Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Dickson

Göteborgs största rederier åren 1837-1852

Under denna tid var segelfartygsrederier fortfarande helt dominerande i Sverige och Göteborg. I början av denna period är D. Carnegie & Co det störst rederiet men under tiden gångs minskar företaget betydelse och istället växter Jam. Dickson & Co, J.G. Grönvall & Co, C.G. Lindberg, Olof Wijk. I. Lilliequist & Son och Gustaf Melin till att bli de stora rederierna.

Andra redare av betydelse under perioden är Olof Norén, William Gibson som ersätts av Leopold Gibson, L.B. Lindquist, J.A. Kjellberg & Söner, N. Beckman, A. Barclay & Co, W. Kjellberg & Co, C.C. Barchmann, E. Rundberg och O.P. Dahlin.

Två av de här nämnda segelfartygsrederierna kom att bli mycket betydande för starten av Göteborgs moderna varvsindustri för byggande av stålfartyg, Mattsson & Braune och T.W. Tranchell för Lindholmens Varv samt C.C. Barchmann för Eriksbergs Mekaniska Verkstad.

Andra var verksamma vid seglefartygsvarven. O.P. Dahlin var disponent på Gamla varvet en tid och Gustaf Melin var delägare i Kustens Varv

Största rederier, antal läster, 1837, 1839, 1841

D. Carnegie & Co, 751, 753, 936
Jam. Dickson & Co, 499, 719, 930
C.G. Lindberg, 426, 691, 753
L.B. Lindquist, 350, 491, 504
Olof Wijk, 325, 499, 499
William Gibson, 306, 205, 205
A.E. Haeger, 233, 417, 486
Sam. Arfvidson, 228, 89, 306
L. Svensson, 224, -, -,
B. Ericsson, 221, 166, 313
W. Malm, 218, – , –
Olof Norén, 182, 282, 313
I. Lilliequist & Son, – , -, 425
J.G. Grönvall & Co, -, -, 339
Gustaf Melin, 185, 189, 312
Åkermark & Co, -, -, 290
J.A. Kjellberg & Co, 130, -, 222

Största rederier, antal läster, 1845, 1846, 1848

Jam. Dickson & Co, 1 035, 1 236, 1 066
Olof Wijk, 661, 662, 962
C.G. Lindberg, 616, 692, 665
Gustaf Melin, 522, 622, 668
I. Lilliequist & Son, 487, 487, 587
A.E. Haegers sterbhus, 480, -, –
D. Carnegie & Co, 449, 629, 838
Olof Norén, 429, 472, 564
J.G. Grönvall & Co, 339, 1 529, 1 646
Sam. Arfvidson, 306, -, –
L.B. Lindquist, 292, 509, 698
Åkermark & Co, 289, 257, 404
J.A. Kjellberg & Co, 261, 261, –
C.C. Barchmann, – , 162, 429
N. Beckman, 163, 163, 407
W. Kjellberg & Co, 205, 341, 341
A. Barclay & Co, 100, 199, 323
J. Tranchell, – , 167, 315
O.P. Dahlin, 214, 214, 303

Största rederier, antal läster, 1850, 1852

J.G. Grönvall & Co, 2 739, 2 738
Jam. Dickson & Co, 1 340, 2 061
Olof Wijk, 911, 896
Mattsson & Braune, 839, 683
Gustaf Melin, 768, 877
I. Lilliequist & Son, 714, 569
C.G. Lindberg, 697, 805
Olof Norén, 562, 473
D. Carnegie & Co, 458, 315
R. Lindhult/Corin, Lindhult & Co, 442, 562
C.C. Barchmann, 429, 332
W. Kjellberg & Co, 427, 311
N. Beckman, 407, 163
E. Rundberg, 400, 405
A. Barclay & Co, 376, 376
J.A. Kjellberg & Söner, 358, 542
Wennerblad & Svensson, 316, 219
G.H. Hegardt & Co, -, 318
O.P. Dahlin, 214, 303
C.F. Höglund/Höglund & Co, 161, 459
T.W. Tranchell, 181, 407
L. Gibson, 215, 488

