Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ross

Drottningen af Swerige

Byggd i Stockholm, På 387 läster med 30 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, 10:e expeditionen, till Kanton, 10/1 1742 – 25/7 1744

Kapten: Peter von Utfall
Superkargörer: William Elliot, James Adam Coppinger, Peter Teodor König, Nicolas Heegh

Totalt fanns det 24 intressenter som satsade pengar i expeditionen. Totalt satsades enligt vissa uppgifter 731 121 dlr smt varav Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike satsade totalt 633 921 dlr smt. Enligt en annan källa satsade Pietro de Prolis änka i Flandern 75 841 dlr smt, den flamländska handelsmannen Urbano Arnold 7 254 och superkargören Michel Verbeke 23 184. Uppgifterna stämmer inte överens och kommer från två olika källor (Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974 och Christian Konincx, The first and second charters of the Swedish East India Company 1731-66, 1980). Sannolikt är totalsumman för liten.

Knappt fjorton dagar efter utresan stötte fartyget på en klippa vid norska kusten, vid Långsund. Reparerades där för drygt 40 000 dlr smt och fick ny rigg. Försäkringen betalade en fjärdedel av beloppet. På det insatta kapitalet lämnades en utdelning av 105 %. Därutöver avsattes en reservfond på 167 863 dlr smt. Te inbringade 1 700 323 dlr smt vid auktionen.

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

1:e superkargör William Elliot, 101 266
3:e superkargör Peter Theodor König, 22 830
4:e superkargör Nicholas Heegh, 19 999
1:e kapten Peter von Utfall, 22 935

2:a resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: William Elliot, Peter Teodor König, Alexander Ross, Charles Bratt

Förliste invid Shetland under utresan den 12/1 1745. Gick under tillsammans med Stockholm:

The Stockholm floundered and was lost off Braefield, Dunrossness – nothing now remains of the ship.

The Drottningen af Swerige continued and her captain made the decision to run for the safety of Lerwick.

Unfortunately, as she came into sight of safety, she struck a rock and foundered just hours after the Stockholm.

All the crew from both vessels made it to shore safely.

Under the command of Captain Carl Johan Treutiger, the Drottningen af Swerige of 147 ft and 950 ton, carried 130 men and boasted 32 guns.

Built in Stockholm in 1741 for £12,500 – over £1million today – she was the largest vessel in the company’s fleet. She was a trading vessel to China for the Swedish East India Company.

The Drottningen af Swerige was partially loaded, en route to Cadiz (Spain) for more supplies before heading to Canton in China.

Efter skeppsbrottet blev bara en mindre del av lasten bärgad:

The next morning only scattered wreckage could be seen along the shore of the South Ness of Lerwick. The salvage goods recovered were sold at roup and are listed in the papers of the Vice-Admiral Court; little of the cargo was recovered.

In view of the presence of lead bars (used as ballast), the salvage of the Drottningen was attempted by William Elliot, Robert Hunter and Co, the (French) Eschauzier Brothers and George Innes and Co. During the summer of 1746, Robert Hunter and George Innes recovered 154 and 266 bars or pigs of lead respectively, while the Eschauziers recovered 1330 leads bars, four anchors and a gun of unstated size, all the property of the Swedish Asiatick Co.

The premium for the insurance of the Drottningen was only paid on 30 April 1745, the Royal Exchange Insurance in London paid out to the extent of 90% of the loss in November of the same year. Neither the captain (Carl Johan Treutiger), the first pilot (Carl Gustaf Lehman) nor the supercargoes were held to blame, and all made further voyages for the company.

En av de mer kända personerna i besättningen på Drottningen av Swerige var Carl Gustaf Ekeberg som mönstrat på som tredjestyrman:

Första mötet med Ekeberg som botaniker och upptäckare av naturen får vi år 1745 när Ekeberg mönstrade på skeppet Stockholm som tredje styrman. Denna resa skulle få ett kort och snöpligt slut, då skeppet tillsammans med systerskeppet Drottningen av Sverige led skeppsbrott vid ”Hitland” (Shetlandsöarna). Kapten Ekeberg blev kvar på Shetlandsöarna i tre månader och gjorde där intressanta iakttagelser av naturen och invånarnas levnadsförhållanden. 31 år senare kommer Ekeberg att upprätta ett detaljerat sjökort över Shetlandsöarna.

Advertisements

Calmar

Byggd i Kalmar 1739. På 254 läster, 22 kanoner och 100 personers besättning. Hette The Unity of Calmar innan hon två år senare såldes till kompaniet för 76 000 dlr smt.

1:a resan, 9:e expeditionen, till Kanton, 14/3 1741 – 25/8 1743

Kapten: Lars Bogman
Superkargörer: Gerard Barry, John Pike, Henrik König, Alexander Ross.

