Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Kjellberg

Sjöförsäkringsaktiebolaget Gauthiod

Del 5 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Äldst bland alla systematiserade försäkringsarter är sjöförsäkringen. Detta gäller icke blott utlandet, utan äfven vårt land, där den blef föremål för lagstiftningsåtgärder redan genom 1667 års sjölag, som innehåller en särskild försäkringsbalk.

I Stockholm stiftades redan år 1739 ett sjöassurance-kompani och år 1826 ett sjöförsäkringsbolag; i Göteborg bildades år 1840 ett ömsesidighetsbolag, sjöassuransföreningen, beräknadt endast för på kravel byggda fartyg tillhöriga redare i Göteborg och omnäjd. Alla dessa hafva sedermera upphört, det förstnämda år 1863, då det äldsta i Sverige nu existerande sjöförsäkringsbolag, Gauthiod, tillkom.

Den äldsta i behåll befintliga handling rörande detta bolag är ett kortfattadt protokoll på tre paragrafer, hållet vid en sammankomst å Börsen den 2 mars 1863. Närvarande voro hrr Chr. Arvidson, som fungerade som ordförande, J. J. Ekman, Th. Berger, L. Bergman, Ch. G. Lindberg, A. Gren, J. Hamberg, Th. Mannheimer, O. Magnus, C. Hellstenius och C. A. Nilson; protokollet fördes af redaktör S. A. Hedlund. Sammanträdet var  utlyst för att behandla ett af hr Ross framstäldt förslag om bildande af ett sjöförsäkringsbolag. En komite bestående af hrr Chr. Arvidsson, J. J. Ekman, Charles G. Lindberg,  Aug. Röhss och Ad. Magnus tillsattes för att föra saken vidare framåt.

Komitén utfärdade påföljande dag, den 3 mars, en inbjudan till aktieteckning i ett dyligt bolag på minst 1/2 million rdr. Teckningen uppgick ganska snabbt till 600.000 rdr.

Den 28 maj 1863 hölls konstituerande sammanträde, då bolagsordning antogs och nyssnämde komiterade, — bland hvilka konsul Oscar Ekman ingått i st. f. hr J. J. Ekman, — erhöllo i uppdrag att söka fastställelse därå samt att förvalta bolagets angelägenheter, tills styrelse blifvit utsedd.

Den 1o—11 augusti 1863 hade Gauthiod sin första ordinarie bolagsstämma under ordförandeskap af distriktschefen W. Karström. Vid denna antogos ”försäkringsvilkor” och för styrelsen en instruktion, som bl. a. innehöll den för ett nybildadt sjöförsäkringsbolag säkerligen välbetänkta, men för nutiden något främmande bestämmelsen att från bolagets försäkring skulle tillsvidare undantagas försäkring å fartyg (kasko). Likaledes ålades styrelsen, att antaga försäkring å gods och därmed jämförliga försäkringsföremål endast för resor på inländska vattendrag samt mellan Östersjöns, norska, danska, holländska, tyska, belgiska, franska, storbrittanniska, spanska, portugisiska och italienska hamnar, — något som ju äfven utgör ett bevis på den försiktighet, hvarmed man då gick till väga.

Till bolagets förste värkställande direktör, med en lön af 4.000 rdr. rmt., utsågs hr H. Henriques, med vice häradshöfding C. M. Nyström till suppleant. Styrelseledamöter blefvo hr Chr. Arvidson och kommendörkaptenen Emil Ekman, suppleanter frih. H.  Fleetwood och hr Ch:s. G. Lindberg, revisorer hrr Aug. Leffler och C. O. Kjellberg med Ad. Magnus och Olof Wijk till suppleanter.

Vid ett af de första styrelsesammanträdena fastställdes en instruktion för agenterna,  hvari bl. a. förekom bestämmelsen, att varurisker fingo antagas endast med fartyg, som fördes af välkända skeppare. Redan några månader efter bolagets tillkomst utsträcktes försäkringen å gods emellertid till alla farvatten, utom ishafven och Svarta hafvet. År 1870 tog man ytterligare ett steg till bolagets utveckling, i det vårstämman beslöt, att risker å fartyg ”mot totalförlust” kunde få öfvertagas; år 1871 infördes försäkring å varor befordrade öfver land. Men först år 1873 bemyndigades styrelsen att antaga kasko-försäkringar; och först under detta år kan bolagets verksamhet sålunda sägas hafva blifvit fullt modern.

Bolaget hade härmed nått den sträfvan, som det alltid fullföljt, att genom sunda försäkringsvillkor och lämpligt afpassade premier bidraga till ernåendet af en solid sjöförsäkringsrörelse inom landet. För detta ändamål har det ock alltid gått i spetsen för uppnående af enighet med andra existerande bolag i åtskilliga försäkringsangelägenheter.