Källa: Sveriges skeppslista 1837-1885

Advertisements

James Dickson & Co som rederi

James Dickson & Co var under en stor del av 1800-talet en av Sveriges allra största brädexportörer och också ett stort rederi. Under många år med start vid mitten av 1840-talet det allra största segelfartygsrederiet i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Rederiverksamhet hade precis som exportverksamheten sin verksamhetsbas i Göteborg. Sågverken fanns främst i Norrland där firman också drev ett skeppsvarv invid sågverket i Svartvik med start 1838. Åren 1839-49 hade varvet Niels Christian Kierkegaard som skeppsbyggmästare. Det sista fartyget som byggdes på varvet sjösattes 1862.

I slutet av 1860-talet när ångfartygen började dominera till havs avvecklade James Dickson & Co snabbt sin rederiverksamhet genom att sälja och hugga upp sin flotta.

Segelfartyg

  • Maria Carolina. Brigg av furu. Ny 1798. Förolyckades 1830 vid inloppet till Mississippifloden.
  • Glädjen. Brigg. Troligen byggd i Nedertorneå 1800. Förolyckad vid Arendal 1815.
  • Carl XIV (f.d. ‘Helena Sophia’). Brigg av ek. Använd 1809-1825. Förolyckad vid Dunbar, Skottland 1825.
  • Hoppet. Galeas av furu. Byggd i Jakobstad, Finland. Inköptes troligen 1809. ”Upphuggen” 1811.
  • Venus. Brigg. Byggd i Torneå omkring 1810 och förbyggd på Wifsta varv. Köptes av Robert Dickson och Joseph och Olof Hall troligen år 1815. Såldes 1846 till Norge.
  • Catharina (f.d. ‘Venus’). Brigg. Ägdes 1813 av Robert Dickson, James Dickson och John Hall d.y. Såldes till Niclas Björnberg.
  • Cuba. Brigg av ek (f.d. ‘Gulliver’). Inköpt 1813. Samma år tagen av sjörövare på Cubas kust nära Havanna.
  • Aurora (f.d. ‘The Generation’). Brigantin. Använd 1813-1815. Förolyckad i Nordsjön i april 1815. Befälhavare Watt och J J Lindberg.
  • Götha (f.d. ‘Venus’). Skepp av ek. Inköpts som ny 1813 (osäker uppgift). Förolyckades i Archangelsk 1818.
  • Matrosen (f.d. Mariner). Skepp av ek och furu. Köpt 1813. Sålt 1816. Ägdes av Robert Dickson och John Hall d.y.
  • Carl Johan (f.d. ‘Eleonore’, ryskt fartyg). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad 1815.
  • Charlotta (f.d. ‘Golden Age’). Brigg av ek. Byggd 1796. Ägdes 1814-1815. Försvann 1820.
  • Christina Amalia (f.d. ‘Hen von Nagel’ eller ‘Nagler’, ‘Hercules’, ‘Christina’). Skepp av ek. Inköpt 1814. Förolyckad vid franska kusten 1819.
  • Delphin. Byggd och inköpt 1814. Osäkert hur länge Dickson & Co ägde henne. Såld till utrikes ort 1828.
  • Carl Johan (f.d. ‘Confidence’). Brigg. Byggd 1813. Inköpt 1815. Såld 1817.
  • Sophia. Brigg av ek. Var i James Dickson & Co:s tjänst 1813. Kapat och kondemnerat i Lima.
  • Dennewitz. Brigg av ek och furu. Byggd 1817. Förolyckad i Spanska sjön 1823.
  • Elisabeth, brigg på 78 läster. Eventuellt byggd 1810. Ägd 1818-1838. Befälhavare bland annat T. Röse.
  • Hoppet. Brigg av furu byggd i Luleå 1781. Förolyckades vid Jutska kusten 1820.
  • Götheborg (f.d. ‘Anna’). Brigg av furu. Byggd 1818. Förolyckad vid Engelska kusten nyårsafton 1821.
  • Neptun. Brigg av furu. Byggd i Piteå 1822 (1816?). Förolyckad 1823 vid Skagen. Av 12 mans besättning drunknade en.
  • Cecilia (Cicilia), skepp av ek på 190 läster. 1824-1845.  Såldes till Norge 1845. Befälhavare Ö. Beckman och O.C. Bäck.
  • Oscar (f.d. Biederman), brigg av ek och furu på 132 läster. Byggd i Flensburg. Belagd med embargo. Inropad av James Dickson & Co den 20/10 1824 för 4.020 rd banco i Sundsvall. Därefter ägd av James Dickson själv. Såld till Norge år 1838. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Nils, galeas på 36 läster. Byggd i Sundsvall 1832 (1833?).  Förolyckad 1843 i Norrbotten. Befälhavare B. H. Schütz och J. Kjällman.
  • Venus, brigg på 99 eller 100 läster. Tillhörde James Dickson & Co 1837. Sannolikt såld 1847. Befälhavare: B. Hjärne, C. F. Hjärne
  • Artemise, skepp på 150 läster. Byggt 1838 på Svartviks varv och sålt 1840. Befälhavare Å.F. Ljunggren.
  • Josephine, galeas på 36 läster. Ägd från 1838 eller 1839 och såld 1845. Befälhavare T. Röse och N.A. Hallengren.
  • Svartvik, skepp (bark) på 206, senare 196 läster. Byggd 1838 på Svartviks varv. Såld till C.C. Barchmann, troligen 1855. Seglade ända till 1916 då den brändes upp av tyskarna i kriget.
  • Caledonia, bark på 199 läster, senare 202, som byggdes på Svartviks varv 1840. Såldes år 1855 till L.A. Pettersson Jr med flera. Upphugget 1860 i England, Befälhavare Adam Richard Gavin, Johan William Wennerholm, Charles Josef Ekström och Johan William R. Bersén.

