Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

juni 2016

Charles Barrington

Charles Barrington tjänstgjorde som ung i det brittiska East India Company (EIC) och var länge stationerad på Indiens östkust, Coromandelkusten, på Fort St. George (nuvarande Chennai, mer känt som Madras)  men blev förflyttad till Sumatra på grund av att han främst tycks ha sysslat med handel för eget bruk. Han fick dock även sluta på sin post varefter han fick arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet. I samband med sin privata handle förlorade han ett skepp till fransmännen på vilket John Widdrington varit kapten.

Han blev superkargör i den andra expeditionen som genomfördes med skeppet Drottning Ulrica Eleonora och hade som mål att upprätta ett svenska faktori i Porto Novo.  Barrington var också en av de största investerarna i resan.

Skeppet köptes från East India Company i England där det tidigare haft namnet The Heathcote. Fartyget hämtades i Gravesen av John Widdrington och Thomas Thomson som också de skulle vara superkargörer på resan. Widdrington tjänstgjorde också som assistent (2:e kapten) till kapten Peter von Utfall. Efter en tids resa sattes John Widdrington i arrest under resten av resan då han uppträdde våldsamt och aggressivt. 12 september 1733 var fartyget framma i Porto Novo. Ett faktori uppfördes och en stor del av lasten lossades för att förvaras där medan fartyget seglade vidare till Bengalen. Barrington, Thomson och skrivaren Thomas Combes lämnades kvar med 36 man för att skydda faktoriet.

När guvernören G.M. Pitt i Fort ST. George fick information om nykomlingarna och det stora antalet britter blan demkontaktade han sin franske kollega Lénoir i Pondichéry. De kom överens om att ockupera det ny faktoriet. Detta skedde den 31 oktober 1733. Varulagret beslagtogs och förseglades, silvret som lastats ombord i Cadiz fördes till Fort St. George. 24 besättningsmän följd med britterna till Fort St. David där de inkvarterades. Charles Barrington hade dock lyckats undkomma och brittisk trupp skickades ut efter honom. Han lyckades ta sig till den danska kolonin Trankebar där han fick skydd.  Han uppehöll sig i Trankebar en tid han reste tillbaka till Europa med det danska kompaniets skepp Friedericius Quartus som anlände till Köpenhamn hösten 1735. Han spenderade under resans gång nästan tre månader i Cape Town.

Under tiden hade Ulrica Eleonora seglat norr ut längs kusten med Charles Irvine som högste superkargör ombord. I januari 1734 lyckades John Widdrington fly från sin arrest när fartyget låg för ankar i Gangesdeltat. När fartyget sen i mars 1734 återvände mot Porto Novo för att hämta resten av besättningen stoppades de av ett engelskt och ett franskt skepp i närheten av Pondichéry. Befälen på Ulrica Eleonora beslutade därför att återvända till Sverige. Den 15 februari 1735 var de hemma i Göteborg igen efter att den 13 februari ankrat upp i Vargö håla invid Styrsö. Trots alla besvär gjorde gick resan med vinst, på 103 000 dlr smt. Dessutom fick kompaniet 5 år senare skadestånd av brittiska East India Company på  cirka 130 000 dlr smt.

Charles Barrington lämnade det svenska Ostindiska kompaniets tjänst och begav sig istället till Danmark där han i januari 1737 presenterade en plan för det danska Västindiska kompaniet, Vestindisk-guineisk Kompagni. Detta bolag hade haft monopol på slavhandel för de danska kolonierna i Västindien, men verksamheten var olönsam och bolaget övergav slavhandelsaffärerna år 1736. Endast tre skepp tycks det danska kompaniet ha sänt ut för att handla med slavar under åren 1733-36. Kompaniet kunde inte leverera tillräckligt många slavar för det behov som fanns på de danska koloniernas slavplantager på St. John, St. Thomas och St. Croix. I planen ingick också att Barrington själv skulle bli plantageägare på St. Croix

Den plan Barrington presenterade gick ut på att han skulle chartra ett fartyg av Vestindisk-guineisk Kompagni för att segla till Madagaskar och där köpa slavar för att säljas på slavmarknaden på St. Thomas. Efter lite överläggningar fick han chartra Grevinden af Laurvig komplett med besättning. Han litade dock inte på den besättningen och hyrde in en gen besättningen med resultatet att det blev dubbelt så många personer mot vad som behövdes. Istället för 27 personer var det nu en besättning på 65 personer ombord. Följden var att förhållanden på båten blev mycket dåliga. Dansk kapten ombord var Jacob Nicolai Holst. Vid Kap Verde-öarna ledde detta till att motsättningar blommade upp, två danska styrmän vägrade lyda order och dömdes sedan för detta men fick inget straff då det förhindrades av den danske kaptenen som inte ville att britterna skulle bestämma över skeppet.