I främsta rummet står bolaget för sin utveckling i tacksamhetsskuld till baron H. Fleetwood, hvilken, — sedan Henriques under september 1864 aflidit och hans suppleant Nyström fungerat till årets slut, — alltifrån den 1 januari 1865 till slutet af år 1892 skötte verkställande direktörsskapet. Det är under hans sakkunniga och försiktiga ledning, som bolagets solida ställning skapats; och det är genom hans intresserade arbete för sjöförsäkringen i allmänhet, som han på ett framstående sätt bidragit till sjöassuransrörelsens utveckling och höjande. I verksamheten för Gauthiods utveckling understöddes han kraftigt af kommendörkaptenen Ekman, som deltog i bolagets styrelse från dess stiftande ända till 1894 års slut.

Sedan år 1893 är bolagets verkställande direktör hr J. P. L. Anderson; öfriga styrelseledamöter äro grosshandlanden C. L. Berggren (sedan 1889) och konsul Johan E. Ekman (sedan 1901).

Om man frånser 1863, då bolaget ej verkade under hela året, kunna följande siffror något belysa utvecklingen af dess verksamhet under 40-årsperioden:

Sedan bolagets tillkomst hafva till aktieägarne utdelats inalles 1.517.200 kronor, motsvarande en årlig genom snittsdividend af 31.61 %, hvilket måste anses vara ett lyckligt resultat. Oaktadt bolaget under åren 1892—93 led betydande förluster å den agentur, som det i förening med flere nordiska bolag etablerat i London, — föröfrigt de enda  år under bolagets tillvaro, då ingen behållning å rörelsen uppstått, — hafva reservfonderna sedermera så kunnat ökas, att de numera uppgå till 665.000 kronor, hvarjämte afsatts 70.000 kronor för bildande af en fond till inlösen af aktieägarnes grundfondsförbindelser.

För sina tjänstemän’ har bolaget ur vinstmedel, till belopp varierande från 5.000 till 500 kronor, afsatt en pensionsfond, som numera uppgår till c:a 75.000 kr.

Till minne af bolagets 40-åriga tillvaro och framgångsrika värksamhet beslöt bolagsstämman den 25 april 1903 att såsom gåfva till Sjömannasällskapets stiftelses för åldriga sjömän byggnadsfond öfverlämna ett belopp af 5.000 kronor.

Såsom ett vackert bevis på intresse för bolaget må nämnas, att varfsägaren G. A. Lundgren till förvaltning af bolagets styrelse donerat 10.000 kr. till en fond, hvaraf räntan skall användas till understöd åt änkor efter sådana sjömän, hvilka omkommit med fartyg, som vid förlisningen varit försäkrade i bolaget. Donationen, öfverlämnad 1895, uppgår numera till ca. 14.376 kronor.

I den ursprungliga bolagsordningen har genom K. M:ts resolution den 9 juni 1871 genomförts den ändring, att bolagsman icke må äga flere aktier i bolaget än som motsvarar 1/24-del af bolagets hela tecknade kapital.

Bolagets affärer bedrifvas hufvudsakligen inom landet, men äfven i Norge och Finland, hvarjämte det har agenturer i London och ett par kontinentala sjöstäder. Agenter i Stockholm äro hrr Harald Wulff, Hugo Mattsson och C. H. Heurlin.

Axel Ramm

Advertisements

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Ramm om J.A. Kjellberg & Söner

Del 4 av 18 i serien Sveriges handel och industri 2
Endast för medlemmar

Almedahls Fabriks AB

Del 18 av 18 i serien Sveriges handel och industri
Endast för medlemmar

J.A. Kjellberg & Söner

Del 2 av 19 i serien 1800-talets handelshus

År 1812 bildade Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) ett handelsbolag med brodern Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850) och svågern A. Broddelius som delägare, J.A. & C.F. Kjellberg & Co. Denna firma övertog Majnabbe, andelen i Varvet Kusten och trävaruaffärerna från den äldre firman Jonas Kjellberg & Co som vid denna tid drevs av Aron Kjellberg och J.A. Stangenett. Fokus för den nya firman var dock till en början importaffärer. 1819 anlades en tobaksfabrik och ett såpbruk i Majnabbe, 1821 en segelduksfabrik.

År 1831 lämnade C.F. Kjellberg firman för att istället ägna sig åt sitt 1821 anlagda segelduksväveri i Majnabbe som sysselsatte nåt hundratal personer. Firman bytte namn till J.A. Kjellberg & Co. 1833 blev Johan Olof Grén delägare i bolaget. Han lämnade firman 1844 eller 1847. Segelduksfabriken drevs dock vidare i firma J.A. & C.F. Kjellberg & Co intill 1850.

Friman viktigaste verksamhet var export av järn och trävaror, men även importaffärer bedrevs och en tid var J.A. Kjellberg & Co en av de största importörerna av kaffe.

