Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Dickson

Kvarteret Arkaden

På 1600- och 1700-talet bildade kvarteren Arkaden (Östra Hamngatan-Södra Hamngatan-Fredsgatan-Drottninggatan) och Härbärget (Fredsgatan-Södra Hamngatan-Östra Larmgatan-Drottninggatan) ett enda långt kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan och det nybildade kvarteret bebyggdes med stenhus i två till tre våningar.

På 1890-talet revs en del av kvarteret då Sveriges enda privatägda gata, Arkaden, drogs snett igenom kvarteret och en stor tegelbyggnad med torn uppfördes.

I kvarteret fanns flera kända företag, bl.a. Arcade restaurang och smörgåsaffär, Brobergs Tobakshandel, Törnstens herrekipering, Waidele musikaffär, Stibergs hörna och Hugo Bonanders damfrisering.

Samtliga hus i kvarteret revs 1969-1974 och de tre nuvarande byggnaderna uppfördes. År 2000 byggdes kvarterets inre delar om och nya höga entrépartier tillkom på hörnen i sydväst och nordost.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 116, Herwegh, Kåhre, Åkerman, Roos, Dickson, Heyman
Rote 4, tomt 117, Ström, Sahlgren, Sandberg, Kåhre, Bronander, Jansson, Rhedin
Rote 4, tomt 118, Wohlfahrt, Spång, Lembke (Lemke), Sjöberg, Schiller
Rote 4, tomt 119, Lind, Schildt, Berg, Wetterquist, Wetterman, von Schaffrath, Söderberg, Sjöberg
Rote 4, tomt 120, Kierr, Poies (Pois), Fogelberg, Arfvidsson
Rote 4, tomt 121, Kinnarid (Kinnert), Meijer, Oterdahl, Fogelberg
Rote 4, tomt 122, Friberg, Fogelberg
Rote 4, tomt 123, Eilking. En av de tomter som försvann när Fredsgatan anlades.
Rote 4, tomt 124, Lohman, Liedblad & Sjögren, Warburg, Andersson, Hyllengren
Rote 5, tomt 12, Dellinghusen (Dellinghausen), Böker, de Silentz, Oterdahl, Engelblom, Benecke
Rote 5, tomt 13, Dellinghusen (Dellinghausen), Tham, Gripenstedt, Habicht, Colliander
Rote 5, tomt 14, Böker, Ström, König, Sandberg, Bronander, Bahrman, Janse, Rhedin
Rote 5, tomt 15, Salfelt, Bratt, Edenberg, Zachrisson, Wohlfahrt, Westerling,  Westerling & Wohlfahrt, Franck
Rote 5, tomt 16, de Buur (de Boer), Ollonberg, Herwegh, Andersson, Kåhre, Roos, Dickson, Heyman
Rote 5, tomt 17, Hertzen (Hartzen), Herwegh, Kuhn, Nissen, Tanggren, Heegh, Spargren, Nordenberg, handelsfirma G Lewien, Denninghoffska huset

Arkaden

Advertisements

Lilla Torget 4

Endast för medlemmar

Kvarteret Alströmer

Kvarteret Alströmer, Magasinsgatan-Lilla Torget-Västra Hamngatan-Drottninggatan.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 103, Jung, Gonander, Schutz, Kock, Wennerberg, Ström, Hall, Maule, Mitchell, Arenander, Dymling, Nordblom, Norberg, Wessberg, Mollberg
Rote 5, tomt 42, Schuer, Clo, Preutz, Björn, Billman, Utfall, van Egmont, Scott, MacFarland, Johnston, Johnston, Dyskon & Co, Sahlsten, Levgren, Åberg, Carnegie, BrusewitzBrand & Livförsäkrings AB Svea, Sveahuset
Rote 5, tomt 43, Pettersson, de Witt (Vitte, de Vitte), Tack, Browald, V. Beckman, Beijer, Sernström, Borgert, Kohlhoff, Jürgensson, Melander, Gathenhielm, Röhss, Oterdahl, Larsson, Göteborgs Banks hus
Rote 5, tomt 44, Nilsson, Schröder, Wulff, Dahl, Beckman, Brusewitz, Bliedberg, Wijk, Valentin
Rote 5, tomt 45, Band, Gripenwaldt, Krokat, Telland, Hall, Ström, Maule, Mitchell, Dymling, Lundberg, Lundvik, Arfvidsson, Kjellberg, Dickson, Lilla Torget 4
Rote 5, tomt 46, Winbo, Krokat (Crocat), Buhrman, Schutz, Andersson, Wulff, V. Beckman, Rancke, Bagge, Wahrenberg, Wilson & Hall, Malm Eriksson, Holmström, Hall, Björnberg, Ström, Melin, Ewert, Brand- och Lifförsäkrings AB Skåne, Dickson, Lilla Torget 3,
Rote 5, tomt 47, Danielsson, Paulin, Ahlmans, Sifvertz, Bagge (Uddevalla), Törnequist, Freund, Hasselgren, Michaeli, Andrews, Ekström

