Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Dickson

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Ramm om Göteborgs Enskilda Bank

Del 1 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

År 1824 hade en riksbanksfilial inrättats i Göteborg. Men då handelsomsättningen från början af 1840-talet blef allt större och då man liksom kände i luften, att en tid af utveckling stundade, började under slutet af år 1846 en del framstående medlemmar af Göteborgs samhälle att öfverlägga om behofvet af en enskild bankinrättning härstädes. Förut hade på grund af 1824 års lag tillkommit sex enskilda banker, Skånes, Värmlands, Kopparbergs, Östergötlands, Smålands och Örebro (Mälareprovinsernas oktrojerades 7 dagar senare än Göteborgs, men började sin verksamhet förr) och det väcker någon förvåning, att en privatbank icke förut inrättats i vår stad.  Men när den nu kom till stånd, tog man steget fullt ut och byggde banken på en kapitalstarkare grund än någon af de förutvarande.

Den 24 november 1846, vid sammanträde å Borgerskapets Äldstes sessionsrum å rådhuset, företeddes en lista, utvisande att af 111 personer, i belopp från 100,000 till 5,000 rdr banko, tecknats icke mindre än 2 millioner rdr banko eller 3 millioner kronor, en för den tiden mycket betydande summa.

Vid samma tillfälle uppdrogs åt en kommitté af sju personer att söka oktroj för banken. Dessa voro postdirektören, R.W.O.A. Gjers, rådmannen (sedermera borgmästaren) A. W. Björck samt grosshandlarne Rob:t Dickson, C. F. Kjellberg, Ed. Magnus, Isaac Leman och W:m Barkow. Deras den 11 december 1846 undertecknade oktrojansökan är ett i och för sig synnerligen märkligt dokument.

Redan den 12 januari 1847 beviljade Kgl. Maj :t den sökta oktrojen för 10 år, räknadt från den dag, då anmälan om bankens öppnande gjorts hos Konungens Befallningshafvande. Men banken trädde ändock icke i verksamhet förrän den 2 februari 1848, hvilket emellertid berodde därpå, att myntproberaren Broling i Stockholm, som åtagit sig tryckningen af sedelblanketterna, icke förrän under januari 1848 fullgjorde detta uppdrag.

Till första ledamöter af direktionen för Götheborgs Privat Bank utsågos: konsuln F. Willerding och grosshandlarne W:m Barkow, Isaac Leman, And:s Fröding och Ed. Magnus samt till suppleanter hrr J. E. Geijer och James Dickson Jr.

Banken började sin verksamhet i huset n:o 11 Västra Hamngatan, emedan den inköpta fastigheten n 😮 43 och 44 i 4:de roten, vid Drottninggatan, då ej hunnit blifva färdig. Redan i april 1848 flyttades emellertid banken till Drottninggatan, där den förblef till den 28 januari 1889, då bankrörelsen började i hörnhuset vid Lilla torget och Västra Hamngatan, hvilken fastighet inköpts år 1886 och å hvars tomt under åren 1887 och 1888 af byggmästaren A. Krüger efter ritning af arkitekten Georg Krüger uppfördes ett ståtligt bankpalats. Genom inköp af närliggande hus vid Lilla Torget och uppförande å dess tomt af en tillbyggnad, som blir fullt färdig hösten 1903, har banken ytterligare förstorat detta palats, som numera är en af de största byggnaderna i vår stad.

De sunda principer, som uttalades i oktrojansökan, kunna sägas hafva varit grundläggande icke blott vid bankens bildande utan för hela dess kommande utveckling. Liksom tecknarne utgjorde eliten af Göteborgs samhälle och handelskår, så har banken alltid intagit ett hedervärdt rum bland landets bankinstitut; och liksom Göteborg såsom handelsstad innehaft och innehar ett förnämligt rum inom vårt land, likaså dröjde det icke länge, förrän den nya privatbanken blef en af våra allra största.