Reparationer och riggning kostade 52 900 dlr smt före resan.

Resan gav 414 132 dlr smt i vinst (53%) plus en fond på 66 332 dlr smt för oförutsedda utgifter. Värdet av den fria förningen (pacotill) uppgick till 33 % av försäljningen.

Det sammanlagda subskriptionsbeloppet (det som satsade av intressenter) för Götheborg och Calmar inför denna expedition har beräknats till 1,9 miljoner dlr smt.

Större intressenter, namn, dlr smt

Magnus Lagerström, 792 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning på mer än 52 000)
Hugh Campbell, 650 000
Niclas Sahlgren, 460 000
Charles Pike, 330 000 (kanske som ombud för andra då han inte fick nån utdelning)
Urbano Arnold, 205 571 (han fick utdelning för 89 000)
Colin Campbell, 100 000
James Gough & Co, 75 300
Peter Prolis änka, 74 300
Eric Nissen, 60 600
Thomas Coppinger, 40 000
Niclas Jacobsson, 32 300
Johan Gustaf Nissen, 18 800
Eleonora Wachtmeister, 14 000
Gustaf Cahman, 11 400

Bland de som satsade pengar i denna expedition som också innefattade fartyget Götheborg fanns också superkargören Daniel Vigneaulx  (4 505 dlr smt) och de flamländska handelsmännen Jan. Bapt. van Schoonendonck (3 000) och Anna Janzen (3 000). Flamländaren Urbano Arnold var en av de största investerarna vilket syns i tabellen. James Gugh & Co var en firma i Cadiz som ofta satsade pengar i Svenska Ostindiska Kompaniets resor på olika sätt (finansiering av silverköp, bodmerilån till besättningsmän eller direktinvesteringar).

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

2:e superkargör John Pike, 36 027
1:e kapten Lars Bogman, 20 867

2:a resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kapten: Israel Ekman
Superkargörer: Charles Irvine, John Pike, Arthur Abercromby, Stephen Kniper, Jean Baptiste Croisier

3:e resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 25/5 1748

Kaptener: Mathias Estbergen, Hartw. Budler.
Superkargörer: Nils Ström, Anders Gotheen, George Kitchin, Christian Tham, Anders Gadd

Resan förlöpte utan komplikationer med vindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. De kom försent för att kunna nå Kanton med sydvästmonsunens hjälp det året (monsunvindarna hade redan vänt), utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor (idag Con Dao) utanför det nuvarande Vietnam som skeppsprästen Christoffer Tärnström beskrev så här:

Nu måste man här låta sig nöja at afbida tiden ibland ett wildt folk, som vi intet ord kunde förstå, omgifwne med höga bärg och willskog där man icke hade så stor slät plats, som Skeppet var långt till, at spatsera på och fördrifwa ledsamheten.

Con Dao

Con Dao

Tärnström och fyra andra svenskar dog på ön. De begravdes på en av stränderna.

Totalt försåldes lasten uppdelad på 1 317 lotter varav 574 lotter var te varav Bohe (440 lotter), Congo (49 lotter) och Soatchoun (74 lotter). Huvuddelen av resten var porslin och tyger. Telasten köptes av 31 olika köpare.

Table 1: Calmar, teköpare 1748

Totalt lotter Bohe lotter Congo lotter Soatchoun lotter
Sahlgren

164

Sahlgren

124

Sahlgren

17

Coppinger

21

Campbell

132

Campbell

106

Campbell

14

Sahlgren

19

Coppinger

60

Coppinger

37

Arfwidson

4

Campbell

11

Arfwidson

32

Barry

22

Bagge

4

Grill

7

Grill

27

Arfwidson

21

Hasselgren

3

Arfwidson

6

Barry

22

Schule

19

Coppinger

2

Bagge

3

Hasselgren

17

Grill

18

Young

2

Hasselgren

2

Olish

15

Olish

15

Grill

1

Keller

2

Tangren

15

Tangren

15

Matson

1

Parkinson

2

Schule

14

Hasselgren

12

Parkinson

1

Taylor

2

Jacobson

11

Jacobson

11

Taylor

1

Bagge

9

Parkinson

6

Parkinson

9

Matson

4

Matson

5

Anderson

3

Schull

5

Köning

3

Taylor

5

Verbecke

3

Anderson

3

Bagge

2

Köning

3

Bartengren

2

Smith

3

Compagniet

2

Verbecke

3

Lauterback

2

Source: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

Hela namnen på teköparna är Niclas Sahlgren, Colin Campbell, Thomas Coppinger eller James Adam Coppinger, Christian Arfvidsson, Abraham Grill, Gerard Barry, Arvid Hasselgren, JH Ölisch, Lorentz Tanggren, Benjamin eller Lorentz Bagge, Robert Parkinson, Michel Verbeke, John Young och Thomas Andersson. Efternamnet Matson skrivs oftast Matzen men också Matsen, Schule är Schale och Schull är väl troligen Schutz, Köning ska sannolikt vara König och Lauterback ska vara Lauterbach.