Göteborgs största segelfartygsrederier 1854-1866

Under denna period domineras rederiverksamheten i Göteborg av två företag, James Dickson & Co och J.G. Grönvall & Co. Medan J.G. Grönvall & Co i praktiken var ett renodlat rederiföretag så var James Dickson & Co framförallt ett handelshus och trävaruexportföretag med sågverk i Norrland och brädgård i Göteborg. De två företagen är i en klass för sig själva med andra stora redare en bra bit efter vad det gäller tonnage och antal fartyg. Segelfartygen dominerade fortfarande i Sverige, framförallt på de längre rutterna, men på kortare trader och för kortare transporter blev ångfartyg snart dominerande.

Wilhelm Röhss lämnade för sin del J.G. Grönvall & Co år 1853 och blev därefter stor redare i egen regi, först själv och sedan via Wilh. Röhss & Co. Ekman & Co som i början av 1800-talet var en av de större redarna i Göteborg återkom bland de större redarna och växte kraftigt som redare under perioden medan Olof Wijk istället minskade sin rederiverksamhet. Flera tidigare sjökaptener såsom Theodor Nilsson och Anton Clase med flera blev själva stora redare.

Flera företag som satsade på ångfartyg avvecklade sin segelfartygsverksamhet såsom exempelvis Ungewitter & Co samt Mattsson & Braune. Gerhard Emanuel Braune som var delägare i sistnämnda bolag hade sonen Josua Braune som ägde del i ett annat företag med stort tonnage, Francke & Braune.

Största rederier, antal läster, 1854, 1856, 1858

James Dickson & Co, 2 977, 3 702, 3 273
J.G. Grönvall & Co, 2 490, 2 537, 2 700
J.A. Kjellberg & Söner, 1 202, 1 461, 691
Gustaf Melin, 1 033, 943, 847
Olof Wijk, 896, 961, 249
I. Lilljequist & Son, 569, -, –
C.G. Lindberg, 522, 522, 466
Leopold Gibson, 488, 593, 882
Mattsson & Braune, 415, 414, 327
Corin, Lindhult & Co, 415, 195, –
E. Rundberg, 405, 241, 95
A. Barclay & Co, 376, 608, 297
G.H. Hegardt & Co, 317, 534, 534
O.P. Dahlin, 303, 303, 302
C.C. Barchmann, 300, 496, 733
Ungewitter & Co, 131, 693, 681
J. Wennerberg & Co, 255, 334, 473
Wilh. Röhss, 252, 401, 931
G.W. Friberger, 114, 302, 212
Otto Lindberg, – , 334, 333
Francke & Braune, -, – , 485
A. Oterdahl, 299, 235, 389

Största rederier, antal läster, 1860, 1862, 1864, 1866

James Dickson & Co, 3 224, 2 974, 2 787, 2 733
J.G. Grönvall & Co, 2 874, 2 660, 2 930, 2 755
Gustaf Melin, 1 048, 1 458, 1 233, 943
Wilh. Röhss, 1 001, 926, 878, 606
G.H. Hegardt & Co, 856, 566, 710, 697
C.C. Barchmann, 734, 318, 318, –
J.A. Kjellberg & Söner, 691, 543, 748, 858
L. Gibson/W. Gibson & Söner, 662, 662, 655, 479
J.L. Broddelius, 559, 312, 552, 545
Francke & Braune, 485, 485, 485, –
C.G. Lindberg, 466, 310, 218, 214
A. Oterdahl, 389, -, -, –
J. Wennerberg & Co, 382, 297, 308, 308
Ungewitter & Co, 350, -, -, –
A. Barclay & Co, 333, 333, 637, 590
Otto Lindberg, 333, 333, -, -,
Ekman & Co, 319, 500, 560, 911
Mattsson & Braune, 318, 318, 318, 318
O.P. Dahlins sterbhus, 302, 193, -, –
A.F. Landgren/A. Landgrens Enka, -, 363, 286, 495
P.A. Lindberg, -, -, 600, 654
Björck & Engström, 271, 273, 499, 478
Olof Wijk, – , -, 373, 373
Anton Clase, -, -, -, 462
Theodor Nilsson, -, -, -, 326
C.O. Lundberg, 222, 108, 206, 317