Bankens räkenskaper under första oktrojen visa, att “upp- och afskrifningsräkning eller s. k. Giro-conto“ — som det heter i det af K. Maj :t fastställda reglementet — icke var synnerligen mycket använd, hvilket möjligen berodde därpå, att räkningshafvarne fingo erlägga en särskild afgift, som bestämdes af direktionen. Det å detta konto innestående belopp utgjorde år 1849 endast 53,700 kr., steg undantagsvis år 1857 till 1.263,000 kr., men höll sig vanligen vid ett belopp af 125,000 kr. Depositioner mot ränta, hvilka kunde beviljas “i den mån Directionen finner sådant för Banken fördelaktigt“, voro ännu mindre omtyckta, — under de tre åren 1852—4 uppgingo de endast till 750 kr. och stego 1855 undantagsvis till 525,750 kr. Kassakreditiv, som beviljades på högst ett års tid mot en bokföringsafgift af högst 1 % af kreditivbeloppet och mot en ränta, som “å ömse sidor beräknas efter öfverenskommelse, dock ej öfver hvad lag medgifver“, voro mera begärliga och belöpte sig under år 1848 till 312,000 kr. samt voro år 1855 redan uppe i en million kr., hvilket belopp sedermera underskridits endast år 1857 (999,600 kr).

Diskontering af växlar förekom icke alls och man har sökt anledningen till detta märkvärdiga förhållande däri, att dylika papper endast mottogos som hypotek för lån utan ansvar för banken vid underlåten protest. Likaså föreskref reglementet, att intecknade skuldebref icke finge belånas. Oaktadt dessa restriktiva bestämmelser uppgick kontot lånefordringar redan år 1848 till 2,2 mill. kr. samt steg 1855 till öfver 2,9 mill. kr. Hvad i oktrojansökningen yttrats om behofvet af en sedelutgifvande bank visade sig vara sanning, ty redan under första året hade banken sedlar utelöpande för nära 2,1 mill., hvilken summa under 1855 steg till öfver 4,8 mill. — ett belopp, som sedermera endast några gånger förekommit.

Bankens grundkapital var, som sagdt, från början mill. kronor, hvaraf endast 40 procent voro kontant inbetalta, medan återstoden deponerades i löpande förbindelser, åtföljda af fullgoda hypotek. Vid bolagsstämma 1856 beslöts, i sammanhang medansökan om förnyad oktroj, att höja teckningssumman till 5 millioner kronor, däraf 30 procent borde kontant inbetalas. Vid bolagsstämma 1866 fastställdes grundfonden till 5 mill. kronor, hvilken summa skulle tillfullo inbetalas inom den 1 december 1867. Härvid förblef det ända till år 1896, då grundfonden höjdes till 5 mill. kronor. År 1857, vid förnyelse af bankens första oktroj, ändrades namnet till Göteborgs Enskilda Bank. Vid bolagsstämma i december 1857 kunde direktionen såsom anmärkningsvärdt framhålla, att under hela första oktrojen ingen enda gång lagliga åtgärder behöft vidtagas för att utfå fordringar och att hela förlusten på grund af konkurser inskränkt sig till några hundra riksdaler.

Under andra oktrojen 1858—67 började f. o. m. år 1862 växeldiskontering, dock övervägande af inrikes växlar, — år 1867 nära 3 mill. kr. Rubriken utrikes växlar var år 1863 uppe i nära 1,1 mill., men uppgick år 1866 icke till 6,000 kronor. Depositionsräkningen ökades snart sagdt för hvarje år och äfven upp- och afskrifningsräkningen användes flitigare. För att åstadkomma lättade affärsförbindelser träffades af tal om ömsesidigt infriande af utställda postremissväxlar med Värmlands Enskilda Bank från 1861 års början, med Stockholms och Hallands Enskilda Banker från år 1862 och med de flesta öfriga banker under följande år. De utlemnade lånen stego under år 1861 till nära 6,1 mill. kr., men nedgingo 1868 till icke fullt 1,7 mill. kr.

Sedan denna tid har banken utvecklats å alla områden. Dess utveckling har, yttrar en skriftställare, i alla tider varit sällsynt jämn och stadig, förtroendet till banken har aldrig varit rubbadt och den har aldrig varit utsatt för förluster i den omfattning, att de lemnat spår efter sig i årets utdelning, långt mindre under följande år. Förvaltningen har under alla år präglats af en synnerlig försigtighet och utdelningen till lottägarne har under de sista 50 åren endast för 9 år understigit 9 procent, men om man inräknar utdelningen af reserverade medel vid oktrojperiodernas slut 1858, 1868, och 1878 i
genomsnitt uppgått till något öfver 11 procent årligen. Till följd af denna stadga ha bankens lotter visserligen icke inneburit mycken lockelse för spekulationen, men däremot varit omtyckta placeringspapper.