Stockholm

Ostindiefarare byggd på Clasons varv i Stockholm. På 260 läster med 28 kanoner och 120 personers besättning.

1:a resan, 6:e expeditionen, till Kanton, dec 1737 – 13/7 1739

Kapten: Didrik Henrik Taube
Superkargörer: Colin Campbell, Gustaf Ross, H. Turloen.

2:a resan, 8:e expeditionen, till Kanton, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Israel Ekman, Peter Dens
Superkargörer: Gustaf Ross, H. Turloen, Dougald Campbell, Arthur Abercromby

Utdelning 44 %.

Provision i procent av vinsten:

Hans Turloen, 3/5 %
Dougald Campbell, 3/10 %
Arthur Abercromby, 1/4%

Uppgifter om pacotill (fri förning): Förste kapten Israel Ekman 23 804 dlr smt och andre kapten Peter Dens 21 933 dlr smt.

3:e resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Mathias Estbergen
Superkargörer: Henrik König, Nicolas Heegh, Gabriel Beyer, Hans Philip Uhrlander, Carl Kåhre

Förlist vid Shetland på utresan. Fartyget var försäkrat till 98 % för resan till Cadiz så intressenterna kunde få tillbaka sina insatser.

Friedericus Rex Sueciae

Ostindiefarare byggd på varvet Terra Nova i Stockholm. På 200 läster, med 20 kanoner och 100 mans besättning.

Ostindiska kompaniets första fartyg var ursprungligen döpt till Terra Nova efter varvet där fartyget byggdes 1725. Sannolikt byggt för resor på Spanien. Fartyget döptes om av kompaniet till Friedericus Rex Suecie efter att man fått en hel del hjälp från amiralitetet att utrusta och göra klart fartyget för den första Ostindienresan.

1:a resan, 1:a expeditionen, till Kanton, 9/2 1732 – 27/8 1733

Kaptener: Georg Herman Trolle, N.N. Keteliens
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford, John Pike

Stoppades av holländarna på hemvägen och fördes 27/1 till Batavia varifrån de seglade den 31/1. Resan gav 75 % i utdelning till intressenterna.

Total auktionsvärde 900 000 dlr smt varav varor för 518 912 dlr smt återexporterades.

Resan delvis skildrad av Colin Campbell i hans dagbok, A Passage to China, utgiven 1996 i redigerad version. Redigerad av Paul Hallberg och Christian Koninckx.

Resans förlopp

7/3 avseglar från Göteborg
9/4 anländer till Cádiz efter 33 dygn
24/4 avseglar från Cádiz
23/6 rundar Kap efter 60 dygn från Cádiz
10/8 siktar Java efter 108 dygn från Cádiz
19/9 ankrar på Kantons redd (Whampoa) efter 196 dygn från Göteborg
16/1 avseglar från Kanton efter 120 dygn
3/2 anänder till Sundasundet och kvarhålls i 40 dygn
15/3 tillåts segla vidare
11/5 rundar Kap
7/9 anländer till Göteborg efter efter 234 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år och 6 månader

Exportörer och uppköpare, namn, dlr smt

Charles Pike, 103 858
Niclas Sahlgren, 74 854
Hugh Campbell, 64 874
Colin Campbell, 53 028
Hugh Ross, 38 412
Thomas Mowld, 28 798
Frans Martin Luuth, 28 577
Erik Nissen, 20 457

Exporten gick i huvudsak till Amsterdam för ett värde av 240 629 dlr smt och Hamburg (värde 235 928 dlr smt) och bestod främst av te (341 100 dlr smt), men även av siden (102 512 dlr smt), porslin och tuttanego.

2:a resan, 3:e expeditionen, till Kanton, 25/2 1735 – 31/7 1736

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Colin Campbell, Charles Morford, Gustaf Ross

Gick från Vargö håla (vattnet mellan Styrsö Tången och Vargö). Ankrade i Cádiz efter en månad där kommissionären James Gough & Co försåg expeditionen med silver. Seglade vidare den 8 april. Kvartermästaren Olof Westerberg och fyra matroser drunknade vid Godahoppsudden under en storm. Blev kvar där i fyra månader. Grundstötte i leran i leran i inloppet till Göteborg den 31/7. Resan gav 68 1/2% till intressenterna.

