Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Olbers

Johan Henrik Rosenschütz

Son till en av Göteborgs större handels- och affärsmän adlades Johan Henrik Rosenschütz för sin faders förtjänster.

Johan Henrik Rosenschütz och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Rosenschütz återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på. Han köpte då Liseberg från arvingar till Johan Anders Lamberg och Elizabeth Söderberg. Året var 1793 och Rosenschütz var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.  Han ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg beskriver Rosenschütz och hans liv på ett målande sätt:

Axel Roos dog den 14 december 1765, men hade dessförinnan, eller år 1750, överlämnat Marieberg till den bekante direktören i Ostindiska kompaniet Magnus Lagerström — en fint och vetenskapligt bildad man, vars namn hade bästa klang i 1700-talets göteborgsliv.

Han förskönade ansenligt egendomen, men överlämnade den snart till en annan göteborgsmagnat Johan Olbers, svärfadern till borgmästaren Jacob Schutz. Genom arv kom den således i familjen Schütz’ ägo och genom borgmästaren till hans son.

Det var alltså en förnäm gammal herregård Johan Henrik Rosenschütz drog in på, när han tröttnat på göteborgslivet. Rankegården, som stället benämndes av allmogen efter dess förste ägare, hade ju minnen av tvenne landshövdingar och tre köpmansmagnater!

På Marieberg inrättade Rosenschütz sig som en furste och uppförde ett kastell i medeltida manér, bestyckat med laddade malmkanoner. Här gick det fullt militäriskt till. Utanför manbyggnaden stod uppställd en rad gevär, där en karl i någon slags märkvärdig uniform marscherade med musköt på axeln. Och vid alléns ändpunkt gick en annan framför ett vakthus, där alla, som ämnade sig fram till huvudbyggnaden, hejdades eller anhöllos.

Varje morgon klockan fyra och varje afton klockan nio sköts salut från kastellet, medan två trumslagare slogo revelj och tapto. Rosenschütz i egen hög person kallades kommendant. Och underbefälhavare för bönderna, som emellanåt framkallades till militära övningar, var ställets inspektor -— med löjtnants titel.

Inomhus gick det icke mindre högtidligt till. Allt skulle vara kungligt. Rummen voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, överallt mötte lakejer i kungligt livré — verkligt kungligt, emedan Rosenschütz tidigare, under sin Stockholmstid, mot kontanter förvärvat sig rättighet att kläda sina tjänare så. Och när majoren gick till bords, stodo lakejerna i giv-akt-ställning, medan han själv uppassades av negrer, klädda i turkisk dräkt.

Den ena festen avlöste den andra, med de besynnerligaste upptåg och tokerier. Och som ett vittnesbörd om Rosenschütz’ vanvett kan nämnas, att han, när han väntade främmande från Göteborg, lät beströ vägen till Marieberg med hela laster — salt. Och att han mitt i sommaren hämtade gästerna i slädar.

Till historien hör ock, att Rosenschütz på Marieberg höll ett fullständigt harem. Sultanatet hade inte annars gjort skäl för namnet. Seraljen rekryterades med ett tiotal unga flickor, särdeles från Göteborg, vilka ditlockats med guldet som lockbete, än med list, än med våld. Och väl ditkomna var det, så sträng som bevakningen var, inte lätt att komma därifrån.

I ett par årtionden lyckades denne “ädling” bevara sin vulgära glans. Men sedan var det slut. Av rikedomen, som efter våra begrepp om penningvärde kunde räknas i millioner, fanns år 1809 intet kvar. Då runno de sista dropparne av det Rosenschütz’ska guldet ut. Floden var tömd, kvar endast minnet av ett namn, som förlöjligat gick till eftervärlden.

Från Göteborg flyttade Rosenschütz till Stockholm, där han levde till 1828. I sitt sista äktenskap hade han två barn, en son och en dotter. Själv slöt han i armod på ett av huvudstadens fattighus. Sonen dog redan 1815, men dottern överlevde fadern, fick titeln stiftsfröken och gifte sig med en sidenkramhandlare.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg

Advertisements

Olbers – från Ostindiska till försäkringsbolag

Del 9 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Andreas Olbers (1673-1741) var enligt uppgifter son till en hovjuvelerare Andreas Olbersoch bror till Daniel Nikolaus Olbers (1689-1731). Han flyttade 1700 till Göteborg från Stockholm med föräldrar och arbetade med handel och rederiverksamhet. Han drev tillsammans med kompanjoner ett stort kattuntryckeri i Skår och arrenderade även Rådhuskällaren en tid. Genom giften med först Anna Thorsson och i andra giftet med Clara Schröder (-1749) och framgångsrikt arbete skapade han en förmögenhet. Clara Schröder var dotter till Johan Schröder (1660-98) och Clara Matzen (-1709) från den rika grosshandlarfamiljen Matzen. Han blev rådman 1716 och politiäldste 1718. Assessors titel 1719. Genom förpantning blev han ägare till Livereds säteri i Hålanda. Detta säteri ärvdes av dottern Clara Olbers (1713-1778), som var gift med Magnus Lagerström (1691-1759).  År 1834 införlivades Livereds säteri i Kobergs godsegendom genom köp av Nils August Silfverschiöld d. y.