I Varvet Kusten kom firman att bli den viktigaste delägaren, troligen på grund av sin stora rederiverksamhet, vid sidan av redaren Gustaf Melin. År 1820 var den ekonomiska situationen vid varvet svår, men år 1821 förbättrades läget. 1823 arrenderades Varvet Viken för att komma över detta varvs lager av virke. På Viken bedrevs ingen verksamhet. 1824 överläts arrendet på Varvet Viken till Ambrosius Landgren. 1826 tog Landgrens över Viken för gott, slog ihop det med Gamla varvet och etablerade en med Kusten konkurrerande verksamhet. Bägge varven sysslade främst med reparationer men 1824 började Kusten bygga skepp på spekulation, dvs utan att ha nån beställning vilket visade sig vara mindre framgångsrikt. Ekonomin vid varvet fortsatte vara ansträngd och delägarna försökte sälja varvet. Kring 1840 hade varvet omkring 60-70 anställda. 1865 ombildades varvet till aktiebolag med Gustaf Melin, E. Brusewitz, Carl O. Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilh. Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson som största delägare. Ekonomin fortsatte dock vara problematisk och 1873 köptes varvet av Rederi AB Örnen.

Verksamheten vidgades genom förvärv av en såg i Lilla Edet 1835, Lo vattensåg år 1837 och Kramfors vattensåg vid Ångermanälven år 1848 samt åtskilliga järnbruk i Värmland. Sågverket i Lilla Edet såldes år 1850.

1847 upptogs två söner, Jonas Henrik Reinhold Kjellberg (1823-1896) och Carl Ossian Kjellberg (1825-1891), som delägare och firman fick namnet J.A. Kjellberg & Söner. Gren utträde ur firman året innan. 1857 drog sig J.A. Kjellberg tillbaks från firman och Carl Ossian Kjellberg tog över ledningen. De inriktade sig därefter under Carl Ossian Kjellbergs ledning främst på en framgångsrik export av järn och trä men fungerade även som finansiär för och långivare till bruk och industrisatsningar.

Firman var återförsäljare och förlagsgivare för järnbruken i Vägsjöfors, Bofors, Dömle och Rämen. Med tiden köptes också aktiemajoritet i Hellefors Bruks AB (från 1872), AB Bofors-Gullspång (från 1873) och Rämen (från 1885, AB Rämen-Liljendahl). Rämen inköpte från ett tidigare aktiebolags (Rämen AB) konkursbo. I Bofors investerades kraftigt i nya tillverkningsprocesser för martinstål och kanontillverkning men det var svårt att få lönsamhet i företaget.

1854 byggdes en ångsåg i Kramfors och vattensågen lades ner. På 1880-talet stod kramfors för en produktion av sågade trävaror på omkring 12-15000 standards per år. 1887 togs sågverket i Kramfors över av ett nybildat bolag, Kramfors AB, som hade familjen Kjellberg och J.A. Kjellberg & Söner (fram till 1893 då firman sålde sina aktier) som huvudägare, men James Hammarberg och Arthur Seaton var delägare. I det nya bolaget var Carl August Kjellberg VD åren 1886-94, James Hammarberg åren 1894-96 och Arthur Seaton 1896-1907. 1907 såldes Kramfors AB till ett konsortium bestående av Oscar Midling, J. Mannerheim och F.M. Treschow. Familjen sålde 1906 AB Rämen-Liljendahl som vid denna tid hade blivit ett massaföretag istället för ett järnbruk. 1915 köptes Rämen-Liljendahl av AB Billerud. Samma år övertogs Hellefors Bruks AB, som var ett bruksföretag med både järnbruk, stålverk och massaindustrier, av Wargöns AB. Kjellberg hade därmed avvecklat sina intressen i skogsindustrin.

Rederi AB ÖrnenRederi AB Örnen som bildades 1873 var ett specialiserat segelsfartygsrederi och vid starten Sveriges största enskilda rederi. De största delägarna var J.A. Kjellberg & Söner samt Alec. Barclay & Co på grund av att de lämnade över sina egna fartyg (som så kallad apportegendom) till Örnen mot aktier i rederiet. Även vid köpet av Varvet Kusten fick ägarna i Varvet Kusten AB aktier i Örnen som betalning. Vid denna tid rådde en stark högkonjunktur, men de flesta rederier som startades ägnade sig åt trafik med ångfartyg.

Varvet Kusten blev rederiets egna reparationsvarv och gick ekonomiskt bra under 1870-talet. Rederiverksamheten gick desto sämre. Under 1880-talet gick också varvet sämre och 1885 beslutades att varvet skulle avvecklas. 1893 och 1894 avvecklades rederiet. Aktieägarna förlorade allt satsat kapital och långivarna, främst Skandinaviska Kredit AB, fick inget. Efter detta hade J.A. Kjellberg & Söner inte längre några rederiintressen. Förlusterna i Rederi AB Örnen var en starkt bidragande orsak till att J.A. Kjellberg & Söner fick sälja av sina intressen i skogsindustrin.