Resans förlopp

25/2 avseglar från Göteborg
24/3 anländer till Cádiz efter 27 dygn
8/4 avseglar från Cádiz
11/5 passerar ekvatorn
20/7 siktar Amsterdam-S:t Paul
18/8 siktar Java efter 132 dygn från Cádiz
25/9 anländer till Macau
28/9 anländer till Bocca Tigris
30/9 ankrar på Kantons redd efter 248 dygn från Göteborg
23/1 avseglar från Kanton efter 115 dygn
1/5 anländer till S:t Helena
23/7 siktar norska Vestlandet
31/7 anländer till Göteborg efter 195 dygn från Kanton

Hela resan tog 1 år, 5 månader och 6 dagar

Skeppspredikanten Benedictus Montans dagbok finns bevarad.

3:e resan, 6:e expeditionen, till Kanton, 1/12 1737 – 13/7 1739

Kaptener: Hindric Bremer
Superkargörer: Charles Irvine, N.N. Hofwardt, Andreas J. Flanderine, Dougald Campbell

4:e resan, 8:e expeditionen, till Bengalen, 5/4 1740 – 18/10 1742

Kaptener: Benjamin Svensson, Thomas Neilson
Superkargörer: Auguste Tabuteau, Andreas J. Flanderine, John Metcalfe, Nils Ström, Jacob Greiff

Försäljningsvärdet på auktionen var 886 604 dlr smt. Vinsten på satsat kapital 10%.

Provision i andel av vinsten.

Auguste Tabuteau, 2 %
A.J. Flanderin, 1 1/4 %
John Metcalfe, 3/4 %
Nils Ström, 5/8 %
Jacob Greiff, 3/8 %

Uppgifter om pacotill (fri förning, dvs besättningens egen handel, försäljningsvärden), namen, dlr smt

1:e superkargör Auguste Tabuteau, 63 301
3:e superkargör John Metcalfe, 39 382
5:e superkargör Jacob Greiff, 11 426
1:e kapten Benjamin Svensson, 29 360
2:e kapten Peter Branett, 52 494

Denna expedition omfattade också Riddarhuset och Stockholm och totalt fanns det mer än 60 intressenter i de tre båtarna. Däribland direktörerna i bolaget såsom exempelvis Colin Campbell, Niclas Sahlgren och Francois Bedoire men också superkargörer som Flanderine. Även flamländska affärsmän som Urbano Arnold investerade i expeditionen. Arnold satsadede även i flera andra expeditioner, exempelvis den 9:e med Götheborg och Calmar och den 11:e med Götheborg och Riddarhuset.

5:e resan, 12:e expeditionen, till Kanton, 1/1 1744 – 12/8 1745

Kaptener: James Maule
Superkargörer: Andreas J. Flanderine, Jacob von Utfall, Peter von Kampe, John Henry Matsen, John Young

Resan gjordes tillsammans med skeppet Calmar. 33 procent utdelning plus att 309.830 dlr smt kunde avsättas för kommande behov. Michel Verbeke, flamländare och superkargör, var en av investerarna i denna expedition som genomfördes tillsammans med Calmar. Även Urbano Arnold och Pietro de Prolis änka investerade i expeditionen.

Uppgifter om pacotill: Kapten James Maule, 52 436 dlr smt

Användning efter tiden som Ostindiefarare

Fartyget såldes och kan senare eventuellt ha fått namnet Pollux enligt Jan-Erik Nilsson på Gotheborg.com:

The French brigade under the command of Colonel Leslie, Baron of Blantyre and of Scottish origin, was formed to support the Stuarts in Scotland. Lanmary, the French ambassador in Stockholm received a letter from Leslie dated July 19th 1746, suggesting that refugees travel over land in small groups via Stralsund and Berlin. Lord Ogilvy and his group arrived in Göteborg in early July. When the French brigade was ordered to leave in August 1746, Peter Samuelsson Bagge, a Göteborg merchant, took over the good work of Leslie. Colin Campbell, the president of the Swedish East India Company helped financially as he was a Stuart sympathiser and cooperated with Leslie and Bagge.

After Bonnie Prince Charlie was finally defeated at Culloden in 1746, King Louis XV of France decided to rescue the prince by boat. The boats were to be acquired from Denmark and Sweden. These countries were both neutral in the war between France and England and the ships could sail to Scotland on ‘trading business’ but secretly return with the prince and his supporters. The Gothenburg Expedition involved Lanmary, Leslie and Bagge and the “Pollux” set sail from Göteborg on 19th July 1746. However, the mission was unsuccessful and the “Pollux” returned with ordinary cargo.

