Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Känsö

Släkten Gavin

Del 11 av 12 i serien Kapare och pirater

Familjen Gavin ägde länge en hamnegendom vid Smala vägen och bedrev bl.a. sillsalteriverksamhet. Den förste Adam Gavin flyttade till Göteborg från England år 1782 och idkade trä- och  sillhandel samt rederirörelse i Masthugget.  Han var gift med Sara Culbert.

1785 köpte Adam Gavin tillsammans med tunnbindaren Robert Smitt sillsalteriet på Känsö. Gavin slöt 1794 ett avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. Även ett trankokeri anlades ihop med salteriet. År 1800 uppfördes också en tunnbindareverkstad för att förse salteriet med tunnor till sillen. Denna byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed Känsös äldsta byggnad. Vid behov utnyttjades också Känsö som station för karantänsbevakning och under tiden oktober 1797 till februari 1798 var skepparen Erik Wijk förlagd dit för detta ändamål. Denne Erik Wijk var far till Olof Wijk d.ä., grundaren av det wijkska handelshuset.

Under 1800-talets början härjade gula febern i Spanien, vilket medförde att Sverige åter beslutade att Känsö skulle brukas som karantän. Gavin var vill dock inte detta då hans sillsalteri var mycket lönsamt. Efter långa förhandlingar kunde dock Kungl. Maj:t den 11 juli 1803 förordna en karantänsplats på Känsö.

Sonen Adam Gavin Jr startade i detta sammanhang ett nytt sillsalteri vid Sörhallen (vid nuvarande Eriksberg på Hisingen), tillsammans med William Gibson. På denna plats hade det även innan legat ett sillsalteri som dock varit nerlagt en längre tid.

Adam Gavin Jr hade minst två bröder och en syster. Margareta (Mary) Gavin (1787-1862) som var gift med John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo, var sannolikt en syster. Paret Norrie hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). De två bröderna till Adam Gavin Jr var James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskepp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg. James Gavin var bland annat delägare i Couriren och hade totalt 4 skepp. Brodern Thomas Gavin hade 6 stycken och Adam Gavin ett. Både James Gavin och Thomas Gavin hörde också till de större skeppsredarna i Göteborg.

En sonhustru till den äldste Adam Gavin, Helena Gavin, fortsatte senare  handelsrörelsen och var bl. a. den som först exporterade lingon till England.

Av ättlingarna i tredje led var en, Adam Gavin, konsulattjänsteman utomlands i många år och hemkommen tjänstgjorde han, tack vare sina omfattande språkkunskaper, som tolk. Hans båda systrar, Peggy och Amelie Gavin, som bebodde Welinska huset vid Smala vägen, avled vid hög ålder.

Familjen Gavin var också under en längre tid ägare till värdshuset Vauxhall.

Källor förutom länkat:

CRA Fredberg, Det gamla Göteborg

Släktskapsrelationer:

Advertisements

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Skärgårdsverk i Göteborgs skärgård

Del 12 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

I södra delen av nuvarande Göteborgs kuststräcka och i södra skärgården fanns inte så måmnga sillsalterier och ännu färre trankokerier. Men några fanns, det största fanns förmodligen på Känsö. I Långedrag fanns två mindre sillsalterier och på Styrsö Bratten fanns ett litet.

Den nyinrättade karantänen på Känsö drogs in redan i november 1772 eftersom pestfaran ansågs över. Brännöborna fick då åter tillgång till ön. Tre år senare gjorde sig Kronan av med karantänen genom att sälja anläggningen till en köpman i Göteborg, Nils Tengberg, som etablerade ett sillsalteri på ön. Grönländska kompaniet arrenderade i början av 1770-talet ön som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland.

1785 köpte handelsmannen Adam Gavin och tunnbindaren Robert Smitt sillsalteriet. Gavin slöt 1794 ett avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. Även ett trankokeri anlades ihop med salteriet. År 1800 uppfördes också en tunnbindareverkstad för att förse salteriet med tunnor till sillen. Denna byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed Känsös äldsta byggnad. Vid behov utnyttjades också Känsö som station för karantänsbevakning och under tiden oktober 1797 till februari 1798 var skepparen Erik Wijk förlagd dit för detta ändamål. Denne Erik Wijk var far till Olof Wijk d.ä., grundaren av det wijkska handelshuset.