Göteborgs största rederier åren 1837-1852

Under denna tid var segelfartygsrederier fortfarande helt dominerande i Sverige och Göteborg. I början av denna period är D. Carnegie & Co det störst rederiet men under tiden gångs minskar företaget betydelse och istället växte Jam. Dickson & Co, J.G. Grönvall & Co, C.G. Lindberg, Olof Wijk, I. Lilliequist & Son och Gustaf Melin till att bli de stora rederierna.

Andra redare av betydelse under perioden är Olof Norén, William Gibson som ersätts av Leopold Gibson, L.B. Lindquist, J.A. Kjellberg & Söner, N. Beckman, A. Barclay & Co, W. Kjellberg & Co, C.C. Barchmann, E. Rundberg och O.P. Dahlin.

Två av de här nämnda segelfartygsrederierna kom att bli mycket betydande för starten av Göteborgs moderna varvsindustri för byggande av stålfartyg, Mattsson & Braune och T.W. Tranchell för Lindholmens Varv samt C.C. Barchmann för Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

Andra var verksamma vid seglefartygsvarven. O.P. Dahlin var disponent på Gamla varvet en tid och Gustaf Melin var delägare i Kustens Varv

Största rederier, antal läster, 1837, 1839, 1841

D. Carnegie & Co, 751, 753, 936
Jam. Dickson & Co, 499, 719, 930
C.G. Lindberg, 426, 691, 753
L.B. Lindquist, 350, 491, 504
Olof Wijk, 325, 499, 499
William Gibson, 306, 205, 205
A.E. Haeger, 233, 417, 486
Sam. Arfvidson, 228, 89, 306
L. Svensson, 224, -, -,
B. Ericsson, 221, 166, 313
W. Malm, 218, – , –
Olof Norén, 182, 282, 313
I. Lilliequist & Son, – , -, 425
J.G. Grönvall & Co, -, -, 339
Gustaf Melin, 185, 189, 312
Åkermark & Co, -, -, 290
J.A. Kjellberg & Co, 130, -, 222

Största rederier, antal läster, 1845, 1846, 1848

Jam. Dickson & Co, 1 035, 1 236, 1 066
Olof Wijk, 661, 662, 962
C.G. Lindberg, 616, 692, 665
Gustaf Melin, 522, 622, 668
I. Lilliequist & Son, 487, 487, 587
A.E. Haegers sterbhus, 480, -, –
D. Carnegie & Co, 449, 629, 838
Olof Norén, 429, 472, 564
J.G. Grönvall & Co, 339, 1 529, 1 646
Sam. Arfvidson, 306, -, –
L.B. Lindquist, 292, 509, 698
Åkermark & Co, 289, 257, 404
J.A. Kjellberg & Co, 261, 261, –
C.C. Barchmann, – , 162, 429
N. Beckman, 163, 163, 407
W. Kjellberg & Co, 205, 341, 341
A. Barclay & Co, 100, 199, 323
J. Tranchell, – , 167, 315
O.P. Dahlin, 214, 214, 303

Största rederier, antal läster, 1850, 1852

J.G. Grönvall & Co, 2 739, 2 738
Jam. Dickson & Co, 1 340, 2 061
Olof Wijk, 911, 896
Mattsson & Braune, 839, 683
Gustaf Melin, 768, 877
I. Lilliequist & Son, 714, 569
C.G. Lindberg, 697, 805
Olof Norén, 562, 473
D. Carnegie & Co, 458, 315
R. Lindhult/Corin, Lindhult & Co, 442, 562
C.C. Barchmann, 429, 332
W. Kjellberg & Co, 427, 311
N. Beckman, 407, 163
E. Rundberg, 400, 405
A. Barclay & Co, 376, 376
J.A. Kjellberg & Söner, 358, 542
Wennerblad & Svensson, 316, 219
G.H. Hegardt & Co, -, 318
O.P. Dahlin, 214, 303
C.F. Höglund/Höglund & Co, 161, 459
T.W. Tranchell, 181, 407
L. Gibson, 215, 488