It is possible that the ”Pollux” was in fact the Swedish East Indiaman Fredericus Rex Svecia, the first ship in the fleet of the Swedish East India Company and apparently a very reliable one. It was also this ship that Colin Campbel himself commandeered to China during the company’s first and financially very successful journey, in 1731-32. In August 1745 she had just returned from China under the command of captain James (Jacob) Maule and could in July 1746 very well have been fitted out for a new adventure

Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg

Detta är främst om mer kortvariga brittiska handelshus och mindre kända handelsfamiljer om vilka jag tidigare inte skrivit några egentliga inlägg i mina serier om 1700-talet Sverige med speciellt fokus på Göteborg. Britterna James Christie (-1806), David Low (1739-1823), Thomas Erskine (1744-1824), David Mitchell (1764-1803) och John Smith (1744-1813) spelade alla en roll för grundläggandet av flera av Göteborgs handelshus på 1700- och 1800-talen. Andra som också spelade roll och som jag har skrivit om på annan plats innefattar familjerna Campbell, Chambers, Carnegie, HallBarclay, Chalmers, Kennedy, och Seaton. Utöver det fanns det förstås en rad andra familjer också som Maule, Williamsson, Robertson, Thornton, Kinnaird, Spalding, Wilson med flera.

En del personer och familjer fungerade som förmedlare och vägvisare i det nya landet för andra. En sådan var James Christie. Han hade invandrat från Skottland till Göteborg där det dock sen länge fanns invandrade skotska familjer, en del som kom när eller strax efter att staden byggdes (ex. Hans el. John Spalding, Johan Macklier), andra för att arbeta som kapare, ytterligare andra för att arbeta i eller driva Ostindiska kompaniet (ex James Maule och Colin Campbell), en del som flyktingar undan inbördesstridigheter i Skottland (ex George Carnegie) och andra åter bara för äventyret och åter andra handelns skull. En del skotska familjer fanns till och med i Nya Lödöse som exempelvis, Bursie, Stewart, Sinclair och Merser.

James Christie (-1806) som etablerade sig som handelsman och skeppshandlare i Masthugget hade kontakter med segelmakaren William Gibson i Arbroath i Skottland. Den sistnämnde sände sin son, William Gibson jr (1783-1857) till Göteborg och James Christie när denne var bara 14 år, dvs år 1797. Han fick redan då anställning i Christies firma som grundats året innan. Anledningen till detta kan ha varit för att undvika att sonen blev shanghajad (kidnappad och tvångsvärvad) eller värvad till den brittiska flottan. James Christie och William Gibson sr kände varandra därför att den familj som James Christies fru Helena Shanks kom från stod nära familjen Gibson. 1805 slutade William Gibson i James Christies firma och 1809 bildade han eget, Gibson & Co. Olof Wijk d.ä. (1786-1856) var också från tidig ålder anställd i James Christies firma, närmare bestämt från 1798. 1805, ett år innan James Christies död, övertog Olof Wijk firman från James Christie och bildade år 1807 en egen firma, Olof Wijk & Co.

William Gibson jr hade redan innan avresan  till Göteborg arbetat för James Keiller i Dundee och därför var det till William Gibson Alexander Keiller (1804-73), son till James Keiller, sökte sig när han åket till Göteborg som 20-åring. fadern James Keiller och hans släkting James Cabel hade dessutom affärskontakter med William Gibson jr. Alexander Keiller kan dock inte, så som nämns i en del böcker, ha arbetat för James Christie då Alexander Keiller först kom till Göteborg långt efter James Christies död.

1746 grundade George Carnegie (1726-99) som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745 en handelsfirma i Göteborg. 1764 hade han som anställda en rad skottar och engelsmän i sin firma, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige) och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade ståmgjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

1767 började Thomas Erskine arbeta i John Hall & Co där han blev delägare och förblev så tills han lämnade Göteborg. Genom detta kom han att bli en mycket förmögen man.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

Thomas Erskine tillhörde visserligen en familj som stödde huset Stuart men kom inte till Göteborg som flykting utan för att lära sig affärer. Han var gift med Anne Gordon. De hade inga barn. En dotter som var född utanför äktenskapet vid namn Harriet gifte sig med en medicinprofessor i Lund, Johan Henrik Engelhart (1763-?). 4 av deras barn växte upp hos morfadern i Skottland och en son till en dessa, David Engelhart adlades och bytte namn till Erskine. Harriet Engelhart, syster till David Engelhart gifte sig med en kusin som också hette David Erskine. Han flyttade till Stockholm och blev handelsman där. Han är inte nära släkt med arkitekten Ralph Erskine.