I december 1737 nådde Grevinden af Laurvig fram till Madagaskar efter att de stannat en tid i Cape Town där Barrington kontaktade de som han lärt känna vid sitt förra besök, däribland en svensk vid namn Bergstedt och Johannes Carolus de Wet som han bodde hos,vid båda besöken. Johannes Carolus de Wet var kontrakterad av det danska Asiatisk Kompagni som deras agent för att hantera danska skepps besök och uppehåll i Cape Town. Skeppet reparerades och underhölls vid uppehållet. En del sydafrikaner var intresserade av att investera i Barringtons resa, bland dem Bergstedt, en tysk vid namn Bestbier, Jacob Lever och Olof de Wet men det är oklart om det blev så.

Johannes Carolus de Wet som dog 1748 var son till Jacobus de Wet och hans fru Christina Bergh, i sin tur dotter till Olof Bergh från Göteborg och Anna de Koning, en kvinna med nederländsk far och bengalisk mor. Johannes Carolus de Wet var gift med Maria Magdalena Blanckenberg, dotter till Johann Blanckenberg från Berlin och Catharina Baumann.

Väl på Madagaskar köptes en del slavar, men Charles Barrington gifte sig också med den malegassisk prinsessa och ändrade sina planer. Nu skulle han återvända med skeppet till Madagaskar efter att han sålt slavarna. Holst var vi det läget trött på Barrington och lämnade Madagaskar med kurs på Mocambique. Barrington, en man vid namn Leith och ytterligare några män lämnades på land. Deras vidare öden är okända. En dansk vid namn Herman Dyssel hade tidigare lämnats kvar hos en malegassisk potentat på grund av att han var stökig.

I juli 1738 gick båten på grund utanför Mocambique. Tre britter, varav en hette Bryce, lämnade båten. En storm hindrade sen båten att gå in till Cape Town och nästa stopp blev istället St. Helena. Besättningen var vid det laget sjuk. 11 februari 1739 kom fartyget till St. Thomas med 21 slavar som sålde, bara hälften av det antal som köpts. 28 augusti 1739 var Grevinden af Laurvig tillbaka i Köpenhamn, fortfarande med gods som Barrington köp ombord. Detta konfiskerades av Vestindisk-guineisk Kompagni som sålde varorna för att försöka täcka den förlust som resan inneburit.

1747 försökte bolaget sig återigen på en resa till Madagaskar med Grevinden af Laurvig. Återigen med Holst som kapten. Skeppet förliste dock i mars 1747 vid den nederländska kusten. Jacob Holst överlevde dock.

Advertisements

Daniel Vigneaulx

Daniel Vignaulx som namnet oftast stavas i svenska källor var en av många flamländare från Oostende som arbetade för det svenska Ostindiska kompaniet efter att ha arbetat för Oostendekompaniet.  Han var systerson till Francois De Schonamille, en affärsman från Oostende som var verksam i Bengalen och i många år representerade Oostendekompaniet där.

Daniel Vigneaulx var superkargör ombord på Suecia 1737-1738, Götheborg 1730-1740 och 1741-42 samt Götha Leijon 1746-49. Han tycks ha blivit kvar i Sverige därefter då han fick en dotter 1757, född i Kristine församling, Göteborg, vid namn Johanna Friederica Vignaulx. Hans fru hette Magdalena Brun1775 ägde Daniel Vignaulx en fastighet i Göteborg som han troligen köpt 1758. Vid den tidpunkten titulerades han handelsman. Dottern gifte sig i sitt ena äktenskap med Peter Maurice, styrman i Ostindiska. De hade dottern Elisabeth Maurice (1793-??), gift med E.M. Borgman. I sitt andra äktenskap var hon gift med Johannes (Hans) Bäck (1738-1809).