Ett märkesår i bankens historia är 1897, då som sagdt grundfonden ökades till 5 mill. kronor, hvarjämte samtidigt till reservfonden öfverfördes 1 % mill. kr. i öfverkurs å de nya lotterna, hvarigenom banken sattes i stånd att under den samtidigt infallande uppsvingsperioden i ökad omfattning främja handel och industri, jämte det banken genom tidsenliga reformer lämpade sig efter det moderna affärslifvets ökade kraf.

I början af 1898 öppnades ett afdelningskontor i Stockholm. De under 1869 och 1870 inrättade filialerna i Göteborgs grannstäder hafva sedermera indragits, utom den år 1874 i Strömstad öppnade.

Inom riksdagen hade det varit ett gammalt önskemål att indraga de enskilda bankernas sedelutgifning och förbehålla denna åt riksbanken ensam; detta sträfvande fördes omsider till seger genom den nya riksbankslagen af 1897. I enlighet med denna lag afstod äfven Göteborgs Enskilda Bank från och med den 15 okt. 1901 från vidare utgifvande af egna sedlar, efter aftal med riksbanken om åtnjutande af de fördelar, som lagen under form af lån och rediskontering hos riksbanken på billiga villkor tillerkänt de enskilda bankerna under en öfvergångstid af 8 —10 år. Härmed hade emellertid det viktigaste skälet för bibehållande af lottägarnes solidariska ansvar för bankens förbindelser bortfallit. Och bankens styrelse hyste så mycket mindre betänklighet vid att redan i januari 1903 i cirkulär till lottägarne föreslå bankens ombildning till aktiebank, som styrelsen med hänsyn till bankens oafbrutna utveckling sedan år 1896, då grundfonden senast ökades, fann en samtidig ökning af de egna fonderna af behofvet påkallad för att fullt tillgodose handelns och industriens växande kraf.

Denna utveckling synes bäst af följande siffror:

Styrelsens förslag blef också vid bolagsstämma den 4 mars 1903 enhälligt antaget; beslut fattades då om enskilda bankens upplösning och öfverlåtande af alla dess tillgångar och förbindelser på ett bankaktiebolag, för hvilket föreslagits namnet ’’Göteborgs Bank Aktiebolag.’’ (Ordet enskild kan nämligen efter solidaritetens upphörande ej vidare användas i namnet). Aktiebanken kommer att hafva ett tillfullo inbetaldt aktiekapital af kr. 7.500,000, fördeladt i 30.000 aktier å 250 kr. stycket, samt reserv- och dispositionsfonder å kr. 4.500,000, eller tillhopa 12 millioner kronor. De nya 10,000 aktierna, som emitterades till ett pris af 400 kronor stycket, öfvertogos genast af de gamla lottägarne med företrädesrätt.

Härigenom har Göteborgs bank aktiebolag, hvars föregångare Göteborgs Enskilda Bank hört till de ledande bankinstituten, ställt sig i främsta ledet bland våra banker.

För sina tjänstemän har banken inrättat en understödsfond, som numera benämnes donationsfonden och uppgår till kr. 160,000.

Liksom bankens utveckling varit jämn, har ock en ringa omsättning ägt rum bland styrelseledamöterna, i det att under dess 55-åriga verksamhet endast 25 styrelsemedlemmar förekommit, hvaraf en i icke mindre än 29 år haft detta förtroende. I och med bankens ombildning till aktiebolag afgick ur styrelsen direktören V. Sörensen, hvilken från år 1889 tjänstgjort som verkställande direktör.

Den första styrelsen för Göteborgs privatbank har of van uppräknats; den första styrelsen för Göteborgs bank aktiebolag, utgöres af följande personer:

Ordförande: konsul Carl Aug. Kjellberg, vice Ordförande: konsul Johan E. Ekman, samt konsul Maximilian Leman, grosshandlarne Herman Peterson, W. T. Ewert och Peder C. Waern och bankdirektören J. Lilliehöök.

Suppleanter: bankdirektören George Dickson och grossh. C. O. Kjellberg.

Såsom bolagets verkst. direktörer fungera konsul Kjellberg och bankdirektör Lilliehöök.

Bankens ställning den 28 Februari 1903 var följande:

Axel Ramm

Robert Dickson & Co

Robert Dickson (1782-1858) fick 1802 anställning den US-amerikanske konsuln Gardiner och senare hos grosshandlaren David Airth (1764-1807). Han övertog Airths handelsverksamhet vid dennes död och bildade firman Robert Dickson & Co.