Efter C.O. Kjellbergs död 1891 koncentrerade sig firman på agenturrörelse för trämassa- och järnexport, exempelvis representerade de länge Billeruds AB. Carl August Kjellberg (1853-1925), delägare sen 1883, tog över ledningen av firman vars ekonomi var ansträngd på grund av de stor satsningarna i Bofors som ännu inte gett någon avkastning och förlusterna i Örnen. Brodern Jonas HRC Kjellberg (1858-1942) blev chef i AB Bofors-Gullspång och rekonstruerade företaget. J.A. Kjellberg & Söner avskrev sina fordringar på Bofors-Gullspång och aktiekapitalet skrevs ner. 1893 såldes sen aktiemajoriteten i det rekonstruerade AB Bofors-Gullspång till Alfred Nobel. Förlusterna i AB Bofors var en bidragande orsak till att firman fick sälja sina intressen i skogsindustrin. 1896 blev Carl Ossian Kjellberg, son till Carl August Kjellberg, delägare i firman.

Nobel dog dock redan 1896 varvid aktiemajoriteten i bolaget 1898 återigen togs av göteborgsintressenter med familjen Kjellberg i spetsen. De största ägarna blev Jonas Kjellberg, C.A. Kjellberg, William Gibson, Olof Wijk d.y, och Theodor Mannheimer. Jonas Kjellberg började arbeta i Skandinaviska Kredit AB som delvis finansierat göteborgsköpmännens investering i AB Bofors-Gullspång och brodern C.A. Kjellberg blev 1896 chef för Göteborgs Enskilda Bank. Disponent på Bofors blev Berndt Wijkander. Han och Jonas Kjellberg ledde sedan företaget till 1917 då det såldes till ett annat göteborgskonsortium som leddes av Sven Wingquist.  I och med detta hade familjen Kjellberg också avvecklat sina intressen i järnbruk och stålindustri.

1906 grundade firman ett dotterbolag i Japan, det första svenska handelshuset som etablerade sig där. Från 1908 var export av SKF:s kullager en stor del av verksamheten. 1919 förvandlades Japanverksamheten till ett eget bolag, J. A. Kjellberg & Söner AB med Carl Ossian Kjellberg som störste ägare och huvudkontor i Stockholm. Det nya bolaget hade huvudkontor i Stockholm. 1922 tvingades Carl Ossian Kjellberg dock sälja huvuddelen sin aktier till SKF varvid bolaget bytte namn till Kjellberg Successors AB. 1927 övertog SKF resten av aktierna.

1925 omvandlades också friman till ett aktiebolag med Carl Ossian Kjellberg som VD till 1929 då han efterträddes av kusinen Gunnar Kjellberg (1896-??). Carl Ossian Kjellberg var dock styrelseordförande i bolaget till sin död 1950. Redan 1933 hade dock firman sålts till AB Hedström & Co varvid Gunnar Kjellberg också slutade som VD. När detta bolag gick i konkurs 1966 köptes firman av Kjellberg Successors AB.

J.A Kjellberg & Söner var efter det främst ett förvaltningsbolag för aktier och värdepapper och togs över av familjemdlemmar. Företaget finns än idag, men såldes av släkten år 2012. Köpare var dock en man tillhörande släkten, nämligen Michael Kjellberg, via bolaget ScanMer AB som också är moderbolag till det nuvarande Svenska Orient Linjen AB.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007

Wilson & Co

Firmans ursprung är kommissionärskap för det engelska rederiet Thomas Wilson Sons & Co — ”Wilson Line”  som drevs av John West Wilson med start 1844. År 1865 grundade han också Ångfartygs AB Göteborg-London som när det köptes upp av Ångfartygs AB Thule år 1882 hade tre ångfartyg i trafik. Wilson & Co blev då hälftenägare i Ångfarygs AB Thule medan den andra hälften ägdes av Aug. Leffler & Co.

Efter J.W. Wilsons död 1889 drevs firman Wilson & Co av sterbhuset fram till och med 1 januari 1890, då A.O. Andersson och Theodor Willerding övertog firman. Andersson antog släktnamnet Wilson eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affären. När A.O. Wilson avled i juni 1912 efterträddes han av sonen Arnold Wilson.

1916 köpte shippingmagnaten John Ellerman, Wilson line. Den döptes då om till Ellerman Wilson Line. Wilson & Co i Göteborg blev då agent i Sverige för detta bolag. Theodor Willerding trädde därefter ut ur firman år 1917.

År 1923 blev generalkonsul William Gibson Kjellberg istället Arnold Wilsons kompanjon. Efter Wilsons död 1930 övertog Kjellberg dennes post och blev ägare av hela företaget.