Källa: Sveriges skeppslista 1837-1885

James Dickson & Co som rederi

James Dickson & Co var under en stor del av 1800-talet en av Sveriges allra största brädexportörer och också ett stort rederi. Under många år med start vid mitten av 1840-talet det allra största segelfartygsrederiet i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Rederiverksamhet hade precis som exportverksamheten sin verksamhetsbas i Göteborg. Sågverken fanns främst i Norrland där firman också drev ett skeppsvarv invid sågverket i Svartvik med start 1838. Åren 1839-49 hade varvet Niels Christian Kierkegaard som skeppsbyggmästare. Det sista fartyget som byggdes på varvet sjösattes 1862.

I slutet av 1860-talet när ångfartygen började dominera till havs avvecklade James Dickson & Co snabbt sin rederiverksamhet genom att sälja och hugga upp sin flotta.

Segelfartyg

  • Maria Carolina. Brigg av furu. Ny 1798. Förolyckades 1830 vid inloppet till Mississippifloden.
  • Glädjen. Brigg. Troligen byggd i Nedertorneå 1800. Förolyckad vid Arendal 1815.
  • Carl XIV (f.d. ‘Helena Sophia’). Brigg av ek. Använd 1809-1825. Förolyckad vid Dunbar, Skottland 1825.
  • Hoppet. Galeas av furu. Byggd i Jakobstad, Finland. Inköptes troligen 1809. ”Upphuggen” 1811.
  • Venus. Brigg. Byggd i Torneå omkring 1810 och förbyggd på Wifsta varv. Köptes av Robert Dickson och Joseph och Olof Hall troligen år 1815. Såldes 1846 till Norge.
  • Catharina (f.d. ‘Venus’). Brigg. Ägdes 1813 av Robert Dickson, James Dickson och John Hall d.y. Såldes till Niclas Björnberg.
  • Cuba. Brigg av ek (f.d. ‘Gulliver’). Inköpt 1813. Samma år tagen av sjörövare på Cubas kust nära Havanna.
  • Aurora (f.d. ‘The Generation’). Brigantin. Använd 1813-1815. Förolyckad i Nordsjön i april 1815. Befälhavare Watt och J J Lindberg.
  • Götha (f.d. ‘Venus’). Skepp av ek. Inköpts som ny 1813 (osäker uppgift). Förolyckades i Archangelsk 1818.
  • Matrosen (f.d. Mariner). Skepp av ek och furu. Köpt 1813. Sålt 1816. Ägdes av Robert Dickson och John Hall d.y.
  • Carl Johan (f.d. ‘Eleonore’, ryskt fartyg). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad 1815.
  • Charlotta (f.d. ‘Golden Age’). Brigg av ek. Byggd 1796. Ägdes 1814-1815. Försvann 1820.
  • Christina Amalia (f.d. ‘Hen von Nagel’ eller ‘Nagler’, ‘Hercules’, ‘Christina’). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad vid franska kusten 1819.
  • Delphin. Byggd och inköpt 1814. Osäkert hur länge Dickson & Co ägde henne. Såld till utrikes ort 1828.
  • Carl Johan (f.d. ‘Confidence’). Brigg. Byggd 1813. Inköpt 1815. Såld 1817.
  • Sophia. Brigg av ek. Var i James Dickson & Co:s tjänst 1813. Kapat och kondemnerat i Lima.
  • Dennewitz. Brigg av ek och furu. Byggd 1817. Förolyckad i Spanska sjön 1823.
  • Elisabeth, brigg på 78 läster. Eventuellt byggd 1810. Ägd 1818-1838. Befälhavare bland annat T. Röse.
  • Hoppet. Brigg av furu byggd i Luleå 1781. Förolyckades vid Jutska kusten 1820.
  • Götheborg (f.d. ‘Anna’). Brigg av furu. Byggd 1818. Förolyckad vid Engelska kusten nyårsafton 1821.
  • Neptun. Brigg av furu. Byggd i Piteå 1822 (1816?). Förolyckad 1823 vid Skagen. Av 12 mans besättning drunknade en.
  • Cecilia (Cicilia), skepp av ek på 190 läster. 1824-1845.  Såldes till Norge 1845. Befälhavare Ö. Beckman och O.C. Bäck.
  • Oscar (f.d. Biederman), brigg av ek och furu på 132 läster. Byggd i Flensburg. Belagd med embargo. Inropad av James Dickson & Co den 20/10 1824 för 4.020 rd banco i Sundsvall. Därefter ägd av James Dickson själv. Såld till Norge år 1838. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Nils, galeas på 36 läster. Byggd i Sundsvall 1832 (1833?).  Förolyckad 1843 i Norrbotten. Befälhavare B. H. Schütz och J. Kjällman.
  • Venus, brigg på 99 eller 100 läster. Tillhörde James Dickson & Co 1837. Sannolikt såld 1847. Befälhavare: B. Hjärne, C. F. Hjärne
  • Artemise, skepp på 150 läster. Byggt 1838 på Svartviks varv och sålt 1840. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Josephine, galeas på 36 läster. Ägd från 1838 eller 1839 och såld 1845. Befälhavare T. Röse och N.A. Hallengren.
  • Svartvik, skepp (bark) på 206, senare 196 läster. Byggd 1838 på Svartviks varv. Såld till C.C. Barchmann, troligen 1855. Seglade ända till 1916 då den brändes upp av tyskarna i kriget. Befälhavare B. Hjärne, C.J. Söron, J.W. Wennerholm, C.J. Wahlström och F.W. Larsson.
  • Caledonia, bark på 199 läster, senare 202, som byggdes på Svartviks varv 1840. Såldes år 1855 till L.A. Pettersson Jr med flera. Upphugget 1860 i England, Befälhavare Adam Richard Gavin, Johan William Wennerholm, Charles Josef Ekström och Johan William R. Bersén.