Firman ägande sig åt handel, främst järnexport. Under kontinentalsystemets gyllene tider i Göteborg gjorde firman bra affärer, bland annat genom järnexport till USA. 1815 var Rob. Dickson & Co Göteborgs femte största järnexportör med 6% av järnexporten.

I likhet med många handelshus i Göteborg gick dock firman i konkurs efter kontinentalblockadens slut, år 1816. Istället övertogs järnexportverksamheten av brodern James Dickson (1784-1855) och hans firma James Dickson & Co. I denna firma var Robert Dickson också delägare.

Atlanticahuset

Atlanticahuset är ett hus på Södra Hamngatan mellan Residenset och det Wijkska huset. Fastigheten inkluderar även ett hus som ligger mot Otterhällegatan och som kallas Otterhällehuset.

Tomten var bebyggd med trähus sedan stadens grundläggning fram till stora stadsbranden 1804. Carl Bagge, en av stadens mest betydande köpmän, lät uppföra gatuhus och gårdsflygel i sten 1807/08. Möjligen ansvarade stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg för utformningen.

1818 ärvdes fastigheten av James Dickson d.ä.. Eleonore Dickson bodde i byggnaden till sin död 1857. James Dickson d.y. använde också huset som kontor och lager för familjeföretaget J.Dickson & Co. Grosshandlare Alfred Evers inköpte huset i slutet av 1850-talet, troligen för kontor, butik och lager.

1893 inköptes fastigheten av Edvard Svanson, som lät bygga om bottenvåningen mot Södra Hamngatan till butikslokaler med skyltfönster. 1895 uppfördes också ett nytt hus i fyra våningar mot Otterhällegatan inklusive gårdsbyggnad inkluderande kontor och bostäder. Mellan 1907 och 1917 ägdes huset av Herman Kunze, vilken bl.a. bedrev hotellverksamhet i del av huset.

Wijkska huset och Atlanticahuset

Wijkska huset och Atlanticahuset

1904-1919 hade Garanti & Nattvakts Aktiebolaget sitt kontor i Atlanticahuset. Detta bolag var Sveriges första egentliga vaktbolag och ett av ursprungen till Securitas.

Det nygrundade Försäkrings AB Atlantica köpte fastigheten 1917 och påbörjade omedelbart en genomgripande ombyggnad under arkitekt Oswald Westerbergs ledning. Syftet med ombyggnaden var först och främst att skapa mer utrymme för kontorslokaler och att installera centralvärme, varmvatten och el. Bara några år efter den första fasadrenoveringen byggdes Atlanticahuset ihop med grannfastigheten och fasaden fick därmed dagens utseende. I samband med sammanbyggnaden sattes tre av gavelfönstren igen. År 2000 flyttades huvudkontoret för Atlantica till Stockholm.

Otterhällehuset

2009-2010 byggdes Atlanticahuset och Otterhällehuset om från kontor till bostäder.

James Dickson & Co

Del 18 av 19 i serien 1800-talets handelshus

James Dickson & Co grundades 1816 av James Dickson (1784-1855) och hans äldre bror Robert Dickson (1782-1858). Redan från start kom firman att inrikta sig på trävaruexport även om firman genom övertagande av den järnexportverksamhet som tidigare bedrevs i Robert Dickson & Co under 1820- och 1830-talen var en av de större järnexportörerna i Göteborg. Kring 1850 upphörde firmans järnexportverksamhet.

1820 förvärvades andelar i DejeforsForshaga vattensågar vid Klarälven i Värmland och en såg i Trollhättan arrenderades. 1844 inköptes Edsvalla bruk med vidsträckta skogar vid Norsälven varefter vattensågarna byggdes ut.

Förutom uppköpen i Värmland köpte firman snart också skogar och sågar i Norrland. 1826 köptes Matfors såg och 1832 lastagpelatsen Svartvik vid Ljungan, 1838 Baggböle såg och lastageplatsen Holmsund vid Ume älv, Gideå såg och Husum lastageplats vid Gideälven 1846. De byggdes därefter ut kraftigt.  Slutligen anlades lastageplatsen Sandarne och ångsågen Askesta vid Ljusnan år 1852. Bolaget byggde också en 8,9 km lång normalspårig järnväg mellan Askesta och Sandarne, Marma-Sandarne Järnväg (MaSJ). Stickspår och industrispår utgjorde ytterligare 6,7 km. Järnvägen hade fram till 1923 ingen koppling till någon annan järnväg.