Morbrodern Francois De Schonamille kom till Bengalen 1719 och bedrev fram till 1723 privata affärer. Därefter representerade han Oostendekompaniet och slöt avtal med fransmännen i Bengalen. Han gjorde privata affärer ihop med Joseph François Dupleix (1697-1763), generalguvernör i Franska Indien mellan 1742 och 1754. Precis innan upplösningen av Oostendekompaniet år 1731 utnämndes Francois de Schonamille till chef för Oostendekompaniets faktori i Bankibazar. Han fortsatte dock att verka i Bengalen och gjorde stora investeringar i olika affärer som organiserades av Dupleix, bland annat resor till Manila, Aceh, och Mahé. Förutom de Schonamille gjorde också andra personer som varit knutna till Oostendekompaniet såsom Pierre Strebel, John Ray och Leendeert Meynders affärer ihop med Dupleix.

Bankibazar och Hooghlie-flodens stränder var vid denna tid ett centrum för diverse illegitima affärer i vilka de Schonamille var engagerad:

In Europe, the Austrian emperor wanted to get out of the Aix-la-chapelle accord and formed a league with Denmark and Sweden. Poland did not join as they were preparing to send two ships to India. The English and the Dutch seized these two ships while Denmark was persuaded to withdraw. The french in Chandernagore gave protection to the Poles. By 1730 the banks of the Hughli were full of European deserters and adventurers, who were first employed by the Danes and later by the Ostend Company. One of the most active of such men was Francois de Schonamille of Antewerp, who declared himself to be the chief of Bankibazar. By that time the Danes had withdrawn and the Austrian emperor had first suspended and then abolished the company, a fact that had remained unknown in Bengal for many years.

Schonamille lived by country trading and often dealt with the English and the Dutch traders. In 1730, he tried to mediate unsuccessfully between the Poles and the Anglo-Dutch cartel in Bengal. Another such self-styled captain was John Combes who declared himself captain of the Ostend Company. He quarrelled with Hume who cautioned restraint and dependence on the nawab against Combes’ policy of confrontation. But Combes persuaded the rest of he company officials, although one was not sure whether the projected attacks on Anglo-Dutch shipping would be in the name of the company or in the name of the Polish King. The English and the Dutch, becoming aware of the project, seized the ship. Combes blamed Hume for the delay, who left for Europe in a French ship leaving Schonamille in charge of the factory at Bankibazar.

Despite the Dutch blockade, Ostend ships visited Bengal regularly till 1733 as is evidenced from a letter of Dupleix, although by 1732, the Ostend Company was definitely abolished. Yet a French visitor had found in January 1734 the flag of the emperor of Austria floating at the Ostend factory at Bankibazar. It appears that after seven years from the date of the accord, the English and the Dutch were allowing the Ostend ships to come with the flag of the emperor. At the end of 1735, Dupleix had found that the Ostend Company had no money and no ship. In another French letter of 1739, the situation of the Ostend Company was described as dismal. Till 1744, Schonamille and a few Ostenders lived largely with the help of Danish and Swedish travellers. He blamed the lack of support from Vienna as the chief reason of their plight. But the letter of a Flemish merchant, who visited Bankibazar in 1741, would suggest that there was a good deal of unofficial contact between Ostend and Bankibazar, which had become the principal centre of European adventurers in Bengal.

In 1744, perhaps with Dutch funds, the faujdar of Hughli imposed a fine on Schonamille for his alleged collusion with the Maratha traders. Schonamille denied the accusation, led an attack on the forces of the faujdar and easily routed them. Next the faujdar led a bigger force and Schonamille, escaping to Syrium in Burma, met a violent death. Bankibazar was plundered and the flag of the emperor was hauled down. The Ostend Company, perfectly viable economically, was sacrificed at the altar of high politics.

Francois Dupleix gifte sig 1741 med Jeanne Albert (1706-1756), änka efter en av det Franska Ostindiska Kompaniets direktörer, M. Vincens. Jeanne Ursule Vincens, dotter till Jeanne Albert och M. Vincens och född 1723, gifte sig 1743 med Corneille de Schonamille, son till Francois de Schonamille och alltså kusin till Daniel Vigneaulx.

Andreas J Flanderin och Michel Verbeke

I svenska dokument går han oftast under namnet Andreas J Flanderine, men mer korrekt tycks vara Andreas Jacobus Flanderin utan e på slutet eller André Jacques Flanderin på franska.. Han föddes 1708 och dog 1763.

Han arbetade först i  Oostendekompaniet och därefter i Svenska Ostindiska kompaniet, men var huvudsakligen en affärsman med en handelsfirma i Oostende.

