Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Erik Malmsten

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Advertisements

Malmsten – familjen som ägde Pharmacia

Del 4 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

1911 grundades företaget Pharmacia av apotekaren Gustaf Fredrik Grönfeldt i Stockholm. Många år tidigare, 1877 hade Richard C Malmsten (1851-1901) som till en grosshandlare och tänsdstickfabrikör i Jönköping, Johan Adolf Malmsten, grundat företaget Malmsten & Bergvall i Göteborg tillsammans med Gustaf Bergvall. Rörelsen omfattade till en början grosshandel i industrikemikalier.

Tidigt bildade företaget en farmaceutisk avdelning, som 1921 obildades till aktiebolag, Apotekarnes Droghandel AB (ADA). Samma år köptes Pharmacia som blev ett dotterbolag till ADA. Företaget Malmsten & Bergvall var redan från början största ägare i ADA. Till en början levde Pharmacia på att tillverka det energigivande näringsmedlet Phospho-Energon och från 1937 producerade man olika sulfapreparat.

Pharmacia påbörjade under 1940-talet ett samarbete med Uppsala Universitet och det ledde till att företaget 1951 flytatde till Uppsala. Detta, ihop med erfarenheterna från sulfapreparaten ledde fram till ett framgångsrikt medel, Salazopyrin, mot ledgångsreumatism, men framförallt mot de inflammatoriska tarmsjukdomarna Crohns sjukdom och ulcerös kolit. Företaget tillverkade även blodplasmaaersättningprodukter baserade på Dextran och andra typer av medicinska produkter tillverkades.

När Pharmacis börsnoterades kom det att ske genom att ett moderbolag vid namn Fortia konstruerades. Huvudägare förblev firman Malmsten & Bergvall som också fortsatte med sin framgångsrika grossistverksamhet. Under 1980-talets gång blev dock också Volvo-koncernen under Gyllenhammars ledning en större ägare och under mitten av 1980-talet fanns planer på en fusion med Refaat El-Sayeds Fermenta. Affären gick om intet på grund av El-Sayeds falska doktorshatt och fiffel med Fermentas bokföring.

Richard C Malmsten och Erik Malmsten

Richard C Malmsten och Erik Malmsten

1983 grundades Stiftelsen Richard C Malmstens minne genom en donation av hans sonson Erik Malmsten (1920-2004), som inbegrep en aktiepost i Pharmacia. Idag sitter Eriks två söner Claes Malmsten och Johan Malmsten i styrelsen för stiftelsen. Stiftelsen ger mycket pengar till Handelshögskolan gav stora belopp till ombyggnaden och utbyggnaden av Handelshögskolan i Göteborg:

Stiftelsen ger bidrag för att främja vetenskaplig ekonomisk forskning och utbildning vid Göteborgs universitet. De senaste åren har utdelningen legat mellan tio och tolv miljoner och sammanlagt har stiftelsen fram till i dag delat ut 325 miljoner kronor. Jag ber Johan nämna några områden som fått stöd.

– Först och främst är det Handelshögskolans tillbyggnad. Vi ville från början att den arkitektoniska utformningen skulle bidra till stadsbilden: att det skulle bli ett vackert hus. Vi lade stor vikt vid den konstnärliga utsmyckningen, inspirerade inte minst av den dåvarande ordföranden Kurt Grönfors. Och ljuset inne i huset som hela tiden varierar beroende på var fönstren är placerade och hur väggarna buktar skapar liv på ett raffinerat sätt.

– Vi finansierar också en gästprofessur i ekonomi, en större masterutbildning, ”professorsskolan”, biblioteket och så vidare – allt inom Handelshögskolans ram, förtydligar Johan.

Genom donationen kom företaget Pharmacia snart att ägas av andra än familjen Malmsten. Volvokoncernen blev stor aktieägare som redan nämnts och en utveckling med uppköp, fusioner och utförsäljningar började så att Pharmacia idag inte ens existerar som företag. Däremot finns många av dess verksamheter kvar i Sverige, men ägs av helt andra företag som ibland är nybildade.

ADA såldes 1970 till Apoteksbolaget AB, ett år efter att detta bolag bildats. Redan 1955 hade man bildat dotterbolaget Adaco för att sälja produkter från Procter & Gamble. Detta företag såldes år 1985 till Skåne Gripen, ett bolag som bildats ur ruineran av Kockums Mekaniska Verkstads AB. 1990 blev Adaco ägt av Cloetta och 2001 köptes det av schweiziska Valor Holding och bytte namn til Valora Trade Sweden AB. ADA självt såldes till finska Tamro år 1995 och fick namnet Tamro AB. Tamro ägs av tyska Phoenix Group, som har intressen i apotek runtomkring i världen, bland annat i Norge.

Malmsten & Bergvall ombildades till aktiebolag 1965 och 1989 fusionerades bolaget med Beijers motsvarande verksamhet i Sverige (inklusive Sveda Kemi). Denna verksamhet köptes 1991 av Univar.

Läs mer: Stiftelsen Grez-sur-Loing, SULF,