Caledonia

  • Prins Oscar, bark på 240 läster, senare 222 läster. Byggd på Svartviks varv 1844. Sannolikt såld 1857. Befälhavare A.F. Ljunggren, H.B. Schütz och A.E. Hansson.
  • Artemise, skepp på 171 eller 172 läster. Köpt 1844 eller 1845. Sålt 1846 eller 1847. Befälhavare Carl Johan Söron.
  • Axel, skonert på 72 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Sannolikt såld 1855. Befälhavare N.S. Hallengren, N.A. Hallengren, C.J. Wahlström och J.A. Hedlund.
  • Alexandra, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Såld till M.F. Leffler, troligen 1855. Befälhavare S. Larsson och C.M. Jönsson
  • Minerva. Skepp av furu på cravel. 130 läster. Byggd på Wifsta varv 1807. Köpt 1845 från Thomas Kennedy och sålt 1846. Befälhavare J. Dulin.
  • Charles Tottie, skepp på 244 läster. Byggt på Svartviks varv 1846. Sålt till Niclas Beckman år 1847. 1850 sålt till G.H. Hegardt & Co.
  • Josephine, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1846, troligen såld 1853. Befälhavare C.M. Johnson, C.J. Forssel och C.D. Sandberg.
  • Oberon, skonert på 85 läster. Byggd på Svartviks varv 1846 och troligen såld 1855 till M.F. Leffler. Befälhavare J. A. Planius, F. A. Kihlman och C. E. Bothén.
  • Johanna Catharina, brigg på 148 läster. Byggd på Svartviks varv 1847. Såld till G.W. Friberger, troligen 1855. Befälhavare H.B. Schütz, A.J. von Reis och R.E. Lindström.
  • Sir Robert Peel, skepp på 242 läster. Byggt på Svartviks varv 1849. Troligen sålt 1855. Befälhavare Carl Johan Söron och G.W. Hagman.
  • Cecilia, skepp (bark) på 234 läster. Byggt 1850. Troligen sålt 1869. Befälhavare B. Hjärne, Carl Johan Söron, H. Kronhamn, F.W. Larsson. J.H. Svendsen och A.E. Hansson.
  • Oscar I, tremastad bark på 317 läster. Byggd 1851 på Svartviks varv. Reparerad 1859. Såld till Ekman & Co år 1866 och då omklassad till 351 läster. Befälhavare Adam Richard Gavin, C.J. Lilliehöök, C.J. Blomqvist, C.J. Clase och F.W. Larsson.
  • Eleonore, skonert på 91 läster. Byggd 1850 på Svartviks varv och troligen såld 1865. Befälhavare P.F. Andersson, C.J. Blomqvist. C.F. Tryselius och J.A. Brockman.
  • Prinsessan Louise, brigg på 141 läster. Byggd på Svartviks varv 1850. Såld till Olof Wijk år 1863 eller 1864. Befälhavare S.A. Kihlman och C.J. Stillström.
  • Sabina, skonert på 60 läster, senare 63 läster. Byggd i Hudiksvall 1851. Såld 1855. Förlist 1865 vid Västergarn, Gotland. Befälhavare J. Nilsson och A.G. Mellander.