Under 1800-talets början härjade gula febern i Spanien, vilket medförde att Sverige åter beslutade att Känsö skulle brukas som karantän. Gavin var vill dock inte detta då hans sillsalteri var mycket lönsamt. Efter långa förhandlingar kunde dock Kungl. Maj:t den 11 juli 1803 förordna en karantänsplats på Känsö. Anläggningen rustades hastigt upp och fartygen kunde omgående sättas i karantän. Våren 1805 tog staten upp förhandlingar med Brännöborna, som förklarade sig villiga att avstå Känsö under förutsättning av en skattelindring från 4½ mantal till 3½. Staten kunde dock inte få någon lagfart och i modern tid har Brännöborna tilldömts äganderätten till Känsö.

I norra skärgården och på Hisingen  fanns det betydlig fler sillsalterier och trankokerier än i södra Göteborg och södra skärgården.

På Hisingen fanns det sillsalteri och trankokeri vid Aspholmarna (2 salterier), Bratteberg vid Hjuvik ägt av J.P & N Holterman och byggt 1784, Brattholmen vid Hästevik ägt av Wahlberg & Wern, Krossholmen ägt av Low & Smith, Lilla Bockeskär (Varholmen) ägt av Samuel Dahlin & Johan Pettersson, Lilla Varholmsvik ägt av Arvid Wallerius, Lille Tummen (Hästevik), 1787 ägt av L. Fris & Co i Ystad  och 1794 av And. Blidberg i Göteborg, Masholmen (Varholmen, B.Bergman & Co), Marieberg, Porsholmen (John Hall & Co), Smedmansholmen (S.L. Linquist och A.W. Lindstedt), Stora Edet (Varholmen, J.D. Wetterling & Son),  Stora Varholmen (Olof Westerling & Co), Strömsund (Tumle) ägt av Arfvidsson & Söner, Södra Bockeskär (Peter Militz), Varholmen (J.O. Oterdahl), Varholms Vik (N.E. Ringius) och Örnekullen (P.G. Geijer). Vid Varholmen fanns det utöver dessa också flera andra mindre salterier.

Enligt en del uppgifter fanns det 53 trankokerier i Öckerö socken år 1778 och ett trettiotal skärgårdsverk år 1803. Flest fanns det på Kalvsund och Björkö, men även andra öar hade flera. 1788 ska det ha funnits 32 salterier och 24 trankokerier.

På Kalven (Kalvsund) fanns 1787 Jacobsberg (1799 ägt av Johan Jacob von Holten), Hasselgrens Salteri (egentligen ägt av J.G. Westerberg), Cornelius Wohlfahrts Sillsalteri och Trankokeri och Lilla Kalven (salteri och trankokeri) tillhörigt Lars Hegardt och 1790 Lars & Peter Hegardt i Stockholm, Johan Bagges sillsalteri och trankokeri, Olssons sillsalteri och trankokeri, Roos & Co salteri och trankokeri, ett trankokeri tillhörigt Svan & Svebelius sam Tornevikens salteri och trankokeri, 1787 ägt av O. Holmlin, 1793 av J. Sernström och 1806 av Zach. Wideberg.