Totalt ska minst 45 flyktingar efter Culloden, i likhet med George Carnegie, ha kommit till Göteborg i ett par omgångar. Några av dem var lord David Ogilvy, general John Gordon of Glenbucket, William Campbell, Robert Fletcher, David Gardyne, James Ogilvy, Thomas Blair, Thomas & David Fotheringham, Hunter of Burnside, Alexander Johnston, James Carnegie (kusin med George Carnegie, kallad the rebel laird), Henry Patullo och Bartholomew Sandilands. De flesta av dessa flyktingar fortsatte dock senare till Paris med hjälp av bland annat Colin Campbell, direktör i Ostindiska kompaniet. James Carnegie tycks dock ha stannat i Göteborg tillsammans med sin kusin och hans son James Carnegie Arbuthnot arbetade alltså i George Carnegies firma ett tag och hade därefter en egen firma. Hur länge James Carnegie den äldre stannade i Göteborg är oklart, men han tycks ha varit skriven i staden till 1758.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då  till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie. Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med superkargören i ostindiska kompaniet, Carl von Heland. Innan han blev egen affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma. Enligt en del uppgifter skulle Thomas Erskine ha varit brittisk konsul innan John Smith. Det brittiska konsulatet öppnade 1757 eller 1775. Genom ett skrivfel nån stans förekommer bägge uppgifterna. Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. Low & Smith ägde också sillsalterier och trankokerier som Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmen skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran.  Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Vid mitten av 1700-talet flyttade en Thomas Clancey (-1761) till Göteborg, tidpunkten kan tyda på att han var flykting. Han nämns första gången år 1746, året efter slaget vid Culloden. I sitt första äktenskap var han gift med Maria Parkins och i sitt andra med Maria Östergren (1735-63). Thomas Morgan Clancey (1756-1830), gift med Christian Johanna Bagge (1755-1820) bör ha varit den förste Thomas Clanceys son. De ägde Hede egendom i Lerum. Thomas Morgan Clancey och hans fru fick sönerna Thomas Clancey (1789-1859) och Erland Petter Clancey (1796-1879). Thomas Clancey var militär och slutade som överstelöjtnant.

Senare var John Norrie (1784-1864) ägare till Gullringsbo. Han var gift med Margareta (Mary) Gavin (1787-1862). De hade tre barn, Elisa Maria ”Betsy” Norrie (1823-), Johan Alexander Norrie (1818-) och Sara Margareta Norrie (1812-). Margareta Gavin var troligen dotter till Adam Gavin och Sara Culbert. Hon hade i så fall tre bröder, alla handlande, Adam Gavin Jr, James Gavin (1783-1828) och Thomas Gavin (1784-1853). Adam Gavin Jr ägde ett sillsalteri tillsammans med William Gibson. Men redan Adam Gavin Sr ägde ett sillsalteri på Känsö från 1785 ihop med Robert Smitt. 1795 fick han ett 50-årigt kontrakt med Brännöborna om att hyra marken. 1803 lades sillsalteriet ner. Byggnader och kontrakt med Brännöborna övertogs av staten. I Göteborg fanns också en Gordon Norrie ungefär samtidigt som John Norrie, han kanske var en bror. De tre bröderna Gavin var delägare i flera kaparskeppp under kontinentalblockaden då även Olof Wijk d.ä. ägde kaparfartyg.

John Scott d.ä. fick burskap i Göteborg år 1756 och han var eventuellt far till John Scott jr (1741-81) som fick burskap 1771 och var gift med Petronella Johanna Wetterberg (-1770). John Scott d.ä. tycks ha bedrivit affärer i kompanjonskap med Robert MacFarland. Susan Scott (1744-1821), gift med George Carnegie d.ä., var förmodligen en släkting. En tredje generation i familjen Scott skulle kunna vara David James Scott (1776-1861) som först var anställd i James Christies firma i likhet med John Smith men som sen förmodligen drev en firma, Scott & Gordon, tillsammans med William Gordon (1781-1846). Den sistnämnde var son till Patrik Gordon och Inga Maria Holmberg. Isobel Gordon (1822-96), gift med Edvard Dickson (1812-83) var dotter till en annan William Gordon född 1784 som aldrig bodde i Göteborg. Thomas Erskines fru Anne Gordon var dotter till en Adam Gordon. Om någon av dessa Gordon är närmare släkt med den John Gordon of Glenbucket som kom som flykting från Culloden är okänt.

