I maj 1898 meddelade tio bohuslänska firmor för tillverkning af ansjovis och öfriga konserver, att de öfverlåtit sina fabriker till ett aktiebolag med ofvanstående namn. Dessa firmor voro följande: G. J. Sundberg, Magnus Lysell, Fr. Carlson, M. Lindbloms son och Benj. G. Mollén & Co., samtliga i Lysekil, J.J. Hallgren & Söner i Gullholmen, Axel Hagberg & Co. i Grundsund, Nösunds salteribolag i Nösund och Jansson i Stenungsund. Aktiebolaget meddelade, att det bildats dels för att öfvertaga försäljningen och expeditionen af nämnda firmors tillverkningar och dels för att från en nyanlagd fabrik i Göteborg utsända öfriga slag af konserver, såsom konserverade ärter, ärtskidor, sparris, champignoner m. m. Tillverkningen vid de olika fabrikerna skulle förestås af de förre ägame. hvilka ingått i bolaget såsom delägare och hvilka hädanefter kunde ägna sig uteslutande åt fabrikationen af hvars och ens förnämsta specialitet.
Det var i själfva verket ett stort fosterländskt företag, som då grundades. I Sverige hade man dittills knappast haft tillgång till annat än utländska konserver, utom ansjovis, och ännu i denna stund kvarlefver en mer eller mindre tydligt utpräglad tro, att endast engelsk pickles, franska petits pois, tysk sparris och norska ”fiskeboller” duga att servera. Det är ett af de många misstag, som vi svenskar så ofta utsätta oss för.
För öfrigt är det anmärkningsvärdt, att en så genomsvensk produkt som vår ansjovis, fått ett så konstigt utländskt namn, hvars härledning och betydelse man för öfrigt icke är ense om. Man har velat härleda det från ett ord i det märkliga baskiska språket, som heter ”anchoa” och betyder ”torr”, men jämförelsen är onekligen haltande, ty vår svenska ansjovis lvstrar mvcket sällan till den betydelsen. Den verkliga ansjovisen eller sardellen (Stolephorus encrasicholus) förekommer endast undantagsvis hos oss, men
skarpsillen eller hvassbuken (Clupea sprattus), hvilken för öfrigt finnes vid Sveriges både ost- och västkust, är just den vara, som kommit till största användning för beredning af den saltade och kryddade vara, som, innesluten i bleckdosor, under namn af ansjovis fått en mycket vidsträckt användning både inom och utom landet.
Skarpsillen förekommer i stora stim vid vissa tider på året och har väl alltid fiskats, men utan att beredas på annat sätt än genom grofsaltning, hvarefter den sedermera inpackad i tunnor försändts till andra land. Under början af 1860-talet började dock ett annat beredningssätt att arbeta sig fram.
Hvem det egentligen är, som uppfunnit ansjovisberedningen i dess nuvarande form, lär väl icke numera kunna konstateras. Men det är visst, att Bohuslän tillkommer hedern att först hafva infört sättet att inlägga skarpsillen, lättsaltad och inlagd i en slags kryddad ”sås”, i hermetiskt tillslutna blecklådor, i hvilka den sedermera någon tid fick lagra, innan den som ”mogen” handelsvara utsändes.
Hvar och en firma hade sitt tillverkningssätt och olika tillagning af den kryddade sås, hvari ansjovisen inlades. Detta bevaras ännu såsom en fabrikshemlighet och man kan godt urskilja smaken på de olika firmornas tillverkningar.
Den svenska ansjovisfabrikationen gick så framåt, att t. o. m. norrmännen sent omsider funno sig böra taga kännedom om ”Nedlaegning af Ansjos i Box” på svenskt sätt och på 1880-talet började konkurrera med de svenska ansjovisfabrikerna. Dessa tvungos härigenom att ytterligare fullända sin vara, äfvensom att på åtskilliga andra sätt tillgodogöra sig råvaran, hvilken man under nästan hela denna tidsperiod uppköpte i Norge och på fångstplatsen beredde och ”ansjovisbehandlade”, hvarefter ytterligare tillsättning af kryddor m. m. ägde rum inom den svenska fabriken. Sedermera tillkom den ”skinn- och benfria” ansjovisen, rökade sardiner i olja, ansjovis i ostronsås m. m. och ansjovisen försåldes dels som delikatess vara, dels som hushållsansjovis. Till ”delikatessansjovis”, såsom den ordinära varan på grund af gammal häfd benämnes, användes den sålunda i Norge inkryddade råvaran, hvaremot till de finare sorterna, såsom hushållsansjovis och ansjovis i ostronsås, som inkrvddas direkt i burken, uteslutande användes svensk råvara, hvilken i finhet och andra afseenden vida öfverträffar den på Norges västkust fångade skarpsillen.