Caledonia

  • Prins Oscar, bark på 240 läster, senare 222 läster. Byggd på Svartviks varv 1844. Sannolikt såld 1857. Befälhavare A.F. Ljunggren, H.B. Schütz och A.E. Hansson.
  • Artemise, skepp på 171 eller 172 läster. Köpt 1844 eller 1845. Sålt 1846 eller 1847. Befälhavare Carl Johan Söron.
  • Axel, skonert på 72 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Sannolikt såld 1855. Befälhavare N.S. Hallengren, N.A. Hallengren, C.J. Wahlström och J.A. Hedlund.
  • Alexandra, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1845. Såld till M.F. Leffler, troligen 1855. Befälhavare S. Larsson och C.M. Jönsson
  • Minerva. Skepp av furu på cravel. 130 läster. Byggd på Wifsta varv 1807. Köpt 1845 från Thomas Kennedy och sålt 1846. Befälhavare J. Dulin.
  • Charles Tottie, skepp på 244 läster. Byggt på Svartviks varv 1846. Sålt till Niclas Beckman år 1847. 1850 sålt till G.H. Hegardt & Co.
  • Josephine, skonert på 71 läster. Byggd på Svartviks varv 1846, troligen såld 1853. Befälhavare C.M. Johnson, C.J. Forssel och C.D. Sandberg.
  • Oberon, skonert på 85 läster. Byggd på Svartviks varv 1846 och troligen såld 1855 till M.F. Leffler. Befälhavare J. A. Planius, F. A. Kihlman och C. E. Bothén.
  • Johanna Catharina, brigg på 148 läster. Byggd på Svartviks varv 1847. Såld till G.W. Friberger, troligen 1855. Befälhavare H.B. Schütz, A.J. von Reis och R.E. Lindström.
  • Sir Robert Peel, skepp på 242 läster. Byggt på Svartviks varv 1849. Troligen sålt 1855. Befälhavare Carl Johan Söron och G.W. Hagman.
  • Cecilia, skepp (bark) på 234 läster. Byggt 1850. Troligen sålt 1869. Befälhavare B. Hjärne, Carl Johan Söron, H. Kronhamn, F.W. Larsson. J.H. Svendsen och A.E. Hansson.
  • Oscar I, tremastad bark på 317 läster. Byggd 1851 på Svartviks varv. Reparerad 1859. Såld till Ekman & Co år 1866 och då omklassad till 351 läster. Befälhavare Adam Richard Gavin, C.J. Lilliehöök, C.J. Blomqvist, C.J. Clase och F.W. Larsson.
  • Eleonore, skonert på 91 läster. Byggd 1850 på Svartviks varv och troligen såld 1865. Befälhavare P.F. Andersson, C.J. Blomqvist. C.F. Tryselius och J.A. Brockman.
  • Prinsessan Louise, brigg på 141 läster. Byggd på Svartviks varv 1850. Såld till Olof Wijk år 1863 eller 1864. Befälhavare S.A. Kihlman och C.J. Stillström.
  • Sabina, skonert på 60 läster, senare 63 läster. Byggd i Hudiksvall 1851. Såld 1855. Förlist 1865 vid Västergarn, Gotland. Befälhavare J. Nilsson och A.G. Mellander.