John Tarras (1732-90) invandrade till Göteborg från Banff i Skottland år 1752 eller 1758 och blev handlande.  Även John Tarras två halvbröder Robert Innes (1744 el 45-) och Alexander Innes (1748 el. -49) invandrade till Göteborg. John Tarras son Laurens (Laurent, Lorentz, Lawrence) Tarras (1759-1814) var direktör i Ostindiska Kompaniet. Detta var under den 4:e oktrojen mellan 1799 och 1806. Han var också ägare av flera sillsalterier och trankokerier, däribland en stor anläggning på ön Rammen innanför Rörö liksom en vid Kovikshamn ihop med brodern Robert Innes. Tillsammans ägde de två bröderna också ett trankokeri i Skärhamn. Båda de sistnämnda anläggningarna övertogs i början av 1790-talet. En kort tid var han även en järnexportör av viss rang. Hans firma tycks i alla fall en tid ha burit namnet Laur. Tarras, Blaurock & Co. Partner i firman var bland annat Charles Blaurock (1767-1818). Charles Blaurocks son Charles Blaurock (Blaurock & Co) drev mellan 1817 och 1820 ett sockerbruk vid Vallgatan tillsammans med John N. Milow (Milow & Co) och Fr. Willerding (Willerding & Co). Från 1821 drevs det av Milow och Willerding för att från 1827 enbart ägas av Willerding.

Laurens Tarras var gift med Sofia Jacobina Beckman (1771-1844). Deras dotter Laura Tarras (1805-65) gifte sig med Carl Silfverschiöld (1797-1836). John Tarras (1760-1805), bror till Laurens Tarras, tycks ha blivit köpman i London. Laurens Tarras ägde också landeriet Gamlestaden och del av landeriet Kviberg. Sonen John Tarras (1795-1845) övertog faderns handelsfirma men den avvecklades 1820.

Alexander Innes tycks ha varit gift i Skottland redan innan han kom till Sverige, men det hindrade inte att han fick tre barn i Sverige med Ulrica Dorotea Lundberg (1766-1828). Alla barnen tog senare namnet Innes. Barnen var Margareta Ulrika Innes (1801-44) som var gift med Abelard Kellmodin, Sara Eufemia Innes (1805-84) och Robert Alexander Innes (1809-?).

Utöver dessa tre bröder tycks ytterligare en bror, William Innes, och en syster Margaret Innes ha hamnat i Göteborg. Margaret Innes var gift med William Reid. De två tycks ha haft fyra barn, Euphemia Reid, James Reid (1777-1813), Margaret Reid och Robert Reid. James Reid var grosshandlare i Göteborg.

De flesta av de här nämnda brittiska handelsmännen var medlemmar i Royal Bachelors Club (RBC) som grundades 1769. Till grundarna hörde Thomas Erskine, David Low, John Smith, Robert Innes, William Chalmers, David Lyall, Martin Williamson och John Scott.

Medlemsskap i RBC gäller dock inte George Bellenden (-1770) då han var verksam innan klubben fanns. Han var från början läkare och arbetade som sådan på fler av Ostindiska kompaniets skepp. Han fick burskap 1752 och grundade en firma ihop med Martin Törngren och Jonas Malm, George Bellenden & Co. Firman var en av sin tids största handelshus i Göteborg och inriktad främst på trävaruexport men ägde även silsalterier och trankokerier. Bellenden var gift med Sara Chambers (1724-85), dotter till John Chambers d.ä. (1695-1735) och Sara Pintzou (Pinkau) (-1740). Sara Chambers gifte om sig med Martin Törngren. George Bellenden var också verksam med smuggling av te till England vilket en stor del av de brittiska och skotska handelsmännen i Göteborg under Ostindiska kompaniets tid var. Sannolikt gällde detta också Colin Campbell, familjen Chambers, Maule, Pike, Törngren och många andra. Smugglingen organiserades ofta via Oostende vilket också ger en koppling bakåt i tiden till Oostendekompaniet, till pirater i Indiska oceanen och kapare i Sverige.

Charles Pike och hans son John Pike var samtida med George Bellenden och kom till Göteborg för att arbeta i Ostindiska Kompaniet tillsammans med många andra skottar och engelsmän, exempelvis Colin Campbell, Hugh Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Charles Morford, Charles Graham, Dougald Campbell, Charles Irvine, Charles Barrington, John Metcalfe, John Young, John Widdrington, Pastan Griers, Thomas Thomson, Gerrard Barry, James Moir, Fothringham, Dornier Cumming, John Loriol, John Williams, George Kitchin, Arthur Abercrombie, Gustaf Ross (?), H. Turloen, Walter Campbell, Alexander Ross (?), Stephen Kniper, James Adam Coppinger, William Elliot, John Chambers med flera. De nämnda var alla superkargörer i Ostindiska kompaniet och de flest hade troligen arbetat i Oostendekompaniet innan och en del hade sannolikt varit pirater i  Indiska oceanen och/eller kapare i Frankrike.

Under det Svenska Ostindiska kompaniets första oktroj så var majoriteten av superkargörerna britter och många andra var fransmän, holländare och tyskar. Bland kaptenerna var det inte utländsk dominas men där fanns Thomas Neilson och James Maule. Om ovanstående Fothringham i Ostindiska var släkt med någon av de två bröder Fotheringham som kom till Göteborg efter slaget vid Culloden är inte känt.