I Göteborg hade företaget en brädgård, mellanlager och omlastningplats vid Majviken i Majorna där det sågade virket väntade på att exporteras. Allt virke märktes efter 1832 med märket Svartvik oavsett var det sågats. Företaget hade också kontor i Atlanticahuset i centrala Göteborg. Förutom att vara ett sågverksföretag var James Dickson & Co också ett av Göteborgs större rederier, kanske det största i konkurrens med J.G. Grönvall & Co.

Vid mitten av 1800-talet hade firman skeppen Robert Dickson, Kronprinsen, Oscar I, Caroline, Elisabeth, Charlotte, Cecilia, Ocean, Danube, Miltiades och Bloomer samt briggarna Prinsessan Louise och Eleonore. rederiverksamheten avvecklades på 1860-talet.

Rederiverksamheten och järnexporten sköttes främst av Robert Dickson medan James Dickson främst var ansvarig för trävaruhandeln vid kontoret i Göteborg. James Robertson Dickson, son till den äldre brodern, var ansvarig på plats för sågverken i Norrland. Kontorshuset i Majviken finns kvar där än idag.

Dicksons kontor i Majviken

Dicksons kontor i Majviken

Efter brödernas död övertog James Dicksons två söner, James Jamesson Dickson (1815-1885) och Oscar Dickson (1823-97), ledningen för firman medan James Robertson Dickson (1810-73) lämnade firman när hans far dog 1855. Ansvarig för att anlägga företagets anläggningar vid Ljusnan var Oscar Dickson.

1856 såldes de värmländska sågarna Dejefors, Forshaga och Edsvalla med stor förtjänst. På 1870-talet anlades en ångsåg vid Svartvik varvid Matfors vattensåg lades ner. Firman sålde också anläggningarna i Gideå och Husum till en grupp företagare med göteborgsfirman Olof Wijk & Co i spetsen. Dickson var trots dessa försäljningar fortfarande Sverige största sågverks- och trävaruföretag med en skeppning av 45 000 standards per år på 1880-talet. Näst störst var Stora Kopparbergs Bergslags AB med 33 standards.

1877 ombildades företagets sågverksverksamhet i Sundsvallsområdet till ett aktiebolag, Svartviks AB. Från 1883 ägdes anläggningarna i Hälsingland och järnvägen MaSJ av Sandarne AB som ägdes av Dicksons.

1891 såldes Svartvik AB  till ett konsortium lett av G.P. Braathen. 1896 såldes Baggböle-Holmsund till ett konsortium med bl.a. G.P. Braathen samt bröderna Frans Kempe och Seth M. Kempe som därefter lade ner sågverket i Baggböle. 1897 såldes Sandarne AB till brittiskägda  Bergvik och Ala AB genom förmedling av Louis Fraenckel och Stockholms Handelsbank. Dickson hade därmed avvecklat hela sin sågverksverksamhet och firman nedlades också därefter. G.P. Braathen hade också intressen i Trävaru AB Dalarne i Göteborg.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996

Onsala herrgård

Del 2 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

En fastighet i Onsala som från början uppfördes av Blanche Dickson, som också ägde Tjolöholm, år 1901. Den ärvdes därefter av hennes dotter Blanche Bonde som var gift med Carl Bonde. De gav huset till Göteborgs stad varvid ett konvalescenthem vid namn Meryt inrättades där.

Finansiering och förvaltning av hemmet stod Stiftelsen James F. Dicksons Minnesfond för då egendomen enligt gåvobrevet skulle förvaltas av samma styrelse, som enligt Blanche Dicksons testamente skall förvalta Minnesfonden. Efter att verksamheten vid Meryt lagts ner överfördes ägandet av fastigheterna i Onsala till minnesfonden. Stiftelsen James F. Dicksons minnesfond skapades genom testamente av Blanche Dickson.

Fastigheten i Onsala kallas idag Onsala herrgård och i egendomen bedrevs hotell- och konferensverksamhet under flera år. Ägare av egendomen genom diverse dotterbolag och intressebolag har ett tag varit företaget Tölö Bygg AB som ägs av Jan Tungebo. Enligt uppgifter ska de dock sälja anläggningen som istället kan komma att användas som flyktingförläggning.

Onsala herrgård

 

Emily Wijks stiftelse

Syftet med donationen år 1913 till Emily Wijks stiftelse var att uppföra en byggnad, avsedd för hyresfria bostäder åt kvinnliga medlemmar av Göteborgs stad, dock icke inom den egentliga arbetsklassen och för kvinnor, vilka för sin utkomst kunna vara i behov av sådant understöd, och därav äro förtjänta.