  • Elisabeth, skepp på 235 läster. Byggt på Svartviks varv 1852. Sålt till Gustaf Melin 1868 eller 1869. Befälhavare Johan William Wennerholm, A.G. Mellander, F.W. Larsson och C.F. Tryselius.
  • Beatrice, brigg på 152 läster. Byggd på Svartviks varv 1853 och såld 1857. Befälhavare C.J. Ekström.
  • Clara, skonert på 82 läster. Troligen ägd 1853-1855. Byggd på Svartviks varv 1853. Befälhavare E. Blomberg.
  • Ocean, barkskepp på 160 läster, senare 168 läster och 169 läster. Byggd 1839. Köpt från Dan. Elfstrand & Co i Gävle 1853, reparerad och upprustad samma år. Såld 1864 i London. Befälhavare J. Paterson, C.J. Clase, C. Hjärne, G.W. Hagman och G.R. Larsson.
  • Montrose, skepp på 266 läster. Byggt på Svartviks varv 1853. Såld till J.G. Grönvall & Co 1857. Befälhavare A.J. von Reis.
  • Charlotte, skepp på 230 läster, senare 217. Byggt 1854 på Wifsta Warf för räkning Dickson & Co. Reparerat och upprustat 1861. Såldes 1869. Befälhavare R.E. Lindström, C.J. Clase, A.G. Mellander och J. A. R. Lange
  • Robert Dickson, skepp på 388 läster. Byggt på Svartviks varv 1854. Sannolikt såld 1867. Befälhavare B. Hjärne och S.N. Nilsson.
  • Bloomer, skepp på 160 läster. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Byggdes i Sackerville, Nova Scotia, Canada år 1851. Reparerat och upprustat 1863. Efter det på 163 läster och ännu senare på 169 läster.. Befälhavare F. Reutercrona, H. E. Kraeft och C. G. Rudin. Sålt till J.A. Kullberg år 1869. Förliste den 18 januari 1882.
  • Emilia (f.d ‘Rapid’), skepp på 195 läster. Byggdes 1839 i Jacobstad, Finland. Ägd 1855-1858 av James Dickson personligen. Köptes i Liverpool. . Befälhavare C. G. Möller.
  • Miltiades, barkskepp på 250 läster. Byggt 1846 i Thomas Town, Maine, USA. Köpt 1855. Sålt till Gustaf Melin 1868. Befälhavare C.F. Lidbeck.
  • Peter, skepp på 150 läster. Byggt 1813 i Bombay. Köpt från England 1855 av James Dickson personligen. Sålt i Norge 1857. Befälhavare Hans Edward Kraeft.
  • Danube, skonert på 188 läster. Byggd 1855 på Svartviks varv. Såld efter 1866 till Benjamin G. Mollén i Lysekil. Befälhavare G.W. Hagman, S.N. Nilsson, J.F. Larsson och A.E. Hansson.
  • Kronprinsen, skepp (bark) på 389 läster. Byggt 1855 på Svartviks varv, sålt till J.A. Cullberg (Kullberg) senast 1869, ägt av Jam. Dickson & Co 1866. Befälhavare C.E. Bothén.
Kronsprinsen

Kronprinsen?