Anna Elisabeth Pike (1725-1804), gift med Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) var dotter till John Pike. Han var superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. En tid drev någon i familjen Pike en handelsfirma ihop med Peter Samuelsson Bagge och John Wilson.

Familjen Ross kom till Sverige (och Finland) redan på 1600-talet från Skottland, troligen som flyktingar, och kom att breda ut sig rejält. Gustaf Ross (1706-41) var en av de tidiga superkargörerna i ostindiska kompaniet. Han genomförde tre resor som superkargör, en på Fredericius Rex Sueciae 1735-36 och två ombord på Stockholm åren 1737-42. På den sista resan dog han i Kanton. Han syster Maria Elisabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire. De var barn till skepparen Niklas Ross (-1705) i Norrköping.

Samtida med honom var också Alexander Ross som genomförde två resor som superkargör 1741-45. Första resan på Calmar 1741-43 och den andra på Drottningen av Sverige som gick under vid Shetland redan på utresan år 1745. Därefter var han köpman i Göteborg med starkt jakobitiskt engagemang. Hugh Ross, en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co. Bröderna Ross kom till Göteborg från Skottland eller England. I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross och alltså sannolikt var bror eller son till Hugh Ross. 1745 fick en George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. Det är oklart om detta är samme man. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. På resan med Calmar till Kanton 1744 arbetade han som assistent och dog under resan.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om John Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross något som troligen betyder att man är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761.

De ovan var dock inte de första britterna att komma till Göteborg. Redan i början av 1700-talet kom en mängd britter (och även tyskar, fransmän, holländare och danskar)  för att arbeta inom kaperiverksamheten, ofta arbetade då på familjen Gathenhielms olika fartyg. Även i detta fall gäller att flera av dem förmodligen varit pirater och kapare tidigare, i Indiska oceanen, i Frankrike och på andra platser. Några britter var John Norcross, Michael Gore, John Edwards och M. Wood. Som redan nämnts fanns det dessutom skottar redan i Nylöse, staden som låg där Gamlestaden ligger idag.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Ostindiska Compagniet – affärer och föremål, 2000

Ross i Norrköping och Göteborg

Del 25 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Till Norrköping kom i slutet av 1600-talet  en Niclas Ross (1667-1706), son till Malcolm Ross of Kindeace (-1695. I Norrköping verkade han som skeppare, redare och grosshandlare. Hans dotter Maria Elizabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire (1690-1742). Sonen Gustaf Ross (1706-41) var superkargör i Ostindiska kompaniet med två resor som detta på skeppet Stockholm åren 1737-1742. Under den sista resan dog Gustaf Ross. På bäggre resorna tyck ha arbetate tillsammans med andra skotska superkargörer, Colin Campbell, Dougald Campbell, Arthur Abercromby och dessutom med H. Turloen som sannolikt inte var skotte. Niclas Ross och hans bror Alexander Ross (1659-1722) tillhörde grenen Ross of Kindeace.

Alexander Ross var grosshandlare i Köpenhamn tillsammans med morbrodern Robert M’Culloch. Alexander Ross var gift med Catherine Elizabeth Abesteen (1675-1735). Deras dotter Marie Ross (1693-1715) var gift med grosshandlaren David Walker (1680-1747) i Köpenhamns. Deras son Alexander Walker (1710-?). Han antog namnet Ross och adlades i Danmark 1782 under namnet Balnagown Ross. Han var gift med Magdalene Elisabeth Euran (-1754) i sitt första gifte och med Anna Christina Tydicker i sitt andra. I sitt första äktenskap hade han sonen Paul Alexander Ross (1746-?) som blev stamfar för alla de danskar och norrmän som idag bär namnet Balnagown Ross.

Samtida med honom var Alexander Ross (-1775) som var superkargör i Ostindiska kompaniet. Hugh Ross (-1775), brittisk faktor i Göteborg, var en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Hugh Ross hade sökt sig till Göteborg för att undkomma konsekvenserna av att han 1721 dödat Hugh Ross of Achnacloich i en duell. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co.

I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross. Denne George Ross var också bror till Hugh Ross och hade skickats till Göteborg för att gå i lära hos den äldre brodern. 1745 fick George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. Av allt att döma var han ytterligare en bror. I Göteborg var även bröderna Hugh Ross och Alexander Ross systerson Andrew MacCullock verksam. Denna gren av familjen Ross går under namnet Ross of Shandwick.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om Johan Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross. Något som troligen betyder att de är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761. Ingen av de svenska grenarna av familjen Ross tycks ha varit närmare släkt med den finska grenen av den ursprungligen skotska familjen Ross.