Till byggnadens underhåll donerades 60,000 kronor. Staden upplät tomt vid Erik Dahlbergsgatan 25, där byggnaden, ritad av arkitekten O. Westerberg, invigdes den
6 oktober 1916 under namnet Emily Wijks stiftelse.

Emily Wijk (1849-1943) föddes Emily Dickson och var gift med Erik Wijk (1836-1910). Hon var dotter till Edvard Dickson och Isobel Gordon.

Stiftelsen hade tillgångar på 7,7 miljoner SEK år 2014 och sköts av SEB Institutioner & Stiftelser. Styrelsen utses dock av Göteborgs stad. I styrelsen sitter för närvarande Lena Landén Ohlsson, Oscar von Sydow och Cecilia Sundberg.

Emily Wijk (Dickson)

Emily Wijk (1849-1943), född Dickson och gift med Erik Wijk. Hon var dotter till Edvard Dickson och Isobel Gordon.

Hon upprättade bland annat Emily Wijks arbetsstuga och Vasa barnhem och donerade år 1913 300 000 kronor till Göteborgs stad för att i någon mån avhjälpa bostadsbristen genom uppförande av en byggnad, inrymmande en mängd bostäder för företrädesvis självförsörjande damer utom arbetsklassen.

Till byggnadens underhåll donerades 60 000 kronor. Staden upplät en tomt vid Erik Dahlbergsgatan 25, där byggnaden, ritad av arkitekten O. Westerberg, invigdes den 6 oktober 1916 under namnet Emily Wijks stiftelse.

Donationen liknar den som hennes farfar Robert Dickson gjorde för att ge arbetsklassen goda bostäder. Emily Wijk har även gjort en hel del andra donationer, bl.a. till det Dicksonska folkbiblioteket och en donation på 300 000 kronor till Göteborgs Högskola.

Stiftelsen Emily Wijks fond vid Göteborgs universitet

1919 överlämnade Emily Wijk en donation till Göteborgs högskola där det ursprungliga ändamålet var att ränteavkastningen ”fyra femtedelar användas till förbättrande av lönerna år innehavare av sådana professorsämbeten vid högskolan, som upprättats före den 1 januari 1917, dock under förutsättning att dessa professorer av andra medel beredas minst motsvarande löneförmåner, som i allmänhet gälla för innehavare av professorsämbeten vid statens universitet. Återstående femtedel av ränteavkastningen skall användas till upprättande av docentstipender enligt de närmare bestämmelser som styrelsen äger meddela”

Emily Wijk (1849-1943) föddes Emily Dickson och var gift med Erik Wijk (1836-1910). Hon var dotter till Edvard Dickson och Isobel Gordon.

Donationen började tidigt förvaltas av Stiftelsen Emily Wijks fond vid Göteborgs universitet. Med tiden förändrades Högskolans, senare Universitetets, organisation på så sätt det inte längre gick att dela ut pengarna. En förändring av stadgarna för donationen/stiftelsen var därför nödvändig.

2014 ändrades därför syftet för stiftelsen så att det numera är:

Av den årligen för utdelning disponibla avkastningen skall fyra femtedelar användas som anslag till vetenskaplig forskning och resor i vetenskapligt syfte åt professorer anställda vid de delar av Göteborgs universitet som ämnesmässigt motsvarar sådana professorsämbeten vid Göteborgs högskola som inrättats före den 1 januari 1917.

Anslagsmedlen fördelas mellan ämnesområdena på så vis att elva femtondelar utdelas till professorer verksamma vid humanistiska fakulteten, två femtondelar till professorer vid samhällsvetenskapliga fakulteten samt en femtondel vardera till professorer vid naturvetenskapliga fakulteten respektive Handelshögskolan.

Återstående femtedel av den årligen för utdelning disponibla avkastningen skall användas som anslag till vetenskaplig forskning och resor i vetenskapligt syfte åt lektorer anställda vid de delar av Göteborgs universitet som motsvarar det som tidigare var Göteborgs Högskola, alltså humanistiska, samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och utbildningsvetenskapliga fakulteterna samt Handelshögskolan.

Stiftelsen hade år 2014 tillgångar på 15,1 miljoner SEK och avkastningens mottagare utses av Filosofiska Fakulteternas gemensamma donationsnämnd.