Under andra världskriget sände Ellerman Wilson Line över 5 bestyckade, snabba fartyg, som blockadbrytare, för att lasta kullager. Dessa kullager var helt nödvändiga för den brittiska flygindustrins produktion. Fartygen hade radar och var snabba, kunde göra 28 knop. Under vintern 1943/44 genomförde de ett antal resor mellan Lysekil och Hull. Konsul Kjellberg var själv på plats i Lysekil och övervakade operationerna. Dessa spännande resor finns väl beskrivna i Evert Lundströms roman Kullagerkriget från 1985.

William Kjellberg avled 1950 och efterträddes som VD och ägare av sonen Carl Wilhelm Kjellberg.

1955 ombildades företaget då alla speditionsföretag sammanfördes till ett bolag under namnet Wilson & Co AB. Linjeagenturdivisionen fördes över till dotterbolaget Nordisk Express AB. 1971 inköptes konkurrenten Nyman & Schulz från Handelsbankssfären. 1972 sålde C.W. Kjellberg häften av aktierna i Wilson & Co till Rederi AB Svea. Svea köptes i sin tur av Nordstjernan (Johnson-koncernen) år 1975 .

1980 bytte dotterbolaget Nordisk Express namn till Wilson Shipping. 1983 blev moderbolaget (Wilson & Co) sålt till Bilspedition och Wilson Shipping, tillsammans med Nyman & Schulz, TransAgency och Scansped Shipping kom att utgöra linjeagenturdivisionen. 1989 bestämde sig Bilspedition för att sälja Wilson Shipping och bolaget köptes av Van Ommeren året efter. 1994 övertogs hela verksamheten av NYK.

Särö säteri och Särö

Del 3 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

Säteriet Särö var ursprungligen kronohemman till 1651, då Hans Makeléer (Maclean) på Gåsevadholms slott bytte till sig det av kronan för att senare sälja det till befallningsmannen Markus Larsson på Vallda 1666 såldes den till Marcus Larsson på Vallda, vars dotter Elisabeth Markusdotter (hon var först gift med Michael Wernle och sedan med Gerhard Leijoncrantz) år 1669 utverkade sätesfrihet på egendomen.
Egendomen var därefter i den Wernleska familjens ägo till 1760, då superkargören Sven Norman övertog den i förpantning. De äldst kvarvarande byggnaderna är Ryttargården, ursprungligen fähus och stall till säteriet, uppfördes 1767 och Stolpboden, ursprungligen spannmålsbod, 1775.

Änkefru Oterdahl och kapten Filip Oterdahl var en senare ägare till egendomen, men genom arvslikvid kom det sedermera i landskamrer A. H. Åkermans ägo. Denne började omkring år 1900 att upplåta mark för badgäster.

Ursprunget till samhället Särö är dock främst en badanläggning, grundad 1839 av grosshandlaren i Göteborg, Anders Åkerman. Han ärvde 1830 säteriet på platsen av sin far, landssekreteraren Fredrik Åkerman.

I Torbjörnviken, inte långt från Särö, fanns redan 1834 ett varmbadhus som tillkommit på initiativ av familjer i Göteborg och Kungsbacka. Delvis för badgästernas behov låg vid Klef ett enkelt värdshus. Men då Särö växte som badort, upphörde verksamheten i Torbjörnviken. Varmbadhuset flyttades till Särö helt nära bron till fastlandet och fungerade därefter som bostadshus för badgäster. Denna byggnad revs 1892.

Åkerman köpte 1839 ett varmbadhus som stått vid bäcken helt nära Örgryte gamla kyrka i Göteborg. Det hade uppförts redan 1825 av Gustaf Rudolph Prytz. Huset placerades på öns sydöstra strand. Några år senare fanns där två kallbadhus. Den första säsongen var badgästerna 72 personer och året därpå 103. Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, både i form av enfamiljshus och flerlägenhetspaviljonger. De tidigaste villorna vid bassängbacken uppfördes sannolikt av Åkerman.

1847 köpte Leopold Schmidt (1808-1877) Särö säteri för 70 000 kr. Schmidt var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1835 och brukade innan köpet gården Malevik. Han utvecklade badorten genom att anlägga nya kallbadhus och läte bygga en mängd nya hus. 10 år senare fanns det 100 rum att hyra och tolv av husen hyrdes ut till familjer och hushåll.

De kungliga besöken inleddes sommaren 1857 då Oscar I bodde fem veckor på Särö. Han åtföljdes av drottning Josephina, prins August och prinsessan Eugenie. Kungligheterna blev mycket firade av sommargästerna och inför deras vistelse byggdes det så kallade Drottninghuset (byggt 1845 för änkedrottning Desiré) till med en matsal och ett provisoriskt hus uppfördes för betjäningen.