Av Andreas Olbers barn var Johan Olbers (-1755) tobaksfabrikant och rådman, Anders Olbers superkarg i Ostindiska, David Olbers (1718-?) handlande och en tid ägare till godset Marieberg i Kungälv. Sonen Carl Olbers (1723-1795) var grosshandlare i Stockholm och delägare i Västindiska kompaniet och följaktligen slaveriprofitör. Dottern Clara Olbers var gift med Magnus Lagerström som redan nämnts, dottern Christina Beata Olbers (-1753) gift med Jacob Schutz (1709-72, direktör i Ostindiska kompaniet, och Ulrika Olbers (1730-1807) gift med affärsmannen Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz. Det senare parets dotter Anna Maria Schutz (1748-1808) var gift med Ulrik M Valtinsson (1731-1783), superkargör i Ostindiska och adlad som Adlerstam år 1767. Andreas Olbers son  Erik Olbers (1725-81) adlades von Oldenskiöld år 1751.

Magnus Lagerström (1691-1759) var son till regeringsrådet Magnus Laurin (adlad Lagerström) och Helena Engelcrona. Han föddes och växte upp i Stettin. Lagerström utnämndes 1712 till generalguvernementssekreterare i  Stettin men överflyttades 1713 till Stralsund. 1720 begav han och hans familj sig till Stockholm, där han 1721 fick avsked med hovråds titel och en ringa garantilön. 1731 fick han arbete som sekreterare i Ostindiska Kompaniet. Han blev genom detta arbete rik  och köpte flera lantegendomar, bland annat den gård som idag bär namnet Clareberg, köpt 1718, efter hans fru Clara Olbers. Han köpte också Mariebergs säteri i Kungälv år 1750, sannolikt från svågern Daniel Olbers, och Gubbero landeri 1751. Marieberg såldes senare till svågern Jacob Schutz. Han ägde också Livereds säteri som hustrun ärvt (se ovan). Förutom sin anställning i Ostindiska drev Lagerström också en tobaksfabrik tillsammans med svärfadern Andreas Olbers mellan 1733 och 1748.

1746 blev Magnus Lagerström direktör i Ostindiska kompaniet och erhöll året efter titeln kommersråd. 1748 blev han medlem av Vetenskapssocieteten i Uppsala och samma år ledamot av Vetenskapsakademien. På 1750-talet lät han uppföra Gubbero landeris manbyggnad vid Danska vägen.

En bror till Johan Andreas Olbers var alltså Daniel Nicolaus Olbers (1689-1731), handlande och stadsmäklare i Götebrog. En tid var han handelsagent i Amsterdam.  Hans son Levinius Olbers (1725-1804) fick tidigt arbete i Ostindiska kompaniet och första resan gjordes med Suecia 1739. Han överlevde dess förlisning och gick sen ut 1748 igen, nu som 5:e styrman. Till slut blev han kapten och gjorde tre resor som detta. Levinius Olbers bodde från början på Lindholmens gård på Hisingen men flyttade sen upp till Sjuntorpstrakten och Högärdet.  I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Maule (1741-1778), dotter till James Maule, också kapten i Ostindiska kompaniet. I sitt andra äktenskap var han gift med Anna Christina Cronsioe (1756-1781) och i sitt tredje med Anna Mariana Ahlberg. Han fick sammanlagt 14 barn, varav 10 i sitt första äktenskap, ett i det andra och tre i det sista.

Levinius Olbers son Jacob Olbers (1763-1830) fick också anställning i Ostindiska och avancerade till kapten. Senare arbetade han i Trollhätte kanalbolag. Även den äldste sonen Daniel Nicolaus Olbers (1761-1839) var anställd i Ostindiska. Även den ende sonen Christian (Severin) Olbers (1781-1859) i det andra äktenskapet arbetade till sjöss och utomlands, bland annat som faktorikapten i Kanton för att så småningom gå i land och bosätta sig i Stockholm.

Daniel Nicolaus Olbers hade ytterligare en son som fick jobb i Ostindiska, Johan Peter Olbers (1730-74). Han blev till slut styrman och dog på St Helena 1774 under resa med fartyget Cronprins Gustaf. Dennes sonsonson Ivan Max Julian Olbers (1832-1901) var bland annat bryggare, men till slut försäkringsman och VD i Brand- och Livförsäkrings AB Svea.