Majnabbe sillsalteri

Sillsalteri som 1763 såldes på auktion. Ägdes då av S.F. Svensson och stavades Maje-nabbe. Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe hade en produktion på 8 000 tunnor salt sill och cirka 30 fat tran år 1772. Tillhörde då Vincent Beckman, Gabriel Beyer (Beijer) och någon Schutz. Ett år senare vill de sälja salteriet och 1786 stod Beyer som ensam ägare. Denna produktion innebar att det var det nästa största sillsalteriet i Göteborgsområdet detta år. Ägare vid denna tid var Gabriel Beyer som också var delägare i Kustens varv. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet.

Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket från Varvet Kustens intressenter år 1792 och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill. Trankokeriet var ganska litet och hade 3-6 anställda slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. 1796 producerades 3 200 tunnor sill och salteriet var även detta år det näst största i Göteborgsområdet. Jonas Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste mottagarhamnarna. Verksamheten avvecklades i början av 1800-talet.

Området ägdes från 1812 av firman J.A. & C.F. Kjellberg & Co (ägt av Carl Fredrik Kjellberg och Jonas Anders Kjellberg och A. Broddelius). Hamndelen utvecklades nu till en modern lastageplats för trävaruhandel. Sannolikt bedrevs även en viss reparationsverksamhet av segelfartyg. Från Ryssland importerades hampa, tjära och talg från Norge sill, tran och gråsej, men oftast gällde det kaffe, socker, hudar och andra kolonialvaror. År 1821 anlades ett segelduksväveri på platsen av Carl Fredrik Kjellberg, vilket  sysselsatte ett hundratal vävare. Majnabbeängen användes till blekning av segelduksväven.

Efter att Kjellbergska firman lämnat området övertogs arrendet av lastageplatsen av G.H. Hegardt & Co, efter detta bolags konkurs av Trävaruaktiebolaget Dalarne följt av trävaruhandlanden Fr. Cöster, firman L.G. Bratt & Co och slutligen Bark & Warburgs snickerifabrik som flyttade dit 1888 med sina stora virkeslador. Strömman & Larsson på Hisingen köptes 1930 av Bark & Warburg och då staden avsåg att utvidga hamnen vid Majnabbe, flyttades rörelsen successivt över dit. De återstående torkladorna och upplagsplatserna fick från 1940-talet användas till vinterförvaring av fritidsbåtar. Järnvägens hamnbana slutade vid Bark & Warburg.

Senare anlade kommunen en ny kaj med färjeterminal vid Majnabbe samtidigt som platsen där Kustens varv låg fylldes igen och blev en ny större kaj för färjetrafiken.

Källor:

  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän: trankokerier och salterier under 1700-talets sillfiskeperiod, 1999.
  • Hallén, Olsson, Rosengren, Sandberg, Majornas historia – Krig och oxar, sill och socker, 2007
Advertisements

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.