Sommaren 1866 återkom prins August och hans gemål till Särö och bodde då  i huset som heter Skogshyddan. Sommaren 1871 kom Carl XV till Särö för bad- och brunnskur under överinseende av dr Forsenius. Han bodde också i Skogshyddan som förre ägaren Robert Dickson låtit upprusta och bygga till.

Under Schmidts tid utvecklades affärsidén successivt från inackordering av badgäster till arrenden för sommargäster (den tidens lagar förhindrade styckning och utförsäljning av tomter). Han lät uppföra ett stort antal villor för privatpersoner ”på subskription”, d.v.s. han utarrenderade tomter och åtog sig enligt kontrakt att bygga villor på dessa. Arrendetiden kunde variera mellan 10 och 49 år och byggnaden tillföll jordägaren efter arrendetidens utgång, även om den uppförts av arrendatorn. Villorna fick endast disponeras sommartid och skulle oljemålas och tapetseras i enlighet med tidigare uppförda villor. Ett annat vanligt villkor var att en arrendator inte fick bygga badhus eller annan byggnad som genom sin funktion kunde konkurrera med badinrättningen.

En av de första arrendatorerna var Friedrich Willerding som 1851 arrenderade det nybyggda Friedrichhof, senare Lindenhof, på 10 år för 900 rdr/år. 1857 arrenderade trä- och järnexportören Bengt E. Dahlgren villan Solsidan på 50 år och betalade 30 000 kr. För fabrikören Mendel E. Delbanco byggdes enligt dennes ritningar villa Ängsäter år 1858 med hyrestid på tio år och 600 rdr om året i avgift. Året efter arrenderades Munkekullen med nybyggt hus ut till B. Thulin på 10 år för 800 rdr/år.

1866 uppläts Berghem till bryggaren David Wemyss på 49 år för 200 rdr/år exkl. byggnad. Kontraktet, nu på 6 000 rdr, överläts fyra år senare på arkitekt J. A. Westerberg och 1872 på skeppsredaren och kolgrosshandlaren August Carlson. Gövik uppfördes 1878 av konsul John Lyon med kontrakt på 49 år och 3 500 rdr samt 5 rdr/år.

Särö säteri

Säteriet 1870. Blyerts och krita av Anders Kallenberg.

20 augusti 1877 tvingades dock Schmidt i konkurs på grund av allt för frikostiga borgensförbindelser. Ett konsortium bestående av rika göteborgare som arrenderade villor på Särö försökte köpa egendomen men misslyckades. Förste stadsfogden i Göteborg, Alfred Almén, ropade in egendomen för 277 715 kr. Almén hade för avsikt  att kraftigt bygga ut badortsrörelsen genom en bolagsbildning och göra Särö till en badort av första rangen. 1881 bjöd han in till en aktieteckning där kapitalet i det nya bolaget skulle fördelas på 350 aktier à 1 000 kr; dessutom skulle varje aktieägare få en villatomt på ett tunnland. Men bolagsbildningen ledde inte till något resultat och han gick i konkurs 1884.

Samma år återköptes Särö av advokaten Frans Almén och agronomen J. W. Brattberg från Alingsås för ett pris av 325 000 kr, men 1885 övertog Brattberg även Alméns intressen i Särö.

Särö säteri

Säteribyggnaden med restaurangen omkring 1892.

1892 övertogs badrörelsen och egendomen av det nybildade bolaget Särö AB. Styrelseledamöter var August Carlson, August Johansson Mark och Ernst Krüger med Carl Gustaf Weinberg och John Hawks Lyon som suppleanter. Bland de större aktieägarna märktes J.W. Brattberg som själv behöll 25 aktier, August Röhss (42 aktier), August Carlson (25 aktier), Wilhelm Röhss (20 aktier), John Hawks Lyon (20 aktier) samt Nancy Linderoth (10 aktier). Andra aktieägare var August J:son Mark, Ernst Krüger, A. Krüger, Carl Wijk Sr, Hjalmar Pripp, J. F. Högberg, James Keiller Sr, Alexander Keiller, Gustaf Falk, Carl Leffler, Mary Leffler, C. G. Prytz, Gustaf Krafft Jr., Sten Helling, A. O. Wilson, Alfred Söderberg, Edward Berg, August Kock, Albert Olsson, C. G. Weinberg och Henrik Pripp.

Bolaget företog en del förändringar och renoveringar, bland annat anlades en ny ångbåtsbrygga med vänthus vid Ålevik och nära herrbadhuset uppfördes ett nytt, modernt varmbadhus. Den gamla restaurangen byggdes om och fick en helt ny veranda. I Stallbacken uppfördes arbetarbostäder och stenladugården byggdes om till stall. Rummen i paviljongerna och Drottninghuset moderniserades.