1725 seglade han som 17-åring för första gången till kanton med ett av Oostendekompaniets fartyg. Han var upptagen i rullan för fartyget Keyserinne men tycks enligt skeppsjournalerna ha varit på det fartyg som seglade samtidigt, Marquis de Prié. På denna resa var också hans bror Jean-Baptiste Flanderin med som skeppsskrivare. Flanderin stannade en tid i Kina därefter men var tillbaka i Oostende innan 1732 då han återigen seglade ut till Kanton, nu som superkargörsassistent på skeppet Duc de Lorraine. Han stannade då i Macao och skulle bli upplockad av fartyget Concordia. Men Concordia kom aldrig till Kanton utan nöjde sig med de affärer de gjort i Bengalen. 1734 seglade han dock tillbaka till Europa med ett skepp från det franska Ostindiska kompaniet. Därefter tog han arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Flanderine var superkargör på Friedericus Rex Sueciae under ett par resor, 1737-39, 1740-42 och 1744-45. Vid resan till bengalen 1740-42 gjord han många inköp från Francois de Schonamille, en handelsman från Oostende som länga varit verksam i Bengalen. Francois de Schonamille var morbror till Daniiel Vignaulx, en annan flamländsk superkargör som tog jobb i det svenska kompaniet.

Efter den sista resan med Friedericus Rex Sueciae tycks han ha lämnat sjöresorna för att enbart bli investerare och impertör till Oostende av de varor svenska ostindiefarare tog hem. Han var intressent i expeditionen med Friedericus Rex SueciaeStockholm och Riddarhuset 1740-42.

En annan flamländsk superkargör i det svenska Ostindiska Kompaniet var Michel Verbeke (Michill Verbecke). Han var systerson till Andreas J Flanderin och gjorde två resor som superkargör, på Cronprinsen Adolph Friederic 1746-48 och med Götha Leijon 1750-52.

 

Auguste Tabuteau

Auguste Tabuteau (1696-1755) föddes i Amsterdam som son till hugenotter som blivit utvisade från La Rochelle i Frankrike på grund av ediktet i Nantes. Faderns namn var Etienne Tabuteau (ofta kallad Stephen) och moderns Renee Bion. Han blev nederländsk medborgare men flyttade till London som ung och blev 1722 en naturaliserad brittisk medborgare. 1724 gifte han sig med en dotter till en annan affärsman från La Rochelle, också hon från en hugenottfamilj. Mellan 1724 och 1731 fick paret 4 barn, alla födda i England.

1731 började Tabuteau arbeta för Ostindiska kompaniet och var superkargör på den fjärde resan med Friedericus Rex Sueciae liksom på Suecia 1737-38, resan med Götheborg 1743-45 som slutade med en grundstötning i Göteborgs hamninlopp.  I svensk tjänst gick han oftast under namnet Anders Taubeltou eller Anders Tabeltou.

Auguste Tabuteau blev kvar i Göteborg så länge det pågick en rättstvist om fartyget, dess last och grundstötning. Därefter lämnade han staden och återvände sannolikt hem till Amsterdam där han snart fick anställning i det holländska Ostindiska Kompaniet (VOC). 1749 gick han ut med fartyget Hartenkamp för en resa till Batavia. Efter att han anlände dit reste han med skeppet Ida till Chinsura i Bengalen för att arbeta på VOC:s faktori där. Där levde han tills han dog 1755.

Cronprinsen Adolph Friederic

Byggd 1743 på Stora Stadsvarvet, 387 läster, 27 kanoner, 140 mans besättning. Byggmästare Johan Holm. Ritningen är från 1761.

Cronprinsen Adolph Friederic - 1

1:a resan, 15:e expeditionen, till Kanton, 13/2 1746 – 24/1 1748

Kaptener: Peter Dens, Wilh. H. Oldekop
Superkargörer: Gerrad Barry (Gerard Barry), Jacob Greiff, Walter Campbell, Fredrik Wilhelm König, Michill Verbecke (Michel Verbeke)

Cronprinsen Adolph Friederic

Cronprinsen Adolph Friederic

2:a resan, till Kanton, 19/12 1749 – 18/6 1751

Kapten: Fredrik Pettersson
Superkargörer: Nicolas Heegg, George Kitchin, Friedr. Wilhelm König, N.N. Hyllegren.

Exempel på månadslöner på denna resa, tjänst, dlr smt per person

1 Kapten, 100
4 Styrmän, 30-80
1 Högbåtsman, 36
1 Högbåtsmanmath (mate), 22
1 Timmerman, 48
3 Timmermän, 22
1 konstapel, 30
1 konstapelmath, 18
4 kvartermästare, 20
1 bödker (tunnbindare), 24
1 smed, 20
2 lärstyrmän, 20
4 kadetter, 14
1 buteljör, 24
1 buteljörmath, 18
1 hovmästare, 20
1 segelmakare, 26
1 segelmakarmath, 18
2 kockar, 24
1 kypare, 22
1 skeppspredikant, 24
1 förste fältskär, 48
2 fältskärer, 22
1 skeppsskrivare, 20
108 gemena (besättningsmän), 14

3:a resan, till Kanton, 23/12 1752 – 3/7 1754

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Anders Gadd, Elias Hilleström, H. Coopman.