Björkö huserade en mängd sillsalterier, främst på Björkö huvud och vid Bovik och på utholmen Ängholmen (Ängön) invid Bovik. Allt på östsidan (insidan av Björkö). 1788 och 1793 fanns det 16 salterier och ett tiotal trankokerier på Björkö och 1807 fanns det 19 stycken. En otrolig ökning sen 1775 då där bara fanns 7. 1793 beräknas cirka 260 personer ha fått sin utkomst från sillsalterierna och trankokerierna

Vid Bovik fanns 1787 totalt 10 stycken och på Björkholmen/Ängholmen 3. Några av dessa var Pjonken (Fr. Hummel), Sillsalteri och Trankokeri Boviks Udde (Kohagen) som år 1793 ägdes Andersson & Wohlfahrt men 1787 av Westerling & Co,  Flyberget, Sillsalteri och Trankokeri Ängholmen (Ängön) (ägt av Peter Ekman),  G.B. Santessons Sillsalteri och Trankokeriverk Ängholms udde (Kohagen), Skutholmen på Boviks ägor (från 1780-talets mitt ägt av Jonas Kjellberg), samt Wohlfahrts vid Rydsbo Huvud. Det sistnämnda fanns inte 1793, men däremot 1807. Hummels var nerlagt redan innan 1793 och 1807 var Santessons verk stängt.

Boviks udde var det största salteriet på Björkö och producerade år 1787 hela 12 482 tunnor sill.

Flyberget ägdes först av Lars Kåhre & Co och senare på 1790-talet till hälften av Peter Ekman och till hälften av Johannes D:son Wetterling.

Skutholmen ägdes av köpmannen Flygare innan Kjellberg köpte anläggningen. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

Ängholmen köptes av Ekman redan år 1762 då anläggningen redan var under uppförande ocvh förutom denn anläggning så låg tre andra verk på de sammanhängande öarna Björkholmen och Ängholmen. Ägare till de tre andra verken på Ängholmen/Björkholmen var L.Bratt & Pettersson, A.W. Lindstedt och en man vid namn Jansson (1787 med M. Fredricii som ägare). Alla var de hemmahörande i Göteborg. Janssons var nerlagt år 1807 medan Lindstedts inte fanns 1793.

Peter Ekmans skärgårdsverk på Ängholmen besöktes den 26 november 1787 av kung Gustaf III. Detta besök beskrevs av amiral Carl Tersmeden på följande sätt i hans memoarer:

Konungen for i slup till handelsman Ekmans salteri på Hising, beledsagad under en haij av väl eclairerade båtar och slupar, 15 å vardera sidan, och tätt framför konungens slup en dylik med 12 brinnande facklor, den konungen gifvit namn av lysgubben. Alldeles främst af denna procession gick en stor båt med regementets janitscharmusique. Ekmans salteri var superb eclaireradt med lampor och alltifrån stranden med mareschaller upp till huset. H.M:t har besett tillvärkningarna af bägge slagen under fullt arbete, blifvit serverad refraichissements och uppehållit sig där till kl. 11 då han under samma convoy återkommit till staden och varit så nöjd med denna reception att Ekman fått ett vackert guldur.

På Björkö huvud fanns det minst 4 anläggningar. Två vid Huvudet ägda av Plancks i Göteborg rep. J. Sernström från Göteborg. Den sistnämnda var nerlagd 1807. De andra två fanns vid Huvud holme respektive Huvud hamn och ägdes av konsul Lieberg i Varberg rep. Sjöwall & Hemberg i Ystad. Det sistnämnda ägdes 1787 av P.Schuberg & Hegardt i Malmö. Tidvis fanns ännu fler anläggningar vid Björkö huvud. Många av de små anläggningarna bytte dessutom ofta ägare.

Vid Skarvik på västsidan av Björkö fanns 1793 inga men 1807 fyra salterier, varav två på Skarviks holme, ett ägt borgmästare Norling i Malmö och ett av Sven Svensson. Något av dessa kallades Marieberg. Salteriet i Skarvik ägdes 1793 av Mårten (Mårten Zachrisson?) och Planck i Göteborg (1787 förmodligen av P. Berg i Malmö) och salteriet Skarvik sund av Lieberg i Varberg.

Lägst söderut fanns en anläggning på Florentinskäret invid Framnäs på Björkö som tillhörde Nils Tengberg (ägde tidigare sillsalteriet på Känsö) och Jonas Tengberg år 1793. Invid den fanns yttterligare två vid Tommetaska varav en ägdes av Engelbrekt Olsson (salteriet drevs av Åkerman & Ström i Göteborg) och den andra av Hedman & Arvidsson år 1793, 1787 enbart av Hedman. Längre norrut på västsidan av Björkö fanns tre verk, Fredricsberg tillhörigt Niclas Jansse (1715-1818) år 1800, Lilla  Rörvik och Stora Rörvik. 1793 tycks Fredricsberg ha tillhört Janstedt (Jansse?) & Lidstrand.

