Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

John Wilson

Lilla Torget 3

Endast för medlemmar

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797

Ostindiska Kompaniet – andra oktrojen 1746-66

Del 3 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den andra oktrojen hade i likhet med den första oktrojen ingen fast fond vid starten. Varje fartyg och expedition fick finansieras var för sig och hade därmed lite olika investerare. Först 1753 inrättades en fast fond. I de nya privilegiebestämmelserna var det bestämt att det skulle finnas minst 7 direktörer och 12 stycken så kallade huvudparticipanter. Dessa kan antas vara de huvudsakliga investerarna i den fasta fonden vid sidan av direktörerna. Från den första oktrojen kvarstod de 3 direktörerna  Colin Campbell (1686-1757), Niclas Sahlgren (1701-76) och Teodor Ankarcrona (1687-1750).

De fyra nya direktörer som utsågs 1746 var Magnus Lagerström (1691-1759), tidigare sekreterare i kompaniet, Anders Plomgren (1700-66), Abraham Grill (1707-63) och Carl Broman (1703-1784). När Ankarcrona dog 1750 ersattes han av Axel Rutger Sparre (1712-51). Eftersom denne dog redan ett år senare ersattes han i sin tur av Claes Grill (1705-67).

1753, då den fasta fonden inrättades, blev antalet direktörer 8 stycken då Jacob von Utfall (1715-91) utsågs till direktör det året. När Colin Campbell dog 1757 ersattes han av John Wilson. Samma år blev också Gustaf Kierman (1702-66) direktör. Denne fick dock avgå i samband med rättsprocesserna kring växelkontoren inleddes. Det fick också Jean Henri Lefebure (1708-67) och Herman Petersen (1713-65), som båda blev direktörer 1760. 1762 inträdde istället  Peter Teodor König (1718-1802) som direktör. Han följdes av Nils Ström året efter.

1766 så bör direktörerna därför ha varit följande åtta; Anders Plomgren, Jacob von Utfall, Abraham Grill, Carl Broman, Claes Grill, John Wilson, Peter Teodor König och Nils Ström.

Huvudparticipanter (huvuddelägare) var från början Erland Broman (bror till Carl Broman), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror till Anders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Jean Henri Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparre, Jacob von Utfall, Niclas Sandberg och Jacob Schutz. Även här skedde förstås förändringar allteftersom folk dog och på grund av processerna mot de som var inblandade i växelkontorens verksamhet. En viktig person var också kompaniets sekreterare. Under den andra oktrojen var Sven Wengren sekreterare. Förutom direktörerna och huvdparticipanterna fanns även andra större delägare. En av dessa var Christian Hebbe som ägde 36 lotter vid sin död.

Då en stor del av de tidigare huvudintressenterna i bolaget blev indragna på något sätt, åtalade och dömda i samband med växelprocesserna (Plomgren, Grill, Kierman, Lefebure, Petersen) var den gruppen av handelsmän inte intressanta för att få privilegium på en ny oktroj. De hade knappast heller de resurser som krävdes för uppdraget. Flera av dem var dessutom döda. Niclas Sahlgren hade dragit sig tillbaka som aktiv handelsman och var en av Västsveriges största jordägare. En ny grupp handelsmän under ledning av Robert Finlay kom därför att bli de som fick privilegiet på den tredje oktrojen.

Under den andra oktrojen ökade antalet svenskafödda superkargörer. Många av dem började också delta i den inomasiatiska handeln. En av dem var Michael Grubb som var superkargör på Prins Carls utresa år 1758. Sannolikt hade han varit assistent på tidigare resor och hade redan kontakter i området. Han stannade dock kvar i Asien där han drev egna affärer. Den lönsammaste verksamheten var opiumhandel. 1761 kom Jean Abraham Grill till Kanton som officiell fast placerad superkargör efter en utresa med Prins Friedrich Adolph, det enda fartyget under den andra oktrojen som förliste. Förlisningen skedde i Sydkinesiska sjön.

Jean Abraham Grill började på plats göra affärer ihop med Michael Grubb. De delade sin tid mellan Kanton och Macao och handlade mycket med portugiserna i den senare staden. Ganska ofta ägde de också andelar av laster som såldes till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Andra som också var delägare i Grubbs och Grills verksamheter och olika bolag i Kanton och Macao var Hans Wilhelm Hahr, John Chambers, Gustaf Tham, Jacob Hahr och Jacob Arfwedson. Den sistnämnde arbetade som assistent för direktionen och de andra var superkargörer.

1764 återvände Michael Grubb till Sverige och överlämnade affärerna till Jean Abraham Grill. Kring 1765 så stod Grill för 10% av opiumhandeln och opiumsmugglingen till Kina. Direktionen i Göteborg skickade dock David Sandberg till Kanton då man misstänkte att det förekom egentligheter och saker som kunde skada kompaniet inom den verksamhet som Grill, Grubb och deras kompanjoner bedrev.