  • Elisabeth, skepp på 235 läster. Byggt på Svartviks varv 1852. Sålt till Gustaf Melin 1868 eller 1869. Befälhavare Johan William Wennerholm, A.G. Mellander, F.W. Larsson och C.F. Tryselius.
  • Beatrice, brigg på 152 läster. Byggd på Svartviks varv 1853 och såld 1857. Befälhavare C.J. Ekström.
  • Clara, skonert på 82 läster. Troligen ägd 1853-1855. Byggd på Svartviks varv 1853. Befälhavare E. Blomberg.
  • Ocean, barkskepp på 160 läster, senare 168 läster och 169 läster. Byggd 1839. Köpt från Dan. Elfstrand & Co i Gävle 1853, reparerad och upprustad samma år. Såld 1864 i London. Befälhavare J. Paterson, C.J. Clase, C. Hjärne, G.W. Hagman och G.R. Larsson.
  • Montrose, skepp på 266 läster. Byggt på Svartviks varv 1853. Såld till J.G. Grönvall & Co 1857. Befälhavare A.J. von Reis.
  • Charlotte, skepp på 230 läster, senare 217. Byggt 1854 på Wifsta Warf för räkning Dickson & Co. Reparerat och upprustat 1861. Såldes 1869. Befälhavare R.E. Lindström, C.J. Clase, A.G. Mellander och J. A. R. Lange
  • Robert Dickson, skepp på 388 läster. Byggt på Svartviks varv 1854. Sannolikt såld 1867. Befälhavare B. Hjärne och S.N. Nilsson.
  • Bloomer, skepp på 160 läster. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Byggdes i Sackerville, Nova Scotia, Canada år 1851. Reparerat och upprustat 1863. Efter det på 163 läster och ännu senare på 169 läster.. Befälhavare F. Reutercrona, H. E. Kraeft och C. G. Rudin. Sålt till J.A. Kullberg år 1869. Förliste den 18 januari 1882.
  • Emilia (f.d ‘Rapid’), skepp på 195 läster. Byggdes 1839 i Jacobstad, Finland. Ägd 1855-1858 av James Dickson personligen. Köptes i Liverpool. . Befälhavare C. G. Möller.
  • Miltiades, barkskepp på 250 läster. Byggt 1846 i Thomas Town, Maine, USA. Köpt 1855. Sålt till Gustaf Melin 1868. Befälhavare C.F. Lidbeck.
  • Peter, skepp på 150 läster. Byggt 1813 i Bombay. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Sålt i Norge 1857. Befälhavare Hans Edward Kraeft.
  • Danube, skonert på 188 läster. Byggd 1855 på Svartviks varv. Såld efter 1866 till Benjamin G. Mollén i Lysekil. Befälhavare G.W. Hagman, S.N. Nilsson, J.F. Larsson och A.E. Hansson.
  • Kronprinsen, skepp (bark) på 389 läster. Byggt 1855 på Svartviks varv, sålt till J.A. Cullberg (Kullberg) senast 1869, ägt av Jam. Dickson & Co 1866. Befälhavare C.E. Bothén.
Kronsprinsen

Kronprinsen?