Långt förut hade man användt rökningen såsom ett lämpligt sätt att préservera sill och fisk. Någon rökning af sill i form af Kielersprotten o. d. förekommer obetydligt i vårt land, hvaremot bolaget för rökt makrill, rökt halmstadlax, rökt sill i olja och rökta sardiner i olja. Dessutom har bolaget på sista tiden äfven börjat föra Matjes-sill, inlagd dels i bleckburkar, dels i träkaggar och utmärkande sig för en synnerligen läcker smak.
Af hvarje tunna skarpsill packas omkring 200 burkar ansjovis. Under säsongen, d. v. s. då råvaran ankommer, tillverkas ända till 40—50.000 burkar dagligen och stundom ända mera. Hvad en sådan inläggning betyder i arbetshänseende, torde kunna framgå däraf, att denna inpackning omfattar 12 å 15 hundratusen skarpsillar, som måste genomgå flere procedurer, innan de äro färdiga.
Ännu flere procedurer har dock råvaran att genomgå, innan den blir den smakliga och närande vara, som kallas fiskbullar och som på senare tider vunnit stor marknad. Vid långa bord äro många tiotal kvinnor sysselsatta med uppfläkning m. m. af fisk, hvarefter den passerar genom flere sinnrika maskiner, som på en otroligt kort tid färdiggöra varan. Det är icke småkvantiteter här är fråga om: flere tusen kg. färsk fisk kunna på en enda dag förbrukas, uteslutande för beredning af fiskbullarne, hvilka äfven förekomma inlagda i hummersås och holländsk sås. Fabriken tillverkar äfven deliciösa fisk- och kräftkroketter samt hummer- och krabbpastejer.
Konservfabrikationen säges hafva tagit sin början i Frankrike år 1804 och utgör en del af de många försök, som Napoleon anordnade för att på ett bekvämt sätt kunna ombesörja truppmassornas proviantering. Ännu i denna stund kunna de väldiga härmassor, som vid krigstillfälle skulle komma att uppbådas, knappast provianteras på annat sätt än genom konserver af ett eller annat slag. Särskildt i Tyskland har därför konservindustrien vunnit en storartad utveckling, så att den t. o. m. i öfvervägande grad bedrifves som storindustri, synnerligast i Braunschweig och omnejd.
Tyskarne bruka indela konserverna i 2 slag: ”Früchte- und Fleischkonserven”, d. v. s. konserver af vegetabilisk eller animalisk art.
Det förstnämnda slaget af konservtillverkning var för ett tiotal år sedan jämförelsevis okändt i vårt land, men särskildt sedan ”de Förenade” börjat med energi och ihärdighet upptaga täflan med de utländska fabriker, som dittills haft en betydande afsättning inom vårt land, har detta förhållande ändrats. Bolaget inköpte egendomen Utbv vid Göteborg och började där en anläggning för odling af grönsaker, hvilken för närvarande är den största anläggning af detta slag i Sverige. Då den dagliga skörden härifrån föres till fabriken och därstädes omedelbart konserveras, har man häruti den bästa garanti för att grönsakerna skola behålla sin naturliga friskhet och arom. Tillverkningen omfattar för närvarande följande slags grönsaker, flere i olika kvalitéer: ärter, sockerärtskidor, haricots verts, brutna bönor, skärbönor, blomkål, brysselkål, spenat (såväl hel som hackad), morötter (carottes tournces), murklor, nässelkål, champignoncr, stångsparris, bruten sparris och soppsparris samt lingon. En af Sveriges största läckergommar har gifvit priset åt sockerärtskidorna såsom en i alla afseende ”utsökt delikat” konserv och säkert är, att de svenska grönsakskonservema fullt mäta sig med och t. o. m. öfverträffa de utländska förebilderna, framför allt i arom.
En del svenska husmödrar anmärka, att de svenska konserverna icke alltid hafva den friska färg, som utmärker de utländska, men denna anmärkning vittnar om att man icke kommit till en riktig insikt om värdet af en ren och oförfalskad vara. Ty det är just de svenska konservernas starkaste sida, att fabrikationen sker strängt hygieniskt, utan användande af kemiska tillsatser och färgämnen, som understundom icke äro af ofarlig art. De svenska konservernas företräden grundas på ett godt val af utsäde, noggrann skötsel
vid odlingen samt stor omsorg vid nedläggningen, hvarvid de nyaste maskiner komma till användning, och kunna de därför alltid alltid bibehålla samma höga och goda kvalitet.
En särskild art af ”de Förenades” fabriksverksamhet går ut på tillverkningen af soppor, kötträtter samt fågel och villebråd. Af konserverade soppor för bolaget omkr. ett dussin olika slag, hvaribland hotchpotch-, oxsvans- och sköldpaddsoppor, kräftsoppa och nässelkål med frikadeller samt hvitkål med prinskorf. De flesta af dessa äro väl afsedda för det finare bordet, men för den större konsumtionen är äfven sörjdt genom tillhandahållande
af oxkött med soppa af utmärkt beskaffenhet och för ett förvånande billigt pris, — en burk om 3.7 kg. kostar endast 4 kr. —
De konserverade kötträtterna tillhandahållas i 27 olika slag, alltifrån oxstek, pannbiff och labskaus, till tung- och villebrådspastejer, kåldolmar, chateaubriand och dillkött på lam och kalf. Äfven i detta fall finnes sålunda möjligheter att välja både bland enklare och billigare samt dyrbarare anrättningar.