Under andra oktrojen genomfördes 35 expeditioner med tretton olika fartyg. Endast ett fartyg förliste, nämligen Prins Friederic Adolph år 1761 som nämnts ovan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Wilson & Hall

Benjamin Hall och John Wilson bildade en gemensam firma, Wilson & Hall, i Göteborg på 1730-talet. De var båda från Hull och John Wilson var systerson till Benjamin Hall. Benjamin Hall dog dock redan 1748 och änkan Cornelia Hall (Åkesson, 1716-78)) övertog affärsverksamheten då sonen John Hall ännu var för ung. John Wilson tycks i detta sammanhang ha lämnat firman och istället ha blivit delägare i P. Bagge, Wilson & Pike. Cornelia Hall gifte snart om sig med Johan Fredrik Ström (1731-81). Såväl John Wilson som Benjamin Hall investerade i Ostindiska kompaniets fartygsresor och det kan antas att de var inblandade i tesmugglingen till  England vid sidan av järn- och brädexport.

1768 tycks sonen John Hall (d.ä., 1735-1802) ha inträtt som delägare i familjeföretaget tillsammans med Thomas Erskine. Innan dess var John Hall delägare i P. Bagge, Wilson & Hall (tidigare P. Bagge, Wilson & Pike) som John Wilson varit delägare i sen 1749. John Wilson återvände 1768 till Hull och fungerade därefter som firmans kontakt i Hull. Han drev inget eget importföretag men tycks ha agerat som försäkringsbolag och agent. John Hall & Co som firman nu hette blev snabbt en av Göteborgs största järnexportfirmor vid sidan av Christian Arfvidsson och Vincent Beckman.

Järnexport från Göteborg 1752, firma, ton (totalexport 9 200 ton)

Bagge 1 300
Beckman 1 300
Jaraldt 1 300
Arfvidsson 1 200
C. Hall 1 000
Sahlgren 700
Grill 140

Två av dessa exportörer hade kopplingar till Hull, Jaraldt och Hall, Christian Arfvidsson, Cornelia Hall och Niclas Sahlgren var släkt med varandra. 1760 var Bagge borta som exportör och så även Cornelia Hall. Istället hade en annan släkting dykt upp på arenan, Martin Holterman. Martin Holterman och Christian Arfvidsson var svågrar och gifta med varsin systerdotter till Niclas Sahlgren. Niclas Sahlgrens systers man var Hans Olofsson Ström, farbror till Cornelia Halls andre man Johan Fredrik Ström. Peter Bagges styvmor var syster till Hans Olofsson Ström.

John Hall blev en av de största järnexportörerna i Göteborg på 1770-talet med en export av 4 000 ton eller 29,8% av exporten år 1777. Endast Christian Arfvidsson & Co var större. På 1780-talet hamnade Arfvidsson i problem liksom Sahlgren & Alströmer. Detta på grund av spekulationer och fiffel, främst från en av dem anlitad agent och handlare, Carl Söderström.  På grund av det så övertog John Hall & Co många av Arfvidssons sågverk, bruk och kontakter och räddade på det sättet Christian Arfvidssons firma från att gå i konkurs. 1790 stod därför John Hall & Co för 76,2% av järnexporten från Göteborg.

En liknande utveckling skedde även på brädexportsidan där Arfvidsson var dominerande brädexportör fram till omkring 1770 medan John Hall därefter tog över allt mer. 1770 stod John Hall för 19% av brädexporten över Göteborg, 1777 56%, 1790 70% och år 1800 för 55%. På 1770-talet exporterade Hall även stora mängder tjära från Göteborg.

John Hall & Co övertog också en rad sågverk och järnbruk, exempelvis järnbruken Borgvik (50%), Annefors, Ransäter (50%), Gunnerud, Löfstaholm, Thorsby (50%), Wälsfors, Björkefors, Antonström, Åhleby och Ohlby i Värmland, Kollerö i Bohuslän,  Loviseholm, Öxnäs och Rådanefors (50%) i Dalsland samt Gårdsjö i Västergötland. Vidare åtta sågar i Lilla Edet och en såg i Åstabyholm i Värmland.

1750 var Cornelia Hall också en av Göteborgs 5 största importörer och 1760 var Wilson & Hall den näst största importfirman efter Birgitta Sahlgren.

Thomas Erskine återvände 1799 till Skottland och John Hall d.ä dog 1802. Därefter gick den Hallska firman snabbt mot sin undergång då sonen John Hall d.y. inte direkt var en affärsman. 1807 var konkursen ett faktum. Konkursen avslutades i praktiken inte förrän så sent som 1820 på grund av en lång och besvärlig rättslig konflikt mellan John Hall d.y (inklusive hans ombud Pehr Backman) och sysslomännen (konkursförvaltarna) David Carnegie d.ä., F.M. Åkerman, Niklas Björnberg och David Low (den sistnämnde till 1818). David Carnegie d.ä var anställd i den Hallska firman fram till 1806. Fram till 1802 på heltid och därefter på deltid.