  • Caroline, skepp (bark) på 346 läster. Byggt på Svartviks varv 1856. Sålt till Charles Åhmansson år 1867 eller 1868. Befälhavare S.A. Kihlman och Johan William Wennerholm.
  • Marika, brigg på 145 läster. Byggd 1859 på Svartviks Varv. Ägd nåt eller ett par år kring 1860. Befälhavare T.J. Larsson.
  • Gustaf Adolf, skepp på 202 läster. Byggd 1862 på Svartviks varv och det sista fartyget som byggdes där. Såld 1869 eller 1870. Befälhavare S.N. Nilsson, J.A. Brockman och F. W. Larsson.

Grunden  till listan är hämtad från Svartvikare (har som det verkar listat en del av J.G Grönvall & Co:s fartyg som ägda av Jam. Dickson & Co) och CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22. Fartyg från de två källorna som ej kunnat hittas i skeppslistorna gällande åren 1837-1885 (de år som är tillgängliga på nätet) och sådana som bara hittat med andra ägare har strukits. Fartyg som finns i skeppslistorna med James Dickson eller James Dickson & Co som inte finns på sajten Svartvikare och inte nämns av Fredberg har jag lagt till.

De skepp jag har kvar i listan är för perioden 1837-1885 bara sådana för vilka James Dickson & Co eller James Dickson var huvudredare för. Utöver detta kan företaget ha varit delägare i flera fartyg, däribland säkert sådana som hade J.G. Grönvall & Co som huvudredare. Innan dess är alla fartyg hämtade från sajten Svartvikare med.

De med skepp betecknade fartygen (beteckningen är från skeppslistorna) är i allmänhet barkar, eventuellt fullriggare.

På 1870-talet ägde James Dickson & Co ångfartyget Ellen på 7 ton och med en 10 hk motor. Fartyget var hemmahörande i Svartvik

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Göteborgs segelfartygsrederier på 1800-talet

De största rederierna i början av 1800-talet var bl.a. Ostindiska Kompaniets 4:e oktroj (fram till 1805), Niclas Björnberg, G.B. Santessons Söner, Andersson & Wohlfahrt, Laur. Tarras, Wetterling & Son, Bernh. Wohlfahrt, Ekman & Co, C.E. Brändström, Malm & Son, D. Carnegie & Co, J.G. Ekmans Enka & Son, A.P.Oterdahl & Son, Low & Smith (konkurs 1819), Scott & Gordon (konkurs 1819), Olof Beckman, David Airth, Gabriel Gren, Adam Gavin, Hedman & Arfvidsson och Jonas Kjellberg. Det handlar främst om företag med koppling till sillindustrin och sillexproten under silleperioden och flera av dem hörde till de största rederierna också under slutet av 1700-talet.

Under kontinentalperioden försvann några äldre redare, men nya redare som Olof Wijk, A.E. Berg, J.A. Andrén, Kennedy & Åberg, Robert Dickson (konkurs 1817), William Gibson & Co, A.R. Lorent, A.M. Prytz, Willerding & Co, James Dickson, F.M. Åkermans Söner och Alex. Barclay & Co m.fl. tillkom. En del av de tidigare redarna var 1820 ersatta av sina söner.

Vid mitten av 1800-talet var några de största redarna C.G. Lindberg, Olof Norén, James Dickson & Co, Ekman & Co, William Gibson & Söner, Wilh. Röhss & Co, D. Carnegie & Co, Gustaf Melin, J.G. Grönvall & Co, Mattsson & Braune, W. Kjellberg & Co, Corin Lindhult & Co och J.A. Kjellberg & Söner. Det var fortfarande främst segelfartyg som gällde och redarna var främst de stora brädexportörerna men även en del oberoende rederiföretagare fanns som exempelvis J.G. Grönvall & Co. I slutet och 1860-talet och början av 1870-talet avvecklade de det stora handelshusen sitt engagemang i rederiverksamhet. Istället tog nya förmågor över.

1870 fanns det 142 segelfartyg i Göteborg och 32 ångfartyg. Tre år senare samlades flera redares intressen i ett och samma rederi, Rederi AB Örnen. Som mest ägde Örnen 17 segelfartyg. Delägare i Örnen var bl.a. J.F. Strömberg, Emil Ekman (D.Carnegie & Co). C.O. Kjellberg (J.A. Kjellberg & Söner), A.L. Pinéus, Wilhelm Röhss,  G.H. Hegardt & Co (Andrén) samt Gustaf Melin. Rederi AB Örnen gick i konkurs 1893 varefter antalet segelfartyg i Göteborg minskade till 104 stycken år 1894 efter att ha varit 132 stycken 4 år tidigare.