Af fågel och villebråd finnas 11 olika slag, såväl af tamfågel, såsom höns, gås och kyckling, som skogsfågel — orre, tjäder, hjärpe, rapphöns och snöripa — samt dessutom har-, ren- och elgstek. I rikhaltighet lämnar denna förteckning knappt något öfrigt att önska. Slutligen bör omnämnas, att ”de Förenade” tillverka svensk kaviar, af flere olika inläggningar, hvilka i hållbarhet och smak öfverträffa förut befintliga märken. Härförutom
har bolagets inläggningar af pickles, syltlök och gurkor blifvit allt mer eftersökta, såsom fullt jämngoda med franska och engelska förstklassiga konserver.
Såsom häraf synes är bolagets tillverkning mångsidig och rikhaltig. För hvarje år har ock ”Fyrtornets” konserver vunnit allt mera erkännande, — bolaget har nämligen såsom fabriksmärke antagit och inregistrerat en bild af Eddystones fyrbåk, från hvars sken utstråla orden: ”Fyrtornets konserver”.
Den konsumerande allmänheten har dock ännu hos oss alltför bristfällig kännedom såväl om det gagn i hygieniskt och ekonomiskt afseende man kan draga af de konserverade födoämnena, som om den rikhaltighet, i hvilken de för närvarande åstadkommas.
Synnerligast inöm ett yrke, nämligen sjömannens, spelar den konserverade födan en mycket stor roll. Hur skulle de sjöfarande under längre färder få en sund och närande föda, om de ej hade tillgång till konserver? Sjukdomar af allbekant art inställa sig ju, så snart näringen endast utgöres af torrskaffning och saltmat, men detta förekommes lätt genom medförande af konserver, som lätt kunna förvaras och taga ett ringa utrymme i anspråk.
Äfven arbetare i obebodda eller glest befolkade trakter skulle kunna draga stor nytta af de föga skrymmande och en angenäm omväxling beredande konserverna, hvilka naturligtvis äfven för jägaren och turisten spela en stor rol. Priset har härvid ingalunda den stora betydelse, som ofta tillägges detsamma, ty dels åstadkommas, såsom ofvan visats, konserver för ett försäljningsvärde, som endast föga öfverstiger det i minut brukliga
råvarupriset, dels är näringen mera koncentrerad och njutningsbarare i denna form.
Äfven för hemmet äro konserver icke utan stor vikt och betydelse. De äro lätta att förvara, taga föga plats och äro när som hälst färdiga att komma till användning. I det tyska verket ”Deutschland als Industriestaat” framhålles såsom en af anledningarne, hvar-för konservindustrien utvecklat sig till storindustri, att den fabriksmässiga fabrikationen är ”betydligt billigare än hushållsinläggningen” (das ”Einmachen” im Haushalt). ”Nu för tiden”, säges där ock, ”ha konservindustriens alster blifvit i det närmaste
oundgängliga äfven för den inomländska lifsmedelsmarknaden, sedan numera den fördom öfvervunnits, med hvilken den konsumerande allmänheten bemötte dessa varor, och sedan det allt billigare försäljningspriset gjort varan tillgänglig äfven för de mindre bemedlade
klasserna”.
Detsamma kan man äfven säga om den svenska konservindustrien, hvars alster börjat blifva allt mera eftersökta inom landet och äfven fått en afsevärd utländsk marknad. Hvad den inrikes omsättningen beträffar, vilja vi framhålla, att det borde vara förmånligare att erhålla en svensk, ren och oförfalskad vara, som i hygieniskt afseende motsvarar alla moderna anspråk och hvars tillverkning står under ständig vetenskaplig kontroll, än att inköpa en utländsk vara utan dessa kvalifikationer.
Förutom de utmärkelser, som under årens lopp kommit bolagets anjovismärken till del förtjänar framhållas, att bolaget för samtliga sina tillverkningar erhållit guldmedaljen vid industriutställningen i Gefle, — den enda utmärkelse af detta slag, som tillföll någon af de täflande konservfabrikerna — och grand prix vid internationella utställningen i St.
Petersburg 1902.
Styrelsen består af: herrar konsul Johan E. Ekman, ordförande, Bernh. Florén, W. T. Ewert, Carl O. Wijk samt Viktor Forshell, verkställande direktör; suppleanter äro herrar Carl Blidberg och Carl Kindal, samtliga i Göteborg.
2 svar på ”AB Sveriges Förenade Konservfabriker”