1897 upplöstes bolaget. Grosshandlare C. R. Prytz köpte säteriet för 312 000 kr, och en ny lag från 1896 gjorde det möjligt för honom att stycka egendomen och sälja samtliga villor med tillhörande tomter. Köparna var August Carlsson (5 st), Ernst Krüger, James Keiller Sr., Axel Jonsson, Gustaf Krafft Jr., J. A Westerberg, Hjalmar C:son Weijdling, August J:son Mark, Carl Lyon, C. Lyon, A. Carlander, O. W.Carlström, Gustaf Bratt, C. G. Weinberg, C. E. Lindström, Sten Helling, G. A. Örnberg, C. O. Söron, B. von Matern, August Koch, W. Schulz, E. M. E. Sundström, A. O. Wilson, C. E. Werner, C. Nycander, E. C. Hansson, O. Carlsson, Charlotta Grundberg och Thomas Övergaard. 1898 sålde Prytz själva säteriet med tillhörande fastlandsgårdar till grosshandlare Hans Ludvig Ygberg som också skulle ta sig an frågan om en järnvägsförbindelse Göteborg – Särö.

1901 bildades Järnvägsaktiebolaget Göteborg – Särö av professor August Wijkander, konsul C. A. Kjellberg, August Carlson, Hans Ygberg, Axel Jonsson, A. O. Wilson, Em. Fischer samt jur. dr Bertil Wijk. Ygberg var verkställande direktör fram till 1905. Trafiken startade 1904.

1904 öppnade Ygberg ytterligare en restaurang, Strandpaviljongen, vid järnvägens slutstation, men några år senare (1917) revs byggnaden. Under denna period ökade frekvensen av kungliga besök starkt. Från 1887 till 1904 besökte Oscar II Särö med chefsfartyget Drott så gott som årligen. Efter flera besök tillsammans med sin far gästade kronprins Gustaf Särö regelbundet från 1901 och deltog i de internationella tennistävlingarna.

1913 byggdes lokmannahemmet, det som idag är restaurang och hotellrörelsen Säröhus. Sen 1975 ägt av nuvarande ägare, Torgny Berntsson, sen 1987 genom bolaget Säröhus AB med dotterbolag.

Lokmannahemmet 1913

Lokmannahemmet 1913

Den 16 februari 1917 avled Hans Ygberg och den 20 augusti såldes Särö, förutom fastlandsgårdarna (såldes 1928), till ett nytt bolag, även detta kallat Särö AB, för 800 000 kr. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Kerstin Setterwall, Hjalmar Wijk, Arnold Lindström, Bror Gustaf Mark, Axel Jonsson jr., Bertil Wijk, Harald Adelsohn, James Keiller jr och Elof Hansson. Suppleanter blev Folke C:son Weijdling, Henni Heyman och Gustaf Dahlin.

Bland aktieägarna märktes Bertil Wijk, Hjalmar Wijk, Caroline Wijk, James Keiller sr. och jr., Axel Jonsson sr. och jr., Folke Weijdling, Beatrice Wallenberg, Axel Ågren, Dan Broström, Elof Hansson, Arnold Lindström, Mina Hammarberg, George Seaton, Greta Wachtmeister, Gustaf Ekman, Jonas Kjellberg, Henni Heyman, Gustaf Mark, Ingeborg Gibson och Theodor Willerding.

1918 bildades ännu ett bolag, Särö Hafsbad AB, som hade till ändamål att driva hotell- och restaurangrörelse. Styrelsen bestod av Folke Weijdling, Gustaf Mark, Axel Jonsson jr, Anna Hossfeld och Harald Adelsohn med Henning Krafft och Helfrid Weijdling som suppleanter. Krafft blev bolagets direktör. Men redan 1921 trädde Särö Hafsbad i likvidation och restaurangrörelsen arrenderades ut till 1927.

Det nybildade bolaget Plutonen AB med som James Keiller J:r ägare övertog 1921 valda – vilka framgår inte – delar av Särö.

1925 skrevs aktierna i Särö AB ned från 5 000 kr till 100 kr. Största aktieägare var vid denna tid Caroline Wijk, född Dickson, med 18 aktier. Styrelsen bestod då av James Keiller, Hjalmar Wijk, Bertil Wijk, Fredrik Hallencreutz och Will Steffenburg. 1927 härjades anläggningen av brand, restaurangen med omliggande byggnader brann ned och 1928 brann Lusthuset. James Keiller J:r bildade Paviljongerna AB som 1927 övertog paviljongerna, Drottninghuset och säteritomten och lät bygga om och till paviljongerna. I maj året efter stod den nya restaurangen klar.

