Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Johan Henrik Rosenschütz

Son till en av Göteborgs större handels- och affärsmän adlades Johan Henrik Rosenschütz för sin faders förtjänster.

Johan Henrik Rosenschütz och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Rosenschütz återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på. Han köpte då Liseberg från arvingar till Johan Anders Lamberg och Elizabeth Söderberg. Året var 1793 och Rosenschütz var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.  Han ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg beskriver Rosenschütz och hans liv på ett målande sätt:

Axel Roos dog den 14 december 1765, men hade dessförinnan, eller år 1750, överlämnat Marieberg till den bekante direktören i Ostindiska kompaniet Magnus Lagerström — en fint och vetenskapligt bildad man, vars namn hade bästa klang i 1700-talets göteborgsliv.

Han förskönade ansenligt egendomen, men överlämnade den snart till en annan göteborgsmagnat Johan Olbers, svärfadern till borgmästaren Jacob Schutz. Genom arv kom den således i familjen Schütz’ ägo och genom borgmästaren till hans son.

Det var alltså en förnäm gammal herregård Johan Henrik Rosenschütz drog in på, när han tröttnat på göteborgslivet. Rankegården, som stället benämndes av allmogen efter dess förste ägare, hade ju minnen av tvenne landshövdingar och tre köpmansmagnater!

På Marieberg inrättade Rosenschütz sig som en furste och uppförde ett kastell i medeltida manér, bestyckat med laddade malmkanoner. Här gick det fullt militäriskt till. Utanför manbyggnaden stod uppställd en rad gevär, där en karl i någon slags märkvärdig uniform marscherade med musköt på axeln. Och vid alléns ändpunkt gick en annan framför ett vakthus, där alla, som ämnade sig fram till huvudbyggnaden, hejdades eller anhöllos.

Varje morgon klockan fyra och varje afton klockan nio sköts salut från kastellet, medan två trumslagare slogo revelj och tapto. Rosenschütz i egen hög person kallades kommendant. Och underbefälhavare för bönderna, som emellanåt framkallades till militära övningar, var ställets inspektor -— med löjtnants titel.

Inomhus gick det icke mindre högtidligt till. Allt skulle vara kungligt. Rummen voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, överallt mötte lakejer i kungligt livré — verkligt kungligt, emedan Rosenschütz tidigare, under sin Stockholmstid, mot kontanter förvärvat sig rättighet att kläda sina tjänare så. Och när majoren gick till bords, stodo lakejerna i giv-akt-ställning, medan han själv uppassades av negrer, klädda i turkisk dräkt.

Den ena festen avlöste den andra, med de besynnerligaste upptåg och tokerier. Och som ett vittnesbörd om Rosenschütz’ vanvett kan nämnas, att han, när han väntade främmande från Göteborg, lät beströ vägen till Marieberg med hela laster — salt. Och att han mitt i sommaren hämtade gästerna i slädar.

Till historien hör ock, att Rosenschütz på Marieberg höll ett fullständigt harem. Sultanatet hade inte annars gjort skäl för namnet. Seraljen rekryterades med ett tiotal unga flickor, särdeles från Göteborg, vilka ditlockats med guldet som lockbete, än med list, än med våld. Och väl ditkomna var det, så sträng som bevakningen var, inte lätt att komma därifrån.

I ett par årtionden lyckades denne “ädling” bevara sin vulgära glans. Men sedan var det slut. Av rikedomen, som efter våra begrepp om penningvärde kunde räknas i millioner, fanns år 1809 intet kvar. Då runno de sista dropparne av det Rosenschütz’ska guldet ut. Floden var tömd, kvar endast minnet av ett namn, som förlöjligat gick till eftervärlden.

Från Göteborg flyttade Rosenschütz till Stockholm, där han levde till 1828. I sitt sista äktenskap hade han två barn, en son och en dotter. Själv slöt han i armod på ett av huvudstadens fattighus. Sonen dog redan 1815, men dottern överlevde fadern, fick titeln stiftsfröken och gifte sig med en sidenkramhandlare.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg

Advertisements

3 Responses to Johan Henrik Rosenschütz

  1. […] av arvingarna efter makarna Lamberg till 1793. Då kom sex oroliga år, för köparen hette major Johan Henrik Rosenschütz! Han var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade […]

  2. […] Hans arfvingar sålde godset till generalmajoren baron Axel Roos. I sin ungdom en af Carl XIIs lifdrabanter och bland de mest framstående personligheterna vid kalabaliken i Bender — hvaröfver han uppsatt en berättelse — anses han äfven hafva varit förebilden till Tégners Axel. Han var en äkta svensk karakter, utmärkt för mannamod och trofasthet. Sedermera kom godset till en Olbergs, politieborgmästaren i Göteborg Schütz och dennes son, majoren Rosenschütz. […]

  3. […] köpte Andreas Andersson också landeriet Liseberg från Johan Henrik Rosenschütz. Han lät renovera och rusta upp landeriet som förfallit under Rosenschütz tid som ägare. Innan […]

Kommentera