Freeden

Byggd på på varvet Terra Nova. På 260 läster med 22 kanoner en besättning på 120 man.

1:a resan, 14:e expeditionen, till Kanton, 30/1 1746 – 8/9 1747

Kaptener: Erik Moreen, Friedr. Petersen (sannolikt Fredrik Pettersson)
Superkargörer: John Metcalf, Gabriel Beyer, Carl Kåhre, Olof Ström, Volrath Tham

Total insatt kapital för denna expedition var 1 241 541 dlr smt. Utdelning på Insatt kpital för Freeden var 20% och för den andra båten som ingcik i samma expedition, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, var den 24%.

Resan finns bland annat beskriven i en sjöjournal som kan vara skriven av Moreen eller delvis vara skriven av Moreen.

2:a resan, till Kanton, 20/2 1748 – 11/7 1749

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, John Irvine.

Restider med datum och plats

20/2 avseglar från Göteborg
13/8 anländer till Kanton efter 159 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 165 dygn
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton
Hela resan: 1 år, 4 månader och 21 dagar

Efter tiden i Ostindiska kompaniets ägo

Seglades 1750-51 till Cadiz med Carl Gustaf Ekeberg som kapten och såldes där.

Denna resa finns beskriven i en dagbok av Carl Gustaf Ekeberg.

George Kitchin

George Kitchin var en av de mest erfarna männen som tog tjänst i det Svenska Ostindiska Kompaniet vid starten. Redan 1720 gjorde han sin första resa till Ostindien med en Ostindiefarare. 1726 tjänstgjorde han ombord på Oostende-kompaniets skepp Leeuw.  Därefter återvände han till Storbritannien, men fann sig inte tillrätta. Enligt affärsmannen och vännen Thomas Hall var han konkursfärdig år 1731 men fick genom Halls förmedling arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet.

På resorna med Friedericus Rex Sueciae 1732-33 och 1735-36 var han andre kapten. Efter återkomsten 1736 reste han direkt till Stockholm där han övertog skeppet Stockholm från varvet och förde befäl på henne under seglatsen till Göteborg. Därefter var han andre kapten på Stockholms resa till Ostindien 1737-39, på Riddarhuset 1740-42 och han var också med på skeppet Götheborgs sista resa (1743-45) som 2:e kapten. Han dog på resan.

Även hans son George Kitchin d.y. arbetade för det Svenska Ostindiska Kompaniet och var midshipman på Friedericus Rex Sueciae 1732-33, fjärde assistent på samma skepp 1735-36 samt Stockholm 1737-39 och förste assistent på Riddarhuset 1740-42. Därefter var han femte superkargör på Götheborg 1743-45. Han arbetade alltså alltid ihop med sin far. Efter faderns död fortsatte han som superkargör, först på Calmar 1746-48 som tredje superkargör, därefter på Cronprinsen Adolph Friederic 1749-51 som andre superkargör och som förste superkargör 1752-54 samt på Prins Friederic Adolph 1756-57 om förste superkargör. Han dog 1761, 53 år gammal. Han förväxlas ofta med sin far.

Cronprinsessan Lovisa Ulrica

Endast för medlemmar

Hans Philip Uhrlander

Hans Philip Uhrlander (också stavat Urlander) var superkargör på ostindiefararen Stockholms tredje resa 1745 och på Lovisa Ulricas första resa 1746-47. Döptes 6/1 1720 i Kristine församling i Falun som näst yngsta och sjunde barn till landskamreraren Johan Urlander (död 1740) och hans första hustru Anna Lybecker (1691-1720).

Fadern gifte om sig och fick ytterligare en dotter i sitt andra gifte. Hans Philip Uhrlander skrevs in på Uppsala universitet 1728 men avlade troligen aldrig någon examen.

Hans Philip Uhrlander dog 1747 och ska ha varit förlovad med Elisabeth Campbell (1725-51), dotter till Robert Campbell och Magdalena Bedoire. Hon gifte sig efter Uhrlanders död med affärsmannen Henry Hackson.