Efter detta trädde det nya bolaget Särö AB 1929 i likvidation. Fastigheten övertogs tillfälligt av Skandinaviska Banken. 1932 bildades AB Nordanskog av James Keiller J:r, Jean Victor Pellerin samt Elin Janson med ändamålet att bevara öns särart och undvika överexploatering. Samma år köpte bolaget Särö av banken för 235.000 kr. Även tillgångarna i Plutonen övertogs.

1955 revs varmbadhuset och 1961 dambadhuset – Särös damer fick i stället tillgång till delar av herrbadhuset. 1965 lades Säröbanan ned. 1971 införlivades Särö i Kungsbacka kommun och ny byggnadsplan upprättades. En villaägarförening bildades och 1974 blev Särö Västerskog naturreservat.

Aktierna i AB Nordanskog övertogs 1976 av Villafinans i Göteborg AB. 1981 bildades Föreningen Bassängbacken för att ”äga, återställa och bevara fastigheten Särö 1:245, mark och strand”.

Särö Golfklubb bildades 1981 på initiativ av Jan Hampf, Jan Hansson och Peter Hansson och förvärvade ängarna runt Solallén i avsikt att bygga en 9-håls golfbana. James Keiller hade dock redan 1899 anlagt en femhåls golfbana öster om Lysholmen. Markerna vid Lysholmen översvämmades dock och golfen lades ned efter bara ett par år. James Keiller och golfklubben donerade tillgångarna till Göteborgs Golfklubb.

1982 bildades HB Residencia med Jan Hampf, Jan Hansson och Bernt Halldén som ägare för köp, försäljning och förvaltning av fast egendom på Särö. Den sistnämnde är inte längre delägare i bolaget. Residencia köpte säteritomten, Stallbacken samt diverse markområden av AB Nordanskog. David Keiller byggde om Drottninghuset till flerfamiljsbostad och senare även paviljongerna. Nytt system för vatten och avlopp för öns fastigheter byggdes 1982-83. AB Onsalavillan köpte tomter av AB Nordanskog 1983. Föreningen Säteritomten – för bevarande av tomten – bildades 1985.

2002 bildades Bostadsrättsföreningen Stallbacken som äger och har byggt om två hus, Vagnslidret och Statarhuset till bostadsrättslägenheter, 2003 Brf Stallet och därefter har det bildats fler bostadsrättföreningar däribland Brf Berghem i Särö som tog över fastigheten Berghem, och Brf Särö Gavlar.

Stiftelsen Kjellbergska Flickskolans Donationer

Stiftelsen Kjellbergska Flickskolans Donationer har sitt ursprung i en donation som gjordes av köpmannen Jonas Kjellberg år 1826 på hans födelsedag den 22 oktober. Syftet var att man skulle starta en skola för utbildning av flickor. Då Stiftelsen Kjellbergska flickskolan började sin verksamhet 1835, var det den tredje flickskolan som inrättades i Sverige.

Kjellbergska flickskolan

Kjellbergska flickskolan

År 1908 tillkom ett lärarinneseminarium. 1943 blev skolan en kommunal flickskola och 1967 upphörde skolan. De medel som då fanns i stiftelsen liksom donationer som kommit till skolan under årens lopp finns i den nuvarande stipendiefonden. Stiftelsen har till ändamål ”att genom stipendier och premier eller på annat sätt främja utbildning under och efter skoltiden av flickor, som åtnjuter eller åtnjutit undervisning vid läroanstalter i Göteborg. Flickor hemmahörande i Göteborg skall ges företräde till stipendier”.

För närvarande delar stiftelsen huvudsakligen ut stipendier för eftergymnasial utbildning till kvinnliga studerande, som har avgångsbetyg från grundskola och gymnasium i Göteborgs kommun.

Styrelsen består av sju personer som representerar Svenska kyrkan, skola eller universitet och näringsliv. En medlem från familjen Kjellberg skall alltid ingå i styrelsen. Styrelsen har för närvarande följande medlemmar: Christina Stendahl (ordförande), Gunnar Engstrand, Staffan Kjellberg, Ulf Kjellberg, Stefan Roos, Marie Rådbo och Karin Ericson Ulfheden. Adjungerade är Ingvar Dahlberg i egenskap av stiftelsens sekreterare och Cecilia Sundberg, SEB.

Stiftelsens förmögenhet som var 79,1 miljoner SEK år 2014 förvaltas av SEB Institutioner & Stiftelser.

Varje år, på donatorns födelsedag den 22 oktober, delar stiftelsen ut stipendier. Summan har ökat kraftigt i takt med att stiftelsens tillgångar har vuxit. År 1975 var stipendiesumman 60.000 kr medan det år 2014 delades ut 3,2 Mkr. Under den senaste femårsperioden har stiftelsen i genomsnitt delat ut 94 % av det utdelningsbara resultatet. Stiftelsens utdelningsbara resultat år 2014, som utgör grund för stipendieverksamheten år 2015, beräknas bli 4 Mkr (4 Mkr år 2013).