Vid Örnens konkurs övertogs 5 segelfartyg av John. E Olson med G.D. Kennedy som huvudägare. Efter det var John E. Olson huvudredare för 20 fartyg om totalt 10 500 ton. 1903 hade han 14 segelfartyg och två ångare. 1914 avvecklade han sin rörelse helt och segelfartygsepoken var slut i Göteborg.

Andra stora segelfartygsredare i slutet av 1800-talet var redan nämnde G.D. Kennedy, P.A. Lindberg, J.E. Olsson, A.G. Johansen liksom Th. Ahrenberg med ett tiotal segelfartyg som mest.

Källor:
Svartvikare
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus, 1996
John Murray, G.D. Kennedy, 2016
Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

Segelfartygsrederier, artiklar, fartygslistor

E. Abrahamsson
Th. Ahrenberg
Sam. Arfvidson
C.C. Barchmann
Alex. Barclay & Co
N. Beckman
A.P. Berglund
Björck & Engström
D.Carnegie & Co
Anton Clase
Olof Peter Dahlin
Z. Dannberg
James Dickson & Co
Ekman & Co
A.B. Elfverson
B. Ericsson
A.H. Evers & Co
Gustaf Wilhelm Friberger
Leopold Gibson
William Gibson & Söner
J.O. Grén
J.G. Grönvall & Co
Göteborgs Rederi AB
A.E. Haeger
G.H. Hegardt & Co
Hichens, Seaton & Hichens
H.J. Hübner
C.F. Höglund
A.G. Johansen
F.V. Johansson
G.D. Kennedy
Th. Kennedy
J.A.Kjellberg & Söner
W. Kjellberg & Co
A. Landgrens Enka
Aug. Leffler
D.L. Leffler
M.F. Leffler
P. Leffler
E.P. Liedkvist
O.N. Liljegren
A. Lilliequist
I. Lilliequist & Son
Corin, Lindhult & Co
Charles Gustav Lindberg
O. Lindberg
P.A. Lindberg
L.B. Lindquist
W. Malm
Mattsson & Braune
J.M. Möller
Gustaf Melin
A. Nilsson
Theodor Nilsson
Olof Norén
Benjamin Olsson
John E. Olsson
J.F Olsson
A. Oterdahl
E. Rundberg
Wilh. Röhss
Alfr. Svensson
J. Tranchell
T.W. Tranchell
Ungewitter & Co
Weinberg & Co
J. Wennerberg & Co
Wennerblad & Svensson
Olof Wijk
O. Vikström
Charles Åhmansson
Åkermark & Co
Rederi AB Örnen

Th. Ahrenberg

9 segelfartyg år 1900.

Solide

Anton Clase

6 segelfartyg 1873.

Theodor Dill, 1868-1873. Ägd av A. Clase, M.L. Stranne och B.G. Mollén med Clase som huvudredare. Stranne ensam ägare från 1873. Byggd 1854 på Långholmens varv. Omdöpt till Elsa 1882 när fartyget var i G.D Kennedys ägo. Förlist 1887 vid Guernsey.

Theodor Dill

Theodor Dill

John E. Olson

20 segelfartyg år 1893 och 14 segelfartyg år 1903.

Albatross, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen, förlist
Benjamin, brigg, använt som skolfartyg 1911-16
Condoren, 1893-, 1 160 registerton, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Disa
Gamen, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Gladan, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Gripen, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen, försvann under 1:a världskriget
Mentor, 1886-1910, byggd 1876, ägdes tillsammans med bröderna. Ägdes av hans far Benjamin Olsson 1879-86. Såld till Råå år 1910. Förliste i Blekinge skärgård 1917.
Paul, 1886-88, brigg byggd i Luleå 1854. Köpt från Luleå av fadern Benjamin Olsson år 1873. Såld till Häverö. Upphuggen 1899.
Teodor
Trifolium

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016, Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

Gripen

Gripen

Denna artikel kommer att kompletteras och ändras.

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm