg salteriet Elgön (Gråverket) ägt av N. Treslow i Göteborg, Lammholmens skärgårdsverk ägt av J.O. Oterdahl  i Göteborg, Lilla Lammholmens skärgårdsverk år 1787 tillhörigt Lars Kåhre & Co och 1795 ägt av Olof Beckman & Schale samt Riddaretångens trankokeri.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917

Läs mer: GP12,

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.