  • Caroline, skepp (bark) på 346 läster. Byggt på Svartviks varv 1856. Sålt till Charles Åhmansson år 1867 eller 1868. Befälhavare S.A. Kihlman och Johan William Wennerholm.
  • Marika, brigg på 145 läster. Byggd 1859 på Svartviks Varv. Ägd nåt eller ett par år kring 1860. Befälhavare T.J. Larsson.
  • Gustaf Adolf, skepp på 202 läster. Byggd 1862 på Svartviks varv och det sista fartyget som byggdes där. Såld 1869 eller 1870. Befälhavare S.N. Nilsson, J.A. Brockman och F. W. Larsson.

Grunden  till listan är hämtad från Svartvikare (har som det verkar listat en del av J.G Grönvall & Co:s fartyg som ägda av Jam. Dickson & Co) och CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22. Fartyg från de två källorna som ej kunnat hittas i skeppslistorna gällande åren 1837-1885 (de år som är tillgängliga på nätet) och sådana som bara hittat med andra ägare har strukits. Fartyg som finns i skeppslistorna med James Dickson eller James Dickson & Co som inte finns på sajten Svartvikare och inte nämns av Fredberg har jag lagt till.

De skepp jag har kvar i listan är för perioden 1837-1885 bara sådana för vilka James Dickson & Co eller James Dickson var huvudredare för. Utöver detta kan företaget ha varit delägare i flera fartyg, däribland säkert sådana som hade J.G. Grönvall & Co som huvudredare. Innan dess är alla fartyg hämtade från sajten Svartvikare med.

De med skepp betecknade fartygen (beteckningen är från skeppslistorna) är i allmänhet barkar, eventuellt fullriggare.

På 1870-talet ägde James Dickson & Co ångfartyget Ellen på 7 ton och med en 10 hk motor. Fartyget var hemmahörande i Svartvik

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Göteborgs segelfartygsrederier på 1800-talet

De största rederierna i början av 1800-talet var bl.a. Ostindiska Kompaniets 4:e oktroj (fram till 1805), Niclas Björnberg, G.B. Santessons Söner, Andersson & Wohlfahrt, Laur. Tarras, Wetterling & Son, Bernh. Wohlfahrt, Ekman & Co, C.E. Brändström, Malm & Son, D. Carnegie & Co, J.G. Ekmans Enka & Son, A.P.Oterdahl & Son, Low & Smith (konkurs 1819), Scott & Gordon (konkurs 1819), Olof Beckman, David Airth, Gabriel Gren, Adam Gavin, Hedman & Arfvidsson och Jonas Kjellberg. Det handlar främst om företag med koppling till sillindustrin och sillexproten under silleperioden och flera av dem hörde till de största rederierna också under slutet av 1700-talet.

Under kontinentalperioden försvann några äldre redare, men nya redare som Olof Wijk, A.E. Berg, J.A. Andrén, Kennedy & Åberg, Robert Dickson (konkurs 1817), William Gibson & Co, A.R. Lorent, A.M. Prytz, Willerding & Co, James Dickson, F.M. Åkermans Söner och Alex. Barclay & Co m.fl. tillkom. En del av de tidigare redarna var 1820 ersatta av sina söner.

Vid mitten av 1800-talet var några de största redarna C.G. Lindberg, Olof Norén, James Dickson & Co, Ekman & Co, William Gibson & Söner, Wilh. Röhss & Co, D. Carnegie & Co, Gustaf Melin, J.G. Grönvall & Co, Mattsson & Braune, W. Kjellberg & Co, Corin Lindhult & Co och J.A. Kjellberg & Söner. Det var fortfarande främst segelfartyg som gällde och redarna var främst de stora brädexportörerna men även en del oberoende rederiföretagare fanns som exempelvis J.G. Grönvall & Co. I slutet och 1860-talet och början av 1870-talet avvecklade de det stora handelshusen sitt engagemang i rederiverksamhet. Istället tog nya förmågor över.