Stora Rörvik tycks från cirka 1800 ha ägts av en J.F. Freundt tillsammans med M.A. Hävel. Det ägdes fram till mitten av 1780-talet av Kjellberg, först via firma Kjellberg & Hollbeck och sen av Jonas Kjellberg själv. På Kjellbergs tid producerades ungefär 2 000 tunnor salt sill och 20 till 30 fat tran per år vid Stora Rörvik. Kjellberg sålde anläggningen till handelsmännen Svan & Svebelius som ägde det 1787. Senare verkar det som om Svan blev ensam ägare.  1805 brann Stora Rörvik ner. Lilla Rörvik ägdes av Christian Liebeck och fanns inte år 1793.

Vidare fanns ett ett skärgårdsverk på Risö, en ö som också tillhörde Boviks ägor. Ägare till Risö var en man vid namn J.F. Wahlberg. Vid Bovik bodde som mest ungefär 500 personer.

Vidare fanns Röskär på Hälsö som år 1800 tillhörde A.M. Prytz och B.H. Santesson, på själva Hälsö fanns tre, två ägda av Th. Morsing resp. Hedenskog, båda köpmän i Ystad och det tredje större verket ägt av T.A. Aspelin från Stockholm. Det fanns en anläggning på Damholmen (mellan 1802 och 1822) som tillhörde Hyppeln, ägt av familjen Ekman.

Vid Långholmen på Rörö fanns ett verk (Boman, byggt 1808) och desutom fanns Blidbergs (1787), senare Gustaf Palms, vid Apelviken på samma ö. Tarras och Anderssons 1803 byggda skärgårdsverk på Rammen (holme tillhörande Rörö). På Rammen fanns också ett mindre salteri, Ramviken som anlades år 1805. Även på Rörö fanns  ett litet salteri med olika lokala ägare, Halaberget.

På Källö-Knippla fanns tre sillsalterier, ett vid Källöskär (mellan 1807 och 1816) ägt av Sven Hallin, ett i Linneviken och ett vid Laberget samt en bofast befolkning på 80 personer.

Gustaf Palm kom till Rörö efter att en tid ha arbetat på Eckerö salteri, ägt av Johannes D:son Wetterling, vid Mollösund och från 1805 på Flybergets salteri (också Wetterlings) vid Bovik på Björkö där han bosatte sig med sin fru Anna Christina Lundgren från Rörö. 1809 flyttade Gustaf Palm till Rörö och blev bokhållare vid Blidbergs sillsalteri och trankokeri. 1815 gick Blidberg i konkurs och Gustaf Palm övertog skärgårdsverket till en billig penning. Salteriverksamheten drevs vidare till nån gång i början av 1820-talet men trankokeriet monterades omedelbart ner och såldes.

1816 dog Anders Andersson som varit delägare i sillsalteriet på Rammen och ägare av den krog som fanns där. Krogen på Rammen lades ner och Gustaf Palm lät då inreda sin manbyggnad på salteriet på Rörö till krog. En av de som var anställda av Palm i hans salteri var dansken Christian Grønbeck.  Grönbeck och Palm är år 1824 Rörös rikaste invånare. Grönbecks son Hans-Petter Grönbäck byggde ett hus invid krogen på 1870-talet där han öppnade lanthandel. Idag bor släktingar till mig i såväl krogen som Grönbecks hus.

Skärgårdsverket på Västra Rammen som ägdes av L. Tarras och A. Andersson år 1803 var ett stort verk:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag

Den siste invånaren på Rammen var salteribokhållaren Gabriel Möller och han flyttade till Rörö år 1824.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget är:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
Bohus-Björkö – Mer om öns historia, 1988

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000