I samband med konkursen övertogs stora delar av den Hallska firmans verksamhet från år 1810 av Niklas Björnberg. Exempelvis flera av järnbruken och stora delar av järnexporten. Även de andra sysslomännen drog nytta av konkursen, såväl handelshuset Low & Smith som David Carnegie d.ä. var därefter viktiga järnexportörer vid sidan av Niklas Björnberg. Den enda av de större äldre järnexportfirmorna som fanns kvar efter år 1807 var Martin Holterman & Söner.

Malm – anställda i Ostindiska kompaniet

Del 19 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Ericsson Malm eller Jonas Malm Eriksson (1719-75) nämns ibland i förteckningar över direktörer i Ostindiska kompaniet. Han återfinns dock inte Sven T.Kjellbergs bok om Ostindiska. Om han var direktör kan det bara ha varit under den tredje oktrojen. Att han varit anställd i Ostindiska kompaniet synes helt klart, men när han skulle ha varit direktör är mycket oklart. Det finns i listan över direktörer ytterligare en där nästan lika mycket är oklart och det är John Wilson (inte att förväxla med den hundra år senare verksamme John West Wilson) som tycks ha varit direktör under den andra oktrojen 1746-66) men för övrigt är i stort sett inget känt om honom. Han gjorde dock affärer med såväl John Hall d.ä som Jonas Ericsson Malm. John Wilson tycks också ha haft firma ihop med Peter Samuelsson Bagge (1710-79) och någon i familjen Pike i firma Peter Bagge, Wilson & Pike.

Jonas Ericsson Malms far ska ha varit mönsterskrivaren Eric Malm (1693-1720) i Silleberg, Rackeby, Skar. Gamla böcker som Weibulls bok om Göteborgssläkter och CRA Fredberg menar att Jonas Ericsson Malm var far till grosshandlaren Jonas Malm (1745-1808). Enligt kyrkböcker verkar detta inte sannolikt, utan dennes far är en annan Jonas Malm (1706-1783) som var gift med Brita Liungwall.  I vissa källor är hon dock Jonas Ericsson Malms första hustru. Hur och om Jonas Ericsson Malm är släkt med den senare framgångsrika handelsfamiljen Malm i Göteborg, som de två nämnda Jonas Malm tillhör, är oklart men också osannolikt. Jonas Eriksson Malm ägde en firma vid namn Jonas Malm & Son.

Jonas Ericsson Malm hade 5 barn med Christina Löfman (1728-1803) varav dottern Christina Helena Malm (1758-95) var gift med kamrer och bokhållare Jacob Holmström (c.a 1736-1800) i Ostindiska kompaniet och Anna Maria Malm (1763-1841) gift med Hans Peter Wennnerberg (1750-1821). Det senare partens dotter Johanna Christina Wennerberg (1790-1873) var gift med Magnus Wieslander (1779-1850) och de övertog år 1830 bland annat Backa gård i Nödinge. Säkerligen genom arv då den tidigare ägts av Jonas Ericsson Malm och paret Wennerberg tycks också ha bott där innan man flyttade till Förslöv.

Sannolikt är det en son till Jonas Ericsson Malm som benämns Jonas Eriksson Malm Jr i skeppsrullor från Ostindiska kompaniets tredje oktroj. Han dog då senast 1778 ombord på Stockholms slott där han var assistent till superkargörerna. Innan dess hade han genomfört två resor till Kanton som assistent, 1772-73 ombord på Lovisa Ulrica och 1774-75 ombord på Sophia Magdalena.

Hans Peter Wennerberg flyttade till Göteborg 1773 efter en tid i Stralsund och Greifswald. Han fick arbete hos Jacob Habicht, kapten i Ostindiska Kompaniet och blev vän med Nils Bredberg som då var anställd av Jonas Eriksson Malm på Backa gård och senare blev såväl assistent som superkargör i Ostindiska kompaniet. Wennerberg kallar i sin biografi Jonas Eriksson Malm för direktör i Ostindiska kompaniet. Hans Peter Wennerberg var med som skeppspredikant på resan med Stockholms slott 1777-78 på vilken Jonas Eriksson Malm Jr dog, på Lovisa Ulrica 1779-80 och på Gustaf III 1781-82. Han skriver om dem i sin biografi. Vid samtliga dessa resor var hans vän Nils Bredberg med som assistent till superkargörerna på det andra fartyget som seglade ungefär samtidigt. Därefter arbetade Wennerberg i tyska församlingen och från 1783 i Förslövs församling på Bjärehalvön.

Det finns också en Carl Ericsson Malm (Carl Malm Eriksson) i rullorna för Ostindiska kompaniet. Han var assistent på fartyget Gustaf III år 1782 och skulle kunna vara en bror till Jonas Ericsson Malm jr. Carl Ericsson Malm ska ha varit gift med Carolina Bagge (-1814), dotter till Samuel Bagge. Därmed var han svåger till Thomas Morgen ClanceyJacob Williamsson och Jacob Olbers.