1870 fanns det 142 segelfartyg i Göteborg och 32 ångfartyg. Tre år senare samlades flera redares intressen i ett och samma rederi, Rederi AB Örnen. Som mest ägde Örnen 17 segelfartyg. Delägare i Örnen var bl.a. J.F. Strömberg, Emil Ekman (D.Carnegie & Co). C.O. Kjellberg (J.A. Kjellberg & Söner), A.L. Pinéus, Wilhelm Röhss,  G.H. Hegardt & Co (Andrén) samt Gustaf Melin. Rederi AB Örnen gick i konkurs 1893 varefter antalet segelfartyg i Göteborg minskade till 104 stycken år 1894 efter att ha varit 132 stycken 4 år tidigare.

Vid Örnens konkurs övertogs 5 segelfartyg av John. E Olson med G.D. Kennedy som huvudägare. Efter det var John E. Olson huvudredare för 20 fartyg om totalt 10 500 ton. 1903 hade han 14 segelfartyg och två ångare. 1914 avvecklade han sin rörelse helt och segelfartygsepoken var slut i Göteborg.

Andra stora segelfartygsredare i slutet av 1800-talet var redan nämnde G.D. Kennedy, P.A. Lindberg, J.E. Olsson, A.G. Johansen liksom Th. Ahrenberg med ett tiotal segelfartyg som mest.

Källor:
Svartvikare
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus, 1996
John Murray, G.D. Kennedy, 2016
Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

Segelfartygsrederier, artiklar, fartygslistor

E. Abrahamsson
Th. Ahrenberg
Sam. Arfvidson
C.C. Barchmann
Alex. Barclay & Co
N. Beckman
A.P. Berglund
Björck & Engström
D.Carnegie & Co
Anton Clase
Olof Peter Dahlin
Z. Dannberg
James Dickson & Co
Ekman & Co
A.B. Elfverson
B. Ericsson
A.H. Evers & Co
Gustaf Wilhelm Friberger
Leopold Gibson
William Gibson & Söner
J.O. Grén
J.G. Grönvall & Co
Göteborgs Rederi AB
A.E. Haeger
G.H. Hegardt & Co
Hichens, Seaton & Hichens
H.J. Hübner
C.F. Höglund
A.G. Johansen
F.V. Johansson
G.D. Kennedy
Th. Kennedy
J.A.Kjellberg & Söner
W. Kjellberg & Co
A. Landgrens Enka
Aug. Leffler
D.L. Leffler
M.F. Leffler
P. Leffler
E.P. Liedkvist
O.N. Liljegren
A. Lilliequist
I. Lilliequist & Son
Corin, Lindhult & Co
Charles Gustav Lindberg
O. Lindberg
P.A. Lindberg
L.B. Lindquist
W. Malm
Mattsson & Braune
J.M. Möller
Gustaf Melin
A. Nilsson
Theodor Nilsson
Olof Norén
Benjamin Olsson
John E. Olsson
J.F Olsson
A. Oterdahl
E. Rundberg
Wilh. Röhss
Alfr. Svensson
J. Tranchell
T.W. Tranchell
Ungewitter & Co
Weinberg & Co
J. Wennerberg & Co
Wennerblad & Svensson
Olof Wijk
O. Vikström
Charles Åhmansson
Åkermark & Co
Rederi AB Örnen

Th. Ahrenberg

9 segelfartyg år 1900.

Solide

Anton Clase

6 segelfartyg 1873.

Theodor Dill, 1868-1873. Ägd av A. Clase, M.L. Stranne och B.G. Mollén med Clase som huvudredare. Stranne ensam ägare från 1873. Byggd 1854 på Långholmens varv. Omdöpt till Elsa 1882 när fartyget var i G.D Kennedys ägo. Förlist 1887 vid Guernsey.