Drottningen af Swerige

Byggd i Stockholm, På 387 läster med 30 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, 10:e expeditionen, till Kanton, 10/1 1742 – 25/7 1744

Kapten: Peter von Utfall
Superkargörer: William Elliot, James Adam Coppinger, Peter Teodor König, Nicolas Heegh

Totalt fanns det 24 intressenter som satsade pengar i expeditionen. Totalt satsades enligt vissa uppgifter 731 121 dlr smt varav Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike satsade totalt 633 921 dlr smt. Enligt en annan källa satsade Pietro de Prolis änka i Flandern 75 841 dlr smt, den flamländska handelsmannen Urbano Arnold 7 254 och superkargören Michel Verbeke 23 184. Uppgifterna stämmer inte överens och kommer från två olika källor (Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974 och Christian Konincx, The first and second charters of the Swedish East India Company 1731-66, 1980). Sannolikt är totalsumman för liten.

Knappt fjorton dagar efter utresan stötte fartyget på en klippa vid norska kusten, vid Långsund. Reparerades där för drygt 40 000 dlr smt och fick ny rigg. Försäkringen betalade en fjärdedel av beloppet. På det insatta kapitalet lämnades en utdelning av 105 %. Därutöver avsattes en reservfond på 167 863 dlr smt. Te inbringade 1 700 323 dlr smt vid auktionen.

Exempel på pacotill, namn, dlr smt

1:e superkargör William Elliot, 101 266
3:e superkargör Peter Theodor König, 22 830
4:e superkargör Nicholas Heegh, 19 999
1:e kapten Peter von Utfall, 22 935

2:a resan, 13:e expeditionen, till Kanton, 9/1 1745 – 12/1 1745

Kapten: Carl Johan Treutiger
Superkargörer: William Elliot, Peter Teodor König, Alexander Ross, Charles Bratt

Förliste invid Shetland under utresan den 12/1 1745. Gick under tillsammans med Stockholm:

The Stockholm floundered and was lost off Braefield, Dunrossness – nothing now remains of the ship.

The Drottningen af Swerige continued and her captain made the decision to run for the safety of Lerwick.

Unfortunately, as she came into sight of safety, she struck a rock and foundered just hours after the Stockholm.

All the crew from both vessels made it to shore safely.

Under the command of Captain Carl Johan Treutiger, the Drottningen af Swerige of 147 ft and 950 ton, carried 130 men and boasted 32 guns.

Built in Stockholm in 1741 for £12,500 – over £1million today – she was the largest vessel in the company’s fleet. She was a trading vessel to China for the Swedish East India Company.

The Drottningen af Swerige was partially loaded, en route to Cadiz (Spain) for more supplies before heading to Canton in China.

Efter skeppsbrottet blev bara en mindre del av lasten bärgad:

The next morning only scattered wreckage could be seen along the shore of the South Ness of Lerwick. The salvage goods recovered were sold at roup and are listed in the papers of the Vice-Admiral Court; little of the cargo was recovered.

In view of the presence of lead bars (used as ballast), the salvage of the Drottningen was attempted by William Elliot, Robert Hunter and Co, the (French) Eschauzier Brothers and George Innes and Co. During the summer of 1746, Robert Hunter and George Innes recovered 154 and 266 bars or pigs of lead respectively, while the Eschauziers recovered 1330 leads bars, four anchors and a gun of unstated size, all the property of the Swedish Asiatick Co.

The premium for the insurance of the Drottningen was only paid on 30 April 1745, the Royal Exchange Insurance in London paid out to the extent of 90% of the loss in November of the same year. Neither the captain (Carl Johan Treutiger), the first pilot (Carl Gustaf Lehman) nor the supercargoes were held to blame, and all made further voyages for the company.

En av de mer kända personerna i besättningen på Drottningen av Swerige var Carl Gustaf Ekeberg som mönstrat på som tredjestyrman:

Första mötet med Ekeberg som botaniker och upptäckare av naturen får vi år 1745 när Ekeberg mönstrade på skeppet Stockholm som tredje styrman. Denna resa skulle få ett kort och snöpligt slut, då skeppet tillsammans med systerskeppet Drottningen av Sverige led skeppsbrott vid ”Hitland” (Shetlandsöarna). Kapten Ekeberg blev kvar på Shetlandsöarna i tre månader och gjorde där intressanta iakttagelser av naturen och invånarnas levnadsförhållanden. 31 år senare kommer Ekeberg att upprätta ett detaljerat sjökort över Shetlandsöarna.