Möllerska plantaget

Möllerska plantaget (11:1 och 11:2) arrenderades som trädgård på 1600- talet och bebyggdes under 1700-talet. Innehades år 1790 av Peter Militz. I början av 1800-talet drevs ett värdshus på landeriet, blev sedermera kolerasjukhus och stadens första epidemisjukhus.

Masthamnar, Vauxhall (tidigare Amijas plantage) och Peter MIlitz plantage år 1790

Brändes ned 1885. CRA Fredberg skrev följande om landeriet:

NÄR MASTHUGGET kommer på tal bland äldre göteborgare, nämnes rätt ofta Möllerska plantaget. Det var beläget vid Breda vägen, ungefär där Tredje och Fjärde Långgatorna mynna ut, och dess namn går igen i den nya Plantagegatan.

Gamla göteborgare, som äro hemmastadda i dessa trakter, minns det nog: den vackra parken, det gamla tvåvånings trähuset, entrén med de gråa stenpelarna och den ärevördiga allén, som gick fram till huvudbyggnaden.

Eduard Ludendorff

Detta ställe hade genomgått många skiftande öden. I slutet av 1700-talet var det en herregård av den i Göteborgs omgivningar vanliga typen och beboddes då av en preussisk familj Homeyer. Här umgicks den i början av förra århundradet inflyttade stettinaren Eduard Ludendorff, som icke allenast var en dugande köpman utan även blev märklig därigenom att han grundlade Sveriges sparbanksväsen. Han gav idén till Göteborgs sparbank, vilken var den första i sitt slag i vårt land, och fick, trots de svåra tider, under vilka den framträdde, bevittna dess första framgångar. Från Homeyerska familjen fick Ludendorff sin maka, vilken emellertid efter hans död 1824 flyttade till Tyskland.

Homeyerska egendomen i Masthugget övergick därefter i andra händer. Landeribyggnaden upphörde som borgarhus och kom under det följande årtiondet att tjäna Bacchi och andra nöjets gudomar. Nu stod en traktörska vid namn Möller för rusthållet och tack vare henne blev värdshuset vida bekant under namnet Möllerska plantaget.

“Portstjärnan“, som traktörskan gemenligen kallades, förstod sin sak. Hon konkurrerade framgångsrikt med värden på det en gång så lysande Wauxhall vid Smala vägen och fråga är, om inte denna konkurrens bidrog till att det sistnämnda fick sjunga sin svanesång. Där höllos fina middagar och till och med politiska banketter.

Änkefru Möller engagerade harpospelerskor och sångerskor, vilka uppträdde i husets salar, och om somrarna ackompanjerade musikanterna det lustiga livet vid glasens och pokalernas klang i skuggiga bersåer. Det gick glatt till därute, i synnerhet när Wadman och hans dryckesbröder gästade stället, men det gick också städat till, ty efter vad jag av hörsägner förnummit var “Portstjärnan” en sträng och respektingivande Bacchi prästinna.

När koleran första gången gästade Göteborg, året 1834, spridande död och fasor över hela samhället, föll fru Möller offer för farsoten. Bacchi-templet vid Breda vägen stängdes för nöjessökande gäster och öppnades i stället för kolerasjuke. Det forna värdshuset blev —mirabile dictu! — lasarett, där hundratals offer dogo som flugor.

Därmed var ställets framtidsuppgift given. Möllerska plantaget blev Göteborgs första epidemisjukhus, i vilken egenskap det tjänstgjorde till 1885, då det nya vid Slottsskogen öppnades. I samma veva beslöts att sjukhusbyggnaden vid Breda vägen skulle brännas ned. Och en vacker dag tuttade brandkåren på det gamla huset.

Så var Möllerska plantaget ett minne blott. Platsen reglerades i samband med Linnégatans utläggning.

Det nya epidemisjukhuset i Annedal öppnade enigt andra uppgifter först 1886 ch Fredberg har alltså troligen angett fel årtal i sin text.

Epidemisjukhuset (f.d. Möllerska plantaget) .