Theodor Dill

Theodor Dill

John E. Olson

20 segelfartyg år 1893 och 14 segelfartyg år 1903.

Albatross, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen, förlist
Benjamin, brigg, använt som skolfartyg 1911-16
Condoren, 1893-, 1 160 registerton, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Disa
Gamen, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Gladan, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen
Gripen, 1893-, ägdes ihop med G.D. Kennedy. Köpt från Rederi AB Örnen, försvann under 1:a världskriget
Mentor, 1886-1910, byggd 1876, ägdes tillsammans med bröderna. Ägdes av hans far Benjamin Olsson 1879-86. Såld till Råå år 1910. Förliste i Blekinge skärgård 1917.
Paul, 1886-88, brigg byggd i Luleå 1854. Köpt från Luleå av fadern Benjamin Olsson år 1873. Såld till Häverö. Upphuggen 1899.
Teodor
Trifolium

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016, Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007

Gripen

Gripen

Denna artikel kommer att kompletteras och ändras.

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Robert Dickson & Co

Robert Dickson (1782-1858) fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth (1764-1807). Han övertog Airths handelsverksamhet vid dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med många handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare.

Atlanticahuset

Atlanticahuset är ett hus på Södra Hamngatan mellan Residenset och det Wijkska huset. Fastigheten inkluderar även ett hus som ligger mot Otterhällegatan och som kallas Otterhällehuset.

Tomten var bebyggd med trähus sedan stadens grundläggning fram till stora stadsbranden 1804. Carl Bagge, en av stadens mest betydande köpmän, lät uppföra gatuhus och gårdsflygel i sten 1807/08. Möjligen ansvarade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för utformningen.

1818 ärvdes fastigheten av James Dickson d.ä.. Eleonore Dickson bodde i byggnaden till sin död 1857. James Dickson d.y. använde också huset som kontor och lager för familjeföretaget J.Dickson & Co. Grosshandlare Alfred Evers inköpte huset i slutet av 1850-talet, troligen för kontor, butik och lager.

1893 inköptes fastigheten av Edvard Svanson, som lät bygga om bottenvåningen mot Södra Hamngatan till butikslokaler med skyltfönster. 1895 uppfördes också ett nytt hus i fyra våningar mot Otterhällegatan inklusive gårdsbyggnad inkluderande kontor och bostäder. Mellan 1907 och 1917 ägdes huset av Herman Kunze, vilken bl.a. bedrev hotellverksamhet i del av huset.

Wijkska huset och Atlanticahuset

Wijkska huset och Atlanticahuset

1904-1919 hade Garanti & Nattvakts Aktiebolaget sitt kontor i Atlanticahuset. Detta bolag var Sveriges första egentliga vaktbolag och ett av ursprungen till Securitas.

Det nygrundade Försäkrings AB Atlantica köpte fastigheten 1917 och påbörjade omedelbart en genomgripande ombyggnad under arkitekt Oswald Westerbergs ledning. Syftet med ombyggnaden var först och främst att skapa mer utrymme för kontorslokaler och att installera centralvärme, varmvatten och el. Bara några år efter den första fasadrenoveringen byggdes Atlanticahuset ihop med grannfastigheten och fasaden fick därmed dagens utseende. I samband med sammanbyggnaden sattes tre av gavelfönstren igen. År 2000 flyttades huvudkontoret för Atlantica till Stockholm.

Otterhällehuset

2009-2010 byggdes Atlanticahuset och Otterhällehuset om från kontor till bostäder.

James Dickson & Co

Del 18 av 19 i serien 1800-talets handelshus

James Dickson & Co grundades 1816 av James Dickson (1784-1855) och hans äldre bror Robert Dickson (1782-1858). Redan från start kom firman att inrikta sig på trävaruexport även om firman genom övertagande av den järnexportverksamhet som tidigare bedrevs i Robert Dickson & Co under 1820- och 1830-talen var en av de större järnexportörerna i Göteborg. Kring 1850 upphörde firmans järnexportverksamhet.

1820 förvärvades andelar i DejeforsForshaga vattensågar vid Klarälven i Värmland och en såg i Trollhättan arrenderades. 1844 inköptes Edsvalla bruk med vidsträckta skogar vid Norsälven varefter vattensågarna byggdes ut.

Förutom uppköpen i Värmland köpte firman snart också skogar och sågar i Norrland. 1826 köptes Matfors såg och 1832 lastagpelatsen Svartvik vid Ljungan, 1838 Baggböle såg och lastageplatsen Holmsund vid Ume älv, Gideå såg och Husum lastageplats vid Gideälven 1846. De byggdes därefter ut kraftigt.  Slutligen anlades lastageplatsen Sandarne och ångsågen Askesta vid Ljusnan år 1852. Bolaget byggde också en 8,9 km lång normalspårig järnväg mellan Askesta och Sandarne, Marma-Sandarne Järnväg (MaSJ). Stickspår och industrispår utgjorde ytterligare 6,7 km. Järnvägen hade fram till 1923 ingen koppling till någon annan järnväg.

I Göteborg hade företaget en brädgård, mellanlager och omlastningplats vid Majviken i Majorna där det sågade virket väntade på att exporteras. Allt virke märktes efter 1832 med märket Svartvik oavsett var det sågats. Företaget hade också kontor i Atlanticahuset i centrala Göteborg. Förutom att vara ett sågverksföretag var James Dickson & Co också ett av Göteborgs större rederier, kanske det största i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Vid mitten av 1800-talet hade firman skeppen Robert Dickson, Kronprinsen, Oscar I, Caroline, Elisabeth, Charlotte, Cecilia, Ocean, Danube, Miltiades och Bloomer samt briggarna Prinsessan Louise och Eleonore. rederiverksamheten avvecklades på 1860-talet.

Rederiverksamheten och järnexporten sköttes främst av Robert Dickson medan James Dickson främst var ansvarig för trävaruhandeln vid kontoret i Göteborg. James Robertson Dickson, son till den äldre brodern, var ansvarig på plats för sågverken i Norrland. Kontorshuset i Majviken finns kvar där än idag.

Dicksons kontor i Majviken

Dicksons kontor i Majviken

Efter brödernas död övertog James Dicksons två söner, James Jamesson Dickson (1815-1885) och Oscar Dickson (1823-97), ledningen för firman medan James Robertson Dickson (1810-73) lämnade firman när hans far dog 1855. Ansvarig för att anlägga företagets anläggningar vid Ljusnan var Oscar Dickson.

1856 såldes de värmländska sågarna Dejefors, Forshaga och Edsvalla med stor förtjänst. På 1870-talet anlades en ångsåg vid Svartvik varvid Matfors vattensåg lades ner. Firman sålde också anläggningarna i Gideå och Husum till en grupp företagare med göteborgsfirman Olof Wijk & Co i spetsen. Dickson var trots dessa försäljningar fortfarande Sverige största sågverks- och trävaruföretag med en skeppning av 45 000 standards per år på 1880-talet. Näst störst var Stora Kopparbergs Bergslags AB med 33 standards.

1877 ombildades företagets sågverksverksamhet i Sundsvallsområdet till ett aktiebolag, Svartviks AB. Från 1883 ägdes anläggningarna i Hälsingland och järnvägen MaSJ av Sandarne AB som ägdes av Dicksons.

1891 såldes Svartvik AB  till ett konsortium lett av G.P. Braathen. 1896 såldes Baggböle-Holmsund till ett konsortium med bl.a. G.P. Braathen samt bröderna Frans Kempe och Seth M. Kempe som därefter lade ner sågverket i Baggböle. 1897 såldes Sandarne AB till brittiskägda  Bergvik och Ala AB genom förmedling av Louis Fraenckel och Stockholms Handelsbank. Dickson hade därmed avvecklat hela sin sågverksverksamhet och firman nedlades också därefter. G.P. Braathen hade också intressen i Trävaru AB Dalarne i Göteborg.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996